Posts Tagged: Irak
Efter Mosul: nästa konflikt i Irak stavas Kirkuk
Ännu en gång har flera månader passerat, sedan jag sist skrev något i bloggen. Det är svårt att få tiden att räcka till och under större delen av sommaren har jag dessutom klivit in som reporter på ETC:s huvudredaktion i Stockholm, samt som vikarierande redaktör för ETC Uppsala. För första gången på fem långa år har jag haft en fast arbetsplats. Ett kontor, ett skrivbord och kollegor på båda sidorna, vilket skilt sig dramatiskt från de hotellrum, vänners lägenheter, militärbaser, sjukhus, hyrbilar och andra platser jag haft som skrivkontor under mina år som frilansjournalist. Snart skall denna arbetsperiod dock upphöra, och jag ger mig ut på vägarna som utrikesskribent igen. En av de första anhalterna blir norra Irak och irakiska Kurdistan.
Den 9 juli utropade Iraks centralregering landets näst största stad Mosul som befriad, nära nio månader efter att operationen mot IS ockupation påbörjades. Jag skrev om detta i en artikel och om hur jag var på plats vid fronten för att skildra de första dagarna av operationen, i oktober 2016. Men vad händer nu?
Röster på marken hade redan förutsett att omvärldens och de internationella mediernas intresse skulle minska, så snart de spektakulära urbana striderna i Mosul var över. Just så har det också blivit. Nu återstår det trista återuppbyggnadsarbetet, som aldrig har åstadkommit särskilt stora rubriker i omvärlden, samt det krävande arbetet att besegra IS salafistisk-jihadistiska ideologi. Inte heller den kampen fick tidigare särskilt stor internationell uppmärksamhet, vilket var en av anledningarna till att IS kunde dyka upp ”från ingenstans” sommaren 2014.
En annan källa till stora spänningar som nu närmar sig med stormsteg, är den planerade folkomröstningen för självständighet, i irakiska Kurdistan den 25 september. Både de Iranstödda shiamiliserna och centralregeringen i Bagdad har sagt att man vägrar acceptera några landavträdelser eller någon kurdisk självständighet.
Redan i april och maj var jag på plats i området och framför allt i den oljerika provinsen Kirkuk, som officiellt tillhör Irak men kontrolleras av irakiska Kurdistans militära styrkor. Där skildrade jag spänningarna på marken kort efter att kurderna annonserat sin plan om en folkomröstning, intervjuade rivaliserande politisk-militära läger och skrev både för svensk och för norsk dagspress, däribland Klassekampen. I Kirkukprovinsen varnade alla sidor för att de strider mellan shiamiliser och kurdiska styrkor som redan dök upp 2015 och 2016 kan återvända. Det var också något det varnades för i januari, när jag intervjuade en internationell talesperson för shiamiliserna samt flera befäl i de kurdiska västunderstödda peshmergastyrkorna.
På grund av västkoalitionens närvaro på marken ber alla idag om intervention och medling, för att förhindra framtida konflikter. Men västkoalitionen har mest bara fokuserat på IS. Med lite otur stavas nästa konflikt i Irak efter Mosul, därför Kirkuk.
Frågan om vem som ska kontrollera Kirkuk har ytterligare spätt på konflikterna på marken. Foto: Joakim Medin.
Panelsamtal om Sacharovpriset och yezidierna
Jag kallar det fortfarande för det värsta jag någonsin sett, både i mitt yrke som journalist och som privatperson. Islamiska statens attack mot yezidierna i Shingal/Sinjar, i nordvästra Irak, i början av augusti 2014. Jihadisterna som blivit världskända bara två månader tidigare, jagade upp 50 000 människor från den kurdisktalande religiösa minoriteten upp i Shingalbergen ovanför deras hemstad. Där blev yezidierna omringade, och började snart lida fruktansvärda kval på grund av brist på både mat, vatten och skydd från den brännande solen. Men alla räddades till sist efter att kurdiska gerillasoldater från YPG och PKK öppnade upp en undsättningskorridor till berget, från den syriska gränsen.
När alla dessa människor korsade gränsen in till Syrien stod jag och min fotograf Thorkil där för att intervjua dem, som enda västerländska journalister. Redan där och då berättade flera yezidier för oss att deras väninnor, systrar, döttrar och mödrar hade kidnappats av IS – och sålts på marknader. Jag bloggade om dessa dagar strax efter att det begav sig. Jag har även återgett vad jag såg och vad som skedde, i flera scener i min bok ”Kobane” som kom ut i våras på Leopard förlag. ETC publicerade ett utdrag med delar av detta material.
I juni erkände den Oberoende internationella undersökningskommissionen om Syrien, som är en del av FN:s människorättsråd, att IS attack mot yezidierna är ett ännu pågående folkmord. IS anses ha försökt systematiskt förinta yezidierna som religiös grupp, genom massakrer, fördrivning eller sexslaveri av deras kvinnor. Och det är framför allt det tredje övergreppet som fått mycket stor uppmärksamhet i omvärlden, i medierapportering, av människorättsorganisationer och av regeringar. Trots att IS är långt ifrån de första eller enda att systematiskt våldta kvinnor som ett krigsverktyg, så har deras totala öppenhet och försök att legitimera ett slaveri av kvinnorna chockat omvärlden.
Idag har allt fler yazidiska kvinnor lyckats fly eller blivit tillbakaköpta av sina familjer, från slaveriet hos IS eller de ”ägare” som tidigare köpt dem. Den 13 december i år mottog två av dessa kvinnor som återfått sin frihet Sacharovpriset i Europaparlamentet i Strasbourg. Nadia Murad och Lamiya Aji Bashar är ärrade för livet, men fortsätter sin kamp för att uppmärksamma brotten mot yezidierna.
I slutet av november arrangerade Europaparlamentets informationskontor i Stockholm ett dubbelt panelsamtal om yezidiernas och andra irakiska minoriteters situation, med anledning av prisutdelningen. Jag var en av de som medverkade i panel, för att berätta både om vad jag såg på plats i augusti 2014, och hur andra, fortsatta politiska konflikter i norra Irak och Kurdistan försvårar chanserna för Shingals yezidier att kunna återvända till sina hemtrakter igen. Flera av dessa konflikter, som både hänger samman med Turkiets konflikt med kurderna och med internkurdiska slitningar, presenterades tidigare i december i en ny rapport om Shingal från Human Rights Watch.
Panelsamtalen i Stockholm går att streama här, från informationskontorets webbsida.
Vit fosfor återvänder som stridsmedel i Irak
Vi stod skyddade bakom en jordvall vid fronten öster om Mosul, i norra Irak, när de kurdiska peshmergastyrkorna på eftermiddagen upptäckte en IS-prickskytt någon kilometer bort. En soldat hämtade ett tungt maskingevär och sköt i flera minuter bort mot jihadisten. Ren rutin och inget konstigt. Men plötsligt dök något helt annat upp, på himlen ovanför ett IS-kontrollerat samhälle på slätten framför oss. Ett vitt rökmoln, som det föll en mängd mindre projektiler från ner mot marken. Projektilerna bildade vita rökstreck, nästan som om molnen fått rötter. De följande tio minuterna dök flera nya moln upp, vars laster orsakade häftig brand och rökutveckling hos IS nedanför.
– Kolla på det där. Vad fan är det där för någonting? frågade en förvånad kurdisk soldat.
Så gick det till när jag på eftermiddagen den 20 oktober i år blev vittne till hur IS bombades med vit fosfor. Tydligen var det enda andra, västerländska vittnet en fotograf från New York Times. IS bombades med fosfor av av koalitionen som då kämpade för att rycka fram emot Mosuls östra utkanter. Men det betyder inte att vem som helst i koalitionen kan ha stått bakom beskjutningen. Tvärtom kan bara någon eller några enstaka aktörer ha haft tillgång till sådana bomber – och tidigare på hösten hade Pentagon själv publicerat bilder som visade sådana bomber i händerna på deras amerikanska soldater i Irak.
Användningen av vit fosfor till allt annat än bara markering eller maskering är förbjudet enligt internationell lag, på grund av de allvarliga skador kemikalierna åstadkommer på människor. Vit fosfor har dessutom redan en kontroversiell status i Irak, på grund av hur det användes mot insurgenter av de amerikanska styrkorna i Irak, redan för åratal sedan.
Jag skrev en artikel i Dagens ETC med detta avslöjande, efter att även Amnesty International offentliggjort bilderna av fosformolnen som New York Times-fotografen skickat till dem. Likaså bidrog jag till en artikel i den norska dagstidningen Klassekampen, och intervjuades till en artikel i Danmark.
Det IS-kontrollerade Karamlesh bombas med vit fosfor, den 20 oktober 2016. Foto: Joakim Medin
Den långa, blodiga vägen till Mosul
Jag har blivit en usel bloggare. Eller, så var jag inte särskilt bra ens från första början. Det går långa perioder mellan att jag skriver och uppdateringarna blir väldigt sena. Problemet är den ständiga tidsbristen – att du som frilansjournalist också måste syssla med bokföring, reklam för ditt arbete, smarta små inlägg i sociala medier, förberedelser inför föreläsningar, bildredigering, för att inte tala om research för att hålla dig uppdaterad inför nya jobb och reportageresor.
Den 17 oktober påbörjades slaget om Mosul, för att driva ut Islamiska staten från denna Iraks näst största stad. Slaget kommer att avgöra Iraks framtid. Men nu har offensiven tydligt bromsat in, till stor del på grund av det hårda motstånd IS fortsatt bjuda, samt på grund av de stora förluster Bagdads styrkor har lidit vid frontlinjerna. I skrivande stund vet vi att inte alla av de sju beväpnade aktörer som först sade sig vilja ingå i offensiven, ännu de facto gör det. Men det betyder inte att de inte kommer göra göra det framöver. Ännu vet ingen hur slaget kommer utveckla sig, eller ens sluta.
När Mosuloffensiven började i oktober befann jag mig redan sedan en tid tilbaka i det kurdiska, norra Irak, för att göra research och vara på plats i förväg. Många antog med rätta att krigståget skulle börja röra på sig strax före det amerikanska presidentvalet. Fram till början av november skrev jag ett flertal artiklar och reportage i svensk och norsk press, både bakom och framme vid fronten. I båda fallen fokuserade texterna mycket på politiska spel, brister och framtida utmaningar, snarare än bara på krigets brutala yttre.
Slaget som avgör Iraks framtid
”Tyvärr är kriget mot IS inställt inatt, Turkiet säger nej”
Fanatiskt motstånd mot Mosuloffensiv
Den blodige veien til Mosul
Här hamnar de som flyr kriget i Mosul
Efter Mosul – nya konflikter?
Kurdiska peshmergasoldater vid Bashiqafronten öster om Mosul, oktober 2016. Foto: Joakim Medin
Sykes-Picot och den västerländska historielösheten
Den 16 maj fyllde det brittisk-franska, koloniala Sykes-Picotavtalet 100 år. Avtalet lade grunden till Mellanösterns moderna gränser och både kurder och IS har hänvisat till det som en drivkraft bakom sina respektive kamper. Ändå fick hundraårsdagen inte någon särskilt stor uppmärksamhet i många medier. Få svenskar känner till Sykes-Picot och Europas roll bakom flera grundläggande problem i Mellanöstern. Varför är det så? Läs min senaste krönika i ETC Uppsala.
Nytt bokutdrag: augusti 2014, Shingals yezidier räddas från IS folkmord
Den 10 maj publicerade ETC ett annat utdrag från min bok ”Kobane”. Kapitel tre, augusti 2014, om när YPG och YPJ räddade de omringade yezidierna från Shingalbergen och IS folkmord, in i Rojava, Syrien. Jag och min fotograf Thorkil Rothe var de första, och i flera dagar enda, utländska journalisterna som bevittnade denna räddningsoperation inifrån Syrien, vid en syrisk-irakisk gräns som då både IS och kurder gjort sitt bästa för att montera ner.
Abdulselam Mohamad kommer tillbaka från en tvärgata med ett leende på läpparna. Han har varit bekymrad över min vegetarianism och undrat hur vi ska lösa det med middagen, men lyckligtvis höll ett gatukök ännu öppet som sålde falafelrullar. Vi går tillbaka genom ett kvällsmörkt Qamishlo, på bakgator för att undvika Assadregimens farleder, och äter vår mat på Tev-Dems huvudkontor.
I sammanträdesrummet har teven stått på oavbrutet sedan i morse. Det har gått två dagar sedan yezidierna flydde upp i bergen, och PKK-vänliga kanaler blandar patriotisk musik med nyheter om utvecklingen. Men sedan några timmar tillbaka visas framför allt gerillasoldater i Qandilbergen, som ger sig av i pickupbilar. Bilderna varvas också med gårdagens uppmärksammade teveintervju med Murat Karayilan, överbefälhavaren över PKK:s gerillaarmé. Karayilan förklarade att de inte passivt kunde se på när kurder massakrerades. Hans styrkor förberedde därför omedelbart avfärd för att slå tillbaka IS.
– Nu borde de snart vara här. YPG har redan gått över gränsen, och igår utropades Shingals motståndsstyrkor med yezidiska krigare som följt med dem. Det här är historiska dagar, säger Abdulselam Mohamad.
Att ligga i krig mot IS och knappt veta om det (och: ny krönikör hos ETC)
I början av april debuterade jag som ny krönikör i ETC Uppsala, när tidningen nu kommer under lokalt namn i min hemort igen. Vi är flera nya personer som knutits till tidningen. Min första text publicerades fredagen den 8 april och berörde det kontroversiella ämnet om IS trippelattentat i Bryssel den 22 mars, och hur jihadisternas attacker mot västerlänningar först började – genom att väst började bomba dem. Men hur många vanliga européer är egentligen medvetna om att vi faktiskt ligger i krig mot IS, och att det naturligtvis kan komma med blodiga konsekvenser för båda sidor?
Inte alls särskilt många, vågar jag och även andra hävda. Vi i väst matas ofta med mediebilder av att IS är monster som halshugger folk till höger och vänster, och att de dock samtidigt är vidskepliga harar rädda för att bli skjutna av kvinnor. Vi ser bara sällan några rapporter om den död och förödelse de västerländska (läs: främst amerikanska) flygbomberna åstadkommer på marken för både IS-medlemmar och oskyldiga civila. Inte heller talar våra regeringar om detta, utan bara om framgångar i kriget.
Åtskilliga regeringar och politiska profiler har gjort det till en vana att benämna IS som en ”sekt”, eller till och med ”dödskult” när Barack Obama talat. Många journalister har okritiskt hakat på dessa ordval. Sådana ordval riskerar leda till att IS egentliga styrka, utbredning, planer och strategier förminskas, eller kanske inte ens tas på allvar. Kanske är detta ett arv från den underbevakning av IS som fanns innan Mosuls fall juni 2014, vilket sannolikt också låg i USA:s och några andra västmakters intressen. Hade de erkänt IS verkliga utbredning redan innan denna tidpunkt hade de också behövt erkänna hur västvärlden förlorat kriget mot terrorn, och hur jihadisterna expanderat mer än någonsin innan invasionen av Irak 2003.
Det här var något jag också talade om förra helgen på den årliga SKUP-konferensen i Tønsberg i Norge, den norska motsvarigheten till svenska Grävseminariet. Jag och journalisten Kinda Haddad från det Londonbaserade Airwars, som dokumenterar västs och Rysslands bombningar i Syrien och Irak, ville båda betona att journalister behöver fördjupa sin bevakning av konsekvenserna av utomstående aktörers krig i området. Jag intervjuade Airwars för fyra månader sedan om dessa konsekvenser särskilt för civila, som väst då oerhört sällan tagit på sig ansvar för.
En förminskning av IS och deras samhällsbygge, och därmed automatiskt även av deras europeiska nätverk, är kanske att göra oss alla i väst en otjänst. Det betyder att folk gång på gång blir tagna på sängen när IS europeiska nätverk slår tillbaka efter att kalifatet bombas – och utan att alla européer ens förstår varför det sker.
Nya numret av Ordfront
…har till min stora stolthet en av mina bilder som framsida. Tagen vid fronten mot Islamiska staten, i centrala Şengal/Sinjar i norra Irak sista dagarna i augusti.
Jag skriver ett långt reportage i det senaste numret, med besök i kurdiska norra Syrien, i Şengal och i PKK-gerillans högkvarter i irakiska Kurdistan. Om hur strategier och utveckling i alla dessa delar lett bidragit till att våld och krig från i somras åter brutit ut över ”den kurdiska frågan”, i ett tredje land: Turkiet. Med fler av mina bilder i reportaget.
Hur påverkar utvecklingen samma kurders kamp mot IS, i de andra delarna? Och hur agerar EU, där en rad länder de facto allierat sig med kurderna i kampen mot IS, men nu närmat sig Turkiets regering igen på grund av ovilja att ta emot fler flyktingar från Mellanöstern?
Mellan Bokmässan och Bryssel – perspektiv på flyktingkatastrofen
Idag fick jag hembesök av en journalist och en fotograf, som gjorde en TV-intervju med mig om mitt jobb i och kring Syrien. Mot slutet fick jag en fråga i stil med vad jag tycker om dagens rapportering om kriget och dess humanitära konsekvenser. Tidigare har jag varit kritisk till bristande och smal rapportering, men efter att den döde flyktingpojken Alan Kurdi spolades upp på en strand i västra Turkiet har fokus idag blivit bättre. Inte minst på flyktingkatastrofen från främst Syrien, i andra hand Irak och tredje hand Afghanistan – i vars krig västvärlden alla tre gånger själv varit inblandad.
Men när TV-teamet åkt igen tänkte jag på vad allt nytt arbete särskilt kring flyktingarna egentligen spelat för roll, hos makthavarna, i det långa loppet?
Vecka 39 var det bokmässa i Göteborg. Jag höll först inledningstalet på Pedagogiskt Centrums tjuvstart, när de arrangerade FN-rollspel och jag talade om hur min f.d. tolk i Syrien behövt fly regimen, och nu blivit en del av den uppmärksammade flyktingströmmen. Sedan deltog jag i Publicistklubben Västras panelsamtal med Thomas Mattsson, Somar Al Naher, Lotta Härdelin och Khaled Esmael, om huruvida det var rätt av medier att publicera bilder på den döde Alan Kurdi. Det var det, tyckte vi alla med viss försiktighet, och en mycket god konsekvens av det var att flera regeringar och vanliga människor i Europa verkligen fått upp ögonen och ville bistå i flyktingkatastrofen. Med några få undantag, öppnade Europa gränserna – opinionen sades ha ändrats.
Dagen efter deltog jag i Expressens monter, igen tillsammans med chefredaktör Thomas Mattsson samt med Erik Halkjaer, där vi ännu en gång diskuterade Alan Kurdi, vad vi egentligen får veta om Syrien och hur uppmärksamheten lett till solidariskt agerande. Vi hoppades och ville tro att det skulle hålla i sig. Och samma sak hade jag förstås hoppats när jag deltog i SVT Debatt.
Bara några veckor efter Bokmässan kom tvärvändningen i Bryssel. Turkiets president Erdogan, vanligtvis starkt kritiserad för att leda ett land med krackelerande rättssäkerhet, allvarliga människorättsbrott, svåra demokratiunderskott, och där otroligt många av mina journalistkollegor fängslas på grund av sitt jobb, reste dit med bättre självförtroende än på många år. Nu förklarade majoriteten av EU:s representanter att de ville upphöra med för mycket hjälp i Europa åt de flyktingar som lyckats undvika att följa Alan Kurdi i döden. Gränserna skulle stängas igen, och bevakas. Och hjälpen skulle istället ges där borta, på plats – trots att det var just denna taktik FN:s medlemsstater tidigare själva kört i botten. EU behövde Erdogans godkännande för att pumpa in en eller flera miljarder euro i nya tältläger och en förbättrad tillvaro för Syriens flyktingar, i Turkiet.
Erdogan presenterade ett antal krav för detta. Och bara en kort tid senare förklarade EU-kommissionens talesperson plötsligt att Turkiet nu betraktas som ett fullt rättssäkert land, där mänskliga rättigheter respekteras. Även om en del teknikaliteter uppenbarligen måste lösas verkar dealen gå igenom, och successivt ska de flyktingar som inte längre ser något annat alternativ än att fly vidare mot Europa stoppas, och återbördas till Turkiets läger.
Journalistiken, eller åtminstone de humanistiska journalisterna, gjorde dock så gott de kunde. Det var rätt att publicera Alan Kurdi, och att kanske något naivt – men ärligt – tro att det skulle kunna leda till större förståelse i omvärlden. Det var ju trots allt omvärlden som själv redan misslyckats i att tillräckligt hjälpa flyktingarna på plats. Ansvaret för denna nya utveckling ligger på de högsta makthavarna, och det finns säkert gott om folk som undrar ifall allt egentligen bara var ett spel från första början. Och hur länge detta nya spel kring Turkiets inrikespolitiska situation ska fortsätta, när journalister och människorättsorganisationer rapporterar en sak, men EU hävdar en annan? Även om det inte rapporterades så mycket i svenska medier, hade ju trots allt turkiska soldater släpat liket av en ihjälskjuten kurdisk man efter sin pansarbil, på gatorna i en kurdisk stad, dagen före att Erdogan kom till Bryssel.
Allting vände och alla ord förändrades. Så otroligt snabbt det gick, från Bokmässan till Bryssel. Men vad vackert det var, när så många en liten stund trodde att vår medierapportering faktiskt kunde göra bättre människa av hela samhället.
