Posts Tagged: PKK

Ny rapport om Turkiets förvandling under Erdogan

Det demokratiska och hoppfulla Turkiet – ett land som en hel del bedömare tyckte var på rätt väg och såg progressiva förändringar i, under några år på 2000-talet – har försvunnit. Kvar finns ett odemokratiskt och nattsvart Turkiet under en auktoritär regering. Ett land där det arrangeras val och där partier får kampanjarbeta, men där nästan alla oberoende och oppositionella medier idag stängts ner, där det sitter fler journalister i fängelse än i något annat land i världen, och där oppositionella politiker, parlamentsledamöter och partiledare sitter fängslade – och riskerar att stanna bakom galler i flera decennier. Där även fackföreningar, akademiker, politiska aktivister, kulturföreningar, språkinstitut och många andra, som alla ingår i det fristående civila samhället och hyser allt ifrån milda till starka oppositionella åsikter mot regeringar, idag nästan alla blivit föremål för regeringens kriminalisering eller hård politisk förföljelse.

De jättelika utrensningarna av oppositionella och påstådda terrorister, samt den systematiska nedstängningen av samhällsinstitutioner bortom regerings kontroll, som ägt rum sedan dess har fått en stor internationell uppmärksamhet. Men hur ”nya” var sådana inslag egentligen, i Turkiet? Vad fanns det för tecken redan tidigare, på att Erdogans Turkiet inte var fullt så demokratiskt och hoppfullt som man ville ge sken av?

Nu i slutet av april publicerades min rapport Turkiets förvandling – Så stryper Erdogan demokratin, som jag skrivit på uppdrag av Olof Palmes internationella center och Tankesmedjan Tiden. Rapporten är en redogörelse för hur Erdogan gick från att vara ett hopp för demokratin när han först vann makten år 2002, till att han idag femton år senare tvärtom demonterar demokratin. Varför blev det så? Fanns det några särskilda händelser som bidrog till denna utveckling? Materialet baseras till stor del på intervjuer och observationer jag själv gjort i Turkiet, under de senaste åren.

Rapporten går att ladda ner från Tankesmedjan Tidens webbsida. Palmecentret och Tankesmedjan tiden skrev också en artikel i Svenska Dagbladet, i samband med att rapporten publicerades, som går att läsa här.

Mer om Turkiets gömda krig

I juli 2015 återvände inbördeskriget i Turkiet. Eller närmare bestämt, till de sydöstra och kurdiska delarna av landet. Eldstrider, explosioner och flygbombningar dök upp igen och det är ingenting vi inte sett förut, sedan den väpnade konflikten mellan kurdiska PKK-gerillan och den turkiska staten först började 1984. Men den här gången gick konflikten under kort tid till att bli den mest våldsamma någonsin under kriget, med mycket hårda och flera månader långa eldstrider mitt inne i kurdiska städer. Sådana urbana strider varade mellan september 2015 och juni 2016.

Jag har redan tidigare bloggat om detta återuppståndna krig, som Turkiet gärna velat hålla bakom stängda dörrar för utländska observatörer.

I det senaste numret av Amnesty Press skriver jag ännu ett långreportage från sydöstra Turkiet, som nyss kom på webben. Om hur inbördeskriget återvände som en konsekvens av både den militära och politiska utvecklingen i Syrien. ur ideologiska mål låg bakom mycket av det som triggade igång den turkiska regeringens belägringar av kurdiska städer. Samt vilka konsekvenserna blivit, i form av förstörda stöder, mer nationalism, en turkisk militär intervention i norra Syrien för att stoppa kurdernas expansion där. Och en cynisk tystnad framför allt från USA, som själv är högst inblandad i denna konflikt.

Många kurder har anklagat Turkiet för att gladeligen ha gått i krig igen, för att bryta upp de fästen där både den parlamentariska, kurdiska oppositionen HDP och den förbjudna PKK-gerillan har som starkast stöd. Vilket är precis de kurdiska städer, som nu blivit förstörda i eldstrider och vars befolkning utgör de ca 400 000 internflyktingar som uppstått i kriget. Även om vi sannolikt ännu inte har tillgång till alla detaljer, för att fullständigt kunna analysera våldsamheterna sedan förra sommaren, har det även under hösten blivit uppenbart att utvecklingen inte slutat bara för att striderna i städerna gjort det.

Efter att den turkiska regeringen blivit klar med utrensningarna av alla tiotusentals människor med påstådda eller faktiska band till statskuppsförsöket den 15 juli eller predikanten Fethullah Gülens sekt, sa premiärminister Binali Yildirim den 4 september att turen kommit till kurderna. 11 285 kurdiska lärare stängdes av på grund av påstådd koppling till PKK. En kort tid senare togs 24 kommuner över från den kurdiska parlamentariska rörelsen, av förmyndare utsedda av staten. Även där var anklagelserna kopplingar till PKK och de drabbade kommunerna var i åtskilliga fall samma som drabbats hårt av urbana strider.

Nästa steg skulle kunna vara att HDP:s partiledare Selahattin Demirtas arresteras. Han och nästan alla andra parlamentsledamöter från partiet har åtal hängande över sig, som mycket väl kan leda till fängelsestraff – eftersom alla parlamentarikers immunitet togs bort i juni i år. Om detta intervjuade jag Selahattin Demirtas, när han besökte Sverige i september.

Numret av Amnesty Press där mitt reportage finns med har postats ut som gratisexemplar till 12 000 hushåll på Åland. Jag hoppas det bidrar till både diskussion och folkbildning, om detta oroliga hörn av världen.

2s6a7950                                      En modell av Sur, den antika stadskärnan i storstaden Diyarbakir som drabbades av strider 2016. Foto: Joakim Medin

Turkiets gömda krig

Jag har inte bloggat på flera månader. I somras var jag under längre perioder mellan juni och augusti – totalt sex veckor – på plats i det kurdiska sydöstra Turkiet, för att rapportera om konsekvenserna av det återuppståndna kriget mellan staten och den kurdiska PKK-gerillan. Arbetet där var både svårt, påfrestande och riskabelt. Sedan kriget återvände i juli 2015 har hårda strider för första gången utkämpats i urban miljö, mitt inuti ett flertal kurdiska städer. Striderna har lett till en omfattande förstörelse av infrastruktur, offentliga byggnader och civilbefolkningens bostadsområden. Uppskattningsvis 400 000 människor har blivit internflyktingar i sydöstra Turkiet.

Premiärministern Binali Yildirim förklarade de urbana militära operationerna över i slutet av juni. Den sista staden där strider pågick samma månad var Nusaybin, precis vid gränsen till Syrien. När jag strax efteråt försökte komma in i Nusaybin, eller i andra krigsdrabbade områden, var det i princip omöjligt på grund av polisens avspärrningar. Titeln på detta blogginlägg är skamligt stulet från artiklar med samma namn, i både Time Magazine och The New York Times. Kanske även från fler håll. Det nygamla kriget mellan kurder och den turkiska staten har till stora delar hållits gömt från omvärlden, av den turkiska regeringen. FN:s människorättskommissarie Zeid Ra’ad Al Hussein begärde i maj i år tillträde till områden som drabbats av striderna, för att utreda kurdiska anklagelser om mycket grova övergrepp begångna av den turkiska armén. Turkiet har ännu inte besvarat denna formella förfrågan. Utländska journalister är inte välkomna att på egen hand utreda vad som hänt och jag blev själv stoppad och kvarhållen av turkisk polis två gånger i juni respektive augusti.

Hand i hand med att de båda parternas väpnade styrkor attackerat varandra har även situationen för kurdisk civilbefolkning och den kurdiska politiska oppositionen kraftigt försämrats, sedan förra sommaren. Flera långa texter har publicerats från området och om denna utveckling. Läs mitt reportage nedan, i tidningen Frihet. Läs mitt första reportage i Dagens ETC och mitt andra reportage i Dagens ETC.

kopia-22                                 Sönderkrigad kurdisk stad, sydöstra Turkiet. Foto: Uygar Önder Simsek

I juli reste jag även till irakiska Kurdistan, för att besöka PKK-gerillans högkvarter uppe i Kandilbergen och fråga folk där hur de själva ser på konflikten, som inte visar några tecken på att ta slut efter 32 år av krig. I en dalgång fick jag intervjua Cemil Bayik, som anses vara den högste agerande ledaren över PKK och som varit med i rörelsen sedan mitten av 1970-talet. Eftersom Bayik är ledare över en massrörelse som idag har en stor utbredning i både Turkiets och Syriens kurdiska delar – vilket är en av anledningarna till att kriget återvände i fjol – ställde jag flera frågor om hur han själv ser på Mellanösterns framtid. Läs intervjun, som publicerades i Dagens ETC.

Kriget har lett till mycket allvarliga konsekvenser för regionen och för civilbefolkningen. USA och EU:s dominerande medlemsstater samt institutioner har naturligtvis uppmärksammat denna oroliga utveckling. Men ända sedan kriget återuppstod i fjol har de mest bara bemött detta med tystnad – eller med strategiska uttalanden, som ska förneka deras egna band till utvecklingen.

Egentligen är västvärlden mer inblandad i det kurdisk-turkiska inbördeskriget än någonsin tidigare. Vad som möjliggjort detta, är kriget i Syrien. Läs mina reportage från de irakisk-kurdiska Kandilbergen och hur dessa politiska spel ser ut, som publicerats här i Sverige och här i Norge.

2s6a9610                                       Kandilbergen, irakiska Kurdistan. Foto: Joakim Medin

 

Nytt bokutdrag: augusti 2014, Shingals yezidier räddas från IS folkmord

Den 10 maj publicerade ETC ett annat utdrag från min bok ”Kobane”. Kapitel tre, augusti 2014, om när YPG och YPJ räddade de omringade yezidierna från Shingalbergen och IS folkmord, in i Rojava, Syrien. Jag och min fotograf Thorkil Rothe var de första, och i flera dagar enda, utländska journalisterna som bevittnade denna räddningsoperation inifrån Syrien, vid en syrisk-irakisk gräns som då både IS och kurder gjort sitt bästa för att montera ner.

Abdulselam Mohamad kommer tillbaka från en tvärgata med ett leende på läpparna. Han har varit bekymrad över min vegetarianism och undrat hur vi ska lösa det med middagen, men lyckligtvis höll ett gatukök ännu öppet som sålde falafelrullar. Vi går tillbaka genom ett kvällsmörkt Qamishlo, på bakgator för att undvika Assadregimens farleder, och äter vår mat på Tev-Dems huvudkontor.

I sammanträdesrummet har teven stått på oavbrutet sedan i morse. Det har gått två dagar sedan yezidierna flydde upp i bergen, och PKK-vänliga kanaler blandar patriotisk musik med nyheter om utvecklingen. Men sedan några timmar tillbaka visas framför allt gerillasoldater i Qandilbergen, som ger sig av i pickupbilar. Bilderna varvas också med gårdagens uppmärksammade teveintervju med Murat Karayilan, överbefälhavaren över PKK:s gerillaarmé. Karayilan förklarade att de inte passivt kunde se på när kurder massakrerades. Hans styrkor förberedde därför omedelbart avfärd för att slå tillbaka IS.

– Nu borde de snart vara här. YPG har redan gått över gränsen, och igår utropades Shingals motståndsstyrkor med yezidiska krigare som följt med dem. Det här är historiska dagar, säger Abdulselam Mohamad.

Kobane_2016

”Kobane” – ny bok på Leopard förlag

Till sist, och äntligen, blev allting klart. När jag hade landat i Oslo förra fredagen kom ett sms från förlaget i Stockholm. Tryckeriet hade levererat alla kartonger och i dem låg min alldeles nya reportagebok: Kobane – Den kurdiska revolutionen och kampen mot IS. Själv fick jag inte se den förrän svintidigt på tisdag morgon, när jag medverkade i SVT Gomorron Sverige och programledarna höll upp den. Det var en surrealistisk känsla att sedan få hålla den i händerna.

Det här är min debutbok.

Jag började jobba med denna bok förra våren, först och främst genom att sammanställa allt material jag redan hade inifrån Syrien och om huvudtemat – kurdernas roll i det nuvarande kriget. Sedan blev det nya resor ner till Mellanöstern, och in i norra Syrien, för att samla mer material. I höstas började jag skriva på stycken som faktiskt kunde platsa i boken, och gjorde mer nödvändig research. Inte desto mindre har detta varit en svår bok att skriva. Alla sanningar om och från det syriska kriget är ännu präglade av den fortsatt pågående konflikten. Antagligen kommer vi att få lära oss många nya saker den dag våldsamheterna upphör. Åtskilliga år efter det, kommer vi sannolikt också kunna se på dagens händelser ur fler perspektiv än vad som kanske är möjligt idag. Dessutom ville varken jag eller förlaget att verket skulle bli någon tegelsten, som kanske skulle avskräcka vår fortfarande läsande del av invånare. Paradoxalt nog visade det sig ändå väldigt svårt att sammanfatta och redogöra för stora, komplicerade händelser och utvecklingar, med färre ord än många. Det har varit omöjligt att inkludera allting. Kriget i Mellanöstern – Irak, Syrien, Kurdistan, Turkiet – som jag tar upp i min bok är väldigt spretigt och innehåller många aktörer. Boken är därför lika spretig, men uppbyggd kring dess huvudsakliga teman med mina egna intervjuer och observationer, på ett sätt som jag hoppas gör det ganska lättläst ändå.

Kobane_2016

”Kobane” kommer ut i butikerna från och med nästa vecka, ifall inte någon redan hunnit ställa fram ett par exemplar. Den går redan att beställa hos bokhandlare online, eller via förlaget. Jag har redan hunnit ge några intervjuer till TV, radio och tidningar med anledning av släppet. Bland annat hos Gomorron Sverige, SVT, hos Nordegren & Epstein i P1, i Upsala Nya Tidning och i Dagens ETC.

Ett fullsatt Filmhus

Det blev utsålt till sista biljett och långa köer för att komma in, när jag föreläste på Filmhuset i Stockholm den 30 november. Nära 400 stolar fylldes av mestadels yngre människor, som kom för att höra mig berätta hur den syriska folkresningen blev ett världskrig, och om egna upplevelser och intryck från konflikten. Eftersom attentatet i Paris ännu var färskt, och snabbt kommit att få mycket viktiga konsekvenser, låg ett särskilt fokus på Islamiska statens uppkomst, expansion och struktur. För första gången visade jag upp ett flertal dokument jag plockade på mig från IS administrationsbyggnader i norra Syrien under min senaste resa till landet, och förklarade hur innehållet i dem hjälper oss förstå både den salafistisk-wahhabistiska ådran och statsbyggnadsprocessen hos IS.

Intresset för kvällen var mycket stort, och hela 2500 personer hade tackat ja att komma på Facebook. Det var förstås alldeles för många och fler tillfällen kommer. Framför allt visade detta explosiva intresse hur intresserade – och oroliga – en hel massa svenskar idag blivit över utvecklingen och aktörerna i kriget.

Arrangör av kvällen var Dagens ETC som jag skrev flitigt för under hela min senaste resa i Syrien. De såg även till att livestreama hela föreläsningen, som ännu kan ses online här.

Screenshot_2015-12-11-09-40-12-1                                                      Foto: Maria Alm

Nya numret av Ordfront

…har till min stora stolthet en av mina bilder som framsida. Tagen vid fronten mot Islamiska staten, i centrala Şengal/Sinjar i norra Irak sista dagarna i augusti.

Jag skriver ett långt reportage i det senaste numret, med besök i kurdiska norra Syrien, i Şengal och i PKK-gerillans högkvarter i irakiska Kurdistan. Om hur strategier och utveckling i alla dessa delar lett bidragit till att våld och krig från i somras åter brutit ut över ”den kurdiska frågan”, i ett tredje land: Turkiet. Med fler av mina bilder i reportaget.

Hur påverkar utvecklingen samma kurders kamp mot IS, i de andra delarna? Och hur agerar EU, där en rad länder de facto allierat sig med kurderna i kampen mot IS, men nu närmat sig Turkiets regering igen på grund av ovilja att ta emot fler flyktingar från Mellanöstern?

omslag_5_2015

Mellanösterns nya krig – Turkiet vs PKK

Mellanöstern har fått ännu ett krig. Den här gången är det nygammalt, och har blossat upp igen under sommaren mellan gerillastyrkorna hos Kurdistans Arbetarparti (PKK) och den turkiska staten. Konflikten har varat i 31 år, resulterat i 40 000 människors död, och tog en kort paus under en två och ett halvt år lång vapenvila 2013-2015. Nu har turkiskt artilleri och flygbomber riktats mot kurdiska styrkor i både Turkiet, Irak och Syrien, och PKK-gerillan svarat med blodiga attacker mot turkiska styrkor både i städer och på landsbygd. Alla vet redan att ingen sida kan vinna kriget, men konflikten lever vidare ändå.

Jag har skrivit en artikel i det nu aktuella numret av Fokus om bakgrunden till kriget mellan gerilla och stat, som fick sommarens utlösande faktorer att snabbt eskalera.

Vad som gör denna nya utveckling ännu mer komplicerad, är att den både hänger samman med det nu fyra och ett halvt år gamla syriska kriget, och även för första gången målar in västvärlden i ett helt nytt hörn.

Den internationella koalitionen med USA i spetsen är idag beroende av den kurdiska YPG-gerillan i Syrien, för att ta kampen på marken mot extremisterna i Islamiska staten. Alla blundar därför för att det finns mycket starka kopplingar mellan YPG och PKK, som västvärlden idag stämplar som terrorister på grund av dess våldsamma kamp mot Turkiet för att skapa någon form av självstyre i Turkiet (och mer) för den diskriminerade kurdiska minoriteten. Konsekvenserna av detta cyniska spel är att de kurdiska soldaterna öppet får stöd när de är i Syrien, och till och med beröm i dagarna av USA:s militära ledning. Men så fort de lämnar Syrien klassificeras de som terrorister, och Turkiet som bombar och beskjuter dem får stöd av samma västvärld.

Ett krig är alltid ett krig, med civila offer och förstörelse. Risken är dock att förlusterna kan bli så mycket större i det här kriget, eftersom de kurdiska gerillasoldaterna helt uppenbart riskerar att försvagas i sin kamp mot IS, om de samtidigt måste bekämpa den turkiska staten.

Läs mitt andra reportage från när jag besökte PKK-gerillan vid fronten mot IS i Şengal, där de varit och bad dem att själva kommentera detta dubbelspel och de stora riskerna med det.

                                       Foto: Joakim Medin

Folkmord och hämnd – återkomsten till Şengal

Många människor har frågat om jag inte tagit någon skada och behöver snacka, efter att ha låsts in av Assadregimen. Eller känner samma behov, efter att ha sett ett gäng döda människor – civila, YPG, Daesh/IS – på Rojavas slagfält.

Det är oklart. Men det mest uppslitande jag upplevt är inte alls det ovanstående, utan att tillsammans med Thorkil Rothe ha sett de många tusen törstiga och utsvultna yezidierna komma ner från Şengalberget, över syrisk-irakiska gränsen in till kurdiska kantonen Jazira i fjol. Det var tidiga augusti och solen stekte. De jagades av Daesh/IS och hade bevittnat släktingar, bekanta och trosfränder hackas i småbitar, mejas ner eller rövas bort till sexuellt slaveri. Sedan inte fått något mer att äta eller dricka på en vecka, än vad de lyckats ta med sig själva, eller möjligtvis kunnat få från utspridda amerikanska luftpaket.

Små barn stod stilla på den hårda jorden och stirrade apatiskt framför sig. Deras äldre släktingar låg genast ner efter att ha lyfts ut ur fordonen som tagit dem dit, och vissa reste sig knappast igen. Jag har aldrig känt mig så maktlös, eller i en så tvivelaktig roll som journalist. Det sved i mage och även mina ögon när de grät, min översättare grät.

Exakt sex månader senare korsade jag själv samma gräns, och tog mig till toppen av Şengalberget. Där låg vindbitna kläder kvar på marken, som rester och påminnelser efter de yezidiska flyktingarna. Våra medmänniskor, systrar och bröder.

Det har ägt rum fler massakrer, etnisk fördrivning och kulturell förstörelse i samband med IS och Assadregimens och andra krafters militärtåg. Men Şengal har kommit att bli en ofta återkommande referens för fjolårets stora barbari.

Vid foten av berget fann jag dock vedergällningen, där unga yezidiska kvinnor – de som klarat sig undan att säljas på marknader i ”kalifatet” – tränades till gerillasoldater för att ta sig an extremisterna i sin hemstad, några kilometer bort.

Alla blir antingen drabbade elller soldater i det nya Irak, Syrien och senast Rojava som växer fram, framför våra ögon. Men det finns uppenbarligen vissa militära styrkor som är bättre än andra, och bra mycket roligare att kunna skriva om.

Syrien, Arbetaren mars 2015-page-001

 

Nya reportage från Rojava, Syrien

Flera nya reportage har blivit publicerade de senaste veckorna, hos uppdragsgivare jag var i Rojava, nordöstra Syrien, för att skriva åt i februari. Först två texter i Kyrkans Tidning. En om de kristna assyriska styrkor som upprätthåller fronten mot Daesh/IS i området, tillsammans med kurdiska och arabiska soldater. Medicin mot alla föreställningar om att människorna i Syrien och Mellanöstern är hopplöst separerade av etniska och religiösa linjer. En annan som dock lyfter fram problemet med den omfattande assyriska migrationen från området, framför allt till Tyskland och Sverige, och vilka komplexa verkligheter de kvarvarande ställs inför – inklusive de regimvänliga kristna, som jag talade med. Mitt sista jobb för chefredaktör Svante Fregert, som sagt upp sig från KT för att satsa på sitt gamla new wave-band Commande M Pigg.

 

KYTA20150304E1410-page-001

KYTA20150318E1412-page-001

Jag var även i trakten för att skriva om olika aspekter av det stora kvinnliga avancemanget i samhället, som ägt rum under det nya självstyret, och satsningarna för att utveckla detta ännu mer. I Feministiskt Perspektiv, och i ett långt reportage i Frihet som lyfte fram kvinnorörelsens organisering och den politiska bakgrunden till de beväpnade kurdiska gerillakvinnorna i YPJ, som många gånger blivit föremål för sensationsjournalistik.

Det senare reportaget var särskilt skönt att få publicerat och till sist hålla tryckt och färdigt i handen. Fotona på Asayiş Jîn, den helkvinnliga poliskåren i Qamishlo, tog jag bara en timme innan jag arresterades vid en vägspärr av den syriska regimen. Under loppet av några sekunder lyckades jag byta ut minneskortet i kameran mot ett kort med mindre känsliga bilder på, och hålla kortet med dessa och andra foton på gömt under hela fångenskapen. Varje dag kändes beslutet allt viktigare, och allt mer idiotiskt ifall jag skulle bli påkommen. Men så blev det inte, och vi har fått oss ytterligare ett bidrag till samhällsbildningen. Syrien, Frihet mars 2015-page-003