Ett tal i Uppsala domkyrka

Från Arlanda tog jag mig i söndags nästan raka vägen till Uppsala domkyrka, som jag nästan bott granne med i fyra år under studenttiden. Där arrangerades den ekumeniska gudstjänsten ”Helig fred” på kvällen, av flera olika kyrkor i Uppsala Kristna Råd och som en avslutning på deras Globalvecka. Fokus på Mellanöstern och den flykting- och humanitära kris som nu förvärrats ytterligare i och med DAESH/ISIS.

Jag var inbjuden att tala om vad jag sett och dokumenterat under de senaste resorna, både vad gäller assyriernas och kristendomens fördrivning från Mosul och andra områden i Irak, övergreppen mot yezidierna i Sengal (och DAESHs uppfattning att de inte ens är ”bokens folk” och därför måste dödas) och den etniska rensning även de ”otrogna” kurderna i Kobanekantonen drabbats av. Religiösa förtecken nämndes flera gånger. Jag betonade därför där, som i alla samtal, att religion dock inte ligger bakom allt vad som nu händer. DAESH har varit duktiga på att haka på en mycket gammal tradition och taktik hos ledare, att utnyttja folks tro och att använda sig av religiösa förtecken för sin sak. Västvärlden har gjort likadant.

Högt i taket gavs en ny innebörd i domkyrkans jättesal. Efter mig gick teol.dr. Bo Nylund från Ekumeniska Fristadsgruppen fram till talarstolen och talade om det uråldriga fenomenet att kriga, hos oss människor. Hur för hundra år sedan ett fruktansvärt världskrig utkämpas huvudsakligen i vår västvärld, av makthavare som bekände sig som de allra bästa och frommaste kristna. Hur kunde de samtidigt ta så usla beslut?

I en värld där vi styrs av de grymma och själviska mäktiga, faller lotten på vanligt folk att hjälpa varandra. Kvällens kollekt gick oavkortat till Ekumeniska Fristadsgruppen som arbetar för att hjälpa de flyktingar som lyckas ta sig hit. I Guds hus var vi alla överens om att det är en moralisk skyldighet, hos alla oss som på alla sätt och vis har det mycket bättre än de som mist allt.

Comments are Disabled