Posts Tagged: Journalistik

Om medborgarjournalistik i krigsområden, på Way out West

Operationen för att befria Iraks näst största stad Mosul från IS ockupation påbörjades i oktober 2016 och avslutades i juni 2017. Under den tiden var striderna en av de mest välbevakade händelserna i hela världen, av internationella medier. En stor anledning till det var för att utländska journalister själva kunde besöka Mosuls frontavsnitt, och få egna intervjuer och bilder – även om materialet sällan förblev särskilt unikt.

Så har dock inte varit fallet när det kommit till operationen för att erövra IS ”huvudstad” Raqqa, i norra Syrien. Där påbörjade de USA-stödda kurdiska styrkorna markstriderna i november i fjol. I juni tog de sig in i urbana delar av Raqqa. Men sedan våren 2015 respektive våren 2016 har den syriska gränsen varit mycket svår för utländska journalister att korsa, från Turkiet och norra Irak. Bara ett fåtal lyckas ta sig fram till fronten vid IS huvudstad. Den trista men i medieindustrin logiska följden är att bevakningen av Raqqa är betydligt sämre.

Bristen på utländska journalister har ännu en gång visat oss det viktiga arbete lokala medborgarjournalister gjort, när de klivit fram för att själva visa vad som sker på marken. Nätverk av sådana medborgarjournalister växte fram mycket tidigt i den syriska konflikten och jag följer idag ännu ett flertal av dem, som delar med sig av värdefull information. Medborgarjournalisterna har långt ifrån ofta varit särskilt objektiva publicister – tvärtom har deras arbete ofta motiverats av att de varit i opposition mot politiska makthavare eller väpnade styrkor. Andra gånger har de tvärtom stått makthavare nära. Men i så fall har deras lite mindre sminkade rapportering ändå många gånger varit att föredra, framför de uppgifter som kommit från de krigförande aktörernas egna mediekanaler.

Medborgarjournalister har också spelat en viktig roll vad gäller att informera människorättsorganisationer om olika övergrepp i kriget. En av de utan tvekan viktigaste grupperna att utföra detta arbete, är aktivisterna i Raqqa is Being Slaughtered Silently, som i största hemlighet rapporterat inifrån IS egna huvudstad. Gruppen bildades 2014 och har sett flera av sina medlemmar mördade av IS, som straff för sitt arbete. Utan deras arbete skulle vi veta mindre om hur livet, det politiska systemet och umbärandena under IS styre såg ut. I maj 2016 belönade svenska Reportrar utan gränser gruppen med det årets Pressfrihetspris.

Imorgon lördag medverkar jag i panelsamtalet ”Jagade, mördade, och tystade” på WOWTALKS, under Way out West-festivalen i Göteborg. Temat är just medborgarjournalistik i krigsområden. Tidigare på dagen visas den nya filmen ”City of Ghosts” om Raqqa is Being Slaughtered Silently och Abdalaziz Alhamsa kommer från gruppen för att delta i panelsamtalet. Dessutom kommer den jemenitiska journalisten Afrah Nasser för att tala om sitt bloggande mot regimen i sitt hemland, som gjorde att hon hamnade i Göteborg. Aldijana Talic ordförande i Publicistklubben Västra, är moderator under samtalet. För mer information se www.wayoutwest.se/line-up/jagade-mordade-och-tystade/

Polisförhör och konspirationer i det nya Ungern

Under större delen av juni månad var jag i Ungern för att skriva artiklar. Där sökte jag upp gamla och nya trådar relaterade till landets oroliga utveckling, under regeringspartiet Fidesz och premiärminister Viktor Orbán. På sätt och vis var det en fortsättning på vad jag sysslade med för några år sedan. Men nu blev det även en rapportering om vad som sker i ”andra änden” av den flyktingkris som uppstått på grund av de väpnade konflikter, som jag vanligtvis rapporterat om från Mellanöstern.

Ungerns regering har hänvisat till den stora mängd flyktingar som anlände till Europa 2015, och sedan dess i mycket mindre antal, som en hotbild med flera ansikten. Dels sägs asylsökarnas muslimska identiteter hotar vårt kristna, västerländska kulturarv. Regeringen har också satt likhetstecken mellan flyktingarna och hotet från IS-terrorismen. Vid månadsskiftet april-maj färdigställde regeringen konstruktionen av ett andra gränsstaket mot Serbien. Staketet är elektrifierat och har skyltar på arabiska som varnar för elchocker. Sensorstyrda megafoner ropar ut varningsmeddelanden på flera språk, till alla som varnar sig stängslet från den serbiska sidan. Regeringen låser idag också automatiskt in alla asylsökare i ”transitläger” vid den serbiska gränsen, som i praktiken består av läger byggda av plåtbaracker, omgärdade av taggtrådsstängsel. Ingen får gå ut. Utvecklingen har fått mycket stark kritik från människorättsorganisationer och så småningom även från EU-kommissionen, och om detta skrev jag i bl.a. Dagens ETC. 

Den ungerska asylpolitiken har av många kallats den tuffaste i hela EU, och är ett konkret exempel på hur de nationalistiska, högerradikala strömningarna i Europa utnyttjat kriget mot IS för att skjuta mänskliga rättigheter åt sidan. Till på köpet ser Ungern en obehaglig utveckling där journalister inte ens längre tillåts granska denna förskjutning fritt.

Jag skrev i Amnesty Press om hur jag en dag stoppades av fyra bilar med ungersk polis, kriminalpolis samt de regeringsrekryterade ”gränsjägarna”, när jag befann mig nära det ungersk-serbiska gränsområdet för att fota stängslet. Man hävdade att det var förbjudet för civila att röra sig i området och efter att jag kort frihetsberövats och blivit förhörd, tvingades jag lämna området. Samtidigt passerade ungerska civila utan bekymmer på precis samma väg.

Ungersk polis eskorterar här bort Amnestys Press reporter från gränsområdet, som polisen hävdade var förbjudet för civila att beträda.                                                              Stoppad och bortförd av ungersk polis, i närheten av gränsområdet. Foto: Joakim Medin

Så här har det inte alltid varit i Ungern. Under de senaste åren har en allt mer auktoritär utveckling dykt upp under regeringen, som i olika grad drabbat snart nog alla oppositionella läger. I ett annat Amnestyreportage har jag skrivit om regeringens lagar mot det fristående universitetet CEU och granskande, kritiska icke-statliga organisationer. Regeringen har hävdat att CEU och organisationerna kontrolleras av George Soros, en ungersk-amerikansk miljardär och demokratifilantrop som är en uttalad motståndare till premiärminister Orbáns regering. Orbán har hävdat att Soros och hans ”nätverk” av organisationer i hemlighet ligger bakom flyktingkrisen i Europas utkanter. Flera välkända icke-statliga organisationer bojkottar nu lagen som tvingar dem att registreras som utländsk finansierade, och i juli gick EU-kommissionen vidare med en juridisk process mot regeringens lagar.

Konspirationstänket slutar dock inte vid att Soros ska ha organiserat flyktingkrisen. Under slutet av våren och sommaren har regeringen legat bakom en jättelik propagandakampanj i massmedier och på vägskyltar, som avbildat Soros både som den hemlige ledaren bakom landets parlamentariska opposition, samt som en skrattande, ondskefull man som vill landet illa. Eftersom det också är allmänt känt i Ungern att Soros är av judisk börd, har kampanjen gett vatten på kvarnen för olika högerextrema element. Jag skrev ett reportage om hur detta resulterat i antisemitisk vandalism och hur ungerska judar känner inför allt.

Det finns naturligtvis flera Sverigekopplingar till detta. Den ungerska regeringens politik har sedan flera år attraherat europeisk extremhöger och tjänat som ett föredömligt exempel, likaså för ledande profiler i Sverigedemokraterna. I maj avslöjade jag hur Ted Ekeroth, tvillingbror till riksdagsledamoten Kent Ekeroth (SD), tycker så mycket om den ungerska politiken att han i år migrerar till Budapest. Även Kent Ekeroth uppges enligt enligt källor redan ha en lägenhet i Budapest. Har även han nu planer på att flytta dit, efter att han i juni dömdes till böter för misshandel?

Ny rapport om Turkiets förvandling under Erdogan

Det demokratiska och hoppfulla Turkiet – ett land som en hel del bedömare tyckte var på rätt väg och såg progressiva förändringar i, under några år på 2000-talet – har försvunnit. Kvar finns ett odemokratiskt och nattsvart Turkiet under en auktoritär regering. Ett land där det arrangeras val och där partier får kampanjarbeta, men där nästan alla oberoende och oppositionella medier idag stängts ner, där det sitter fler journalister i fängelse än i något annat land i världen, och där oppositionella politiker, parlamentsledamöter och partiledare sitter fängslade – och riskerar att stanna bakom galler i flera decennier. Där även fackföreningar, akademiker, politiska aktivister, kulturföreningar, språkinstitut och många andra, som alla ingår i det fristående civila samhället och hyser allt ifrån milda till starka oppositionella åsikter mot regeringar, idag nästan alla blivit föremål för regeringens kriminalisering eller hård politisk förföljelse.

De jättelika utrensningarna av oppositionella och påstådda terrorister, samt den systematiska nedstängningen av samhällsinstitutioner bortom regerings kontroll, som ägt rum sedan dess har fått en stor internationell uppmärksamhet. Men hur ”nya” var sådana inslag egentligen, i Turkiet? Vad fanns det för tecken redan tidigare, på att Erdogans Turkiet inte var fullt så demokratiskt och hoppfullt som man ville ge sken av?

Nu i slutet av april publicerades min rapport Turkiets förvandling – Så stryper Erdogan demokratin, som jag skrivit på uppdrag av Olof Palmes internationella center och Tankesmedjan Tiden. Rapporten är en redogörelse för hur Erdogan gick från att vara ett hopp för demokratin när han först vann makten år 2002, till att han idag femton år senare tvärtom demonterar demokratin. Varför blev det så? Fanns det några särskilda händelser som bidrog till denna utveckling? Materialet baseras till stor del på intervjuer och observationer jag själv gjort i Turkiet, under de senaste åren.

Rapporten går att ladda ner från Tankesmedjan Tidens webbsida. Palmecentret och Tankesmedjan tiden skrev också en artikel i Svenska Dagbladet, i samband med att rapporten publicerades, som går att läsa här.

Rädsla och avsky i Turkiet: artiklar 2016-2017

Sedan det misslyckade kuppförsöket mot president Recep Tayyip Erdogan ägde rum i juli 2016, har Turkiet fallit ner i ett nattsvart mörker. Omedelbart efter kuppförsöket införde regeringen undantagslagar, som är på plats än idag, och som möjliggjort för regeringen att kunna nedmontera eller kraftigt försvaga hela det fristående, oppositionella civilsamhället och andra regeringskritiska eller granskande institutioner. Utvecklingen kulminerade i regeringens seger i folkomröstningen i mitten av april i år, om att införa ett presidentsystem med mycket svaga demokratiska kontrollfunktioner, som i princip legaliserar den makt Erdogan redan har (men egentligen inte får ha, enligt det nuvarande systemet).

Jag var på plats i Turkiet för att bevaka denna folkomröstning och skriva om den politiska situationen. Likaså har jag rapporterat om utvecklingen i en rad artiklar och reportage, när jag flera gånger besökt landet – men utan att blogga om det här. Med tanke på hur stor internationell uppmärksamhet de omfattande nedslagen mot oppositionella krafter i Turkiet fått, tänker jag att en sammanställning är på plats. Här kommer ett urval av mina texter, som publicerats på webben.

När kuppförsöket mot president Erdogan inträffade hade jag redan varit i Turkiet i en och en halv månad, för att dokumentera övergreppen i den sydöstra landshalvan sedan kriget mot den militanta kurdiska rörelsen återvände 2015. Jag skrev sedan flera artiklar från huvudstaden Ankara, om den politiska stämningen dagarna efteråt. Jag besökte regeringens stödmanifestationer och talade med Erdogans anhängare, jag talade med den kurdiska parlamentariska oppositionen, och blev en natt omringad av de ultranationalistiska islamister som drog omkring på gatorna.

I september 2016 intervjuade jag Selahattin Demirtas, den välkände partiledaren för den pro-kurdiska oppositionspartiet HDP i parlamentet, som när han besökte Stockholm. Demirtas berättade om situationen i landet och förklarade att det bara var en tidsfråga innan han och ett flertal av hans parlamentskollegor i partiet skulle bli arresterade. Anledningen var att de alla stod anklagade och åtalade för terrorbrott, men vägrade acceptera detta och vägrade gå till förhör och sessioner i domstol relaterade till dessa anklagelser. I början av november arresterades Demirtas och ett flertal andra HDP-parlamentariker, och de sitter än idag bakom galler.

I november mottog den turkiska dagstidningen Cumhuriyet, som är den äldsta publikationen i landet, det alternativa Nobelpriset vid en ceremoni i Stockholm. En medarbetare från tidningen kom på besök för att motta priset och berättade i en intervju om mediernas situation, om slakten på pressfriheten, och om hur Turkiet förvandlats till världens största fängelse för journalister. Läs intervjun här.

När det hade blivit december satt stora delar av den kurdiska, politiska ledningen i både det parlamentariska partiet HDP och dess regionala systerparti DBP, i turkiskt fängelse. Anklagelserna rörde terrorbrott, men både partierna själva och en hel del utländska bedömare ansåg att arresteringarna var tänkta att försvaga den kurdiska oppositionen, och automatiskt stärka Erdogans planer på att införa ett auktoritärt presidentsystem. Läs mitt reportage om detta, från staden Diyarbakir.

I februari-mars besökte jag Istanbul och Ankara, för att möta olika politiska sidor och samla material till flera publiceringar. Då hade Erdogan och hans allierade i det ultranationalistiska partiet MHP fått igenom sina planer på ett presidentsystem, i parlament. I april skulle landet gå till folkomröstning i frågan – samtidigt som undantagslagar fanns kvar och oppositionella ännu blev avskedade från sina jobb, fängslade eller gick i exil. Hur kände landets opposition, inför denna situation? Läs mitt reportage här.

Nästa månad besökte jag ännu en gång Istanbul och Ankara, för att bevaka när denna folkomröstning ägde rum. I ett reportage såg jag president Erdogan kampanjtala och mötte både hans anhängare och motståndare. I ett annat reportage talade jag med flera turkiska akademiker, som analyserade bakgrunden till Erdogans maktambitioner och grepp om landet.

Dödsstöten för Turkiets demokrati bör oroa oss alla. Så skrev jag i en kommentar dagarna efter folkomröstningen, när det stod klart att Erdogan och regeringen vunnit med en mycket liten majoritet av rösterna – trots den mycket omfattande (läs: även storleksmässigt) propagandakampanjen från regeringen, för att folk skulle rösta Evet – Ja. Valresultatet innebar i princip att ja-sägarna avskaffat landets demokrati, när det nya presidentsystemet införs år 2019. Det här ger upphov till en ännu dystrare situation för de demokratiska och oppositionella krafter, som ännu inte tystats eller gått i exil. Varför detta direkt berör även oss i Sverige, är för att asylsökande turkar – politiska flyktingar – var den flyktinggrupp som vuxit störst i antal i Sverige under 2016. Med Erdogan och hans övergrepp kvar vid makten bör vi räkna med en fortsatt flyktingvåg till Europa och Sverige, från Turkiet.

 

Årets bästa omslag – Blank Spot Project (med mitt reportage om IS)

Den 25 oktober utsågs Blank Spot Projects första nummer som papperstidning till årets bästa omslag, på Tidskriftsgalan 2016. Omslaget i fråga visade en svart ”bödelsmask”, som jag hittade sommaren 2015 i en nyss övergiven militärbas för utländska IS-krigare, på landsbygden nordost om Aleppo. Då kände jag genast på mig att det var klokt att ta med mig masken hem till Sverige. Stort grattis Ester Resare Sorri som tog bilden, samt till hela gänget på Blank Spot.

Tidskriftsgalans jury gav en utmärkt motivering till varför just Blank Spot Project, som fortfarande är det mest spännande och nytänkande medieinitiativet att uppstå i Sverige sedan i fjol, förtjänade priset. På en sådan plattform kan nytänkande idéer få utrymme, samt material från Syrien kunna publiceras – när flera stora dagstidningar i flera år haft som policy att inte publicera frilansmaterial från just Syrien.

Läs även mitt reportage som omslaget är en del av, ”Föremålen som avslöjar dödskulten”. Där analyserade jag ett helt gäng saker jag funnit hos IS under flera reportageresor till fronten i Syrien, och tagit med mig hem. På detta sätt, genom undersökande journalistik på fältet, fick vi möjlighet att veta mer om rörelsen bakom masken.

14724422_1783848471839904_4289337226281126436_n

Joakim på Bokmässan

Inför en ny reportageresa i nästa vecka deltar jag i flera samtal och paneldiskussioner under årets Bokmässa i Göteborg, som börjar idag. Mitt program ser (hittills) ut så här:

TORSDAG 22/9
12.30–12.50
KURDISK REVOLUTION. Samtal med Petter Larsson om min nya bok Kobane.
Plats: Aftonbladets monter
15:00 – 15:45
Storseminarium: Rapport från ett helvete på jorden, om Syrien med Patrick Cockburn och Jesper Söder. Moderator: Cecilia Uddén.
Plats: Internationella torget

FREDAG 23/9
9:15 – 9:30
Samtal med Dagens Nyheter
Plats: Dagens Nyheters monter
13:00
Samtal hos PEN, moderator Olav Fumarola Unsgaard
Plats: PEN:s monter

LÖRDAG 24/9
11:00 – 11:30
Samtal med ETC
Plats: ETC:s monter
12:00 – 12:20
Samtal med Cecilia Uddén
Plats: Internationella torget/Stora scenen
13:00
Montersamtal
Plats: Leopard förlags monter

Håll utkik i vimlet så syns vi.

2-kopia                                Kobane, september 2014. Foto: Kurt Pelda

Bokintervjuer

I samband med släppet av min bok ”Kobane”, som handlar om kriget i Syrien och särskilt de roller de syriska kurderna kommit att få i kampen mot Islamiska staten (IS), har jag blivit intervjuad ett flertal gånger i radio, TV och tidningar. Några har publicerats bara på papper och inte online. Men fler intervjuer finns nu att kolla in för den som är intresserad.

Läs i Feministiskt perspektiv, i Omvärlden, i Flamman, samt i Aftonbladet.

Turnévecka

En vecka ute på vägarna i Sverige, för att föreläsa om det stora kriget i Mellanöstern och fokusområdena i min bok ”Kobane”. Den 16 maj som var hundraårsdagen för Sykes-Picotavtalet talade jag på Göteborgs stadsbibliotek. 17 maj föreläste jag för universitetsstudenterna på Smålands nation i Lund. Nästa stopp den 18 maj var en föreläsning för studenterna vid Linnéuniversitetet, dit jag bjudits in av Utrikespolitiska föreningen. Under resan från Växjö uppstod radarproblem vid Arlanda och Bromma flygplatser. Malmö FF:s fotbollsspelare, Kristian Luuk och många andra blev strandsatta när flygen ställdes in, jag blev intervjuad av P4. Nästa föreläsning var för eleverna på en gymnasieskola i Härnösand. Turnén avslutades med en föreläsning i Kulturmagasinet i Sundsvall, här nedanför.

13244860_1500694846622722_8343100661519308190_n

All god samhällsjournalistik bör leda till folkbildning. Så är inte fallet idag, eftersom de traditionella medierna inte når fram till alla människor, eftersom en hel del människor lever i universum med egna ”sanningar” i sociala medier, eller för att många helt enkelt saknar tillräckliga förkunskaper om avlägsna platser, konflikter och andra människor. I ljuset av denna 2010-talsutveckling framstår det som ännu viktigare att ge sig ut i samhället och föreläsa direkt till dess invånare, som att döma av mina erfarenheter fortfarande har ett stort intresse för omvärlden. Särskilt ifall det påverkar dem själva på något sätt.

Sykes-Picot och den västerländska historielösheten

Den 16 maj fyllde det brittisk-franska, koloniala Sykes-Picotavtalet 100 år. Avtalet lade grunden till Mellanösterns moderna gränser och både kurder och IS har hänvisat till det som en drivkraft bakom sina respektive kamper. Ändå fick hundraårsdagen inte någon särskilt stor uppmärksamhet i många medier. Få svenskar känner till Sykes-Picot och Europas roll bakom flera grundläggande problem i Mellanöstern. Varför är det så? Läs min senaste krönika i ETC Uppsala.

img_mmeseguer_20160513-193754_imagenes_lv_otras_fuentes_sykespicot-kHJG--656x328@LaVanguardia-Web

Pressfrihetsdagen och de vi lätt glömmer bort

Den 3 maj var det pressfrihetens dag. I Stockholm delade Reportrar utan gränser ut sitt pressfrihetspris till Raqqa is Being Slaughtered Silently, kollektivet av medborgarjournalister som offentliggör IS, deras aktiviteter och förbrytelser i kalifatets huvudstad. Raqqa is Being Slaughtered Silently är inte omtyckta av alla i Syrien, inte heller av många kurder, som ibland tror att kollektivet har en anti-kurdisk agenda eftersom de ofta omnämnt orter i Rojava/norra Syrien med de arabiserade istället för kurdiska namnen. Inte desto mindre var prisutdelningen helt rätt, och ett erkännande av hur otroligt viktig den allt jämt överlevande medborgarjournalistiken är både på IS-territorium och i resten av Syrien. Dessutom är det ett erkännande av hur otroligt mycket mer riskfyllt deras arbete är jämfört med utsända, utländska korrespondenter, eller ens frilansar som inte kan eller törs ta sig till alla ställen.

Gratistidningen Metro uppmärksammade pressfrihetsdagen genom att ha en censurerad framsida. På sida 2 fanns det en intervju med mig, om mitt försvinnande i Syrien och det höga priset journalister kan få betala för att omvärlden ska få veta vad som händer i konflikter eller svårtillgängliga områden. Aftonbladet gjorde även en intervju med mig i samband med att de publicerade ett utdrag från min nya bok, och frågade vad som hänt med Sabri, min kurdiska tolk och fixare som fängslades tillsammans med mig i Qamishlo och Damaskus. Denna fråga har tyvärr lyst med sin frånvaro under många andra intervjuer.

Sabri fick fly sin hemstad Qamishlo och i slutändan hela Syrien, lite mer än ett halvår efter att vi släppts ut från vår fångenskap. Vi åt middag på ett tak i Qamishlo exakt ett halvår efter att vi fångats av Mukhabarat, den syriska underrättelsetjänsten, och han berättade hur Mukhabarat gjort flera nya försök att komma efter honom. Med sitt namn på regimens lista saknade han därmed möjlighet att fortsätta sina universitetsstudier till ingenjör (vilket bara är möjligt på regimområden), och han saknade nära släktingar att hjälpa honom i andra städer. Sabri såg till slut inget annat val än att korsa gränsen, och följa flyktingströmmen mot en möjligtvis lite ljusare framtid i Europa. Han överlevde den livsfarliga smuggelresan med båt från Turkiet till Grekland, kom fram till gränsen till Ungern precis efter att regimen där blockerat vägen med sina gränsstaket, och fick fortsätta på andra vis genom Centraleuropa. Idag bor han i Tyskland, och har nyss fått lämna en gammal fabrik som byggts om till flyktingförläggning.

De som många gånger offrar mest, är de lokala förmågorna. De som assisterar besökande journalister för att de vill berätta om vad som händer på plats. Med hjälp av Sabri tog jag mig bl.a. in på regimområde för att intervjua de få kristna som stannat kvar i Qamishlo, åkte jag till fronten mot IS i Shingal i norra Irak, och besökte jag grundskolor för att rapportera om utbildningen av de små i skuggan av kriget. Det är dessa lokala tolkar, medborgarjournalister och allt-i-allor som lämnas kvar när vi andra kan ta ett flyg hem. Därför är det i synnerhet de som förtjänar utmärkelser på pressfrihetsdagen.

fängelse syrien första bilden

                                                                       Första bilden efter några minuter i frihet.