Posts Tagged: Syrien
På besök i Islamiska staten
Den 28 juli var jag den enda utländska journalisten som kunde besöka staden Sarrin, i norra Syrien, dagen efter att kurdiska YPG-styrkor besegrat och fördrivit/infångat Islamiska statens krigare där. Sarrin hade länge legat under IS kontroll, var relativt oskadd, och allting var lämnat intakt från de tidigare härskarna. Det var en otroligt intressant inblick i vad för samhälle IS faktiskt bygger upp, och den enorma byråkrati och infrastruktur detta faktiskt inkluderar.
Islamiska staten är redan en stat, berättade också de senaste människorna att komma i en stor ström från ”kalifatets” huvudstad Raqqa, för mig när jag besökte ett improviserat flyktingläger utanför det kurdiskkontrollerade Tal Abyad/Gire Spi. Och radade upp exempel på hur det islamiststyrda samhället har nitiska skattelagar, fullgoda administrationer, trafikpolis, och förstås stenhårda sharialagar – med en livsfarlig poliskår som upprätthåller dem.
Läs mina reportage i Dagens ETC och danska Information, som det kommer bli många föreläsningar av från och med hösten.
Foto: Joakim Medin
En bortglömd massaker, i vår cyniska tid
Som första utländska journalist kom jag till Kobane för att dokumentera Islamiska statens massaker, av 251 civila kurder i sena juni. Kvar vid platserna för striderna och IS självmordsbombskrigare låg ännu patronhylsor, kläder, hårtussar, blod – och hundratals sörjande släktingar och vänner. Det här var IS näst största massaker i det syriska kriget. I samma stad som fick oerhört stor uppmärksamhet under belägring och gatustrider i höstas och vintras. Ingen hade kommit före mig, till invånarnas stora besvikelse, trots att det har rört sig andra utländska journalister i trakten efter massakern. Civila dödsoffer i Syrien har för det mesta slutat sälja.
Att vara först i ett sådant läge är inget scoop, utan en tragedi och manifestation över vår tids likgiltighet och cynism.
Läs reportaget ”Massakern i Kobane som världen glömde”, i Dagens ETC som har hjärta och hjärna för att publicera.
Tillbaka i ett sargat Kobane
Sedan en tid är jag tillbaka i norra Syrien igen, på kurdisk och multikulturell mark för att plocka upp arbetet där det dramatiskt avbröts i februari. Resan gick först till Kobane, för att få en inblick i den berömda stadens och de kvarvarande invånarnas situation. På treårsdagen av den kurdiska revolutionen kommenterar dess ledare utvecklingen och Kobane i ruiner sedan striderna mot IS. Arbetet med att bygga upp allt igen, och försöken att få in internationell assistans.
Samtidigt spränger sig en självmordsbombare 10 km norrut i kurdiska Suruc, Turkiet, och alla vet hur allt nu kan bli potentiellt ännu svårare. Kriget sprider sig.
Läs reportaget ”Livet återvänder till den sargade staden Kobane” i Dagens ETC.
En svensk frivilligsoldat mot IS
I onsdags den 24 publicerades min intervju med Jesper, en 24-årig frivilligsoldat som rest ner till Rojava, norra Syrien, för att kämpa mot Daesh/IS tillsammans med kurderna i YPG, i Dagens ETC.
Han är den senaste i en liten ström av svenskar och svensk-kurder som känt sig manade att resa ner, tillsammans med en större ström andra frivilligsoldater från huvudsakligen västvärlden, Turkiet och Latinamerika. Vårens internationella dödsoffer i den kampen har kommit från Turkiet, Australien, Storbritannien, Tyskland och USA – både män och kvinnor.
Nyheterna har duggat tätt om de kurdiska framryckningarna mot Islamiska staten (IS) i norra Syrien den senaste tiden. Där har terrorgruppen lidit strategiska nederlag, medan IS på andra håll lyckats erövra städer från både de syriska och irakiska regeringsarméerna. Sedan mitten av maj har Jesper, 24, från Västsverige varit på plats i det autonoma Rojava i norra Syrien, för att hjälpa kurderna i Folkets försvarsenheter (YPG) i kampen mot extremisterna. På en knastrig telefonlinje därifrån berättar han vad som motiverade honom till beslutet:
– Det finns tusen anledningar, vi har alla sett bilder av förödelsen. Jag tycker inte det är okej att döda barn, civila och oskyldiga, att våldta och sälja kvinnor på marknader. Det är en moralisk grej, jag klarade inte av att känna att jag inte kunde göra någonting.
Jesper säger att han gjorde research i flera veckor, månader, om vad IS höll på med, innan han fattade sitt beslut. Till vardags arbetar han som elevassistent på en gymnasieskola, och när han tog ledigt från jobbet fick han väldigt bra respons av från sin chef. Efter ett tag även av sin oroliga familj. Jesper kände att det var rätt att åka ner som soldat, när det i dagens läge är svårt att engagera sig i något civilt hjälparbete i samma trakt.
– Och tro mig, jag har fått hård militärutbildning här. Det finns amerikanska veteraner från US navy i min enhet som lärt upp mig.
När Dagens ETC når honom har han just fått splitterskador undersökta av en läkare. Jesper har ett hål i högerarmen, ett hål i örat, ser lite suddigt efter att ha fått brännfragment i ena ögat, och har också fått hörselskador. För en och en halv vecka sedan var han ute med sin enhet när hans kurdiska befäl klev på en pansarvagnsmina, och genast omkom.
– Jag stod bara tre meter bort och flög iväg av tryckvågen. Jag hade bra skyddsutrustning och klarade mig, men har haft en jävla tur.
Det är farligt för alla i Syriens krig. En annan utlänning hos kurderna, amerikanen Keith Broomfield, dog nyligen i strid mot IS söder om Kobane.
Kurderna i YPG spelade först en för västvärlden perifer roll i kriget, men efter belägringen av Kobane hösten 2014 blev kurdiska YPG en central aktör i kriget, uppbackade av amerikanskt bombflyg. Sedan dess har en mängd frivilliga som Jesper anslutit sig till YPG, främst från västvärlden, och i juni uppskattade Syrian Observatory for Human Rights deras antal till över 400. Enligt Jesper finns det just nu ett hundratal internationella vid hans del av fronten. Åldersspannet sträcker sig mellan 21 och 63 år, och där finns engelsmän, fransoser, italienare, och många amerikaner med bakgrund i specialstyrkor. Han har också träffat flera kvinnor, från Kanada, USA och Frankrike. Språkbarriärer finns, men Jesper har en kurdisk-engelsk ordbok i fickan och lär sig lite mer för varje dag i samtal med kurdiska gerillasoldater.
– De behandlar en verkligen som en i familjen, de har visat mycket kärlek och vänskap. Här handlar allt om respekt för andra, det är synd att inte alla är så hemma i Sverige.
Alla har de hjälpt till under de senaste veckornas expansion, när YPG med arabiska och assyriska allierade från både väster och öster lyckats trycka undan IS från norra Syrien. I mitten av juni erövrades staden Girê Spî/Tal Abyad vid turkiska gränsen, och därmed kapades en viktig livlina för IS att sälja smuggelolja och föra in varor och nya jihadister från utlandet. Jesper berättar att han övernattar i ett nyligen erövrat samhälle, där hundratals IS-flaggor ännu kantar huvudgatan. Historier cirkulerar om fruktansvärda övergrepp mot civila.
– Jag har sett en ställning här som var till för att hugga av händer. Den hade sju–åtta repöglor hängandes från sig.
Nu ser han och andra till att skydda gränserna och att hålla vakt, när bombtekniker säkrar områdena. IS retirerar, men lämnar minor och improviserade sprängmedel efter sig längs vägkanter, på fält, i hus och i brunnar. Jesper är inte den förste svensken att ansluta sig till kurderna i YPG. Flera andra har gjort det i tystnad, och bara ett fåtal gått ut med det offentligt. Själv hade han inte räknat med all uppmärksamhet, men säger att han helt medvetet varit väldigt aktiv med bilder och rapporteringar i sociala medier.
– Ingenting jag skriver äventyrar min säkerhet. Jag vill verkligen visa vad det är som händer här, vad det här är för människor. Jag vill öppna Sveriges och regeringens ögon.
Reaktionerna i Sverige ska redan ha märkts. Jesper säger att över 400 svenskar redan skrivit till honom, om att de också vill komma över och hjälpa till. Flera har varit brandmän, poliser och militärer med erfarenhet av utlandstjänstgöring, som frågat honom hur man går till väga. Några av dem har fått veta. Planen är att Jesper stannar ännu en tid av sommaren, innan han ger sig av hem till familj och vänner för att vila upp sig lite. Sedan finns det tankar om att kanske återvända igen.
– Jag funderar på det. Där hemma har jag jobb, trygghet och min lägenhet, men samtidigt kan det vara svårt att återgå till det normala när jag vet vad som pågår här nere.
Vårens recensioner
Jag har en längre tid nu tänkt länka till recensioner som dykt upp i svensk press, efter att antologin ”Syrien – Revolutionen, makten och människorna” som jag medverkar i gavs ut i sena februari, av Verbal förlag. Boken som lyfter en rad olika perspektiv verkar ha blivit väl emottagen och ha kastat nödvändigt ljus på en konflikt, med dess problem och försök till lösningar, som många svenskar ännu vet för lite om. I sällskap av många andra i världen.
Bra och läsvärda recensioner har dykt upp mellan mars och juni i bland andra Tidningen Kulturen, i Norrländska Socialdemokraten, i Arbetet där Jonna Sima intervjuade redaktör Per Björklund, och i Arbetaren tillsammans med en längre analys.
I mars var jag och min medskribent Somar Al Naher med i podden Statsapparaten och berättade om bokens innehåll och om varför Syriens sak är vår, i samtal med Madeleine Bengtsson från Tidskriften Libertas.
Kriget är ett helvete av blod, död och förstörelse för lång framtid. Men trots det får vi betraktare inte förlorat tron på lösningar eller sluta leta efter ljuspunkter, något Norrländska Socialdemokraten också satte fäste på i sin recension:
Kanske ska hoppet sättas till kurderna som befriat staden Kobane från IS, en seger som internt benämns som Kobanegrad. Frilansjournalisten Joakim Medins text gav mig flera aha-upplevelser. De “befriade områden”, likt kantoner, som kurderna skapat inne i Syrien försöker hitta en tredje väg i kampen, mot Assad-regimen och religiös fanatism, och med kvinnor i kampens centrum. Texten är den mest upplyftande i en annars mörk-mörk botten på frågan om Syriens framtid.
Boken går nu som tidigare att beställa på hos Verbal Förlag, och på www.bokus.com eller www.adlibris.com
Till kritiken av mediebranschen
De senaste månaderna har bjudit på flera goda tillfällen att diskutera fenomen och problem i vår tids svenska mediebransch. Hand i hand med att jag fått många frågor om upplevelser i syriskt regimfängelse och om journalistiska drivkrafter, har jag kunnat lyfta allvarlig och konstruktiv kritik mot arbetsvillkor och begränsande medieklimat.
Bara några dagar efter min hemkomst från Syrien, den 1 mars, satt jag och talade om detta med Martin Schibbye i Blank Spot Projects insamlingskampanj som streamades på nätet.
Några veckor efter det, den 20 mars i Jönköping, var jag inbjuden att hålla öppningstalet på årets Grävseminarium 2015. I publiken satt flera hundra kollegor och några mediechefer, som fick höra mig upprepa samma kritik mot vår smala utrikesrapportering om Syrien som den inbjudne ISIS-dokumentärfilmaren Medyan Dairieh lyft. De fick även höra mig kritisera de exploaterande arbetsvillkoren för frilansjournalister – trots att det i allt större utsträckning är vi som arbetar i riskområden idag. Men också varför det är oerhört viktigt att fortsätta åka ut och vara en granskande reporter på plats: med rätt slags ton går det trots vår smala svenska utrikesrapportering att sätta stort fokus på viktiga frågor, och mina egna rapporteringar från Irak, Syrien – Jazira och Kobane den senaste tiden är exempel på detta. Men då har förstås samma områden ”varit i ropet”, till skillnad för bara ett år sedan.
Mitt öppningstal på Gräv 2015 sändes nyligen på UR och går att se där.
Nu i maj har jag varit ute och talat på många håll. En resa har gått norrut, till Umeå universitet där Amnesty Sverige höll sitt årsmöte och jag var inbjuden att hålla avslutningsanförandet. Om de växande hotbilderna mot journalister, och särskilt mot frilansjournalister eftersom trenden säger att det är vi som allt oftare arbetar i riskområden. Men trots denna trend och det ökade ansvaret har samtidigt arvodena för frilansjournalister generellt gått ner, med några tidskrifter som undantag.
En anledning är förstås den pågående mediekrisen, som lett till besparingar och nedskärningar. Små och/eller alternativa tidningar har sällan heller haft stora arvoden att ge, och det har jag och de flesta frilansjournalister förstås accepterat. Men de dominerande medieföretag som ligger bakom dagens dagspress och -rapportering har fortfarande mycket pengar kvar. Att ett frilansjobb ofta kan ges samma arvode oavsett om det utförs i Ystad eller Irak, är helt enkelt inte hållbart. I Ystad behöver du inte egen chaufför, hotell, översättare och kanske skyddsväst och hjälm.
Rebecka Bohlin skrev en lång och sammanfattande artikel i Amnesty Press om mitt föredrag. Om fler problem jag och andra utrikesarbetande journalister upplevt: att stora, etablerade medier bett oss arbeta gratis genom att intervjuas istället för att få skriva artiklar, när vi finns på plats och bevakar viktiga och uppmärksammade frågor. Och återigen om det smala nyhetsflödet: varför hade inte fler svenskar fått läsa eller höra i medier om de nu så uppmärksammade – och döda, som på bilden nedan – kurdiska kvinnliga försvarssoldaterna i Syrien, förrän när även ISIS och deras övergrepp mot mänskliga rättigheter hamnade på tapeten?
Från Umeå flög jag raka vägen ner till Skåne, och föreläste på Lunds universitet för dess journaliststudenter. Gav några viktiga tips: gör absolut inte som jag om du vill bli journalist, och tro att olycka är ett bra och snabbt sätt att slå sig in i branschen. Om det här skrev studentkårens tidning Lundagård klokt efteråt.
Föredragstemat för studenterna var ungefär det samma som hos Blank Spot Project, Grävande journalister och hos Amnesty Sverige. Vi rör oss successivt in i en ny verklighet, där allt fler anställda journalister blir frilans och även ersätter de anställda journalister ute i risk- och konfliktzoner – men utan att tillräckliga åtgärder tas för att garantera allas säkerhet. Inte alla medieföretag skulle ha råd med det heller, och det accepterar de flesta frilansjournalister. Flera småtidningar kämpar för att gå runt, för att få presstöd och ens överleva i dagens klimat. Men där finns definitivt storföretag som skulle ha råd.
Jag berättade att de ledande i branschen tyvärr ännu inte svarat tillräckligt på dessa utmaningar. Jag berättade att viktiga försök har gjorts att lyfta dessa frågor upp till diskussion, mellan vårt fackförbund och chefer i de stora medieföretagen. Den 12 mars föreläste jag om ungefär precis samma saker som ovan och mina egna erfarenheter, under ett frukostseminarium organiserat av Journalistförbundet. Hur kan frilansjournalisters säkerhet stärkas? Hur bör journalister som rapporterar från oroshärdar förbereda sig? Vilket ansvar har uppdragsgivare och inköpare? Planerna för detta hade dragits upp redan i november, och inbjudningar till seminariet gick specifikt ut till chefsmedlemmar, i samma stora medieföretag. I efterhand även till frilansjournalister.
Några timmar senare mötte jag en reporter som flög till Stockholm för att intervjua mig om ungefär samma frågor till en artikel i danska Journalisten. Mitt citat hörde egentligen till svaret på en helt annan fråga, men kanske återspeglade det besvikelsen både jag och svenska Journalistförbundet känt samma morgon. Hur ska vi gå vidare?
Sorg, mod, lögner och tortyr
Jag skrev ett söndagsreportage i förra helgens Upsala Nya Tidning, från det kurdiska nordöstra Syrien. Text och egna foton. Ett av dem hamnade stort på framsidan, och även om rubriken ”Sorgens land” där inte täckte in hela temat i texten var det bra nog med sådan uppmärksamhet.
Skrivuppdraget jag fick var att försöka presentera flera av de olika utvecklingar och närvaro av väpnade grupper, som överlappar varandra i dagens nordöstra Syrien. Här finns de tre största aktörerna på marken alla representerade – PYD/YPG, Daesh och Assadregimen – tillsammans med de sista kristna i östra landshalvan, och en hel massa vanliga civila förstås. Som ännu lever civila liv, på ett sätt många i till exempel Sverige nog inte ens tror är möjligt. Går vi ner på detaljnivå har det blivit komplext för många att hänga med i – till och med för många journalister – och därför ”Det komplexa kriget”.
En begravning varvas med mitt möte med armeniern Josef Afeh, som blev martyr drygt 20 dagar senare. Men här finns även ett starkt och fortsatt mod, som också går hand i hand med den kurdiska vår av kulturell frihet som idag blomstrar. Ännu i skuggan av Assadregimen, som inte är att skylla för kriget och sorgen, och verkligen aldrig godkänt någon tortyr i regimfängelser, om vi ska tro president Bashar al-Assad själv i den nu världsberömda intervju han gav åt Expressen i april.
Hur kunde han med att sitta och ljuga, så öppet och utan en blinkning?
Folkmord och hämnd – återkomsten till Şengal
Många människor har frågat om jag inte tagit någon skada och behöver snacka, efter att ha låsts in av Assadregimen. Eller känner samma behov, efter att ha sett ett gäng döda människor – civila, YPG, Daesh/IS – på Rojavas slagfält.
Det är oklart. Men det mest uppslitande jag upplevt är inte alls det ovanstående, utan att tillsammans med Thorkil Rothe ha sett de många tusen törstiga och utsvultna yezidierna komma ner från Şengalberget, över syrisk-irakiska gränsen in till kurdiska kantonen Jazira i fjol. Det var tidiga augusti och solen stekte. De jagades av Daesh/IS och hade bevittnat släktingar, bekanta och trosfränder hackas i småbitar, mejas ner eller rövas bort till sexuellt slaveri. Sedan inte fått något mer att äta eller dricka på en vecka, än vad de lyckats ta med sig själva, eller möjligtvis kunnat få från utspridda amerikanska luftpaket.
Små barn stod stilla på den hårda jorden och stirrade apatiskt framför sig. Deras äldre släktingar låg genast ner efter att ha lyfts ut ur fordonen som tagit dem dit, och vissa reste sig knappast igen. Jag har aldrig känt mig så maktlös, eller i en så tvivelaktig roll som journalist. Det sved i mage och även mina ögon när de grät, min översättare grät.
Exakt sex månader senare korsade jag själv samma gräns, och tog mig till toppen av Şengalberget. Där låg vindbitna kläder kvar på marken, som rester och påminnelser efter de yezidiska flyktingarna. Våra medmänniskor, systrar och bröder.
Det har ägt rum fler massakrer, etnisk fördrivning och kulturell förstörelse i samband med IS och Assadregimens och andra krafters militärtåg. Men Şengal har kommit att bli en ofta återkommande referens för fjolårets stora barbari.
Vid foten av berget fann jag dock vedergällningen, där unga yezidiska kvinnor – de som klarat sig undan att säljas på marknader i ”kalifatet” – tränades till gerillasoldater för att ta sig an extremisterna i sin hemstad, några kilometer bort.
Alla blir antingen drabbade elller soldater i det nya Irak, Syrien och senast Rojava som växer fram, framför våra ögon. Men det finns uppenbarligen vissa militära styrkor som är bättre än andra, och bra mycket roligare att kunna skriva om.
Nya reportage från Rojava, Syrien
Flera nya reportage har blivit publicerade de senaste veckorna, hos uppdragsgivare jag var i Rojava, nordöstra Syrien, för att skriva åt i februari. Först två texter i Kyrkans Tidning. En om de kristna assyriska styrkor som upprätthåller fronten mot Daesh/IS i området, tillsammans med kurdiska och arabiska soldater. Medicin mot alla föreställningar om att människorna i Syrien och Mellanöstern är hopplöst separerade av etniska och religiösa linjer. En annan som dock lyfter fram problemet med den omfattande assyriska migrationen från området, framför allt till Tyskland och Sverige, och vilka komplexa verkligheter de kvarvarande ställs inför – inklusive de regimvänliga kristna, som jag talade med. Mitt sista jobb för chefredaktör Svante Fregert, som sagt upp sig från KT för att satsa på sitt gamla new wave-band Commande M Pigg.
Jag var även i trakten för att skriva om olika aspekter av det stora kvinnliga avancemanget i samhället, som ägt rum under det nya självstyret, och satsningarna för att utveckla detta ännu mer. I Feministiskt Perspektiv, och i ett långt reportage i Frihet som lyfte fram kvinnorörelsens organisering och den politiska bakgrunden till de beväpnade kurdiska gerillakvinnorna i YPJ, som många gånger blivit föremål för sensationsjournalistik.
Det senare reportaget var särskilt skönt att få publicerat och till sist hålla tryckt och färdigt i handen. Fotona på Asayiş Jîn, den helkvinnliga poliskåren i Qamishlo, tog jag bara en timme innan jag arresterades vid en vägspärr av den syriska regimen. Under loppet av några sekunder lyckades jag byta ut minneskortet i kameran mot ett kort med mindre känsliga bilder på, och hålla kortet med dessa och andra foton på gömt under hela fångenskapen. Varje dag kändes beslutet allt viktigare, och allt mer idiotiskt ifall jag skulle bli påkommen. Men så blev det inte, och vi har fått oss ytterligare ett bidrag till samhällsbildningen. 
Tintin i regimens fängelsehåla?
Det finns ännu mycket att förklara och redogöra för, men det har jag varken tid eller ork till. Mer än två månader har passerat sedan mitt förra blogginlägg och det har funnits få lediga stunder för att prioritera något skrivande här, sedan jag kom hem till Sverige igen den 25 februari. Då var jag redan försenad med två reportagetexter, och hade flera andra texter att skriva. Inga uppdragsgivare krävde förstås att jag skulle leverera i det läget, men jag var själv väldigt angelägen om att skriva dem. Lika angelägen har jag varit att tacka ja till de flesta erbjudanden om framträdanden och intervjuer, både för att informera och klarlägga, och som en form av terapi och styrkeuppbyggnad.
Den 15 februari blev jag som förste utländske journalist under det här kriget gripen av den syriska Assadregimen, vid en av de fickor de ännu kontrollerar i staden Qamishlo (Qamishli), nordöstra Syrien. Qamishlo är huvudorten i den nu självstyrande kantonen Cezire/Jazira, och dit hade jag kommit för att skriva för bl.a. Kyrkans Tidning, Ny Tid (Finland), Feministiskt Perspektiv, Arbetaren och Frihet. Jag och min kurdiske tolk Sabri Omar låstes in i ett underjordiskt regimfängelse i samma stad, där jag bevittnade utstuderad misshandel och tortyr av andra fångar, som i vissa fall var oppositionella mot regimen, i andra fall anhängare till Islamiska staten. Fyra dagar passerade, i en mörklagd isoleringscell utan någonting att göra, och där jag blev sjuk. Sedan flögs jag och Sabri under falska namn till Damaskus tillsammans med agenter från State Security, det syriska inrikesministeriets säkerhetstjänst, och låstes in på vatten och bröd i isoleringsceller på Avdelning 300 – eller Spionageavdelningen. Efter långdragna förhör skiftade fokus där från att jag tagit mig in i landet utan visum, till att anklagas för att vara en spion för den israeliska säkerhetstjänsten Mossad. Men utan att vi visste om det hade kantonen Jaziras kurdiska administration satt hårt politiskt-militärt tryck på regimen för att få oss fria. Till slut flögs jag och Sabri tillbaka, och släpptes.
Händelsen var förstås dramatisk och mycket farlig i sig. Det kunde ha slutat fruktansvärt mycket värre, om det inte varit för några få omständigheter. Men händelsen blev uppmärksammad i hela världen också på grund av att kurderna – länge marginaliserade och bortglömda i det syriska dramat – lyckades tvinga Assaddiktaturen på knä. Regimen tappade byxorna inför omvärlden när de förlorade maktkampen mot kurderna, och tvingades släppa oss efter kanske rekordkort tid i säkerhetstjänstens hjärta.
Det har skrivits väldigt mycket om det här, både i Sverige och internationellt. Vid ett tidigt skede när allt bara var ett enda frågetecken, när det stod klart att regimen och inte Islamiska staten hade fångat oss, när vi hade blivit fria och när jag landat i Sverige. Flera uppdragsgivare skrev väldigt fina texter som välkomnade mig hem, som Kyrkans Tidning. Arbetaren kan ha haft en av de mest smickrande rubrikerna, och till och med statsminister Löfven uttalade sig om mig. Likaså flera internationella förbund som organiserar journalister.
Men jag skulle också kunna kommentera en hel massa om vissa mediers skadliga brist på källkritik, och förmåga att sprida inkorrekt information, som resulterat både i att felaktiga rykten om mig spritts och i att jag drabbats av näthat. Jag har fördummats av folk som tycker jag solkar ner journalistyrket. Jag har fått email av anhängare till Assadregimen, som skrivit att jag ljuger och har det syriska folkets blod på mina händer – och på min penna. Och min fjärde reportageresa till Syrien gav också upphov till märkliga kommentarer från vissa kollegor, när jag var nyss hemkommen från dramat igen.
Dessa har sammanfattats kanske allra bäst av Dagens ETC:s chefredaktör Andreas Gustavsson, i ledaren ”Sverige behöver fler journalister som Joakim Medin” den 2 mars. Den går tyvärr inte längre att hitta online efter att ETC:s webbsida kapades av ”Hacker of Islam” två veckor senare.
Jag är inte säker på ifall någon faktiskt exakt yttrat orden ”Tintin-komplex” om mig, som Andreas skriver ut, men det är ändå ett utmärkt ordval för att beskriva förminskningen jag själv kände av. Och referensen är hemskt ironisk. Nästan exakt sex år tidigare skrev jag en artikel till en studentnationstidning i Uppsala, om mina upplevelser som fredsobservatör hos zapatisterna i EZLN, den progressiva gräsrotsrörelse som organiserar sydöstra Mexicos ursprungsbefolkning och fattigbönder. Som först offentliggjorde sin existens genom ett väpnat uppror 1994. Artikeln hette ”Kalmariten hos gerillan” och anspelade förstås skämtsamt på en av historierna om Tintin. Några månader senare fick jag jobb som fotograf åt en amerikansk reporter under statskuppen i Honduras, om upptäckte att det var ett jobb jag ville fortsätta med. Aldrig trodde jag att en Tintinreferens skulle hemsöka mig åratal senare, som heltidsarbetande utrikesjournalist.
Hos samma ETC fast i deras helgtidning skrev jag ett långt reportage i mitten av mars, om mina observationer som fånge i Assadregimens grottor. Inte heller det finns kvar online efter Hacker of Islam-stöten, men finns att läsa genom en länk här. Kanske kan mina observationer även i en trängd situation som denna sätta punkt för en del av misstänkliggörandena. Nog är jag journalist, en passionerad och ännu idealistisk sådan, och skit samma ifall min lugg påminner om Tintins.
