Posts Tagged: Högerextremism

Ungern som illavarslande exempel på Europas flyktingpolitik. Samt lite mer.

Tiden har varit knapp de senaste veckorna och jag har inte hunnit uppdatera något i bloggen. Det har blivit en hel del resande mellan flera länder, för att bevaka konflikter och politiska händelser som först kan verka separerade från varandra, men som egentligen hänger samman.

I slutet av september återvände jag till Budapest och Ungern på reportageresa, efter en frånvaro på egentligen flera år. Flera vänner och även läsare uttryckte förvåning över att jag plötsligt fokuserade på Centraleuropa igen, men för mig fanns det en uppenbar koppling. De senaste åren av både IS-attentat och världens största flyktingkris genom tiderna, som jag rapporterat om utanför Europa, har haft sina effekter på politiken tillbaka hemma i Europa. Högerextremism, nationalism, islamofobi och främlingsfientlighet har brett ut sig. Solidaritet med de utsatta, i den mån den funnits även hos regeringar, har även där allt tydligare ersatts av omtanke bara för Europa och av initiativ för att hålla gränserna intakta och stängda.

Ungern, vars politiska utveckling, högerextremism och progressiva gräsrotsmotstånd jag skrev mycket om för några år sedan, är inte alls någon ensam representant för denna utveckling. Däremot har Ungern varit lätt att kasta särskilt mycket anklagelser mot, eftersom utvecklingen i det landet också i flera år kommit med en auktoritär utveckling, av en regering som inte håller inne med hätsk retorik mot alla grupper man betraktar som sina meningsmotståndare. Den 2 oktober organiserade den ungerska regeringen en folkomröstning för att låta det ungerska folket avgöra om man ville acceptera kvotflyktingar via EU i landet. Flyktingarna som kom i stort antal till Europa i fjol (men inte längre nu) har målats ut som ett hot mot Ungerns kultur, religion, värderingar och faktiskt hela framtid. Särskilt de muslimska flyktingarna, eller ”illegala immigranter”, som regeringen konsekvent valt att benämna dem.

Det är helt riktigt att flyktingarna kommer från ett stort antal länder i världen, och inte bara från krigsdrabbade områden. Men som ursprungsland dominerar det sönderslitna Syrien bland flyktingarna. Därför är bevakningen av hur Ungern, som det hittills kanske allvarligaste exemplet i Europa, ställer sig till världens största flyktingkris särskilt viktig. Men – hur mycket handlade samtidigt om flyktingarna, och inte bara premiärminister Viktor Orbáns egna maktambitioner i landet?

Under ett veckolångt besök i Ungern skrev jag ett reportage i Dagens ETC, en artikel för Aftonbladet Kultur, en ny artikel om resultatet i folkomröstningen i Dagens ETC, samt en liten text för Götheborgske Spionen. Lite senare i oktober skrev jag även en krönika, som kommenterade hur folkomröstningen mot flyktingmottagande följde den auktoritära och även tidigare internationellt kritiserade ungerska regeringspolitiken i spåren. Vad betyder det egentligen, att Ungerns största (och regeringskritiska) tidning sedan plötsligt stängdes ner, samtidigt som ett oppositionsparti upplöste sig själv, för att inte längre spela med i vad man säger är ett skendemokratiskt system? Den krönikan finns att läsa här, i ETC Uppsala.

En liten seger mot nazismen

Igår eftermiddag kom domen som många av oss väntat på. De tre nazisterna i Svenska motståndsrörelsen (SMR) som stod åtalade för att helt oprovocerat ha misshandlat en man på gågatan i Uppsala centrum 2013, under en icke tillståndsgiven demonstration för att sprida flygblad och förneka Förintelsen, fick äntligen sina straff. Det var förvisso inga hårda straff. Bara en av de åtalade får fängelse, i tre månader, och de två andra 60 respektive 70 timmars samhällstjänst. För de flera blodiga jacken Anders Henriksson fick i sitt huvud ska nazisterna betala endast 10 000 kr i skadestånd, tillsammans.

Under förutsättning att domen inte överklagas – kammaråklagaren tyckte också straffen var för låga – har den här historien tagit mer än 650 dagar i anspråk. Anledningen till det är välkänt: Uppsalapolisen skrotade först förundersökningen på grund av vad man ansåg vara bristande bevismaterial, svårigheter att identifiera de skyldiga, och för att ”vittnen inte kommit till förhör”. Läs vad jag tidigare bloggat.

Det var den sista motiveringen, som Uppsalapolisen berättade för Upsala Nya Tidning var anledningen till att förundersökningen stod still, som fick mig att reagera. Jag och andra vittnen hade inte alls kallats in till nya förhör, för att i lugn och ro tala om misshandeln, kika på foton från dagen (till exempel de 300 stycken jag lämnade in) och mer. Därför kontaktade jag UNT och förklarade att polisen helt enkelt hittade på. UNT fick fler uppgifter samt foton och film från dagen av mig och ett annat vittne, och kunde några månader senare presentera en egen utredning. Även tidningen Arbetaren gjorde egna undersökningar, och fick några enastående uttalanden av polisen, som att det inte alls existerade något filmmaterial från dagen. Polisen hade lagt ner förundersökningen, men tog dagen efter UNT:s publicering snabbt upp den igen.

Nu har de skyldiga dömts för misshandeln, och det här visar just hur stor betydelse civilsamhällets och medias mobilisering har, för att rätta till saker när polis och makthavare felat. Det är inte bara en liten seger mot vår tids militanta nazism, utan också mot den flathet som synts i flera tidigare fall när SMR misshandlat folk eller begått andra brott. Så låt oss nu hoppas att den här alldeles för utdragna historien, som varit både frustrerande och jobbig för flera, kan sända en signal och leda till förändringar i rättssamhällets bemötande av de militanta nazisterna. De och deras attacker bör tas på långt större allvar, och det trodde nog många av oss det rådde konsensus kring efter Kärrtorp 2013.

Under morgonen har ”Why” med The Specials gått på repeat. Theodor Nordenadler, den ende av de tre nazisterna som döms till fängelse, var med i en annan SMR-trio som stod åtalad i fjol för att helt oprovocerat ha knivhuggit den nigerianske turisten Fidel Ogu nästan till döds, i Hökarängen i december 2013. Men den gången gick Nordenadler och de andra fria.

I know I am black, you know you are white
I’m proud of my black skin, and you are proud of your white, so
Why did you try to hurt me? 
Tell me why, tell me why, tell me why
Did you really wanna kill me? 
Tell me why, tell me why, tell me why
We don’t need no British movement, nor the Ku Klux Klan, nor the National Front
You make me an angry man
I just wanna live in peace
Why can’t you be the same?

 

 

Bombkaos och nazirättegång

Massmedia rapporterade ”kaos” i Uppsala i morse. Ett bombhot mot tingsrätten inkom strax efter kl 8, och därmed fick hela fastigheten i centrala stan och alla människor i den utrymmas och evakueras. Ett stort stycke av den centrala Kungsgatan spärrades av med plastband och polisen. Trafik och affärsverksamhet stördes, och i luften ovanför oss surrade en polishelikopter.

Bild: Malin Beeck

   Foto: Malin Beeck, ETC

När folk till sist fick återvända in i tingsrätten, efter rigorösa säkerhetskontroller och kroppsvisitationer, gick de tre nazisterna från Svenska motståndsrörelsen som skulle ställas inför åtalspunkter inte att hitta. Därför blev rättegången mot de tre nazisterna uppskjuten till imorgon. Plötsligt finns det bara en dag istället för två för att reda ut och eventuellt bestraffa den misshandel som inträffade i augusti 2013, och låt oss hoppas att det är tillräckligt ändå.

Jag har flera gånger tidigare skrivit om den nazistmisshandel av Svenska motståndsrörelsen jag blev vittne till mitt i centrala Uppsala för snart två år sedan, och som jag och min vän Matts Erik Eriksson dokumenterade med foto och film. Om turerna med att polisen la ner förundersökningen, om hur jag kontaktade Upsala Nya Tidning och tipsade om oegentligheter och lögner, och om hur deras granskning sedan snabbt ledde till att förundersökningen återupptogs. Den 27 januari i år – sjuttioårsdagen för befrielsen av Auschwitz och minnesdagen för Förintelsen – väcktes åtal mot tre unga män bakom misshandeln, där jag hört vår tids nazister stå och förneka Förintelsen.

Den 21 mars vann Gusten Holm som skrev det avgörande, granskande reportaget i UNT en guldspade för sin insats på Grävseminariet 2015. Jag hade invigningstalat på seminariet dagen innan och satt i publiken nedanför scenen, och det kändes oerhört bra. Gusten skrev en artikel i sin nya tidning Expressen med mina bilder från misshandeln, om arbetsprocessen, polisens svala intresse och omedelbara omläggning efteråt. Det visar den granskande journalistikens oerhörda betydelse. Men också precis som rubriken berättar, hur en reporter tvingades göra polisens jobb, för att en sönderslagen man eventuellt ska få se rättvisa skipas.

SMR - foto, Expressen 2015-03-21-page-001

Jag hoppas det blir fallet efter att rättegången är över. Får den här historien ett för oss demokrater lyckligt slut, behöver jag inte gnälla så mycket mer om det här, eller om hur Uppsalapolisen missade att kalla in vittnen till förhör eller att undersöka bevismaterial. Då måste vi istället blicka framåt. Vad vi särskilt bör fästa vikt vid är att Uppsalapolisen inte alls kontaktade kollegor med erfarenhet av samma våldsamma nazister, inte ens i skuggan av SMR:s attack mot en antirasistisk demonstration i Kärrtorp något senare. Vad säger det oss om polisens möjligheter att se större mönster hos dagens våldsamma högerextremister? När de samtidigt sägs mobilisera, både i Sverige och internationellt?

Det där fixar vi, verkar vår regering nu säga, genom inrättandet av sitt arbete mot våldsbejakande extremism. Där samverkan mellan polis, skola, socialtjänst och andra särskilt ska identifiera oroväckande radikalism hos ungdomar. En utbildningsinsats som statsminister Löfven presenterade den 27 januari ska också rikta in sig mot skolelever, för att utbilda om rasism och intolerans.

Men politiska överfall och mord i Sverige begås sällan av skolelever. De begås av vuxna, som ibland visserligen bara nyss blivit myndiga, men som likväl är starkt styrda av ideologiska övertygelser snarare än tonåringens naivitet och förvirring. Det oroar mig att konsensus ännu inte råder kring detta, trots varningar från seriösa forskare, som också tagit avstånd från regeringens förenklade arbete mot våldsbejakande extremism. Likaså oroar det mig att så många blickar verkar riktade mest mot Daesh/IS och influenser i vårt land – som visserligen absolut förtjänar allvarlig uppmärksamhet – när det dock ännu är ett faktum att alla samtliga politiska mord i Sverige de senaste 30 åren är begångna av just extremhögern.

Idag är det 70 år sedan det nazistiska Tredje riket besegrades, och det andra världskriget slutade (i Europa). Aldrig igen! dundrar höga samhällsprofiler, om Förintelsen och nazismens stöveltramp. Så symboliskt det hade kunnat vara, om dagens våldsamma och mordiska och Förintelseförnekande nazister äntligen hade kunnat möta lagens långa arm i Uppsala tingsrätt, på just denna dag. Om det inte vore för ett väldigt lämpligt bombhot, och att de sedan helt enkelt lät bli att dyka upp.

———————————————————————————————————-

Dag två blev rättegången av, efter att de tre åtalade hämtats in av polis. Det blev en dag av väntan och upprymdhet. Att äntligen ha fått hela historien till rättegång, efter nära två år, kändes väldigt skönt. Snart skulle allt kunna vara över. Samtidigt tror jag små känslor av obehag malde i magarna hos alla oss vittnen, inför att möta tre av nazisterna från den där augustidagen igen.

Väl inne i salen avverkades jobbet ganska snabbt. Under kanske 20 minuter redogjorde jag för vad jag gjort där den där dagen, vad jag sett, och vilka jag kände igen. Från försvaret kom kritik om att vittnenas berättelser möjligen inte var trovärdiga, eftersom vittnena haft möjlighet att se filmer och foton från misshandeln i massmedia. Det är svårt att se hur det kunnat gå att undvika – vittnen och målsägande/misshandelsoffret var ju själva tvungna att göra sig uppmärksammade i medier för att Uppsalapolisen alls skulle börja gå igenom bevismaterial och påbörja förhör.

Efter att ha blivit hörd dök en märklig känsla av både lättnad och tomhet i mitt bröst. Inga som var där kan veta hur domen blir, eller om rättvisa kommer att skipas. Det har ju tyvärr gått nära två år, precis som vid rättegången mot SMR efter att riksdagsledamot Daniel Riazat (v) hade misshandlats i Ludvika. Många demokrater som följde den historien vet hur den slutade, och blev både besvikna och upprörda.

Att lära av Förintelsen?

Sjuttioårsdagen av befrielsen av Auschwitz uppmärksammades med uttalanden av en rad samhällsrepresentanter, kungafamiljen och statsminister Löfven, som talade om vikten av att aldrig glömma nazismens förbrytelser.

Samma dag, den 27 januari, meddelades att åtal till sist väckts mot tre av vår tids nazister, som i augusti 2013 grovt misshandlade en man i centrala Uppsala. Upsala Nya Tidning publicerade flera av mina foton från sommardagen i fråga, som visade blod på gågatan och Svenska motståndsrörelsens flygblad om den hotfulla massinvandringen.

Allt skedde i fullt dagsljus, mitt bland massa människor, framför en rad vittnen och två poliser. Ändå behövdes en helt egen utredning av Upsala Nya Tidning, efter att jag tipsat dem om en rad oegentligheter och ytterligare bevismaterial som gick att hitta med Googlesökningar, för att det skulle leda fram till detta åtal. Polisen själv lade ner undersökningen efter ett halvår och UNT kunde i sin granskning visa hur de varken gått igenom bevismaterial ordentligt eller samverkat med andra polisavdelningar – trots att det rörde sig om ett våldsdåd av Sveriges våldsammaste vitmaktrörelse som sedan också fått gigantisk uppmärksamhet genom attacken i Kärrtorp.

För snart ett år sedan skrev jag om hur andra åtal skrotats och vissna beslut tagits, med en anmärkningsvärd förmåga att sammanfalla med andra viktiga datum. I detta fall har det åtminstone så smått rört sig åt ett positivt håll. Men inte utan att allt ändå får vissa minnestal och den utlovade utbildningsinsats den 27 januari att verka lite uddlöst.

Den 2 februari skrev jag om detta på SVT Opinion: ”Rättsväsendet måste ta rasistiska extremister på allvar”.

SVT: På resa med en rom – till Ungern

I onsdags den 12/11 sändes del tre i dokumentärserien En rom på resa, på SVT. I serien får vi följa fyra människor under varsin resa i livet, som berättar historier om hela vårt samhälle. Claudia Forgacs har sina rötter i Ungern där hennes föräldrar växte upp. Hon är både romsk, judisk och lever dessutom som öppet transsexuell. Hur hade hennes liv sett ut kvar där, idag?

Under ett besök till Ungern i april träffade Claudia bl.a. mig, som tog henne på en tur i Budapest och berättade om landets nationalistisk-konservativa, högerextrema och odemokratiska utveckling. Ämnen jag fördjupat mig mycket i. Vi besökte den nedgångna stadsdelen Józsefváros där en stor del av huvudstadens diskriminerade romer bor, cruisade förbi bysten av den Hitlerallierade riksföreståndaren Miklós Horthy, besökte vad som då ännu bara var en protestplats på Frihetstorget – mindre än en vecka senare togs det första spadtaget till dagens starkt kritiserade ”nazistmonument”.

Vi avslutade rundturen vid Frihetsmonumentet uppe på Gellertkullen, där Claudia ansåg att det inte verkar finnas så mycket frihet i dagens Ungern. Åtminstone har situationen sett starkt trängd ut både för romer, judar och de som inte anses heteronormativa, under de senaste åren.

Dokumentäravsnittet ger en bakgrund till en oroväckande politisk utveckling, som fått mycket starkt internationell och inhemsk kritik. Kudos till Ellinor och Niklas och Agnes Film som står bakom produktionen, och till SVT som vågade sända – trots den ungerska regeringens attacker mot Kobra-redaktionen efter fjolårets dokumentär om Ungern.

Se avsnitt tre i En rom på resa här på SVT Play.

2014-04-04 12.07.11

Söndagshäng

Personporträtt är en knivig historia, och jag har sällan gett mig in i utmaningen att försöka skriva några egna. Men jag tackade ja när Upsala Nya Tidning hörde av sig för att skriva ett om mig (som Uppsalabo) till söndagens kulturbilaga. Om mina drivkrafter i journalistiken, vad som kan motivera både år av kringflackande i världen, och granskningar av lokala nazister. Och om vad jag sett under sommarens och höstens Syrienresor. En ordentlig bakgrund kom med också – liksom Siouxsie Sioux.

2569168_-page-001

 

Om Budapests nazistiska örn

När jag kom hem från Syrien och Kurdistan väntade det nya numret av tidskriften Expo i posthögen. I det har jag skrivit ett reportage om den nationalistisk-konservativa ungerska regeringens minnesår för Förintelsen, och om den statliga historieomskrivning beträffande ansvarsutkrävningen som man fått mycket stark kritik för. Av både historiker, ambassader, politisk opposition, demokratiaktivister och inte minst landets judar.

En skön känsla, inte desto mindre. Jag har läst Expo en längre tid och känner en djup respekt för tidskriften. Det känns gott att nu själv ha bidragit till dess gärning och innehåll.

Jag har bloggat tidigare om minnesåret i Ungern. Om det spektakulära monument med en ärkeängel och en nazistisk örn, som samtidigt rests på Frihetstorget mitt i huvudstaden. Dagliga protester pågick framför byggplatsen från i våras fram till att hösten började. Regeringen struntade i detta och installerade monumentet ändå, i smyg mitt i natten. När jag var i Budapest i sensomras träffade jag några judiska, medelålders aktivister i skuggan av örnen, och de berättade hur allt detta ingår i en större och ännu obehagligare utveckling i ett allt mer trängt politiskt klimat. Många känner redan fruktan för en regering som agerar både maktfullkomligt och odemokratiskt, utan att ta hänsyn till grupper och minoriteter som känner sig trampade på av politiken. Även när det har med något så fullständigt allvarligt som Förintelsen att göra.

Det visar att någonting har gått allvarligt snett i Ungern. Fast det visste vi ju redan, särskilt om ni följt mina tidigare reportage och blogginlägg här.

Låter det förvirrande hur allt hänger ihop, eller bara intressant, finns reportaget att läsa här.

IMG_3026

                    Monumentet. Och en protestbild med barn som deporterats av den ungerska staten, framför det. Foto: Joakim Medin

En nazistisk örn slår till nattetid

I skydd av mörkret installerades natten till idag den skandalomsusade, djupt kritiserade statyn över 70-årsminnet av den nazistiska ockupationen på Frihetstorget i Budapest. Så skedde nästan två månader efter utsatt deadline, då jag själv var på plats för att bevaka. Nästan dagliga protester sedan bygget påbörjades i april, chocken planerna orsakat hos landets judiska församlingar, och den ”oro” eller fördömanden som kommit från en rad ambassader och internationella organisationer, har inte stoppat regeringen från att genomföra projektet.

100 poliser ska ha spärrat av Frihetstorget kl 01, och en stor lastbil med släp dök upp med den färdiga statyn (gömd inuti en presenning): en försvarslös ängel (Ungern) som attackeras av en stor örn (Nazityskland). Så gick den tyska inmarschen och ockupationen till, ska vi tydligen i fortsättningen förstå. Någon allians mellan diktatorerna Horthy och Hitler fanns inte. Det änglalika Ungern kunde ingenting göra för att stoppa den tyska övermakten. Och alla (mestadels judiska) offer som sedan uppstod – officiellt är det nu över dessa och inte över nationen som statyn blivit rest – kunde inte ha räddats från örnens klor och koncentrationsläger. Trots att samma ungerska makthavare fick sitta kvar vid makten, när en halv miljon judiska medborgare sattes i tågvagnar.

Aktivister samlades i morse i anslutning till statyn. Vid lunchtid hade en större folksamling bildats, som försökte forcera metallstängslen. Direkt från protesterna skrev aktivistledaren Fruzsina Magyar, 60, till mig att polisen ställt sig ovanpå på hennes arm. Ingenting verkar få stoppa den ungerska regeringens ambitiösa historie(om)skrivning.

staty

En vitmålning av fascism och Förintelsen?

Från Budapest kommer rapporter om att regeringen bara två dagar efter sin valseger påbörjat bygget av det mycket kritiserade 7 meter höga monument, som ska uppmärksamma den nazityska inmarschen för 70 år sedan. Och hur detta var början på tråkigheterna för landets alla offer under kriget – inklusive judarna.

Åtminstone är det så historiker, oppositionen (utom Jobbik) och Ungerns kvarvarande judar och Förintelseöverlevare ser på signalerna som monumentet sänder ut. De mycket högljudda protesterna mot detta och fler tveksamma projekt regeringen initierat med anledning av den ungerska Förintelsen 70 år, fick premiärminister Orbán att bromsa projektet tidigare i år. Nya ”dialoger” skulle föras efter påsk. Nu verkar sådana helt enkelt inte bli av, och monumentet har börjat byggas. Oppositionen och demonstranter har under veckan flera gånger saboterat byggplatsen och rivit ner stängsel.

Det här är en utveckling jag följt noga i flera månader. Hur detta också anses hänga ihop med en större och mycket medveten vitmålning och normalisering av Horthydiktaturen (1920-1944) kan man läsa i mitt reportage i Arbetaren från månadens början.

Status quo efter ett omtvistat val

Szia Magyarország. Intensiva dagar har passerat nere i Ungern, och nu sitter jag redan i luften på planet hem. Här mötte jag förresten Jenny Wrangborg, poeten och kallskänkan, som också varit nere i Budapest.

I söndags ägde Ungerns parlamentsval rum och resultatet förvånade väl få som följt opinionssiffror, politiska regleringar och den allmänna stämningen. Fidesz-KDNP fick överlägset mest röster, i ett klimat där den politiska apatin växer och färre medborgare än sist röstade. Fascistiska Jobbik fick över 20 procent av rösterna, och är därmed Europas nu starkaste högerextrema parti. Den breda center-vänsterkoalitionen lyckades bara skrapa ihop dryga fem procent mer än Jobbik.

Dagarna inför valet blev möten med politiska giganter. Jag såg premiärminister Orbán kampanjtala på Széchenyitorget i Győr, inför ett hav av rörda sympatisörer som skanderade hans förnamn. Kravlade under talarstolen när Jobbiks partiordförande Gábor Vona sporrade sina sympatisörer i södra Budapest, och intervjuade center-vänsterkoalitionens premiärministerkandidat Attila Mesterházy under hans sista kampanjdag. Ändå är jag rätt säker på att många ungrare upplevde ett betydligt mer lugn än jag gjorde. Visst fanns det partimaterial på många ställen (oftast med Orbáns ansikte på, kändes det som) men flera andra offentliga fenomen som normalt utmärker val saknades.Vissa kritiker ville till och med kalla det en parodi – en odemokratisk parodi. På söndagskvällen när stora delar av den internationella journalistkåren låg inbäddad hos Fidesz valvaka/fest, träffade jag den opposition som hjälpt till att avslöja ett valfusk inför den 6 april. Det var uppgifter som regeringen dock inte velat utreda.

I anslutning till valet publicerades nio av mina reportage från både denna och förra resan i svensk, dansk, norsk och finsk press. De berättar om en mycket omfattande politisk förändring och utveckling, som uppenbarligen gör omvärlden fortsatt starkt bekymrad. Bortsett från ordföranden för EU-parlamentets konservativa partigrupp, kanske.

Några av reportagen finns här, här, här och här.

IMG_6545                              Foto: Joakim Medin