Posts Tagged: Politik

Efter Mosul: nästa konflikt i Irak stavas Kirkuk

Ännu en gång har flera månader passerat, sedan jag sist skrev något i bloggen. Det är svårt att få tiden att räcka till och under större delen av sommaren har jag dessutom klivit in som reporter på ETC:s huvudredaktion i Stockholm, samt som vikarierande redaktör för ETC Uppsala. För första gången på fem långa år har jag haft en fast arbetsplats. Ett kontor, ett skrivbord och kollegor på båda sidorna, vilket skilt sig dramatiskt från de hotellrum, vänners lägenheter, militärbaser, sjukhus, hyrbilar och andra platser jag haft som skrivkontor under mina år som frilansjournalist. Snart skall denna arbetsperiod dock upphöra, och jag ger mig ut på vägarna som utrikesskribent igen. En av de första anhalterna blir norra Irak och irakiska Kurdistan.

Den 9 juli utropade Iraks centralregering landets näst största stad Mosul som befriad, nära nio månader efter att operationen mot IS ockupation påbörjades. Jag skrev om detta i en artikel och om hur jag var på plats vid fronten för att skildra de första dagarna av operationen, i oktober 2016. Men vad händer nu?

Röster på marken hade redan förutsett att omvärldens och de internationella mediernas intresse skulle minska, så snart de spektakulära urbana striderna i Mosul var över. Just så har det också blivit. Nu återstår det trista återuppbyggnadsarbetet, som aldrig har åstadkommit särskilt stora rubriker i omvärlden, samt det krävande arbetet att besegra IS salafistisk-jihadistiska ideologi. Inte heller den kampen fick tidigare särskilt stor internationell uppmärksamhet, vilket var en av anledningarna till att IS kunde dyka upp ”från ingenstans” sommaren 2014.

En annan källa till stora spänningar som nu närmar sig med stormsteg, är den planerade folkomröstningen för självständighet, i irakiska Kurdistan den 25 september. Både de Iranstödda shiamiliserna och centralregeringen i Bagdad har sagt att man vägrar acceptera några landavträdelser eller någon kurdisk självständighet.

Redan i april och maj var jag på plats i området och framför allt i den oljerika provinsen Kirkuk, som officiellt tillhör Irak men kontrolleras av irakiska Kurdistans militära styrkor. Där skildrade jag spänningarna på marken kort efter att kurderna annonserat sin plan om en folkomröstning, intervjuade rivaliserande politisk-militära läger och skrev både för svensk och för norsk dagspress, däribland Klassekampen. I Kirkukprovinsen varnade alla sidor för att de strider mellan shiamiliser och kurdiska styrkor som redan dök upp 2015 och 2016 kan återvända. Det var också något det varnades för i januari, när jag intervjuade en internationell talesperson för shiamiliserna samt flera befäl i de kurdiska västunderstödda peshmergastyrkorna.

På grund av västkoalitionens närvaro på marken ber alla idag om intervention och medling, för att förhindra framtida konflikter. Men västkoalitionen har mest bara fokuserat på IS. Med lite otur stavas nästa konflikt i Irak efter Mosul, därför Kirkuk.

                                                 Frågan om vem som ska kontrollera Kirkuk har ytterligare spätt på konflikterna på marken. Foto: Joakim Medin.

Ny rapport om Turkiets förvandling under Erdogan

Det demokratiska och hoppfulla Turkiet – ett land som en hel del bedömare tyckte var på rätt väg och såg progressiva förändringar i, under några år på 2000-talet – har försvunnit. Kvar finns ett odemokratiskt och nattsvart Turkiet under en auktoritär regering. Ett land där det arrangeras val och där partier får kampanjarbeta, men där nästan alla oberoende och oppositionella medier idag stängts ner, där det sitter fler journalister i fängelse än i något annat land i världen, och där oppositionella politiker, parlamentsledamöter och partiledare sitter fängslade – och riskerar att stanna bakom galler i flera decennier. Där även fackföreningar, akademiker, politiska aktivister, kulturföreningar, språkinstitut och många andra, som alla ingår i det fristående civila samhället och hyser allt ifrån milda till starka oppositionella åsikter mot regeringar, idag nästan alla blivit föremål för regeringens kriminalisering eller hård politisk förföljelse.

De jättelika utrensningarna av oppositionella och påstådda terrorister, samt den systematiska nedstängningen av samhällsinstitutioner bortom regerings kontroll, som ägt rum sedan dess har fått en stor internationell uppmärksamhet. Men hur ”nya” var sådana inslag egentligen, i Turkiet? Vad fanns det för tecken redan tidigare, på att Erdogans Turkiet inte var fullt så demokratiskt och hoppfullt som man ville ge sken av?

Nu i slutet av april publicerades min rapport Turkiets förvandling – Så stryper Erdogan demokratin, som jag skrivit på uppdrag av Olof Palmes internationella center och Tankesmedjan Tiden. Rapporten är en redogörelse för hur Erdogan gick från att vara ett hopp för demokratin när han först vann makten år 2002, till att han idag femton år senare tvärtom demonterar demokratin. Varför blev det så? Fanns det några särskilda händelser som bidrog till denna utveckling? Materialet baseras till stor del på intervjuer och observationer jag själv gjort i Turkiet, under de senaste åren.

Rapporten går att ladda ner från Tankesmedjan Tidens webbsida. Palmecentret och Tankesmedjan tiden skrev också en artikel i Svenska Dagbladet, i samband med att rapporten publicerades, som går att läsa här.

Rädsla och avsky i Turkiet: artiklar 2016-2017

Sedan det misslyckade kuppförsöket mot president Recep Tayyip Erdogan ägde rum i juli 2016, har Turkiet fallit ner i ett nattsvart mörker. Omedelbart efter kuppförsöket införde regeringen undantagslagar, som är på plats än idag, och som möjliggjort för regeringen att kunna nedmontera eller kraftigt försvaga hela det fristående, oppositionella civilsamhället och andra regeringskritiska eller granskande institutioner. Utvecklingen kulminerade i regeringens seger i folkomröstningen i mitten av april i år, om att införa ett presidentsystem med mycket svaga demokratiska kontrollfunktioner, som i princip legaliserar den makt Erdogan redan har (men egentligen inte får ha, enligt det nuvarande systemet).

Jag var på plats i Turkiet för att bevaka denna folkomröstning och skriva om den politiska situationen. Likaså har jag rapporterat om utvecklingen i en rad artiklar och reportage, när jag flera gånger besökt landet – men utan att blogga om det här. Med tanke på hur stor internationell uppmärksamhet de omfattande nedslagen mot oppositionella krafter i Turkiet fått, tänker jag att en sammanställning är på plats. Här kommer ett urval av mina texter, som publicerats på webben.

När kuppförsöket mot president Erdogan inträffade hade jag redan varit i Turkiet i en och en halv månad, för att dokumentera övergreppen i den sydöstra landshalvan sedan kriget mot den militanta kurdiska rörelsen återvände 2015. Jag skrev sedan flera artiklar från huvudstaden Ankara, om den politiska stämningen dagarna efteråt. Jag besökte regeringens stödmanifestationer och talade med Erdogans anhängare, jag talade med den kurdiska parlamentariska oppositionen, och blev en natt omringad av de ultranationalistiska islamister som drog omkring på gatorna.

I september 2016 intervjuade jag Selahattin Demirtas, den välkände partiledaren för den pro-kurdiska oppositionspartiet HDP i parlamentet, som när han besökte Stockholm. Demirtas berättade om situationen i landet och förklarade att det bara var en tidsfråga innan han och ett flertal av hans parlamentskollegor i partiet skulle bli arresterade. Anledningen var att de alla stod anklagade och åtalade för terrorbrott, men vägrade acceptera detta och vägrade gå till förhör och sessioner i domstol relaterade till dessa anklagelser. I början av november arresterades Demirtas och ett flertal andra HDP-parlamentariker, och de sitter än idag bakom galler.

I november mottog den turkiska dagstidningen Cumhuriyet, som är den äldsta publikationen i landet, det alternativa Nobelpriset vid en ceremoni i Stockholm. En medarbetare från tidningen kom på besök för att motta priset och berättade i en intervju om mediernas situation, om slakten på pressfriheten, och om hur Turkiet förvandlats till världens största fängelse för journalister. Läs intervjun här.

När det hade blivit december satt stora delar av den kurdiska, politiska ledningen i både det parlamentariska partiet HDP och dess regionala systerparti DBP, i turkiskt fängelse. Anklagelserna rörde terrorbrott, men både partierna själva och en hel del utländska bedömare ansåg att arresteringarna var tänkta att försvaga den kurdiska oppositionen, och automatiskt stärka Erdogans planer på att införa ett auktoritärt presidentsystem. Läs mitt reportage om detta, från staden Diyarbakir.

I februari-mars besökte jag Istanbul och Ankara, för att möta olika politiska sidor och samla material till flera publiceringar. Då hade Erdogan och hans allierade i det ultranationalistiska partiet MHP fått igenom sina planer på ett presidentsystem, i parlament. I april skulle landet gå till folkomröstning i frågan – samtidigt som undantagslagar fanns kvar och oppositionella ännu blev avskedade från sina jobb, fängslade eller gick i exil. Hur kände landets opposition, inför denna situation? Läs mitt reportage här.

Nästa månad besökte jag ännu en gång Istanbul och Ankara, för att bevaka när denna folkomröstning ägde rum. I ett reportage såg jag president Erdogan kampanjtala och mötte både hans anhängare och motståndare. I ett annat reportage talade jag med flera turkiska akademiker, som analyserade bakgrunden till Erdogans maktambitioner och grepp om landet.

Dödsstöten för Turkiets demokrati bör oroa oss alla. Så skrev jag i en kommentar dagarna efter folkomröstningen, när det stod klart att Erdogan och regeringen vunnit med en mycket liten majoritet av rösterna – trots den mycket omfattande (läs: även storleksmässigt) propagandakampanjen från regeringen, för att folk skulle rösta Evet – Ja. Valresultatet innebar i princip att ja-sägarna avskaffat landets demokrati, när det nya presidentsystemet införs år 2019. Det här ger upphov till en ännu dystrare situation för de demokratiska och oppositionella krafter, som ännu inte tystats eller gått i exil. Varför detta direkt berör även oss i Sverige, är för att asylsökande turkar – politiska flyktingar – var den flyktinggrupp som vuxit störst i antal i Sverige under 2016. Med Erdogan och hans övergrepp kvar vid makten bör vi räkna med en fortsatt flyktingvåg till Europa och Sverige, från Turkiet.

 

Den långa, blodiga vägen till Mosul

Jag har blivit en usel bloggare. Eller, så var jag inte särskilt bra ens från första början. Det går långa perioder mellan att jag skriver och uppdateringarna blir väldigt sena. Problemet är den ständiga tidsbristen – att du som frilansjournalist också måste syssla med bokföring, reklam för ditt arbete, smarta små inlägg i sociala medier, förberedelser inför föreläsningar, bildredigering, för att inte tala om research för att hålla dig uppdaterad inför nya jobb och reportageresor.

Den 17 oktober påbörjades slaget om Mosul, för att driva ut Islamiska staten från denna Iraks näst största stad. Slaget kommer att avgöra Iraks framtid. Men nu har offensiven tydligt bromsat in, till stor del på grund av det hårda motstånd IS fortsatt bjuda, samt på grund av de stora förluster Bagdads styrkor har lidit vid frontlinjerna. I skrivande stund vet vi att inte alla av de sju beväpnade aktörer som först sade sig vilja ingå i offensiven, ännu de facto gör det. Men det betyder inte att de inte kommer göra göra det framöver. Ännu vet ingen hur slaget kommer utveckla sig, eller ens sluta.

När Mosuloffensiven började i oktober befann jag mig redan sedan en tid tilbaka i det kurdiska, norra Irak, för att göra research och vara på plats i förväg. Många antog med rätta att krigståget skulle börja röra på sig strax före det amerikanska presidentvalet. Fram till början av november skrev jag ett flertal artiklar och reportage i svensk och norsk press, både bakom och framme vid fronten. I båda fallen fokuserade texterna mycket på politiska spel, brister och framtida utmaningar, snarare än bara på krigets brutala yttre.

Slaget som avgör Iraks framtid
”Tyvärr är kriget mot IS inställt inatt, Turkiet säger nej”
Fanatiskt motstånd mot Mosuloffensiv
Den blodige veien til Mosul
Här hamnar de som flyr kriget i Mosul
Efter Mosul – nya konflikter?

2s6a2806                                           Kurdiska peshmergasoldater vid Bashiqafronten öster om Mosul, oktober 2016. Foto: Joakim Medin

Ungern som illavarslande exempel på Europas flyktingpolitik. Samt lite mer.

Tiden har varit knapp de senaste veckorna och jag har inte hunnit uppdatera något i bloggen. Det har blivit en hel del resande mellan flera länder, för att bevaka konflikter och politiska händelser som först kan verka separerade från varandra, men som egentligen hänger samman.

I slutet av september återvände jag till Budapest och Ungern på reportageresa, efter en frånvaro på egentligen flera år. Flera vänner och även läsare uttryckte förvåning över att jag plötsligt fokuserade på Centraleuropa igen, men för mig fanns det en uppenbar koppling. De senaste åren av både IS-attentat och världens största flyktingkris genom tiderna, som jag rapporterat om utanför Europa, har haft sina effekter på politiken tillbaka hemma i Europa. Högerextremism, nationalism, islamofobi och främlingsfientlighet har brett ut sig. Solidaritet med de utsatta, i den mån den funnits även hos regeringar, har även där allt tydligare ersatts av omtanke bara för Europa och av initiativ för att hålla gränserna intakta och stängda.

Ungern, vars politiska utveckling, högerextremism och progressiva gräsrotsmotstånd jag skrev mycket om för några år sedan, är inte alls någon ensam representant för denna utveckling. Däremot har Ungern varit lätt att kasta särskilt mycket anklagelser mot, eftersom utvecklingen i det landet också i flera år kommit med en auktoritär utveckling, av en regering som inte håller inne med hätsk retorik mot alla grupper man betraktar som sina meningsmotståndare. Den 2 oktober organiserade den ungerska regeringen en folkomröstning för att låta det ungerska folket avgöra om man ville acceptera kvotflyktingar via EU i landet. Flyktingarna som kom i stort antal till Europa i fjol (men inte längre nu) har målats ut som ett hot mot Ungerns kultur, religion, värderingar och faktiskt hela framtid. Särskilt de muslimska flyktingarna, eller ”illegala immigranter”, som regeringen konsekvent valt att benämna dem.

Det är helt riktigt att flyktingarna kommer från ett stort antal länder i världen, och inte bara från krigsdrabbade områden. Men som ursprungsland dominerar det sönderslitna Syrien bland flyktingarna. Därför är bevakningen av hur Ungern, som det hittills kanske allvarligaste exemplet i Europa, ställer sig till världens största flyktingkris särskilt viktig. Men – hur mycket handlade samtidigt om flyktingarna, och inte bara premiärminister Viktor Orbáns egna maktambitioner i landet?

Under ett veckolångt besök i Ungern skrev jag ett reportage i Dagens ETC, en artikel för Aftonbladet Kultur, en ny artikel om resultatet i folkomröstningen i Dagens ETC, samt en liten text för Götheborgske Spionen. Lite senare i oktober skrev jag även en krönika, som kommenterade hur folkomröstningen mot flyktingmottagande följde den auktoritära och även tidigare internationellt kritiserade ungerska regeringspolitiken i spåren. Vad betyder det egentligen, att Ungerns största (och regeringskritiska) tidning sedan plötsligt stängdes ner, samtidigt som ett oppositionsparti upplöste sig själv, för att inte längre spela med i vad man säger är ett skendemokratiskt system? Den krönikan finns att läsa här, i ETC Uppsala.

Intervju med Patrick Cockburn och ett stycke syrisk tragedi

Det är lätt att bli både uppgiven och deprimerad över det stora kriget i Syrien, som allt ser ut idag. I mitten av september lyckades Ryssland och USA få till en vapenvila i de västra delarna av landet. Sedan flygbombade USA syriska regimsoldater utanför staden Deir Ezzor. Både Assadregimen och motståndarna beskyllde varandra för brott mot vapenvilan. Efter bara en vecka sprack allt och regimen inledde en ny offensiv för att erövra hela det rebellkontrollerade östra Aleppo.

Aleppooffensiven är uppbackad av det ryska flygvapnet och hundratals civila har dött i flygbombningarna. Övergreppen har uppmärksammats i omvärlden och lett till farliga spänningar mellan Moskva och europeiska stormakter och USA. Enligt Ryssland och den syriska regimen fortsätter man bara bekämpa jihadist-terrorister kopplade till al-Qaida; till Jabhat Fateh al-Sham som förut kallade sig Jabhat al-Nusra (al-Qaidas syriska gren). De vill inte ge sig av från Aleppo. USA har inte heller förmått andra, islamistiska väpnade grupper att tillräckligt tydligt ta avstånd från Jabhat Fateh al-Sham. Därför fortsätter regimsidan att bomba dem – till synes utan att bry sig om att det samtidigt leder till civila dödsoffer.

Många vanliga nyhetskonsumenter har mått dåligt över flygbombningarna och lidandet i Aleppo. Men jag tippar att en hel del fortfarande inte förstår hur det fortsatta våldet hänger samman med internationell politik, och med kampen mellan de syrier som fortfarande tror på frihet i landet och de militanta jihadister som kidnappade revolutionen. Det är delvis för att flera medier ännu inte lyckas förmedla en tillräckligt djupgående nyhetsbild av Syrien. Vilket i sin tur bygger på det äldre problemet, att bilden av kriget tidigare varit både för smal och lite önsketänkande.

När den berömde Patrick Cockburn som är Mellanösternkorrespondent för The Independent besökte Bokmässan i Göteborg, möttes vi för ett samtal om dessa frågor och om Syriens framtid. Cockburn kom med mycket dystra utsikter. Intervjun finns publicerad hos Amnesty Press.

I veckan publicerade Dagens ETC även ett specialnummer av sin tidning, som nästan helt fokuserade på kriget i Syrien. I det skrev jag en analys om konflikten och dess olika dimensioner. Jag intervjuade en anonym FN-tjänsteperson, som under de senaste åren arbetat med inriktning på Syrien. Tjänstepersonen saknade hopp, liksom tydligen även flertalet kollegor i Genève gjorde, om att kriget ska kunna gå att lösa den närmaste tiden. De FN-institutioner vi uppfann efter att vi slaktat varandra i det andra världskriget, för att lösa internationella konflikter och verka för fred, är bakbundet och desperat. Framför våra ögon utspelar sig en syrisk tragedi som det kommer talas om under många, många år framöver.

aleppo-syria

Turkiets gömda krig

Jag har inte bloggat på flera månader. I somras var jag under längre perioder mellan juni och augusti – totalt sex veckor – på plats i det kurdiska sydöstra Turkiet, för att rapportera om konsekvenserna av det återuppståndna kriget mellan staten och den kurdiska PKK-gerillan. Arbetet där var både svårt, påfrestande och riskabelt. Sedan kriget återvände i juli 2015 har hårda strider för första gången utkämpats i urban miljö, mitt inuti ett flertal kurdiska städer. Striderna har lett till en omfattande förstörelse av infrastruktur, offentliga byggnader och civilbefolkningens bostadsområden. Uppskattningsvis 400 000 människor har blivit internflyktingar i sydöstra Turkiet.

Premiärministern Binali Yildirim förklarade de urbana militära operationerna över i slutet av juni. Den sista staden där strider pågick samma månad var Nusaybin, precis vid gränsen till Syrien. När jag strax efteråt försökte komma in i Nusaybin, eller i andra krigsdrabbade områden, var det i princip omöjligt på grund av polisens avspärrningar. Titeln på detta blogginlägg är skamligt stulet från artiklar med samma namn, i både Time Magazine och The New York Times. Kanske även från fler håll. Det nygamla kriget mellan kurder och den turkiska staten har till stora delar hållits gömt från omvärlden, av den turkiska regeringen. FN:s människorättskommissarie Zeid Ra’ad Al Hussein begärde i maj i år tillträde till områden som drabbats av striderna, för att utreda kurdiska anklagelser om mycket grova övergrepp begångna av den turkiska armén. Turkiet har ännu inte besvarat denna formella förfrågan. Utländska journalister är inte välkomna att på egen hand utreda vad som hänt och jag blev själv stoppad och kvarhållen av turkisk polis två gånger i juni respektive augusti.

Hand i hand med att de båda parternas väpnade styrkor attackerat varandra har även situationen för kurdisk civilbefolkning och den kurdiska politiska oppositionen kraftigt försämrats, sedan förra sommaren. Flera långa texter har publicerats från området och om denna utveckling. Läs mitt reportage nedan, i tidningen Frihet. Läs mitt första reportage i Dagens ETC och mitt andra reportage i Dagens ETC.

kopia-22                                 Sönderkrigad kurdisk stad, sydöstra Turkiet. Foto: Uygar Önder Simsek

I juli reste jag även till irakiska Kurdistan, för att besöka PKK-gerillans högkvarter uppe i Kandilbergen och fråga folk där hur de själva ser på konflikten, som inte visar några tecken på att ta slut efter 32 år av krig. I en dalgång fick jag intervjua Cemil Bayik, som anses vara den högste agerande ledaren över PKK och som varit med i rörelsen sedan mitten av 1970-talet. Eftersom Bayik är ledare över en massrörelse som idag har en stor utbredning i både Turkiets och Syriens kurdiska delar – vilket är en av anledningarna till att kriget återvände i fjol – ställde jag flera frågor om hur han själv ser på Mellanösterns framtid. Läs intervjun, som publicerades i Dagens ETC.

Kriget har lett till mycket allvarliga konsekvenser för regionen och för civilbefolkningen. USA och EU:s dominerande medlemsstater samt institutioner har naturligtvis uppmärksammat denna oroliga utveckling. Men ända sedan kriget återuppstod i fjol har de mest bara bemött detta med tystnad – eller med strategiska uttalanden, som ska förneka deras egna band till utvecklingen.

Egentligen är västvärlden mer inblandad i det kurdisk-turkiska inbördeskriget än någonsin tidigare. Vad som möjliggjort detta, är kriget i Syrien. Läs mina reportage från de irakisk-kurdiska Kandilbergen och hur dessa politiska spel ser ut, som publicerats här i Sverige och här i Norge.

2s6a9610                                       Kandilbergen, irakiska Kurdistan. Foto: Joakim Medin

 

Sykes-Picot och den västerländska historielösheten

Den 16 maj fyllde det brittisk-franska, koloniala Sykes-Picotavtalet 100 år. Avtalet lade grunden till Mellanösterns moderna gränser och både kurder och IS har hänvisat till det som en drivkraft bakom sina respektive kamper. Ändå fick hundraårsdagen inte någon särskilt stor uppmärksamhet i många medier. Få svenskar känner till Sykes-Picot och Europas roll bakom flera grundläggande problem i Mellanöstern. Varför är det så? Läs min senaste krönika i ETC Uppsala.

img_mmeseguer_20160513-193754_imagenes_lv_otras_fuentes_sykespicot-kHJG--656x328@LaVanguardia-Web

A Rojava representation office in Sweden

…was inaugurated with great fanfare in the capital Stockholm, on 17 April. The opening also concluded a week-long visit by YPJ Commander Nesrin Abdullah and a Rojava diplomatic delegation in Sweden, and in total a six week long tour in several European states.

I contributed to ARA News with a story about the inauguration, seen as a first step to a Syrian Kurdish ”embassy” to Sweden.

13020534_10154159279633872_806277966_n

”Kobane” – ny bok på Leopard förlag

Till sist, och äntligen, blev allting klart. När jag hade landat i Oslo förra fredagen kom ett sms från förlaget i Stockholm. Tryckeriet hade levererat alla kartonger och i dem låg min alldeles nya reportagebok: Kobane – Den kurdiska revolutionen och kampen mot IS. Själv fick jag inte se den förrän svintidigt på tisdag morgon, när jag medverkade i SVT Gomorron Sverige och programledarna höll upp den. Det var en surrealistisk känsla att sedan få hålla den i händerna.

Det här är min debutbok.

Jag började jobba med denna bok förra våren, först och främst genom att sammanställa allt material jag redan hade inifrån Syrien och om huvudtemat – kurdernas roll i det nuvarande kriget. Sedan blev det nya resor ner till Mellanöstern, och in i norra Syrien, för att samla mer material. I höstas började jag skriva på stycken som faktiskt kunde platsa i boken, och gjorde mer nödvändig research. Inte desto mindre har detta varit en svår bok att skriva. Alla sanningar om och från det syriska kriget är ännu präglade av den fortsatt pågående konflikten. Antagligen kommer vi att få lära oss många nya saker den dag våldsamheterna upphör. Åtskilliga år efter det, kommer vi sannolikt också kunna se på dagens händelser ur fler perspektiv än vad som kanske är möjligt idag. Dessutom ville varken jag eller förlaget att verket skulle bli någon tegelsten, som kanske skulle avskräcka vår fortfarande läsande del av invånare. Paradoxalt nog visade det sig ändå väldigt svårt att sammanfatta och redogöra för stora, komplicerade händelser och utvecklingar, med färre ord än många. Det har varit omöjligt att inkludera allting. Kriget i Mellanöstern – Irak, Syrien, Kurdistan, Turkiet – som jag tar upp i min bok är väldigt spretigt och innehåller många aktörer. Boken är därför lika spretig, men uppbyggd kring dess huvudsakliga teman med mina egna intervjuer och observationer, på ett sätt som jag hoppas gör det ganska lättläst ändå.

Kobane_2016

”Kobane” kommer ut i butikerna från och med nästa vecka, ifall inte någon redan hunnit ställa fram ett par exemplar. Den går redan att beställa hos bokhandlare online, eller via förlaget. Jag har redan hunnit ge några intervjuer till TV, radio och tidningar med anledning av släppet. Bland annat hos Gomorron Sverige, SVT, hos Nordegren & Epstein i P1, i Upsala Nya Tidning och i Dagens ETC.