Posts Tagged: Flyktingar

Polisförhör och konspirationer i det nya Ungern

Under större delen av juni månad var jag i Ungern för att skriva artiklar. Där sökte jag upp gamla och nya trådar relaterade till landets oroliga utveckling, under regeringspartiet Fidesz och premiärminister Viktor Orbán. På sätt och vis var det en fortsättning på vad jag sysslade med för några år sedan. Men nu blev det även en rapportering om vad som sker i ”andra änden” av den flyktingkris som uppstått på grund av de väpnade konflikter, som jag vanligtvis rapporterat om från Mellanöstern.

Ungerns regering har hänvisat till den stora mängd flyktingar som anlände till Europa 2015, och sedan dess i mycket mindre antal, som en hotbild med flera ansikten. Dels sägs asylsökarnas muslimska identiteter hotar vårt kristna, västerländska kulturarv. Regeringen har också satt likhetstecken mellan flyktingarna och hotet från IS-terrorismen. Vid månadsskiftet april-maj färdigställde regeringen konstruktionen av ett andra gränsstaket mot Serbien. Staketet är elektrifierat och har skyltar på arabiska som varnar för elchocker. Sensorstyrda megafoner ropar ut varningsmeddelanden på flera språk, till alla som varnar sig stängslet från den serbiska sidan. Regeringen låser idag också automatiskt in alla asylsökare i ”transitläger” vid den serbiska gränsen, som i praktiken består av läger byggda av plåtbaracker, omgärdade av taggtrådsstängsel. Ingen får gå ut. Utvecklingen har fått mycket stark kritik från människorättsorganisationer och så småningom även från EU-kommissionen, och om detta skrev jag i bl.a. Dagens ETC. 

Den ungerska asylpolitiken har av många kallats den tuffaste i hela EU, och är ett konkret exempel på hur de nationalistiska, högerradikala strömningarna i Europa utnyttjat kriget mot IS för att skjuta mänskliga rättigheter åt sidan. Till på köpet ser Ungern en obehaglig utveckling där journalister inte ens längre tillåts granska denna förskjutning fritt.

Jag skrev i Amnesty Press om hur jag en dag stoppades av fyra bilar med ungersk polis, kriminalpolis samt de regeringsrekryterade ”gränsjägarna”, när jag befann mig nära det ungersk-serbiska gränsområdet för att fota stängslet. Man hävdade att det var förbjudet för civila att röra sig i området och efter att jag kort frihetsberövats och blivit förhörd, tvingades jag lämna området. Samtidigt passerade ungerska civila utan bekymmer på precis samma väg.

Ungersk polis eskorterar här bort Amnestys Press reporter från gränsområdet, som polisen hävdade var förbjudet för civila att beträda.                                                              Stoppad och bortförd av ungersk polis, i närheten av gränsområdet. Foto: Joakim Medin

Så här har det inte alltid varit i Ungern. Under de senaste åren har en allt mer auktoritär utveckling dykt upp under regeringen, som i olika grad drabbat snart nog alla oppositionella läger. I ett annat Amnestyreportage har jag skrivit om regeringens lagar mot det fristående universitetet CEU och granskande, kritiska icke-statliga organisationer. Regeringen har hävdat att CEU och organisationerna kontrolleras av George Soros, en ungersk-amerikansk miljardär och demokratifilantrop som är en uttalad motståndare till premiärminister Orbáns regering. Orbán har hävdat att Soros och hans ”nätverk” av organisationer i hemlighet ligger bakom flyktingkrisen i Europas utkanter. Flera välkända icke-statliga organisationer bojkottar nu lagen som tvingar dem att registreras som utländsk finansierade, och i juli gick EU-kommissionen vidare med en juridisk process mot regeringens lagar.

Konspirationstänket slutar dock inte vid att Soros ska ha organiserat flyktingkrisen. Under slutet av våren och sommaren har regeringen legat bakom en jättelik propagandakampanj i massmedier och på vägskyltar, som avbildat Soros både som den hemlige ledaren bakom landets parlamentariska opposition, samt som en skrattande, ondskefull man som vill landet illa. Eftersom det också är allmänt känt i Ungern att Soros är av judisk börd, har kampanjen gett vatten på kvarnen för olika högerextrema element. Jag skrev ett reportage om hur detta resulterat i antisemitisk vandalism och hur ungerska judar känner inför allt.

Det finns naturligtvis flera Sverigekopplingar till detta. Den ungerska regeringens politik har sedan flera år attraherat europeisk extremhöger och tjänat som ett föredömligt exempel, likaså för ledande profiler i Sverigedemokraterna. I maj avslöjade jag hur Ted Ekeroth, tvillingbror till riksdagsledamoten Kent Ekeroth (SD), tycker så mycket om den ungerska politiken att han i år migrerar till Budapest. Även Kent Ekeroth uppges enligt enligt källor redan ha en lägenhet i Budapest. Har även han nu planer på att flytta dit, efter att han i juni dömdes till böter för misshandel?

Panelsamtal om Sacharovpriset och yezidierna

Jag kallar det fortfarande för det värsta jag någonsin sett, både i mitt yrke som journalist och som privatperson. Islamiska statens attack mot yezidierna i Shingal/Sinjar, i nordvästra Irak, i början av augusti 2014. Jihadisterna som blivit världskända bara två månader tidigare, jagade upp 50 000 människor från den kurdisktalande religiösa minoriteten upp i Shingalbergen ovanför deras hemstad. Där blev yezidierna omringade, och började snart lida fruktansvärda kval på grund av brist på både mat, vatten och skydd från den brännande solen. Men alla räddades till sist efter att kurdiska gerillasoldater från YPG och PKK öppnade upp en undsättningskorridor till berget, från den syriska gränsen.

När alla dessa människor korsade gränsen in till Syrien stod jag och min fotograf Thorkil där för att intervjua dem, som enda västerländska journalister. Redan där och då berättade flera yezidier för oss att deras väninnor, systrar, döttrar och mödrar hade kidnappats av IS – och sålts på marknader. Jag bloggade om dessa dagar strax efter att det begav sig. Jag har även återgett vad jag såg och vad som skedde, i flera scener i min bok ”Kobane” som kom ut i våras på Leopard förlag. ETC publicerade ett utdrag med delar av detta material.

I juni erkände den Oberoende internationella undersökningskommissionen om Syrien, som är en del av FN:s människorättsråd, att IS attack mot yezidierna är ett ännu pågående folkmord. IS anses ha försökt systematiskt förinta yezidierna som religiös grupp, genom massakrer, fördrivning eller sexslaveri av deras kvinnor. Och det är framför allt det tredje övergreppet som fått mycket stor uppmärksamhet i omvärlden, i medierapportering, av människorättsorganisationer och av regeringar. Trots att IS är långt ifrån de första eller enda att systematiskt våldta kvinnor som ett krigsverktyg, så har deras totala öppenhet och försök att legitimera ett slaveri av kvinnorna chockat omvärlden.

Idag har allt fler yazidiska kvinnor lyckats fly eller blivit tillbakaköpta av sina familjer, från slaveriet hos IS eller de ”ägare” som tidigare köpt dem. Den 13 december i år mottog två av dessa kvinnor som återfått sin frihet Sacharovpriset i Europaparlamentet i Strasbourg. Nadia Murad och Lamiya Aji Bashar är ärrade för livet, men fortsätter sin kamp för att uppmärksamma brotten mot yezidierna.

I slutet av november arrangerade Europaparlamentets informationskontor i Stockholm ett dubbelt panelsamtal om yezidiernas och andra irakiska minoriteters situation, med anledning av prisutdelningen. Jag var en av de som medverkade i panel, för att berätta både om vad jag såg på plats i augusti 2014, och hur andra, fortsatta politiska konflikter i norra Irak och Kurdistan försvårar chanserna för Shingals yezidier att kunna återvända till sina hemtrakter igen. Flera av dessa konflikter, som både hänger samman med Turkiets konflikt med kurderna och med internkurdiska slitningar, presenterades tidigare i december i en ny rapport om Shingal från Human Rights Watch.

Panelsamtalen i Stockholm går att streama här, från informationskontorets webbsida.

15170959_1801766916714726_1174735520257809275_n

Den långa, blodiga vägen till Mosul

Jag har blivit en usel bloggare. Eller, så var jag inte särskilt bra ens från första början. Det går långa perioder mellan att jag skriver och uppdateringarna blir väldigt sena. Problemet är den ständiga tidsbristen – att du som frilansjournalist också måste syssla med bokföring, reklam för ditt arbete, smarta små inlägg i sociala medier, förberedelser inför föreläsningar, bildredigering, för att inte tala om research för att hålla dig uppdaterad inför nya jobb och reportageresor.

Den 17 oktober påbörjades slaget om Mosul, för att driva ut Islamiska staten från denna Iraks näst största stad. Slaget kommer att avgöra Iraks framtid. Men nu har offensiven tydligt bromsat in, till stor del på grund av det hårda motstånd IS fortsatt bjuda, samt på grund av de stora förluster Bagdads styrkor har lidit vid frontlinjerna. I skrivande stund vet vi att inte alla av de sju beväpnade aktörer som först sade sig vilja ingå i offensiven, ännu de facto gör det. Men det betyder inte att de inte kommer göra göra det framöver. Ännu vet ingen hur slaget kommer utveckla sig, eller ens sluta.

När Mosuloffensiven började i oktober befann jag mig redan sedan en tid tilbaka i det kurdiska, norra Irak, för att göra research och vara på plats i förväg. Många antog med rätta att krigståget skulle börja röra på sig strax före det amerikanska presidentvalet. Fram till början av november skrev jag ett flertal artiklar och reportage i svensk och norsk press, både bakom och framme vid fronten. I båda fallen fokuserade texterna mycket på politiska spel, brister och framtida utmaningar, snarare än bara på krigets brutala yttre.

Slaget som avgör Iraks framtid
”Tyvärr är kriget mot IS inställt inatt, Turkiet säger nej”
Fanatiskt motstånd mot Mosuloffensiv
Den blodige veien til Mosul
Här hamnar de som flyr kriget i Mosul
Efter Mosul – nya konflikter?

2s6a2806                                           Kurdiska peshmergasoldater vid Bashiqafronten öster om Mosul, oktober 2016. Foto: Joakim Medin

Ungern som illavarslande exempel på Europas flyktingpolitik. Samt lite mer.

Tiden har varit knapp de senaste veckorna och jag har inte hunnit uppdatera något i bloggen. Det har blivit en hel del resande mellan flera länder, för att bevaka konflikter och politiska händelser som först kan verka separerade från varandra, men som egentligen hänger samman.

I slutet av september återvände jag till Budapest och Ungern på reportageresa, efter en frånvaro på egentligen flera år. Flera vänner och även läsare uttryckte förvåning över att jag plötsligt fokuserade på Centraleuropa igen, men för mig fanns det en uppenbar koppling. De senaste åren av både IS-attentat och världens största flyktingkris genom tiderna, som jag rapporterat om utanför Europa, har haft sina effekter på politiken tillbaka hemma i Europa. Högerextremism, nationalism, islamofobi och främlingsfientlighet har brett ut sig. Solidaritet med de utsatta, i den mån den funnits även hos regeringar, har även där allt tydligare ersatts av omtanke bara för Europa och av initiativ för att hålla gränserna intakta och stängda.

Ungern, vars politiska utveckling, högerextremism och progressiva gräsrotsmotstånd jag skrev mycket om för några år sedan, är inte alls någon ensam representant för denna utveckling. Däremot har Ungern varit lätt att kasta särskilt mycket anklagelser mot, eftersom utvecklingen i det landet också i flera år kommit med en auktoritär utveckling, av en regering som inte håller inne med hätsk retorik mot alla grupper man betraktar som sina meningsmotståndare. Den 2 oktober organiserade den ungerska regeringen en folkomröstning för att låta det ungerska folket avgöra om man ville acceptera kvotflyktingar via EU i landet. Flyktingarna som kom i stort antal till Europa i fjol (men inte längre nu) har målats ut som ett hot mot Ungerns kultur, religion, värderingar och faktiskt hela framtid. Särskilt de muslimska flyktingarna, eller ”illegala immigranter”, som regeringen konsekvent valt att benämna dem.

Det är helt riktigt att flyktingarna kommer från ett stort antal länder i världen, och inte bara från krigsdrabbade områden. Men som ursprungsland dominerar det sönderslitna Syrien bland flyktingarna. Därför är bevakningen av hur Ungern, som det hittills kanske allvarligaste exemplet i Europa, ställer sig till världens största flyktingkris särskilt viktig. Men – hur mycket handlade samtidigt om flyktingarna, och inte bara premiärminister Viktor Orbáns egna maktambitioner i landet?

Under ett veckolångt besök i Ungern skrev jag ett reportage i Dagens ETC, en artikel för Aftonbladet Kultur, en ny artikel om resultatet i folkomröstningen i Dagens ETC, samt en liten text för Götheborgske Spionen. Lite senare i oktober skrev jag även en krönika, som kommenterade hur folkomröstningen mot flyktingmottagande följde den auktoritära och även tidigare internationellt kritiserade ungerska regeringspolitiken i spåren. Vad betyder det egentligen, att Ungerns största (och regeringskritiska) tidning sedan plötsligt stängdes ner, samtidigt som ett oppositionsparti upplöste sig själv, för att inte längre spela med i vad man säger är ett skendemokratiskt system? Den krönikan finns att läsa här, i ETC Uppsala.

Mer om Turkiets gömda krig

I juli 2015 återvände inbördeskriget i Turkiet. Eller närmare bestämt, till de sydöstra och kurdiska delarna av landet. Eldstrider, explosioner och flygbombningar dök upp igen och det är ingenting vi inte sett förut, sedan den väpnade konflikten mellan kurdiska PKK-gerillan och den turkiska staten först började 1984. Men den här gången gick konflikten under kort tid till att bli den mest våldsamma någonsin under kriget, med mycket hårda och flera månader långa eldstrider mitt inne i kurdiska städer. Sådana urbana strider varade mellan september 2015 och juni 2016.

Jag har redan tidigare bloggat om detta återuppståndna krig, som Turkiet gärna velat hålla bakom stängda dörrar för utländska observatörer.

I det senaste numret av Amnesty Press skriver jag ännu ett långreportage från sydöstra Turkiet, som nyss kom på webben. Om hur inbördeskriget återvände som en konsekvens av både den militära och politiska utvecklingen i Syrien. ur ideologiska mål låg bakom mycket av det som triggade igång den turkiska regeringens belägringar av kurdiska städer. Samt vilka konsekvenserna blivit, i form av förstörda stöder, mer nationalism, en turkisk militär intervention i norra Syrien för att stoppa kurdernas expansion där. Och en cynisk tystnad framför allt från USA, som själv är högst inblandad i denna konflikt.

Många kurder har anklagat Turkiet för att gladeligen ha gått i krig igen, för att bryta upp de fästen där både den parlamentariska, kurdiska oppositionen HDP och den förbjudna PKK-gerillan har som starkast stöd. Vilket är precis de kurdiska städer, som nu blivit förstörda i eldstrider och vars befolkning utgör de ca 400 000 internflyktingar som uppstått i kriget. Även om vi sannolikt ännu inte har tillgång till alla detaljer, för att fullständigt kunna analysera våldsamheterna sedan förra sommaren, har det även under hösten blivit uppenbart att utvecklingen inte slutat bara för att striderna i städerna gjort det.

Efter att den turkiska regeringen blivit klar med utrensningarna av alla tiotusentals människor med påstådda eller faktiska band till statskuppsförsöket den 15 juli eller predikanten Fethullah Gülens sekt, sa premiärminister Binali Yildirim den 4 september att turen kommit till kurderna. 11 285 kurdiska lärare stängdes av på grund av påstådd koppling till PKK. En kort tid senare togs 24 kommuner över från den kurdiska parlamentariska rörelsen, av förmyndare utsedda av staten. Även där var anklagelserna kopplingar till PKK och de drabbade kommunerna var i åtskilliga fall samma som drabbats hårt av urbana strider.

Nästa steg skulle kunna vara att HDP:s partiledare Selahattin Demirtas arresteras. Han och nästan alla andra parlamentsledamöter från partiet har åtal hängande över sig, som mycket väl kan leda till fängelsestraff – eftersom alla parlamentarikers immunitet togs bort i juni i år. Om detta intervjuade jag Selahattin Demirtas, när han besökte Sverige i september.

Numret av Amnesty Press där mitt reportage finns med har postats ut som gratisexemplar till 12 000 hushåll på Åland. Jag hoppas det bidrar till både diskussion och folkbildning, om detta oroliga hörn av världen.

2s6a7950                                      En modell av Sur, den antika stadskärnan i storstaden Diyarbakir som drabbades av strider 2016. Foto: Joakim Medin

Turkiets gömda krig

Jag har inte bloggat på flera månader. I somras var jag under längre perioder mellan juni och augusti – totalt sex veckor – på plats i det kurdiska sydöstra Turkiet, för att rapportera om konsekvenserna av det återuppståndna kriget mellan staten och den kurdiska PKK-gerillan. Arbetet där var både svårt, påfrestande och riskabelt. Sedan kriget återvände i juli 2015 har hårda strider för första gången utkämpats i urban miljö, mitt inuti ett flertal kurdiska städer. Striderna har lett till en omfattande förstörelse av infrastruktur, offentliga byggnader och civilbefolkningens bostadsområden. Uppskattningsvis 400 000 människor har blivit internflyktingar i sydöstra Turkiet.

Premiärministern Binali Yildirim förklarade de urbana militära operationerna över i slutet av juni. Den sista staden där strider pågick samma månad var Nusaybin, precis vid gränsen till Syrien. När jag strax efteråt försökte komma in i Nusaybin, eller i andra krigsdrabbade områden, var det i princip omöjligt på grund av polisens avspärrningar. Titeln på detta blogginlägg är skamligt stulet från artiklar med samma namn, i både Time Magazine och The New York Times. Kanske även från fler håll. Det nygamla kriget mellan kurder och den turkiska staten har till stora delar hållits gömt från omvärlden, av den turkiska regeringen. FN:s människorättskommissarie Zeid Ra’ad Al Hussein begärde i maj i år tillträde till områden som drabbats av striderna, för att utreda kurdiska anklagelser om mycket grova övergrepp begångna av den turkiska armén. Turkiet har ännu inte besvarat denna formella förfrågan. Utländska journalister är inte välkomna att på egen hand utreda vad som hänt och jag blev själv stoppad och kvarhållen av turkisk polis två gånger i juni respektive augusti.

Hand i hand med att de båda parternas väpnade styrkor attackerat varandra har även situationen för kurdisk civilbefolkning och den kurdiska politiska oppositionen kraftigt försämrats, sedan förra sommaren. Flera långa texter har publicerats från området och om denna utveckling. Läs mitt reportage nedan, i tidningen Frihet. Läs mitt första reportage i Dagens ETC och mitt andra reportage i Dagens ETC.

kopia-22                                 Sönderkrigad kurdisk stad, sydöstra Turkiet. Foto: Uygar Önder Simsek

I juli reste jag även till irakiska Kurdistan, för att besöka PKK-gerillans högkvarter uppe i Kandilbergen och fråga folk där hur de själva ser på konflikten, som inte visar några tecken på att ta slut efter 32 år av krig. I en dalgång fick jag intervjua Cemil Bayik, som anses vara den högste agerande ledaren över PKK och som varit med i rörelsen sedan mitten av 1970-talet. Eftersom Bayik är ledare över en massrörelse som idag har en stor utbredning i både Turkiets och Syriens kurdiska delar – vilket är en av anledningarna till att kriget återvände i fjol – ställde jag flera frågor om hur han själv ser på Mellanösterns framtid. Läs intervjun, som publicerades i Dagens ETC.

Kriget har lett till mycket allvarliga konsekvenser för regionen och för civilbefolkningen. USA och EU:s dominerande medlemsstater samt institutioner har naturligtvis uppmärksammat denna oroliga utveckling. Men ända sedan kriget återuppstod i fjol har de mest bara bemött detta med tystnad – eller med strategiska uttalanden, som ska förneka deras egna band till utvecklingen.

Egentligen är västvärlden mer inblandad i det kurdisk-turkiska inbördeskriget än någonsin tidigare. Vad som möjliggjort detta, är kriget i Syrien. Läs mina reportage från de irakisk-kurdiska Kandilbergen och hur dessa politiska spel ser ut, som publicerats här i Sverige och här i Norge.

2s6a9610                                       Kandilbergen, irakiska Kurdistan. Foto: Joakim Medin

 

Nytt bokutdrag: augusti 2014, Shingals yezidier räddas från IS folkmord

Den 10 maj publicerade ETC ett annat utdrag från min bok ”Kobane”. Kapitel tre, augusti 2014, om när YPG och YPJ räddade de omringade yezidierna från Shingalbergen och IS folkmord, in i Rojava, Syrien. Jag och min fotograf Thorkil Rothe var de första, och i flera dagar enda, utländska journalisterna som bevittnade denna räddningsoperation inifrån Syrien, vid en syrisk-irakisk gräns som då både IS och kurder gjort sitt bästa för att montera ner.

Abdulselam Mohamad kommer tillbaka från en tvärgata med ett leende på läpparna. Han har varit bekymrad över min vegetarianism och undrat hur vi ska lösa det med middagen, men lyckligtvis höll ett gatukök ännu öppet som sålde falafelrullar. Vi går tillbaka genom ett kvällsmörkt Qamishlo, på bakgator för att undvika Assadregimens farleder, och äter vår mat på Tev-Dems huvudkontor.

I sammanträdesrummet har teven stått på oavbrutet sedan i morse. Det har gått två dagar sedan yezidierna flydde upp i bergen, och PKK-vänliga kanaler blandar patriotisk musik med nyheter om utvecklingen. Men sedan några timmar tillbaka visas framför allt gerillasoldater i Qandilbergen, som ger sig av i pickupbilar. Bilderna varvas också med gårdagens uppmärksammade teveintervju med Murat Karayilan, överbefälhavaren över PKK:s gerillaarmé. Karayilan förklarade att de inte passivt kunde se på när kurder massakrerades. Hans styrkor förberedde därför omedelbart avfärd för att slå tillbaka IS.

– Nu borde de snart vara här. YPG har redan gått över gränsen, och igår utropades Shingals motståndsstyrkor med yezidiska krigare som följt med dem. Det här är historiska dagar, säger Abdulselam Mohamad.

Kobane_2016

”Kobane” – ny bok på Leopard förlag

Till sist, och äntligen, blev allting klart. När jag hade landat i Oslo förra fredagen kom ett sms från förlaget i Stockholm. Tryckeriet hade levererat alla kartonger och i dem låg min alldeles nya reportagebok: Kobane – Den kurdiska revolutionen och kampen mot IS. Själv fick jag inte se den förrän svintidigt på tisdag morgon, när jag medverkade i SVT Gomorron Sverige och programledarna höll upp den. Det var en surrealistisk känsla att sedan få hålla den i händerna.

Det här är min debutbok.

Jag började jobba med denna bok förra våren, först och främst genom att sammanställa allt material jag redan hade inifrån Syrien och om huvudtemat – kurdernas roll i det nuvarande kriget. Sedan blev det nya resor ner till Mellanöstern, och in i norra Syrien, för att samla mer material. I höstas började jag skriva på stycken som faktiskt kunde platsa i boken, och gjorde mer nödvändig research. Inte desto mindre har detta varit en svår bok att skriva. Alla sanningar om och från det syriska kriget är ännu präglade av den fortsatt pågående konflikten. Antagligen kommer vi att få lära oss många nya saker den dag våldsamheterna upphör. Åtskilliga år efter det, kommer vi sannolikt också kunna se på dagens händelser ur fler perspektiv än vad som kanske är möjligt idag. Dessutom ville varken jag eller förlaget att verket skulle bli någon tegelsten, som kanske skulle avskräcka vår fortfarande läsande del av invånare. Paradoxalt nog visade det sig ändå väldigt svårt att sammanfatta och redogöra för stora, komplicerade händelser och utvecklingar, med färre ord än många. Det har varit omöjligt att inkludera allting. Kriget i Mellanöstern – Irak, Syrien, Kurdistan, Turkiet – som jag tar upp i min bok är väldigt spretigt och innehåller många aktörer. Boken är därför lika spretig, men uppbyggd kring dess huvudsakliga teman med mina egna intervjuer och observationer, på ett sätt som jag hoppas gör det ganska lättläst ändå.

Kobane_2016

”Kobane” kommer ut i butikerna från och med nästa vecka, ifall inte någon redan hunnit ställa fram ett par exemplar. Den går redan att beställa hos bokhandlare online, eller via förlaget. Jag har redan hunnit ge några intervjuer till TV, radio och tidningar med anledning av släppet. Bland annat hos Gomorron Sverige, SVT, hos Nordegren & Epstein i P1, i Upsala Nya Tidning och i Dagens ETC.

Luftkriget mot Islamiska staten

Jag var på plats i Kobane den 27 september 2014, och rapporterade när den allra första amerikanska flygbomben föll på Islamiska statens krigare utanför den belägrade kurdiska staden. En kurdisk YPG-soldat som hette Berxwedan – idag är han en av många att ha dött i kriget – pekade ut var han sett en stor explosion sluka en amerikansk Humvee-pansarbil och en sovjetisk T55-pansarvagn. IS-krigarna i dem hade dött.

Flygbomben den 27 september innebar också att ett första steg togs, till det som blivit dagens samarbete mellan den USA-ledda koalitionen och kurdiskdominerade styrkor i Rojava och norra Syrien. Samarbetet har lyckats erövra mycket territorium från IS i hela regionen längs med gränsen till Turkiet.

Men samma kurdisk markstyrkor har inte fått några tunga vapen levererade från någon i omvärlden, trots att de bett och bett om det. De är fortsatt lätt beväpnade med Kalashnikovs, gamla raketgevär, Dushkas här och var och några få pansarvagnar. Så även om de kurdiska styrkorna gärna själva talar om sin stora militära kapacitet, är det ett faktum att deras underbeväpning gjort dem beroende av väststaternas (främst USA:s) luftunderstöd för att kunna expandera så kraftigt som de gjort. Utan detta flygvapen, så hade de inte kunnat trycka tillbaka IS lika mycket som man gjort.

Men med ett luftkrig kommer betydligt större utmaningar att hålla koll på konsekvenserna på marken. Där bor det fortfarande kvar civila, inklusive många kurder, mitt bland alla IS-krigare. USA-koalitionen har sammanlagt genomfört mer än 9000 bombanfall i Syrien och Irak sedan inblandningen började, i augusti 2014, och i alla bombkrig dör det civila människor. Ändå har koalitionen har bara erkänt sex dödade civila under hela denna kampanj. Vad kan det här få för konsekvenser, för hur de civila nere på marken betraktar det västledda luftkriget mot IS?

Läs min artikel som dök upp i mellandagarna i ETC:s specialtidning om det stora kriget i Mellanöstern.

syrien1                                 Bybor som mist allt i bombkriget mot IS, och blivit ännu några nya flyktingar. Hasakah, augusti 2015. Joakim Medin

 

Ett fullsatt Filmhus

Det blev utsålt till sista biljett och långa köer för att komma in, när jag föreläste på Filmhuset i Stockholm den 30 november. Nära 400 stolar fylldes av mestadels yngre människor, som kom för att höra mig berätta hur den syriska folkresningen blev ett världskrig, och om egna upplevelser och intryck från konflikten. Eftersom attentatet i Paris ännu var färskt, och snabbt kommit att få mycket viktiga konsekvenser, låg ett särskilt fokus på Islamiska statens uppkomst, expansion och struktur. För första gången visade jag upp ett flertal dokument jag plockade på mig från IS administrationsbyggnader i norra Syrien under min senaste resa till landet, och förklarade hur innehållet i dem hjälper oss förstå både den salafistisk-wahhabistiska ådran och statsbyggnadsprocessen hos IS.

Intresset för kvällen var mycket stort, och hela 2500 personer hade tackat ja att komma på Facebook. Det var förstås alldeles för många och fler tillfällen kommer. Framför allt visade detta explosiva intresse hur intresserade – och oroliga – en hel massa svenskar idag blivit över utvecklingen och aktörerna i kriget.

Arrangör av kvällen var Dagens ETC som jag skrev flitigt för under hela min senaste resa i Syrien. De såg även till att livestreama hela föreläsningen, som ännu kan ses online här.

Screenshot_2015-12-11-09-40-12-1                                                      Foto: Maria Alm