Posts in Category: Sverige
Rojavas amazoner och en misslyckad journalistik
Jag var inbjuden att tala på Handens bibliotek i Haninge i torsdags kväll. Temat var Kobane, situationen i staden, och svårigheter men också styrka hos dess flyktingar – min femtonde föreläsning om dessa och närliggande frågor sedan i mitten av oktober.
Men jag skulle också tala om olika fenomen i mediebevakningen av denna stad, de tre senaste månaderna. Även publiken konstaterade att Kobane glädjande nog fått mycket uppmärksamhet i jämförelse med många andra konflikter och humanitära kriser i världen. Anledningarna är flera: oron över Daesh/ISIS, att hjälteberättelser alltid funkar bra i pressen, osv. Samma sistnämnda anledning har fäst otroligt mycket uppmärksamhet på de kvinnor i YPJ som också krigar mot fundamentalisterna, i Kobane och andra delar av Rojava. Bra så.
Tillsammans med mig i en panel satt tre kvinnor, varav en var f.d. gerillasoldat hos PKK. Hon tog upp det som många andra också kommit att problematisera: att det (oftast) stanna vid bara en mycket enkel bild, utan någon bredare kontext. En mängd rapporteringar har i princip bara handlat om det enkla faktum att där finns kvinnor med vapen. Det har varit själva nyheten. Sådana inslag följer i sensationsjournalistikens spår, och en duktig skribent har jämfört porträtteringarna av YPJ-kvinnorna som vore de exotiska amazoner. Bara vid enstaka tillfällen har en politisk bakgrund, en koppling till hela Rojavas transformation eller till de progressiva kurderna gjorts, som skulle kunna förklara fenomenet. Att det länge funnits kurdiska gerillakvinnor i trakten, låt vara att det kräver lite research, kan vara komplicerat för tittare/läsare, och dessutom anses kontroversiellt. Men är det rättvist med en rapportering som förenklar och inte ger hela bilden?
Det är ett misslyckade att åtskilliga medier knappt lyckades fästa någon uppmärksamhet alls vid Daesh/ISIS förrän gruppen själv ville det, i och med deras framgångsrika krigståg i juni. Men det är ett ännu större misslyckade av samma medier och av demokratiska samhällen, att ha misslyckats med att uppmärksamma de godare krafterna som gör motstånd.
Afton på Globalen, Malmö museer
Igår kväll en mycket bra föreläsning i Gävle, dit det kom mycket folk och den kurdiska musikgruppen NurDil spelade och sjöng om Kobane och Sengal. Sedan fler frågor än det fanns tid att besvara, när jag berättade om samma städer och strider mellan det kurdiska folket och DAESH/ISIS.
Jag har kommit fram till Malmö, där jag ikväll föreläser igen om de tre dominerande flyktingströmmar – av kristna assyrier från norra Irak, yezidier från Sengal och kurder från Kobanekantonen – som fundamentalisternas krig gett upphov till sedan i somras. Föreläsningen arrangeras på Globalen, Kommendanthuset, Malmö museer, i samband med en utställning om flykt som varit på plats nu under hösten. Men förutom ett så tragiskt ämne ska kvällen också ägnas åt samma människors motstånd mot den etniska rensningen.
Tidningen City har intervjuat mig inför föreläsningen, och ställde de där frågorna som det alltid är lika svårt att svara på.
Ett tal i Uppsala domkyrka
Från Arlanda tog jag mig i söndags nästan raka vägen till Uppsala domkyrka, som jag nästan bott granne med i fyra år under studenttiden. Där arrangerades den ekumeniska gudstjänsten ”Helig fred” på kvällen, av flera olika kyrkor i Uppsala Kristna Råd och som en avslutning på deras Globalvecka. Fokus på Mellanöstern och den flykting- och humanitära kris som nu förvärrats ytterligare i och med DAESH/ISIS.
Jag var inbjuden att tala om vad jag sett och dokumenterat under de senaste resorna, både vad gäller assyriernas och kristendomens fördrivning från Mosul och andra områden i Irak, övergreppen mot yezidierna i Sengal (och DAESHs uppfattning att de inte ens är ”bokens folk” och därför måste dödas) och den etniska rensning även de ”otrogna” kurderna i Kobanekantonen drabbats av. Religiösa förtecken nämndes flera gånger. Jag betonade därför där, som i alla samtal, att religion dock inte ligger bakom allt vad som nu händer. DAESH har varit duktiga på att haka på en mycket gammal tradition och taktik hos ledare, att utnyttja folks tro och att använda sig av religiösa förtecken för sin sak. Västvärlden har gjort likadant.
Högt i taket gavs en ny innebörd i domkyrkans jättesal. Efter mig gick teol.dr. Bo Nylund från Ekumeniska Fristadsgruppen fram till talarstolen och talade om det uråldriga fenomenet att kriga, hos oss människor. Hur för hundra år sedan ett fruktansvärt världskrig utkämpas huvudsakligen i vår västvärld, av makthavare som bekände sig som de allra bästa och frommaste kristna. Hur kunde de samtidigt ta så usla beslut?
I en värld där vi styrs av de grymma och själviska mäktiga, faller lotten på vanligt folk att hjälpa varandra. Kvällens kollekt gick oavkortat till Ekumeniska Fristadsgruppen som arbetar för att hjälpa de flyktingar som lyckas ta sig hit. I Guds hus var vi alla överens om att det är en moralisk skyldighet, hos alla oss som på alla sätt och vis har det mycket bättre än de som mist allt.
Söndagshäng
Personporträtt är en knivig historia, och jag har sällan gett mig in i utmaningen att försöka skriva några egna. Men jag tackade ja när Upsala Nya Tidning hörde av sig för att skriva ett om mig (som Uppsalabo) till söndagens kulturbilaga. Om mina drivkrafter i journalistiken, vad som kan motivera både år av kringflackande i världen, och granskningar av lokala nazister. Och om vad jag sett under sommarens och höstens Syrienresor. En ordentlig bakgrund kom med också – liksom Siouxsie Sioux.
Föreläsningarnas tid
Tågresorna har gått både runt Mälardalen och genom Mellansverige de senaste veckorna. Jag har varit inbokad att föreläsa i Uppsala, i Norrköping, i Kista och på Nacka gymnasium för 130 elever. Norrtälje FN-förening bokade mig till en seminariekväll om krig och fred och Syrien på FN-dagen, med bl.a. Maj-Britt Theorin. I helgen som passerade var jag i Göteborg och pratade både för en kurdisk förening och sedan offentligt på Sjumilahallen. Om detta skrev GP. Vid alla tillfällen har det handlat om Kobane och de större frågorna om ISIS, Rojava, Kurdistan, PKK, Irak, Syrien med mera.
I måndags kväll arrangerade Utrikespolitiska föreningen i Uppsala tillsammans med föreningen Bonî Sêv ett panelsamtal på Ekonomikum, Uppsala universitet. Ämnet var framstegen hos ISIS, det lokala motståndet från kurderna, och Turkiets roll vs PKK och Barzani. Kurdo Baksi, Yekbun Alp och jag medverkade och moderator var journalisten Khazar Fatemi, som gjort ett mycket bra arbete i samma regioner jag själv besökt. Om detta skrev UNT.
Hörsalens 300 stolar blev snabbt upptagna, så att folk fick vända i dörren. Efteråt kom åhörare fram för att skaka hand och ställa fler – och bra – frågor, och det har hänt vid varenda föreläsning hittills. Jag kan märka en tydlig skillnad nu, mot hur intresset såg ut bara så sent som i augusti. Och fler föreläsningar blir det, runt om i landet. Krigsutvecklingen i Irak, Syrien och Kurdistan har blivit något som angår många fler, och framför allt har intresset för kurdernas organisering vuxit. Men kanske också aggression mot detta, samtidigt. Under panelsamtalet i måndags fanns ordningsvakter på plats i lokalen, sedan universitetets ledning fruktat att ”etniska meningsskiljaktigheter” kunde uppstå och skapa oro.
Kvällen blev dock lugn. Häftiga känslor uppstod bara i min mage, när jag äntligen fick en egen traditionell UF-mugg som tack för min medverkan. Jag har sett en miljon sådana delas ut under min egen studietid i Uppsala.
Ackiskrisen Part Deux: Det sjuka sjukhuset
Strax innan sommaren påbörjade jag och frilansjournalisten Lucas De Vivo en granskning av ”Ackis”, Akademiska sjukhuset i Uppsala. Arbetsgivare för tusentals människor, en anrik och viktig institution för oss som bor i staden, och ett av den svenska vårdens flaggskepp. Men som de senaste åren fallit ner i en djup kris.
Lagom till valet bara några dagar bort lyfter detta nya reportage i Folket i Bild/Kulturfront fram några viktiga problem, utmaningar och infallsvinklar i en lokal kontext. När det samtidigt kan sorteras ihop med liknande brister på andra håll i landet, ser vi hur ”någonting håller på att gå sönder”. I en sådan situation uppmanar en av Ackis barnmorskor själv den höggravida Frida, som ska föda sitt första barn, att dra till Härnösand istället. Det finns inte nog med resurser att hjälpa henne på jättesjukhuset i staden där hon är folkbokförd.
Vad beror det här på? Ideologiskt styrd misskötsel, enligt den socialdemokratiske oppositionslandstingsrådet. Det kan få även ett av de främsta flaggskeppen att sjunka, i ett vårdhav(eri) som blivit allt stormigare de senaste åren.
Där fick jag till det. Kanske skulle jag jobbat som rubriksättare på en webbredaktion istället.
Foto: Lucas De Vivo
Ackiskrisen och kvinnorna
En kris som blir allt värre kännetecknar Akademiska sjukhuset i Uppsala, staden där jag bor, sedan ett par år tillbaka. Som en del av en större granskning inför valet i höst har jag och frilansjournalisten Lucas De Vivo uppmärksammat hur detta särskilt drabbar kvinnor – både patienter och underbetalda barnmorskor.
Kan läsas här på webbtidningen Feministiskt Perspektiv, eller se ”Publicerat”.
Säkerhetsutbildning i Ådalen
En intensiv vecka har passerat uppe i Ångermanland. På Sandö, precis bredvid platsen för skotten i Ådalen 1931, bodde jag söndag-fredag på Folke Bernadotteakademin för att delta i deras säkerhetsutbildning HEAT (Hostile Environmental Awareness Training – Skydd mot risker i konfliktområden). Det är en kurs som ges till personer som ska arbeta internationellt i riskområden och kan tjäna på att få träning inför detta.
Momenten var både många och breda, med allt från sjukvård till Internetsäkerhet, sprängmedelskunskap och övningar i att hotas av vapen. Alla övriga deltagare var biståndsarbetare och UD-personal, jag ensam journalist, och jag är den första som Journalistförbundet gett stipendium för att delta i kursen. När den nu är över är jag ännu mer tacksam över denna chans. I skuggan av hur säkerhetsläget och hotbilden mot journalister förvärrats internationellt den senaste tiden finns det ett skriande behov av bättre skydd och förberedelser. Som frilans händer det dessutom lätt att man måste tumma på vissa gränser och utmaningar för att få jobbet gjort, och det innebär naturligtvis större fara. Däri låg det paradoxala under kursen på Sandö, eftersom alla andra deltagare i sina yrken uppmanades retirera och hitta utvägar så fort protester eller oroligheter uppstår, och att undvika många osäkra platser. Men jag och journalister å andra sidan, måste tvärtom ibland stanna kvar eller aktivt söka upp dessa platser för att få pratminus och bilder.
Samma personal som var med och utbildade på Sandö har också tränat Magnus Falkehed och Niclas Hammarström innan de kidnappades i Syrien. Och för inte så länge sedan även Johan Persson. Under vissa moment kom det tillbaka mycket obehagliga minnesbilder från när jag själv kidnappades i Nicaragua 2009, eller från andra utsatta situationer. Det är saker jag ofta viftat undan eller inte tänkt så mycket på tidigare, förrän nu när jag lärt mig mer om hur de faktiska kan undvikas eller hanteras. Viktiga kunskaper inför en intensiv kommande sommar, och jag måste uppmana alla kollegor att försöka gå en liknande utbildning.
Proggafton för förändring
Torsdagen den 1 maj intog superkonserten Progglådan Live den svenska huvudstaden och Cirkus. Vad som började som en gigantisk CD-box i fjol har nu blivit ett kanske återkommande livearrangemang, med musikerna bakom låtarna. Men också med nyare musiker, som delar proggrörelsens visioner om modiga kulturyttringar – gärna för progressiv samhällsförändring och solidaritet. Det var ingen slump att superkonserten förlades till just arbetarrörelsens internationella dag, under Sveriges supervalår, och under de fyra timmarna på Cirkus dedikerade flera av musikerna sina nummer till kampen mot utförsäkringar, mot vinster i välfärden, mot förvärrade sociala orättvisor. Som avslutning framförde alla 25 eller så artister ”Staten och kapitalet” tillsammans med kvarvarande medlemmar i Blå Tåget, som skrev låten. Publiken stod upp i sina stolar för att sjunga med.
Inför konserten intervjuade jag Blå Tåget, Nike Markelius och initiativtagaren Coste Apetrea för att veta mer om bakgrunden, proggrörelsens värderingar, och hur vi ska betrakta dagens samhälle. Det reportaget kan man läsa i Dagens ETC.
Foto: Joakim Medin
En liten författardebut: om radio och indiepop
I helgen som passerade inledde Studentradion 98.9 i Uppsala sin jubileumsvecka för att fira 30 år som radiostation. En hel temadag hade arrangerats där Annika Lantz livesände sin Lantzkamp, och det blev även ett hetsigt panelsamtal om radions framtid och digitalisering. Det verkar inte lätt alla gånger. Jubileet uppmärksammas också genom att en ny, fin pocketbok släpptes i lördags. Den går igenom de gångna 30 åren, hur och varför stationen startades, och hur musik- och radioklimatet såg ut både då och har utvecklas efteråt. På temadagens eftermiddag blev det författarsamtal där publiken fick ställa frågor.
Jag är oerhört stolt över att själv få medverka i denna bok, med en intervju av Annika Lantz och ett kapitel om musikens roll och utveckling på stationen genom åren. Hur vissa fantaster verkar ha varit svältfödda på sin musik, därför startade en egen radiosatsning när lagen så tillät, och hur allt så småningom gick från kommersiellt till härligt alternativt. Men också hur de tidiga sändarna hoppades påverka resten av etern när det gällde privat radio. Fördjupat hopp om bättring väcktes efter att regeringen Bildt klubbat igenom radiorevolutionen 1993, som öppnade fältet för privata storsatsningar men också spekulation och profitintressen. Idag fick flera gamla pionjärer på 98.9 halvbittert konstatera att samma likriktning de velat röra sig bort från ännu en gång definierar majoriteten av alla stationer.
Boken kanske därför kan ses som ett lokalt exempel från en radioutveckling i hela landet. Samt ett stycke svensk musikhistoria om indiepopens framväxt och stora betydelse – att det var om just detta jag nu fått debutera som författare känns helrätt.
