Posts Tagged: Syrien
Mellan Bokmässan och Bryssel – perspektiv på flyktingkatastrofen
Idag fick jag hembesök av en journalist och en fotograf, som gjorde en TV-intervju med mig om mitt jobb i och kring Syrien. Mot slutet fick jag en fråga i stil med vad jag tycker om dagens rapportering om kriget och dess humanitära konsekvenser. Tidigare har jag varit kritisk till bristande och smal rapportering, men efter att den döde flyktingpojken Alan Kurdi spolades upp på en strand i västra Turkiet har fokus idag blivit bättre. Inte minst på flyktingkatastrofen från främst Syrien, i andra hand Irak och tredje hand Afghanistan – i vars krig västvärlden alla tre gånger själv varit inblandad.
Men när TV-teamet åkt igen tänkte jag på vad allt nytt arbete särskilt kring flyktingarna egentligen spelat för roll, hos makthavarna, i det långa loppet?
Vecka 39 var det bokmässa i Göteborg. Jag höll först inledningstalet på Pedagogiskt Centrums tjuvstart, när de arrangerade FN-rollspel och jag talade om hur min f.d. tolk i Syrien behövt fly regimen, och nu blivit en del av den uppmärksammade flyktingströmmen. Sedan deltog jag i Publicistklubben Västras panelsamtal med Thomas Mattsson, Somar Al Naher, Lotta Härdelin och Khaled Esmael, om huruvida det var rätt av medier att publicera bilder på den döde Alan Kurdi. Det var det, tyckte vi alla med viss försiktighet, och en mycket god konsekvens av det var att flera regeringar och vanliga människor i Europa verkligen fått upp ögonen och ville bistå i flyktingkatastrofen. Med några få undantag, öppnade Europa gränserna – opinionen sades ha ändrats.
Dagen efter deltog jag i Expressens monter, igen tillsammans med chefredaktör Thomas Mattsson samt med Erik Halkjaer, där vi ännu en gång diskuterade Alan Kurdi, vad vi egentligen får veta om Syrien och hur uppmärksamheten lett till solidariskt agerande. Vi hoppades och ville tro att det skulle hålla i sig. Och samma sak hade jag förstås hoppats när jag deltog i SVT Debatt.
Bara några veckor efter Bokmässan kom tvärvändningen i Bryssel. Turkiets president Erdogan, vanligtvis starkt kritiserad för att leda ett land med krackelerande rättssäkerhet, allvarliga människorättsbrott, svåra demokratiunderskott, och där otroligt många av mina journalistkollegor fängslas på grund av sitt jobb, reste dit med bättre självförtroende än på många år. Nu förklarade majoriteten av EU:s representanter att de ville upphöra med för mycket hjälp i Europa åt de flyktingar som lyckats undvika att följa Alan Kurdi i döden. Gränserna skulle stängas igen, och bevakas. Och hjälpen skulle istället ges där borta, på plats – trots att det var just denna taktik FN:s medlemsstater tidigare själva kört i botten. EU behövde Erdogans godkännande för att pumpa in en eller flera miljarder euro i nya tältläger och en förbättrad tillvaro för Syriens flyktingar, i Turkiet.
Erdogan presenterade ett antal krav för detta. Och bara en kort tid senare förklarade EU-kommissionens talesperson plötsligt att Turkiet nu betraktas som ett fullt rättssäkert land, där mänskliga rättigheter respekteras. Även om en del teknikaliteter uppenbarligen måste lösas verkar dealen gå igenom, och successivt ska de flyktingar som inte längre ser något annat alternativ än att fly vidare mot Europa stoppas, och återbördas till Turkiets läger.
Journalistiken, eller åtminstone de humanistiska journalisterna, gjorde dock så gott de kunde. Det var rätt att publicera Alan Kurdi, och att kanske något naivt – men ärligt – tro att det skulle kunna leda till större förståelse i omvärlden. Det var ju trots allt omvärlden som själv redan misslyckats i att tillräckligt hjälpa flyktingarna på plats. Ansvaret för denna nya utveckling ligger på de högsta makthavarna, och det finns säkert gott om folk som undrar ifall allt egentligen bara var ett spel från första början. Och hur länge detta nya spel kring Turkiets inrikespolitiska situation ska fortsätta, när journalister och människorättsorganisationer rapporterar en sak, men EU hävdar en annan? Även om det inte rapporterades så mycket i svenska medier, hade ju trots allt turkiska soldater släpat liket av en ihjälskjuten kurdisk man efter sin pansarbil, på gatorna i en kurdisk stad, dagen före att Erdogan kom till Bryssel.
Allting vände och alla ord förändrades. Så otroligt snabbt det gick, från Bokmässan till Bryssel. Men vad vackert det var, när så många en liten stund trodde att vår medierapportering faktiskt kunde göra bättre människa av hela samhället.
Om granskning av IS, i Grävpodden avsnitt 2
Föreningen Grävande Journalisters ordförande Terje Carlsson intervjuade mig till det andra avsnittet av nya Grävpodden. Om min granskning av Islamiska staten på plats i Syrien, förutsättningarna för att kunna röra sig i området, och slutligen svårigheterna i att sälja frilansmaterial från landet, när flera svenska medier (inte alla) har en policy mot att köpa in det. Det kan man tycka är tokigt, och det har jag sagt flera gånger tidigare.
Global Investigative Journalism Conference 2015
…took place in beautiful Lillehammer, Norway, week 41. I was invited to speak about how I have been investigating the Islamic State (IS) during several visits to war-stricken Syria, and about how valuable it can be to do this investigation on the field, where it all happens.
By visiting frontlines, and just conquered areas, military bases and towns, I have been able to reveal IS as hypocrites, who completely against their own propaganda are using narcotics and various pharmaceutical drugs. With me on the stage I had pills found from an IS base outside of Sarrin, and of course a few pictures from when I found a very large bag of cocaine from an IS local commander, in Kobane last year.
But through this investigation on the field, I have also been able to write about just how advanced the de facto nation-building of IS really is, when they are replacing the Syrian state and governmental funtions with their own system. This is something we rarely see in the Western press, but to get a deeper knowledge about this is important if we are to understand them, and what they do, better. Of course this led to loud protests from someone or two in the audience. It can still be very controversial to speak of IS as something else than just a simple ”terror group”.
The panel discussion together with Rana Sabbagh and Hanene Zbiss can now be seen online.
Glöm inte de som är kvar i kriget
Tredje söndagen i september skrev jag följande debattext i pappersupplagan av Expressen. Texten hade kommit på webben två dagar tidigare, och samlar en del av de många tankar som då rörde sig i mitt huvud, när flyktingkrisen blivit ett hett diskussionsämne, och min tidigare tolk Sabri Omar som jag satt i fängelse med i Syrien samtidigt var en del av denna katastrof.
—————————————–
En vän från Syrien skriver till mig på Facebook. Han har kommit till Serbien, trött in i märgen efter en livsfarlig båtresa från Turkiet, efter vandringar genom Grekland och Makedonien. Ungern har stängt gränsen, skriver han uppgivet, vart går jag nu? I februari var han min översättare i norra Syrien, och vi genomlevde en vecka tillsammans i Assadregimens fängelser. Sedan dess har jag varit starkt oroad för honom. Lyckligtvis har en rad nya hjälpinitiativ uppstått senaste tiden, och min vän får mat, vatten och kläder på vägen. Lyckligtvis skriver medierna spaltmeter om flyktingarna, och ingen har missat att Kroatiens premiärminister ännu välkomnar folk. Jag tipsar min vän, som vandrar vidare.
Uppmärksamheten kring flyktingarna från Mellanöstern har nått helt nya nivåer under september. Många säger att det var bilderna på den treåriga kurdiska pojken Alan Kurdi, uppspolad på en turkisk strand, som på allvar väckte Europa – och framför allt ökade pressen på våra regeringar. Men medierna gjorde fel, har jag hört folk säga, som exponerade en enda död båtflykting på det viset. Fokus är nu ännu mer på bara de människor som tar sig till Europa, och vi glömmer alla de som ännu är kvar.
Tyvärr är flyktingarna som är kvar bortglömda sedan länge, åtminstone av makthavare. I flera år har FN:s hjälporgan i Mellanöstern skrikit efter donationer till sin verksamhet. Medlemsländernas bidrag har varit för små eller uteblivit, och FN har tvingats skära ner på det livsviktiga biståndet. I augusti stängde World Health Organization 184 kliniker i Irak och tre miljoner människor miste sin sjukvård. Nu i september miste en tredjedel av Syrienflyktingarna i Jordanien sina matkuponger från World Food Programme. Den minskade assistansen driver folk mot Europa, har även FN:s flyktingorgan UNHCR sagt. När allt fler också tappar hoppet om fred och förbättring, flyr de. Inklusive från platser där folk redan kämpat så mycket för att få stanna, som i Kobane.
Alan Kurdi och hans familj kom från Kobane, där jag bodde i flera veckor i somras. Nu undrade många av invånarna, de som återvänt från flyktinglägren i Turkiet, var resten av världspressen tagit vägen? Som brydde sig så mycket om staden när där var strider mot Islamiska staten, men som sedan inte kommit för att uppmärksamma de obesvarade hjälpbehoven. Därför riktade också Alan Kurdis familj in blicken på Europa, i stället för att återvända hem till Kobanes ruiner.
Under mina resor i Mellanöstern har många Syrienflyktingar jag mött ställt samma fråga: varför får vi inte mer hjälp av omvärlden, när det redan är så många länder som är involverade i att kriga i vårt land? Det syriska världskriget är inne på sitt femte år, och har lett till massiv förstörelse, en kvarts miljon döda och 12 miljoner flyktingar. Ändå är många i Sverige dåligt insatta i dess utveckling. Att vi sägs leva i ett masskommunikationssamhälle med information överallt har inte hjälpt. Också medier är medskyldiga till detta, eftersom krig, blod och Islamiska staten säljer bättre än historier om humanitära kriser.
Vi är många som i dag begriper att läget är så desperat, att akuta förändringar av vilket slag som helst behövs. Fler måste förstå katastrofens verkliga dimensioner, och själva sträcker sig flyktingarna efter halmstrån för mer uppmärksamhet. Bilderna på Alan Kurdi var att visa verkligheten precis så brutal som den är, och i dag kan vi se effekterna i en ökad medvetenhet. Kan medier på något fortsätta med detta, utan att frångå all balans, hoppas jag den nya solidariteten kan sträcka sig hela vägen ner till Syrien också.
Joakim Medin, frilansjournalist och Syrienkorrespondent
Mellanösterns nya krig – Turkiet vs PKK
Mellanöstern har fått ännu ett krig. Den här gången är det nygammalt, och har blossat upp igen under sommaren mellan gerillastyrkorna hos Kurdistans Arbetarparti (PKK) och den turkiska staten. Konflikten har varat i 31 år, resulterat i 40 000 människors död, och tog en kort paus under en två och ett halvt år lång vapenvila 2013-2015. Nu har turkiskt artilleri och flygbomber riktats mot kurdiska styrkor i både Turkiet, Irak och Syrien, och PKK-gerillan svarat med blodiga attacker mot turkiska styrkor både i städer och på landsbygd. Alla vet redan att ingen sida kan vinna kriget, men konflikten lever vidare ändå.
Jag har skrivit en artikel i det nu aktuella numret av Fokus om bakgrunden till kriget mellan gerilla och stat, som fick sommarens utlösande faktorer att snabbt eskalera.
Vad som gör denna nya utveckling ännu mer komplicerad, är att den både hänger samman med det nu fyra och ett halvt år gamla syriska kriget, och även för första gången målar in västvärlden i ett helt nytt hörn.
Den internationella koalitionen med USA i spetsen är idag beroende av den kurdiska YPG-gerillan i Syrien, för att ta kampen på marken mot extremisterna i Islamiska staten. Alla blundar därför för att det finns mycket starka kopplingar mellan YPG och PKK, som västvärlden idag stämplar som terrorister på grund av dess våldsamma kamp mot Turkiet för att skapa någon form av självstyre i Turkiet (och mer) för den diskriminerade kurdiska minoriteten. Konsekvenserna av detta cyniska spel är att de kurdiska soldaterna öppet får stöd när de är i Syrien, och till och med beröm i dagarna av USA:s militära ledning. Men så fort de lämnar Syrien klassificeras de som terrorister, och Turkiet som bombar och beskjuter dem får stöd av samma västvärld.
Ett krig är alltid ett krig, med civila offer och förstörelse. Risken är dock att förlusterna kan bli så mycket större i det här kriget, eftersom de kurdiska gerillasoldaterna helt uppenbart riskerar att försvagas i sin kamp mot IS, om de samtidigt måste bekämpa den turkiska staten.
Läs mitt andra reportage från när jag besökte PKK-gerillan vid fronten mot IS i Şengal, där de varit och bad dem att själva kommentera detta dubbelspel och de stora riskerna med det.
Foto: Joakim Medin
Studenter i Syriens krig
”Det syriska samhället har skakats i grunden, och förvandlat helt vanliga människor till ärrade krigsveteraner, eller blodtörstiga förtryckare. Bland dessa finns också studenter. Många har fått se sina framtidsdrömmar och lärosäten slagna i bitar. Studiemöjligheter har grusats, litteratur och uppsatser har förlorats, många har inte kunnat ta ut sin examen. […] I dag har många studenter funnit nya roller på landets slagfält.
– Jag har läst ett helt år på läkarprogrammet, säger en stolt ung man, som idag arbetar som doktor och syr ihop folk som skjutits eller klivit på minor.
Många av de som nu arbetar som översättare åt internationella journalister har tidigare studerat engelsk litteratur, mediekommunikation eller annat som gör dem lämpliga för jobbet. Och när jag i februari satt fängslad i Damaskus hos regimens största säkerhetstjänst träffade jag 28-årige Aleppo bland vakterna. Han studerade statskunskap och skrev på sin C-uppsats, och extraknäckte som torterare och förhörsassistent för säkerhetstjänsten.”
Läs mitt reportage om Syriens studenter, och om deras olika öden i det syriska kriget, i anrika Lundagård.
Foto: Joakim Medin
Flyktingkris och pressetik – i SVT Debatt om Alan Kurdi
Den treårige kurdiske pojken Alan Kurdi, som flytt med sin familj från det syriska kriget och ödeläggelsen i hemstaden Kobane, berörde en hel värld med sitt öde. Men först efter att han hade drunknat och hans lilla kropp spolats upp på en populär badstrand i västra Turkiet, efter ett fruktlöst försök att nå Europa. Uppmärksamheten bilderna av honom fick i sociala medier, och även i många tidningar efter att de publicerat honom på framsidan, ledde till en enorm nytändning av det solidariska engagemanget och stödet till syriska (och andra) flyktingar. Det ledde också till en kraftigt utökad mediebevakning av flyktingarna som kommer till Europa, och vilka umbäranden de både upplevt på vägen dit och fortsätter uppleva där.
Men var det pressetiskt rätt att publicera bilder på Alan Kurdis kropp? Vilket ansvar ska medier bära, att skildra det syriska krigets alla hemskheter och konsekvenser? Och vad säger egentligen folk som ännu är kvar i Syrien, om sin situation och uppmärksamheten de får av omvärlden?
Framför allt den andra och tredje frågan har jag både många tankar kring och erfarenheter av, inte minst efter att i somras ha tillbringat sju veckor med den kvarvarande befolkningen i norra Syrien. Den 10 september ombads jag därför medverka i SVT Debatt som Syrienkorrespondent och -fotograf, när dessa punkter diskuterades mellan ett gäng deltagare. Dessutom hade jag ju själv flera gånger sett kriget lille Alans hemstad drabbats av, och bott flera veckor i i Kobane i juli och augusti. Även om jag gärna talat längre, fick jag sagt några viktiga poänger kring svensk medias underbevakning av både det syriska kriget och flyktingkatastrofen – som ju kallats världens största av FN ända sedan 2013 – och att både folk kvar på plats och jag själv sett en situation som är så akut svår, att något nytt måste komma som på allvar triggar igång resten av världens uppmärksamhet och humanitära assistans. Med lite tur gick bilderna av Alan Kurdi in i folks hjärtan för att stanna
Debatten går att se på SVT Play så länge klippet finns kvar online.
Syriens glömda flyktingar
Arbetet med att skriva om Islamiska statens statsbildningsprocess gjorde att jag behövde tala med folk som nyss lämnat territorium direkt kontrollerat av IS. På landsbygden mellan städerna Kobane och Tal Abyad/Gire Spi i norra Syrien besökte jag därför ett informellt flyktingläger i byn Ayn Bate. Här levde ett stort antal av de människor som var den flyktingströmmen att lämna IS officiella huvudstad, Raqqa, när de fördrevs därifrån i juni. Den enda anledningen var att de var kurder.
I Ayn Bate levde nu runt 80 egendomslösa, kurdiska familjer. De var inhysta i klassrum i en gammal skolbyggnad som utrymts, i ett gäng grå tält på skolgården, och i hemmen hos solidariska privatpersoner i byn. Det var 45 grader varmt och svårt för alla.
Efter alla intervjuer om livet under IS besökte jag skolbyggnaden. I varje klassrum bodde människor, som förlorat allt. I varje korridor satt människor på golvet, på enstaka stolar. En medelålders kvinna med små barn omkring sig ropade uppgivet att de bara hade bröd och turkisk sylt att äta, samt några konservburkar med dolma. Hon öppnade upp en av burkarna framför mig och rynkade på näsan inför innehållet, som blivit unket i hettan. Där fanns ingen elektricitet, inga fungerande kranar, och det enda vattnet att dricka var som bäst ljummet och förvarades i plastdunkar.
– Kan du hjälpa mig komma till Sverige? frågade en man bland många andra. Han hade varit där förut, för runt tio år sedan, för att hälsa på släktingar.
Flyktingarna mottog inte heller någon assistans, annat än vad som kom från de lokala regionala myndigheterna. Men det krigsdrabbade Kobane, en dryg halvtimme bort, ligger till 80 procent i ruiner och har sina egna enorma problem.
Det här var ett sorgligt exempel som lämnade avtryck hos mig, på Syriens glömda flyktingar. Få om några utomstående känner till flyktinglägret och de 80 familjerna i Ayn Bate, eftersom få om några utländska journalister idag kommer till Kobane och dess landsbygd. Få internationella hjälporganisationer finns på plats i regionen, därför att vissa inte tillåts jobba på grund av hotbilder, och andra ser en större poäng i att hjälpa folk på andra sidan gränsen i Turkiet.
Det gick inte att säga någonting till familjerna i skolbyggnaden, som såg ut att ge dem något hopp.
En syrisk flykting med ett namn. Medina Khalil Islam, från Raqqa. Foto: Joakim Medin
Sju veckor i Syrien
Då kan man se så här härjad ut efteråt, när man slutligen landar hemma på Arlanda igen och smiter in för en selfie på toaletten. Ännu en gång missade jag en svensk sommar, för att få en i norra Syrien istället. Med mig hem har jag burit på ett tungt bagage, inte bara i form av väskor. Men tummen upp får symbolisera allt det goda arbete jag känner att jag gjort i nära två månader, för att dokumentera och skildra den syriska flyktingkrisen, den humanitära situationen, biståndsarbetet, närgångna blickar på Islamiska staten, stormaktspolitiken, det allt mer expanderande kriget i regionen, och mycket mer, i hela tvåflodslandet mellan Eufrat och Tigris. Inte utan några små missöden – det vore konstigt annars – men ingenting i stil med händelsen i februari.
Det här känns fortsatt lika viktigt.
På plats-propaganda
Ännu en gång fick jag chansen att understryka den stora och viktiga betydelsen av att skriva reportage och analytiska texter på plats, snarare än på distans. Då får man chansen att stå i ett litet hav av hemmagjorda raketer och granater i Syrien, och hitta egna bevis på Islamiska statens militära expansion, samt mycket konkreta exempel på hotbilderna detta innebär.
I mitten av månaden ringde Upsala Nya Tidning upp mig för en intervju, och i personporträttet efteråt kunde jag både propagera för på den stora betydelsen av denna plats-journalistik, samt rikta häftig kritik mot den återkommande cynismen i mediebranschen. Den har gjort mig besviken gång på gång.
Samma sak när mitt fackförbunds tidning Journalisten ringde upp mig för en intervju.
Under sommaren har flera av hans reportage från Syrien publicerats i svenska tidningar, flera av dem har gått i Dagens ETC. Han rapporterade bland annat om massakern på 251 civila i Kobane i Dagens ETC.
– Jag kom till Kobane en månad efter massakern. Då var jag den första utländska journalisten på plats. Det säger en del om nyhetsvärdet. Att civila avrättas på barbariska sätt i Syrien är inte en nyhet längre. […] Hur kan det komma sig att en liten frilans från lilla Sverige är den ende journalisten som sedan åker för att dokumentera massmordet på plats, efter all uppmärksamhet världspressen tidigare gav staden?