I en uppmärksammad och mycket anmärkningsvärd video som dök upp i veckans början har ISIS skickat in en av sina kidnappade journalister, engelsmannen John Cantlie, som en äkta ”krigskorrespondent” till det belägrade Kobane. Det är Cantlies sjätte video för gruppen, och i den går han runt i delar av staden som sägs ligga under fundamentalisternas kontroll, och gör narr av västmakternas (och fria journalisters) rapportering om situationen. Det ger en bild av vad lokala YPG-källor sedan sagt, att ISIS trots fortsatta amerikanska bombningar ännu finns kvar i cirka 40 procent av Kobane. Men videon visar också att strategerna hos ISIS verkar vägledda av en god portion svart humor.

Tiden efteråt har jag intervjuats av flera radiostationer för att kommentera ”kalifatets” fortsatta närvaro i staden, snart en månad efter att jag och nästan all civilbefolkning evakuerades. Borta i New York tog John Hockenberry från The Takeaway upp det faktum att hans eget land spenderat över en halv miljard dollar hittills, i en militär kampanj som inte lett till stora framgångar. Ändå har Kobane inte fallit, och det är inte några kaotiska scener som utspelat sig på plats?

On the contrary, förklarade jag, och försökte ge en bild av en disciplinerad försvarsstyrka bildad ur lokalbefolkningen – som kämpar så hårt för att försvara traktens sociala och inkluderande revolution.

Lyssna här på morgonrapporten i Today, BBC Radio 4.

Lyssna här på ”Kobane and the Campaign Against ISIS” i The Takeaway.

Snart en vecka har nu passerat sedan jag återvände hem från resan till Kurdistan, och vad det innebar med ISIS, djupa tragedier och Kobane. En månad in i belägringen kämpar staden fantastiskt nog ännu vidare mot inkräktarna, trots stor förstörelse, militärt underläge och många döda. Många har redan skrivit in dessa dagar som ett vägskäl i den kurdiska historien.

I hemmets vrå har jag nu fått möjlighet att tänka över min egen insats i rapporteringen därifrån. Av flera anledningar – svårigheter att ta sig in, de stora riskerna, ”Syrienpolicy” hos medieföretag – var det ytterst få utländska journalister som fanns på plats att rapportera inifrån själva Kobane, när ISIS omslöt staden. De sista dagarna när fundamentalisterna också avancerade de sista kilometerna, hade alla andra återvänt till Turkiet. Kvar fanns bara jag, som den enda utländska journalisten.

Det innebar att radio, TV och tidningar från både Sverige, Europa, Nordamerika och Latinamerika vände sig direkt till mig för att få kommentarer och en bild från insidan, både före och efter att även jag fick lämna Kobane den 2 oktober – på order av den lokala administrationen. Det blev årets andra stora scoop från Syrien, som inte heller denna gång var något nöje. Men samtidigt gav denna position mig privilegiet att rapportera vad just jag såg i denna krigszon, följd av hela omvärlden, och ibland att få berätta det i kanaler som nådde en mycket stor publik.

För andra gången i år hamnade ett tungt ansvar att berätta på mina, en frilansjournalists axlar. Denna detalj innebär att journalistjobbet kommer med mindre säkerhet, mindre resurser och (relativt) mindre uppbackning än vad en anställd och utsänd utrikesreporter skulle haft. I det här fallet var jobbet dessutom i direkt anslutning till krigande styrkor, som gjort sig ökända för att skära huvudena av infångade västerländska journalister.

Hur tänkte jag då, som både ville åka dit och dessutom stanna kvar så länge som möjligt, trots dessa omständigheter? Det ville Shang Imam veta, och intervjuade därför mig om detta och drivkrafterna bakom till ett radioreportage i Verkligheten i P3. Även min mamma Marika Medin blev intervjuad om detta och riskerna, för att få med ett intressant föräldraperspektiv. Och just detta, känslorna och oron hos mina anhöriga, kan jag nog själv aldrig helt förstå. Jag gör det jag gör av ett inre ”kall” – ett alltid så populärt uttryck hos journalister – som jag bara svårligen lyckades beskriva i radiointervjun. Men detta kall går lätt också ut över förståelsen för att mitt jobb kan leda till ångest hos mina närstående. Jag säger sällan något till dem i förväg, utan de har ibland fått upptäcka mitt nya resmål i nyheterna. Mina egna känslor (eller känslorna hos folk jag aldrig ens mött, på avlägsna platser, skulle vissa hävda) sätts framför deras. Det är svårt att tackla efteråt.

Dagarna tillbaka i Uppsala har bland annat ägnats år viktiga tankar som dessa. Ibland tillsammans med vänner, men huvudsakligen i ensamhet. Som frilansjournalist har jag ju varken någon riktig arbetsplats eller några fasta arbetskamrater att vända mig till.