Posts Tagged: Irak

Mellanösterns nya krig – Turkiet vs PKK

Mellanöstern har fått ännu ett krig. Den här gången är det nygammalt, och har blossat upp igen under sommaren mellan gerillastyrkorna hos Kurdistans Arbetarparti (PKK) och den turkiska staten. Konflikten har varat i 31 år, resulterat i 40 000 människors död, och tog en kort paus under en två och ett halvt år lång vapenvila 2013-2015. Nu har turkiskt artilleri och flygbomber riktats mot kurdiska styrkor i både Turkiet, Irak och Syrien, och PKK-gerillan svarat med blodiga attacker mot turkiska styrkor både i städer och på landsbygd. Alla vet redan att ingen sida kan vinna kriget, men konflikten lever vidare ändå.

Jag har skrivit en artikel i det nu aktuella numret av Fokus om bakgrunden till kriget mellan gerilla och stat, som fick sommarens utlösande faktorer att snabbt eskalera.

Vad som gör denna nya utveckling ännu mer komplicerad, är att den både hänger samman med det nu fyra och ett halvt år gamla syriska kriget, och även för första gången målar in västvärlden i ett helt nytt hörn.

Den internationella koalitionen med USA i spetsen är idag beroende av den kurdiska YPG-gerillan i Syrien, för att ta kampen på marken mot extremisterna i Islamiska staten. Alla blundar därför för att det finns mycket starka kopplingar mellan YPG och PKK, som västvärlden idag stämplar som terrorister på grund av dess våldsamma kamp mot Turkiet för att skapa någon form av självstyre i Turkiet (och mer) för den diskriminerade kurdiska minoriteten. Konsekvenserna av detta cyniska spel är att de kurdiska soldaterna öppet får stöd när de är i Syrien, och till och med beröm i dagarna av USA:s militära ledning. Men så fort de lämnar Syrien klassificeras de som terrorister, och Turkiet som bombar och beskjuter dem får stöd av samma västvärld.

Ett krig är alltid ett krig, med civila offer och förstörelse. Risken är dock att förlusterna kan bli så mycket större i det här kriget, eftersom de kurdiska gerillasoldaterna helt uppenbart riskerar att försvagas i sin kamp mot IS, om de samtidigt måste bekämpa den turkiska staten.

Läs mitt andra reportage från när jag besökte PKK-gerillan vid fronten mot IS i Şengal, där de varit och bad dem att själva kommentera detta dubbelspel och de stora riskerna med det.

                                       Foto: Joakim Medin

Folkmord och hämnd – återkomsten till Şengal

Många människor har frågat om jag inte tagit någon skada och behöver snacka, efter att ha låsts in av Assadregimen. Eller känner samma behov, efter att ha sett ett gäng döda människor – civila, YPG, Daesh/IS – på Rojavas slagfält.

Det är oklart. Men det mest uppslitande jag upplevt är inte alls det ovanstående, utan att tillsammans med Thorkil Rothe ha sett de många tusen törstiga och utsvultna yezidierna komma ner från Şengalberget, över syrisk-irakiska gränsen in till kurdiska kantonen Jazira i fjol. Det var tidiga augusti och solen stekte. De jagades av Daesh/IS och hade bevittnat släktingar, bekanta och trosfränder hackas i småbitar, mejas ner eller rövas bort till sexuellt slaveri. Sedan inte fått något mer att äta eller dricka på en vecka, än vad de lyckats ta med sig själva, eller möjligtvis kunnat få från utspridda amerikanska luftpaket.

Små barn stod stilla på den hårda jorden och stirrade apatiskt framför sig. Deras äldre släktingar låg genast ner efter att ha lyfts ut ur fordonen som tagit dem dit, och vissa reste sig knappast igen. Jag har aldrig känt mig så maktlös, eller i en så tvivelaktig roll som journalist. Det sved i mage och även mina ögon när de grät, min översättare grät.

Exakt sex månader senare korsade jag själv samma gräns, och tog mig till toppen av Şengalberget. Där låg vindbitna kläder kvar på marken, som rester och påminnelser efter de yezidiska flyktingarna. Våra medmänniskor, systrar och bröder.

Det har ägt rum fler massakrer, etnisk fördrivning och kulturell förstörelse i samband med IS och Assadregimens och andra krafters militärtåg. Men Şengal har kommit att bli en ofta återkommande referens för fjolårets stora barbari.

Vid foten av berget fann jag dock vedergällningen, där unga yezidiska kvinnor – de som klarat sig undan att säljas på marknader i ”kalifatet” – tränades till gerillasoldater för att ta sig an extremisterna i sin hemstad, några kilometer bort.

Alla blir antingen drabbade elller soldater i det nya Irak, Syrien och senast Rojava som växer fram, framför våra ögon. Men det finns uppenbarligen vissa militära styrkor som är bättre än andra, och bra mycket roligare att kunna skriva om.

Syrien, Arbetaren mars 2015-page-001

 

Afton på Globalen, Malmö museer

Igår kväll en mycket bra föreläsning i Gävle, dit det kom mycket folk och den kurdiska musikgruppen NurDil spelade och sjöng om Kobane och Sengal. Sedan fler frågor än det fanns tid att besvara, när jag berättade om samma städer och strider mellan det kurdiska folket och DAESH/ISIS.

Jag har kommit fram till Malmö, där jag ikväll föreläser igen om de tre dominerande flyktingströmmar – av kristna assyrier från norra Irak, yezidier från Sengal och kurder från Kobanekantonen – som fundamentalisternas krig gett upphov till sedan i somras. Föreläsningen arrangeras på Globalen, Kommendanthuset, Malmö museer, i samband med en utställning om flykt som varit på plats nu under hösten. Men förutom ett så tragiskt ämne ska kvällen också ägnas åt samma människors motstånd mot den etniska rensningen.

Tidningen City har intervjuat mig inför föreläsningen, och ställde de där frågorna som det alltid är lika svårt att svara på.

Ett tal i Uppsala domkyrka

Från Arlanda tog jag mig i söndags nästan raka vägen till Uppsala domkyrka, som jag nästan bott granne med i fyra år under studenttiden. Där arrangerades den ekumeniska gudstjänsten ”Helig fred” på kvällen, av flera olika kyrkor i Uppsala Kristna Råd och som en avslutning på deras Globalvecka. Fokus på Mellanöstern och den flykting- och humanitära kris som nu förvärrats ytterligare i och med DAESH/ISIS.

Jag var inbjuden att tala om vad jag sett och dokumenterat under de senaste resorna, både vad gäller assyriernas och kristendomens fördrivning från Mosul och andra områden i Irak, övergreppen mot yezidierna i Sengal (och DAESHs uppfattning att de inte ens är ”bokens folk” och därför måste dödas) och den etniska rensning även de ”otrogna” kurderna i Kobanekantonen drabbats av. Religiösa förtecken nämndes flera gånger. Jag betonade därför där, som i alla samtal, att religion dock inte ligger bakom allt vad som nu händer. DAESH har varit duktiga på att haka på en mycket gammal tradition och taktik hos ledare, att utnyttja folks tro och att använda sig av religiösa förtecken för sin sak. Västvärlden har gjort likadant.

Högt i taket gavs en ny innebörd i domkyrkans jättesal. Efter mig gick teol.dr. Bo Nylund från Ekumeniska Fristadsgruppen fram till talarstolen och talade om det uråldriga fenomenet att kriga, hos oss människor. Hur för hundra år sedan ett fruktansvärt världskrig utkämpas huvudsakligen i vår västvärld, av makthavare som bekände sig som de allra bästa och frommaste kristna. Hur kunde de samtidigt ta så usla beslut?

I en värld där vi styrs av de grymma och själviska mäktiga, faller lotten på vanligt folk att hjälpa varandra. Kvällens kollekt gick oavkortat till Ekumeniska Fristadsgruppen som arbetar för att hjälpa de flyktingar som lyckas ta sig hit. I Guds hus var vi alla överens om att det är en moralisk skyldighet, hos alla oss som på alla sätt och vis har det mycket bättre än de som mist allt.

PKK-spåret

Kurdistans Arbetarparti, PKK, och dess gerilla är inblandat i mycket av det som nu händer i Irak och Syrien. PKK har tillsammans med sina politisk-militära systerorganisationer i Rojava, syriska Kurdistan, tagit upp en väpnad kamp mot de mordiska fundamentalisterna i ISIS. En redan trängd rörelse, bekämpad av de omgivande regimerna i decennier, som går på offensiven för att mota undan en extrem armé även västvärlden känner sig hotad av.

Detta PKK-spår i den stora och komplexa situation som det sammanhängande kriget i Irak och Syrien utgör, är givetvis väldigt intressant. Utvecklingen kan ruska om traktens maktbalanser, och har fått uppmärksamhet internationellt. Likaså ibland i den svenska bevakningen, men många andra gånger är det tyst. En viktig anledning är förstås PKK:s kontroversiella status i Sverige och väst-internationellt. Rörelsen är stämplad som terrororganisation av USA och EU. Och i Sverige etsade sig ett betydligt äldre ”PKK-spår”, det från utredningen efter mordet på Olof Palme, fast i mångas minne trots att det inte ledde till någonting.

Förra månaden hade det faktiska inbördeskriget mellan PKK och den turkiska staten pågått i 30 år, sedan gerillastyrkor genomförde sin första organiserade attack i augusti 1984. Jubileer ska aldrig underskattas inom journalistiken, och just detta 30-årsdatum var en tidig anledning varför jag och Thorkil Rothe redan i våras bestämde oss för sommarens reportageresa till Kurdistan. Hur såg situationen ut idag? Vilka frågor låg bakom dagens kamp, hur såg möjligheterna till en fred ut, och hur har regionens dramatiska utveckling de senaste åren påverkat saker?

På olika vägar kunde vi under juli och augusti månad ta oss till de kurdiska områdena i både Irak, Syrien och Turkiet, för att finna en röd tråd i ett mycket gammalt motstånd och kamp för samhällsinflytande, demokrati, och inte minst rätten till sin egen kultur och sitt språk. Uppe i Kandilbergen, södra Kurdistan/norra Irak, intervjuade vi även en av de högsta PKK-ledarna om dessa frågor.

Att ISIS bestämde sig för att gå på offensiven när vi samtidigt fanns på plats, var en viktig händelse men ren slump. Detta gav oss dock en ganska unik möjlighet att sammanföra flera olika utvecklingar. Och inte minst, med helt egna ögon se hur PKK och dess vapensystrar och -bröder undsatte de ISIS-jagade yezidierna från döden i Shingalbergen och in i Syrien.

Ett reportage som kommit i Arbetaren finns att läsa här.

När vi dessutom besöker Makhmour Camp, bara dagar innan flyktinglägret erövrades av ISIS, finns med i finska Ny Tid där repet delats upp i en första del här och en andra del här.

Kandil                                   Foto: Joakim Medin

 

Fördrivningen

Veckorna, månaderna går och inga etno-religiösa minoriteter eller andra flyktingar i Irak ser någon möjlighet att (snart) återvända till sina hem utan att hamna under ISIS ok. Hur länge ska de bli kvar i flyktingläger och osäkerhet? Kommer deras erövrade hemtrakter någonsin att återfås, och i så fall i vilket skick?

I det nya numret av Amnesty Press publiceras ett reportage av mig och med Thorkil Rothes bilder. I irakiska Kurdistan drar folk kopplingar mellan vad som nu sker, och det Osmanska imperiets stora folkmord på armenier och assyrier 1915. På vissa håll tar ungdomar initiativ till att bygga breda allianser för motstånd. På andra håll planerar präster redan för sin egen flykt utomlands.

Följ den här länken, bläddra ner till sidan 4.

2                                                  Foto: Joakim Medin

Rojava: hjälpen från ovan

Vem var det som räddade de yezidiska flyktingarna? Från en säker död i de ISIS-omringade Shingalbergen, till att plötsligt befinna sig i flyktingläger antingen i syriska Kurdistan eller i irakiska Kurdistan (KRG)? Frågan verkade hänga lös i luften även under de första dagarna av undsättning. Den humanitära katastrof som utspelade sig framför våra ögon var inte okomplicerad, och blev ännu lite mer komplicerat av att flera olika aktörer var inblandade.

Hjälpen kom från ovan. Närmare bestämt från USA:s flygvapen och dess precisionsbombardemang av ISIS-positioner, som inleddes just för att rädda yezidierna. Ihop med landstyrkor från KRG:s peshmerga resulterade detta snabbt i att ”en väg öppnades upp” till Shingalbergen. Yezidierna tog sig in i Syrien och sedan tillbaka till Irak – uppenbarligen på egen hand. Till slut blev det de amerikanska insatserna, både de humanitära och de militära, som räddade livet på minoritetsgruppen, sammanfattade DN i KRG den 14 augusti.

Det var den första bilden som kablades ut i världen.

Hjälpen kom från ovan, men istället från de kurdisk-assyrisk-arabiska försvarsstyrkorna från Rojava/syriska Kurdistan i norr. Som redan kämpat mot ISIS och liknande grupper vid fronten i två år. Tillsammans med styrkor från PKK-gerillan, som anlände från Kandilbergen i nordligaste KRG, var det dessa som undsatte yezidierna från bergen in över den syriska gränsen. Sedan var det de lokala, självstyrande politiska krafterna, som ordnade med transport genom hela Rojava fram till egna flyktingläger eller tillbaka in i Irak via en nordligare gräsövergång. En betydligt mer kontroversiell förklaring. Men yezidiernas enda räddning kom via en humanitär korridor över gränsen till Syrien som övervakades av PKK:s syriska allierade, fick DN i KRG berättat en vecka efter den först rapporten.

Då hade mer information nått ut, som till sist också gick att tro på, och bilden nyanserades.

Det var inte några enstaka USA-bombanfall som på mystiska vägar räddat livet de tiotusentals människorna i bergen. Markarbetet, logistiken och kommunikation med kurdiska Röda halvmånen sköttes istället av insatsen från Rojava. Jag och Thorkil Rothe hade möjligheten att bevittna hela denna räddningsaktion inifrån Rojava, och vad vi såg försökte jag också förmedla från dag ett till alla medieföretag jag talade med. Majoriteten fann dock bäst att utelämna detta stycke. Kopplingen till PKK, terrorstämplad av EU och USA, var känslig. Och Rojava, där lokalbefolkningen redan bekämpat ISIS ett bra tag, vad var det för ställe?

På plats i Rojava och närmare bestämt kantonen Cizîre kunde vi dokumentera även detta. Kurdernas maktövertagande från Assadregimen, maktöverlämnandet till en självstyrande och multikulturell administration, demokratiseringsprojektet, och inte minst kvinnornas avancemang. Allt detta i i en region som i övrigt kännetecknas av diktatur, religiös fanatism, extrem mansdominans, krig och förstörelse. Mot allt detta måste nya samhällsinitiativ förstås bygga upp ett starkt försvar.

Jag är fortfarande ledsen i hjärtat efter sommarens hemskheter. I dessa mörka tider behövs ljusglimtar. Lyckligtvis kan exempel på lokalt motstånd och progressiva vindar erbjuda detta, istället för att vi jämt bara ska sitta och vänta på intervention från väst.

Ett reportage går att läsa för prenumeranter hos Feministiskt Perspektiv, ett annat reportage kom för en tid sen hos Dagens ETC. Mer kommer internationellt.

IMG_1820                     Gränsen. Styrkor från Rojava – kvinnor och män – evakuerade yezidierna från Shingalbergen. Foto: Joakim Medin

In i Syrien, på en flodbåt

 ISIS fortsätter expandera i Irak. De senaste dagarna har den fundamentalistiska gruppen erövrat en rad samhällen både på Nineveslätten och helt nära irakiska Kurdistan. Iraks största kristna stad, Qaraqosh. Trakten kring det 20-åriga nordkurdiska flyktinglägret Makhmour, där jag och Thorkil var för bara några dagar sedan. Och storstaden Shangal, hem för den uråldriga religiösa minoriteten yezidier. Tiotusentals flyktingar har följt i tidigare fotspår mot den kurdiska huvudstaden Erbil/Hawler, trots att fronten mot ISIS nu är bara 40-50 km därifrån. Alternativen är få. Yezidierna jagades ut i bergen undan en snabb ISIS-död, men har istället mött en långsam död i form av uttorkning och utmattning. Det är lätt att fara illa i den irakiska solen, utan vatten och skugga

De senare flyktingarna har jag och Thorkil även följt till den syriska gränsen, där många tagit sig in i det självstyrande Rojava. De kurddominerade områden där alla etniska och religiösa minoriteter gått samman för att försvara sina områden och liv från ISIS. Vi korsade Tigris på en flodbåt och har sett flyktingarna tas emot, möta den multikulturella och multireligiösa militära försvarsstyrkan YPG, och har sedan själva organiserat sig i en militär enhet. Denna ska nu redan ha rest in i Irak igen ihop med YPG, för att ta sig an ISIS bakifrån

Det går inte att säga var den här utvecklingen kommer att sluta, och det är svårt att föreställa sig hela Erbil/Hawler falla, trots farten hos ISIS. Vad kommer att hända med alla de flyktingar vi mött i garage och husskelett i innerstaden, eller i den kristna förstaden Ankawa? Hur långt kommer peshmerga att kunna backa, och hur långt kommer andra styrkor att kunna avancera?

IMG_0531                      Bild: Thorkil Rothe

Ropet på hjälp

I det nya numret av Kyrkans tidning kan ett långreportage nu läsas, där jag och fotografen Thorkil Rothe reser runt i Irak och rapporterar om förödelsen och fördrivningen ISIS åstadkommer. Där möter vi både kristna på flykt och kyrkliga företrädare. Stor oro och tro på överlevnad avlöser varandra.

Ett bildspel till reportaget går att se här.

Bishop Bashar Warda. Foto: Thorkil Rothe

I Studio Ett om Iraks kristna flyktingar

På toppen av den mångtusenåriga Qasrakullen medverkade jag idag i direktsändning i Studio Ett, Sveriges Radio, om fördrivningen av de kristna minoriteterna i Irak. Det är ett ämne jag bevakat sedan ISIS expanderade i juni, och utropade sin Islamiska Stat här i Irak och i Syrien efteråt. Särskilt också sedan jag landade i irakiska Kurdistan för strax över två veckor sedan. Då hade ISIS ännu inte hunnit genomföra sin rensning av kristna i Iraks näst största stad Mosul, genom att hota med tvångskonvertering, beskattning i guld eller svärdseggen.

Jag och frilansfotograf Thorkil Rothe har besökt några av dessa kristna flyktingar som tar skydd i små samhällen några mil från Mosul, och fronten mot IS. Mött andra, som flytt hela vägen bort till Erbil och släkt och vänner. Eller till ingenting alls, och har fått klara sig med hjälp av lokalbefolkningen (och Caritas, UNHCR, etc). Vi har sett lokala hjälpinitiativ, flyktingregistrering, lyssnat till assyriska kulturarbetare, sett några Mosulbor bo i klassrum och andra i kyrkors källare. Många saknar allt, eftersom IS beslagtagit allt de haft. Och många – dock inte alla – har pratat om att fly en hopplös och livsfarlig situation. Även präster vi mött.

Flera artiklar är redan skrivna eller håller på att skrivas, som behandlar detta och mer.

Det har sagts att vad som pågår är en etnisk, eller etnoreligiös rensning. Alla som inte är önskade av IS, kristna som muslimer, tvingas på porten eller blir helt enkelt dödade. Det har även sagts att dessa händelser får för lite uppmärksamhet, och frilansjournalisten Urban Hamid som också medverkade i dagens Studio Ett lyfte en rimlig orsak: det vore att erkänna ett amerikanskt misslyckade i den irakiska affär som påbörjades i invasionen för elva år sedan. Liksom att dåtidens svenska som internationella förespråkare av detta anfallskrig  också skulle behöva erkänna ett misslyckande. Kaoset efter ”korståget” till Irak visade sig inte skona heller dess kristna invånare.

I Ankawa utanför Erbil pratade jag idag med flera av offren för utvecklingen i det sönderslitna Irak. En kristen kvinna hade besökt det franska konsulatet för att försöka ordna passage ut ur landet. Jag lämnar mitt hem, min bil, allt, det är bäst så. Där blev jag också uppringd av SR, fast det verkar ha hjälpt föga att jag till och med klättrade upp på urgamla assyriska ruiner för bättre telefontäckning. Det brusar, men i väntan på fler chanser kan inslaget höras här.