Posts Tagged: Journalistik
En utmärkelse från bästkusten
Det här pressmeddelandet gick ut i måndags, när PK Väst gick ut med att jag skulle få deras årspris för mina reportage från Syrien under 2014. Deras motivation till varför gjorde mig väldigt rörd:
Motivering:
I sina reportage återger Medin de krigsdrabbades vardag, deras drömmar och mardrömmar med en stilistik förmåga och närvaro som gör den syriska mardrömmen inte begriplig, men åtminstone något mindre svår att ta in.
Jag skriver ”utmärkelse” och inte bara en prispeng i rubriken, eftersom det är just så jag ser det. En utmärkelse eller en bekräftelse som denna visar att det en journalist skriver om faktiskt kan betyda mycket, skapa någon förståelse och påverka människor, betyder mer än någon materiellt. Det visar oss ännu en gång hur viktig rapportering på plats är för att vi ska förstå lite mer om våra medmänniskor, systrar och bröder, deras livssituationer och umbäranden.
Lika mycket betyder läsarna, som många gånger hört av sig via email, på Facebook eller på andra sätt för att visa sin uppskattning och sitt stöd. Eller så kommer de fram och säger det efter föreläsningar. Jag talade på ETC:s första majfest i år, i Stockholm. Om mina resor till Syrien, om situationen där för folk och fängelsefångar, med mera. Efteråt kom 70-åriga Lena fram för att hälsa, och några dagar senare skrev hon också. Jämte arbetsmoral och personliga drivkrafter är det sådant som ger energi för att kunna jobba varenda dag. Att vanliga människor faktiskt läser och lär sig – folkbildning som rör upp varma känslor i magen på en före detta gymnasielärare.
Bombkaos och nazirättegång
Massmedia rapporterade ”kaos” i Uppsala i morse. Ett bombhot mot tingsrätten inkom strax efter kl 8, och därmed fick hela fastigheten i centrala stan och alla människor i den utrymmas och evakueras. Ett stort stycke av den centrala Kungsgatan spärrades av med plastband och polisen. Trafik och affärsverksamhet stördes, och i luften ovanför oss surrade en polishelikopter.
Foto: Malin Beeck, ETC
När folk till sist fick återvända in i tingsrätten, efter rigorösa säkerhetskontroller och kroppsvisitationer, gick de tre nazisterna från Svenska motståndsrörelsen som skulle ställas inför åtalspunkter inte att hitta. Därför blev rättegången mot de tre nazisterna uppskjuten till imorgon. Plötsligt finns det bara en dag istället för två för att reda ut och eventuellt bestraffa den misshandel som inträffade i augusti 2013, och låt oss hoppas att det är tillräckligt ändå.
Jag har flera gånger tidigare skrivit om den nazistmisshandel av Svenska motståndsrörelsen jag blev vittne till mitt i centrala Uppsala för snart två år sedan, och som jag och min vän Matts Erik Eriksson dokumenterade med foto och film. Om turerna med att polisen la ner förundersökningen, om hur jag kontaktade Upsala Nya Tidning och tipsade om oegentligheter och lögner, och om hur deras granskning sedan snabbt ledde till att förundersökningen återupptogs. Den 27 januari i år – sjuttioårsdagen för befrielsen av Auschwitz och minnesdagen för Förintelsen – väcktes åtal mot tre unga män bakom misshandeln, där jag hört vår tids nazister stå och förneka Förintelsen.
Den 21 mars vann Gusten Holm som skrev det avgörande, granskande reportaget i UNT en guldspade för sin insats på Grävseminariet 2015. Jag hade invigningstalat på seminariet dagen innan och satt i publiken nedanför scenen, och det kändes oerhört bra. Gusten skrev en artikel i sin nya tidning Expressen med mina bilder från misshandeln, om arbetsprocessen, polisens svala intresse och omedelbara omläggning efteråt. Det visar den granskande journalistikens oerhörda betydelse. Men också precis som rubriken berättar, hur en reporter tvingades göra polisens jobb, för att en sönderslagen man eventuellt ska få se rättvisa skipas.
Jag hoppas det blir fallet efter att rättegången är över. Får den här historien ett för oss demokrater lyckligt slut, behöver jag inte gnälla så mycket mer om det här, eller om hur Uppsalapolisen missade att kalla in vittnen till förhör eller att undersöka bevismaterial. Då måste vi istället blicka framåt. Vad vi särskilt bör fästa vikt vid är att Uppsalapolisen inte alls kontaktade kollegor med erfarenhet av samma våldsamma nazister, inte ens i skuggan av SMR:s attack mot en antirasistisk demonstration i Kärrtorp något senare. Vad säger det oss om polisens möjligheter att se större mönster hos dagens våldsamma högerextremister? När de samtidigt sägs mobilisera, både i Sverige och internationellt?
Det där fixar vi, verkar vår regering nu säga, genom inrättandet av sitt arbete mot våldsbejakande extremism. Där samverkan mellan polis, skola, socialtjänst och andra särskilt ska identifiera oroväckande radikalism hos ungdomar. En utbildningsinsats som statsminister Löfven presenterade den 27 januari ska också rikta in sig mot skolelever, för att utbilda om rasism och intolerans.
Men politiska överfall och mord i Sverige begås sällan av skolelever. De begås av vuxna, som ibland visserligen bara nyss blivit myndiga, men som likväl är starkt styrda av ideologiska övertygelser snarare än tonåringens naivitet och förvirring. Det oroar mig att konsensus ännu inte råder kring detta, trots varningar från seriösa forskare, som också tagit avstånd från regeringens förenklade arbete mot våldsbejakande extremism. Likaså oroar det mig att så många blickar verkar riktade mest mot Daesh/IS och influenser i vårt land – som visserligen absolut förtjänar allvarlig uppmärksamhet – när det dock ännu är ett faktum att alla samtliga politiska mord i Sverige de senaste 30 åren är begångna av just extremhögern.
Idag är det 70 år sedan det nazistiska Tredje riket besegrades, och det andra världskriget slutade (i Europa). Aldrig igen! dundrar höga samhällsprofiler, om Förintelsen och nazismens stöveltramp. Så symboliskt det hade kunnat vara, om dagens våldsamma och mordiska och Förintelseförnekande nazister äntligen hade kunnat möta lagens långa arm i Uppsala tingsrätt, på just denna dag. Om det inte vore för ett väldigt lämpligt bombhot, och att de sedan helt enkelt lät bli att dyka upp.
———————————————————————————————————-
Dag två blev rättegången av, efter att de tre åtalade hämtats in av polis. Det blev en dag av väntan och upprymdhet. Att äntligen ha fått hela historien till rättegång, efter nära två år, kändes väldigt skönt. Snart skulle allt kunna vara över. Samtidigt tror jag små känslor av obehag malde i magarna hos alla oss vittnen, inför att möta tre av nazisterna från den där augustidagen igen.
Väl inne i salen avverkades jobbet ganska snabbt. Under kanske 20 minuter redogjorde jag för vad jag gjort där den där dagen, vad jag sett, och vilka jag kände igen. Från försvaret kom kritik om att vittnenas berättelser möjligen inte var trovärdiga, eftersom vittnena haft möjlighet att se filmer och foton från misshandeln i massmedia. Det är svårt att se hur det kunnat gå att undvika – vittnen och målsägande/misshandelsoffret var ju själva tvungna att göra sig uppmärksammade i medier för att Uppsalapolisen alls skulle börja gå igenom bevismaterial och påbörja förhör.
Efter att ha blivit hörd dök en märklig känsla av både lättnad och tomhet i mitt bröst. Inga som var där kan veta hur domen blir, eller om rättvisa kommer att skipas. Det har ju tyvärr gått nära två år, precis som vid rättegången mot SMR efter att riksdagsledamot Daniel Riazat (v) hade misshandlats i Ludvika. Många demokrater som följde den historien vet hur den slutade, och blev både besvikna och upprörda.
Tintin i regimens fängelsehåla?
Det finns ännu mycket att förklara och redogöra för, men det har jag varken tid eller ork till. Mer än två månader har passerat sedan mitt förra blogginlägg och det har funnits få lediga stunder för att prioritera något skrivande här, sedan jag kom hem till Sverige igen den 25 februari. Då var jag redan försenad med två reportagetexter, och hade flera andra texter att skriva. Inga uppdragsgivare krävde förstås att jag skulle leverera i det läget, men jag var själv väldigt angelägen om att skriva dem. Lika angelägen har jag varit att tacka ja till de flesta erbjudanden om framträdanden och intervjuer, både för att informera och klarlägga, och som en form av terapi och styrkeuppbyggnad.
Den 15 februari blev jag som förste utländske journalist under det här kriget gripen av den syriska Assadregimen, vid en av de fickor de ännu kontrollerar i staden Qamishlo (Qamishli), nordöstra Syrien. Qamishlo är huvudorten i den nu självstyrande kantonen Cezire/Jazira, och dit hade jag kommit för att skriva för bl.a. Kyrkans Tidning, Ny Tid (Finland), Feministiskt Perspektiv, Arbetaren och Frihet. Jag och min kurdiske tolk Sabri Omar låstes in i ett underjordiskt regimfängelse i samma stad, där jag bevittnade utstuderad misshandel och tortyr av andra fångar, som i vissa fall var oppositionella mot regimen, i andra fall anhängare till Islamiska staten. Fyra dagar passerade, i en mörklagd isoleringscell utan någonting att göra, och där jag blev sjuk. Sedan flögs jag och Sabri under falska namn till Damaskus tillsammans med agenter från State Security, det syriska inrikesministeriets säkerhetstjänst, och låstes in på vatten och bröd i isoleringsceller på Avdelning 300 – eller Spionageavdelningen. Efter långdragna förhör skiftade fokus där från att jag tagit mig in i landet utan visum, till att anklagas för att vara en spion för den israeliska säkerhetstjänsten Mossad. Men utan att vi visste om det hade kantonen Jaziras kurdiska administration satt hårt politiskt-militärt tryck på regimen för att få oss fria. Till slut flögs jag och Sabri tillbaka, och släpptes.
Händelsen var förstås dramatisk och mycket farlig i sig. Det kunde ha slutat fruktansvärt mycket värre, om det inte varit för några få omständigheter. Men händelsen blev uppmärksammad i hela världen också på grund av att kurderna – länge marginaliserade och bortglömda i det syriska dramat – lyckades tvinga Assaddiktaturen på knä. Regimen tappade byxorna inför omvärlden när de förlorade maktkampen mot kurderna, och tvingades släppa oss efter kanske rekordkort tid i säkerhetstjänstens hjärta.
Det har skrivits väldigt mycket om det här, både i Sverige och internationellt. Vid ett tidigt skede när allt bara var ett enda frågetecken, när det stod klart att regimen och inte Islamiska staten hade fångat oss, när vi hade blivit fria och när jag landat i Sverige. Flera uppdragsgivare skrev väldigt fina texter som välkomnade mig hem, som Kyrkans Tidning. Arbetaren kan ha haft en av de mest smickrande rubrikerna, och till och med statsminister Löfven uttalade sig om mig. Likaså flera internationella förbund som organiserar journalister.
Men jag skulle också kunna kommentera en hel massa om vissa mediers skadliga brist på källkritik, och förmåga att sprida inkorrekt information, som resulterat både i att felaktiga rykten om mig spritts och i att jag drabbats av näthat. Jag har fördummats av folk som tycker jag solkar ner journalistyrket. Jag har fått email av anhängare till Assadregimen, som skrivit att jag ljuger och har det syriska folkets blod på mina händer – och på min penna. Och min fjärde reportageresa till Syrien gav också upphov till märkliga kommentarer från vissa kollegor, när jag var nyss hemkommen från dramat igen.
Dessa har sammanfattats kanske allra bäst av Dagens ETC:s chefredaktör Andreas Gustavsson, i ledaren ”Sverige behöver fler journalister som Joakim Medin” den 2 mars. Den går tyvärr inte längre att hitta online efter att ETC:s webbsida kapades av ”Hacker of Islam” två veckor senare.
Jag är inte säker på ifall någon faktiskt exakt yttrat orden ”Tintin-komplex” om mig, som Andreas skriver ut, men det är ändå ett utmärkt ordval för att beskriva förminskningen jag själv kände av. Och referensen är hemskt ironisk. Nästan exakt sex år tidigare skrev jag en artikel till en studentnationstidning i Uppsala, om mina upplevelser som fredsobservatör hos zapatisterna i EZLN, den progressiva gräsrotsrörelse som organiserar sydöstra Mexicos ursprungsbefolkning och fattigbönder. Som först offentliggjorde sin existens genom ett väpnat uppror 1994. Artikeln hette ”Kalmariten hos gerillan” och anspelade förstås skämtsamt på en av historierna om Tintin. Några månader senare fick jag jobb som fotograf åt en amerikansk reporter under statskuppen i Honduras, om upptäckte att det var ett jobb jag ville fortsätta med. Aldrig trodde jag att en Tintinreferens skulle hemsöka mig åratal senare, som heltidsarbetande utrikesjournalist.
Hos samma ETC fast i deras helgtidning skrev jag ett långt reportage i mitten av mars, om mina observationer som fånge i Assadregimens grottor. Inte heller det finns kvar online efter Hacker of Islam-stöten, men finns att läsa genom en länk här. Kanske kan mina observationer även i en trängd situation som denna sätta punkt för en del av misstänkliggörandena. Nog är jag journalist, en passionerad och ännu idealistisk sådan, och skit samma ifall min lugg påminner om Tintins.
Att lära av Förintelsen?
Sjuttioårsdagen av befrielsen av Auschwitz uppmärksammades med uttalanden av en rad samhällsrepresentanter, kungafamiljen och statsminister Löfven, som talade om vikten av att aldrig glömma nazismens förbrytelser.
Samma dag, den 27 januari, meddelades att åtal till sist väckts mot tre av vår tids nazister, som i augusti 2013 grovt misshandlade en man i centrala Uppsala. Upsala Nya Tidning publicerade flera av mina foton från sommardagen i fråga, som visade blod på gågatan och Svenska motståndsrörelsens flygblad om den hotfulla massinvandringen.
Allt skedde i fullt dagsljus, mitt bland massa människor, framför en rad vittnen och två poliser. Ändå behövdes en helt egen utredning av Upsala Nya Tidning, efter att jag tipsat dem om en rad oegentligheter och ytterligare bevismaterial som gick att hitta med Googlesökningar, för att det skulle leda fram till detta åtal. Polisen själv lade ner undersökningen efter ett halvår och UNT kunde i sin granskning visa hur de varken gått igenom bevismaterial ordentligt eller samverkat med andra polisavdelningar – trots att det rörde sig om ett våldsdåd av Sveriges våldsammaste vitmaktrörelse som sedan också fått gigantisk uppmärksamhet genom attacken i Kärrtorp.
För snart ett år sedan skrev jag om hur andra åtal skrotats och vissna beslut tagits, med en anmärkningsvärd förmåga att sammanfalla med andra viktiga datum. I detta fall har det åtminstone så smått rört sig åt ett positivt håll. Men inte utan att allt ändå får vissa minnestal och den utlovade utbildningsinsats den 27 januari att verka lite uddlöst.
Den 2 februari skrev jag om detta på SVT Opinion: ”Rättsväsendet måste ta rasistiska extremister på allvar”.
Fängelse 2.0
Incidenten som jag bloggade lite längre om tidigare, publicerat i Dagenc ETC nu i veckan.
Västerbotten och masskommunikationssamhällets misslyckande
Resan gick norrut i tisdags. Sex timmar med tåg upp till Umeå, där jag höll ett föredrag arrangerat av Bilda om ISIS expansion, flyktingströmmarna den orsakade under fjolåret, om det kurdiska motståndet och varifrån det hämtar sin styrka. Lokalen i Kafé Station blev helt fullsatt med runt 120 personer, och de många frågorna efteråt visade ännu en gång hur detta är ämnen som verkar angå många. Ingen eller åtminstone få går längre utan emotionella band till det som sker i händelsernas centrum, hundratals mil bort.
Jag diskuterade även den uppmärksamhet både ISIS och dess västkurdiska bekämpare nu fått, och bad de åhörare räcka upp en hand som hade läst/hört sig till en god bild av detta även innan sommaren 2014. Inte en enda person gjorde så. Folk i Kafé Station hade ständigt hört om Assadregimen och dess rebelliska opposition, men inte om de aktörer som nu skapar rubriker. Det kom vi fram till säger ganska mycket om både det svenska medieklimatet och vanliga människors informationsinhämtning, i vårt så kallade masskommunikationssamhälle. Vi har misslyckats, trots vår moderna teknik och trots att det syriska kriget gett upphov till vår tids största flyktingkatastrof.
Västerbottens-Kuriren var på plats och skrev sedan bl.a. om detta, och hur verkligheten aldrig är så enkel som den verkar.
På väg till föredraget stannade jag även till vid radiohuset, och blev intervjuad av P4 Västerbotten om den svåra situationen i Syrien och mer. Just så dyster jag ser ut hade jag anledning att vara.
Följ länken eller lyssna här:
Sveriges nya dagstidning ett år
För några dagar sedan firade Dagens ETC ett år som ny dagstidning. Det innebär en seger för alla de som velat se en tidning med möjlighet att lyfta nya/fler perspektiv etableras i Sverige, och en seger över den pessimism som sagt att sådana projekt är omöjliga i dagens samhälle, med dess ökända tidningsdöd.
Vårvintern 2013 arbetade jag som praktikant på ETC-redaktionen i Stockholm, när man ännu gav ut veckotidningar men just lanserade dagstidningsprojektet med en stor fest i Stockholm. Tiden där var lärorik med spännande artikelprojekt. Om Sveriges ökade inkomstklyftor och hur ett av Sveriges elitföretag försvarade detta med ”Zlataneffekten”. Jag fick skriva min första kulturartikel på den internationella kvinnodagen. Och jag fick även möjlighet att sitta med helt egna projekt, som en granskning av den okontrollerade svarthandeln med läkemedel efter att Alliansen avreglerat apoteksmonopolet.
Nu i januari hämtade jag upp en bok på redaktionen som ETC Förlag gett ut, som samlat några av de bästa texterna från året i pocketformat. Där finns mitt reportage ”Vi står inför ett folkmord” med, som jag skrev inifrån Kobane i början av oktober, när jag som Dagens ETC:s utsände blivit den sista utländska reportern på plats i staden.
Under 2014 har jag i samma tidning skrivit reportage och artiklar om bland annat flyktingströmmar, kampen för demokrati, om statligt förtryck, proggrörelsen, och framför allt om kurder och kampen mot Daesh/ISIS. Från Libanon, Ungern, Sverige, Honduras, Kurdistan – Irak, Syrien och Turkiet.
Jag är övertygad om att vissa av dessa texter inte hade kunnat bli publicerade på några andra håll i landet – åtminstone inte i en dagstidning. Precis som Johan Ehrenberg själv sagt, finns det verkligen inte några objektiva nyheter eller nyhetsval i svensk dagspress. I slutändan är det alltid någon som säger ja eller nej till ett artikelförslag, en viss vinkel, perspektiv eller ens formulering – utifrån politiska kriterier eller ”klick-faktor”. Eller så upplevs kanske ett litet frilansarvode helt enkelt kosta mer än bevakningen av en svart fläck eller bortglömd plats är värd. Vi är nog många som kan vittna om sådana exempel. I en sådan situation är det en vinst både för oss som arbetar, för omvärldsförståelsen och för demokratin, med en ny rödgrön morgontidning i hyllan jämte de dominerande blå.
Analysis on Ronahi TV
I’m appearing in a video that has been circulating on the web the last days. In it I’m being interviewed by Ronahi TV, in the ruins of central Kobane, reasoning a bit about how the Kurds are involved in a fight against Daesh/IS over several things at once.
Turkisk tortyr och en juldag i fängelse
När jag lämnade Kobane på juldagen skedde det nattetid, precis som när jag först tagit mig in i staden. På natten är det mörkt, och då är det i teorin lättare att smita över gränsen obemärkt. För det är fortfarande det enda sättet för journalister att komma in i Kobane och dokumentera situationen, behoven och kampen där. Turkiet och dess gränsvakt släpper fortfarande inte in någon, precis som de satt upp sådana svårigheter de senaste 3,5 åren.
Precis som Turkiet satt upp mörkerkameror längs med gränsen till Kobane, har även dess patrullerande pansarbilar dessa kameror. Det blev jag, en japansk journalist och en holländsk-kurdisk journalist varse när vi varsamt och ljudlöst klättrade över taggtrådsstängslet, och började traska över ett fält i sotsvart mörker.
Bilarna körde efter oss från långt avstånd, och vi sprang. Jag kastade mig ner och låg blickstilla i en iskall pöl gyttjigt vatten, till ingen nytta. Turkiska soldater tvingade sedan ner oss alla tre på knä på en asfalterad väg, under skrik och höjda pistoler. Vi måste ta av oss kläderna, och få våra telefoner konfiskerade. Jag och den japanska journalisten Eiko Tamago behandlades bättre (saliv i ansiktet och knuffar). Den holländsk-kurdiske journalisten Reber Dosky uppgav sitt medborgarskap, men anklagades för att vara just kurd. Han sparkades och stampades i sitt ansikte med kängor, fick sina glasögon förstörda, och sparkades sedan i sin rygg, av en aggressiv turkisk soldat.
Vi kördes till en militärpostering där vi fick plastband hårt spända runt våra handleder, som skar in i skinnet. Under runt 30-45 minuter förhördes vi sedan av turkiska soldater, som lyste mig men framför allt Reber Dosky rakt i ögonen med en ficklampa.
– Kurd! Kurd! Du är kurd!
De krävde att få pinkoden till Reber Doskys mobiltelefon. Han sa nej, och förklarade att den var privat. Två av soldaterna började då tortera honom genom att borra in sina fingernaglar i hans handflator och mellan fingerbenen på hans händer, tills han stönade av smärta. Sedan höjde en av dem en knuten näve, och hotade att slå.
Senare samma natt kördes vi till ett sjukhus i gränsstaden Pîrsûs/Suruç, en mil norr om Kobane. Både jag och Reber själv pekade på hans panna där en blodig bula dykt upp, och på hans trasiga glasögon, och visade med en simulerad spark vad som hänt. Den kurdiska sjukhuspersonalen tittade medlidsamt på oss, men ingen undersökning eller dokumentation gjordes. De turkiska soldaterna, som stod i en halvcirkel runt oss, förklarade Rebers skador med att han hade snubblat (av sig själv) och slagit sig. Samma förklaring presenterades sedan i en kort redogörelse av den turkiska Jandarmapolisen, dit vi sedan kördes. Våra berättelser om tortyr och framför allt sparkar mot Rebers huvud, möttes där av höjda men föga intresserade ögonbryn.
– Walla? En soldat gjorde det?
Vi tillbringade resten av natten och sedan juldagen i turkiskt fängelse, i en väntecell där det bara fanns en brits trots att vi var tre. Jag fick ligga rakt på golvet. Då och då kallades vi ut, för att bli förhörda, skriva under papper på att vi förstår att vi nu finns med i kriminalregistret, lämna fingeravtryck, och få nästan 1000 dollar i böter var.
Turkiet har blivit ökänt för en allt sämre pressfrihet, där en mängd journalister utsatts för övergrepp de senaste åren. Committee to Protect Journalists (CPJ) har både 2012 och 2013 rankat Turkiet som det land som haft flest journalister i fängelse, i hela världen. Behandlingen drabbar inte heller bara de inhemska. Det är bara några dagar sedan som en annan holländsk journalist, Frederike Geerdink som är baserad i Amed/Diyarbakir, bloggade om hur hon fick hembesök av antiterrorstyrkan TEM som genomsökte hennes bostad och hade henne i förvar under flera timmar. Med sig hade de meningslösa ”bevis” i form av några textstycken från en kolumn, och foton från Twitter och Facebook, som tydligen gjorde henne misstänkt för något.
Historien har fått mycket uppmärksamhet i Nederländerna sedan Reber kom tillbaka hem dit. Han har talat om behandlingen av honom, om hur soldaterna verkade struntade i att de begick allt framför ögonen på två andra journalister. Det verkar ändå inte få några konsekvenser. Det nederländska journalistförbundet har kraftigt protesterat och kontaktat landets utrikesministerium, som bett Turkiet om en förklaring.
Ifall gränsen in till både arabiskbefolkade och ISIS-kontrollerade områden i Syrien ännu är relativt lätta att passera från Turkiet, har gränsen till de kurdiska områdena varit just såhär svåra att korsa sedan Turkiet stängde ner och militariserade den för snart 3,5 år sedan. Både för journalister som vill bevaka områdena, och för den lokalbefolkning som av tusen olika anledningar måste ta sig mellan dem och Turkiet. Alla är vi beroende av smugglare.
Vi utländska journalister blir arresterade, knuffade, misshandlade, torterade och bötfällda ifall vi infångas. Den kurdiska lokalbefolkningen riskerar istället att bli skjuten till döds.
Rojavas amazoner och en misslyckad journalistik
Jag var inbjuden att tala på Handens bibliotek i Haninge i torsdags kväll. Temat var Kobane, situationen i staden, och svårigheter men också styrka hos dess flyktingar – min femtonde föreläsning om dessa och närliggande frågor sedan i mitten av oktober.
Men jag skulle också tala om olika fenomen i mediebevakningen av denna stad, de tre senaste månaderna. Även publiken konstaterade att Kobane glädjande nog fått mycket uppmärksamhet i jämförelse med många andra konflikter och humanitära kriser i världen. Anledningarna är flera: oron över Daesh/ISIS, att hjälteberättelser alltid funkar bra i pressen, osv. Samma sistnämnda anledning har fäst otroligt mycket uppmärksamhet på de kvinnor i YPJ som också krigar mot fundamentalisterna, i Kobane och andra delar av Rojava. Bra så.
Tillsammans med mig i en panel satt tre kvinnor, varav en var f.d. gerillasoldat hos PKK. Hon tog upp det som många andra också kommit att problematisera: att det (oftast) stanna vid bara en mycket enkel bild, utan någon bredare kontext. En mängd rapporteringar har i princip bara handlat om det enkla faktum att där finns kvinnor med vapen. Det har varit själva nyheten. Sådana inslag följer i sensationsjournalistikens spår, och en duktig skribent har jämfört porträtteringarna av YPJ-kvinnorna som vore de exotiska amazoner. Bara vid enstaka tillfällen har en politisk bakgrund, en koppling till hela Rojavas transformation eller till de progressiva kurderna gjorts, som skulle kunna förklara fenomenet. Att det länge funnits kurdiska gerillakvinnor i trakten, låt vara att det kräver lite research, kan vara komplicerat för tittare/läsare, och dessutom anses kontroversiellt. Men är det rättvist med en rapportering som förenklar och inte ger hela bilden?
Det är ett misslyckade att åtskilliga medier knappt lyckades fästa någon uppmärksamhet alls vid Daesh/ISIS förrän gruppen själv ville det, i och med deras framgångsrika krigståg i juni. Men det är ett ännu större misslyckade av samma medier och av demokratiska samhällen, att ha misslyckats med att uppmärksamma de godare krafterna som gör motstånd.