Joakim på Bokmässan 2019
Ännu en ny reportagebok har släppts. Den heter Thailandssvenskarna och handlar om de svenska manliga sexturister som varje år reser till Thailand för att leva ut sina drömmar om sex utan krav och konsekvenser. Samtidigt klagar de på hur Sverige dukar under av feminism och invandringskollaps. I boken wallraffar jag bland dessa exilsvenskar för att få insyn i en subkultur som bidrar till både högerpopulism och polarisering i Sverige.
Nu under veckoslutet deltar jag ännu en gång i flera samtal och monterdiskussioner under årets Bokmässa i Göteborg. Mitt program ser ut så här:
TORSDAG 26/9
13.30
Samtal om Thailandssvenskarna
Plats: Gamla stans bokhandels monter
14.30
Samtal om Thailandssvenskarna
Plats: Verbal förlags monter
16:00
Samtal om Thailandssvenskarna och journalistik
Plats: Arbetet Globals monter
FREDAG 27/9
10:00
Samtal om Thailandssvenskarna
Plats: ETC:s monter
14.30
Samtal om Thailandssvenskarna
Plats: Verbal förlags monter
LÖRDAG 28/9
10:00
Samtal om Thailandssvenskarna
Plats: Män för jämställdhets monter
14.30
Samtal om Thailandssvenskarna
Plats: Verbal förlags monter
16:00
Samtal om Thailandssvenskarna
Plats: Tidningen Fokus monter
SÖNDAG 29/9
12:40
Samtal om Thailandssvenskarna och svenska mäns sexturism, tillsammans med Malin Roux Johansson från RealStars
Plats: Stora scenen, Globala torget
Håll utkik i vimlet så syns vi. I vanlig ordning!
Joakim på Bokmässan 2018
En ny bok har släppts – Orbánistan – och nu under veckoslutet deltar jag ännu en gång i flera samtal och monterdiskussioner under årets Bokmässa i Göteborg. Mitt program ser ut så här:
TORSDAG 27/9
16.00
Samtal om min nya bok Orbánistan
Plats: Verbal förlags monter
FREDAG 28/9
10:00
Samtal om Ungern med Ordfront
Plats: Stora scenen, Globala torget
14:00
Samtal om min nya bok Orbánistan
Plats: Verbal förlags monter
LÖRDAG 29/9
09:30
Samtal med svenska PEN om Ungern
Plats: Dagens Nyheters monter
17:30
Samtal om Orbánistan och Ungern
Plats: ETC:s monter
SÖNDAG 30/9
13:20
Moderator, samtal med Anna Wester (Palestinagrupperna): ”Sydafrika då, Palestina nu”
Plats: Stora scenen, Globala torget
14:00
Samtal om Ungern
Plats: Verbal förlags monter
Håll utkik i vimlet så syns vi. Igen!
Orbánistan – ett utdrag
I början av den här månaden publicerade ETC ett utdrag från min nya reportagebok ”Orbánistan – Rädsla och avsky i det illiberala Ungern”, som släpptes nu i juni. Klicka här eller på bilden nedanför för att läsa utdraget, som handlar om hur den ungerska Orbánregeringen har spridit en aggressiv propaganda om att den judiske investeraren och fondfilantropen George Soros ligger bakom en hemlig plan för att islamisera Europa.
Tidigare nu i juli var jag tillbaka Ungern för att skriva om konsekvenserna av denna regeringspropaganda. Den nya ”Stoppa Soros-lagen” som trädde i kraft i början av månaden slår officiellt mot denna hemliga islamiseringsplan, men råkar av en händelse också vara riktad mot det oberoende, regeringskritiska civilsamhället i Ungern. Läs mitt reportage om detta här.
”Orbánistan” – ny bok om det illiberala Ungern
Den här bloggen har varit tyst under nästan ett år nu. Under tiden som passerat har jag gjort en mängd resor till Ungern och skrivit en ny bok som släpptes för sex veckor sedan: ”Orbánistan – Rädsla och avsky i det illiberala Ungern”.
Boken handlar om den politiska utvecklingen i Ungern under premiärminister Viktor Orbán, ett land och en man som jag har följt i åratal. Jag ger först en bakgrund till hur Orbán har skaffat sig ett allt hårdare grepp om makten och det ungerska samhället, genom att rensa ut meningsmotståndare, underminera civilsamhället och bilda en ny, lojal samhällselit. Regeringspartiet Fidesz kontrollerar merparten av alla medier och grundläggande demokratiska funktioner har monterats ned. En skrämselkultur har återvänt i samhället och Orbán har själv sagt sig vilja bygga ett illiberalt system.
Merparten av boken handlar sedan om utvecklingen i Ungern sedan den stora flyktingkrisen 2015, där Orbán har slagit in på en starkt invandringsfientlig och islamfientlig väg för att behålla ett stort folkligt stöd. Regeringen har spridit idén om att den judiske finansmannen och demokratifilantropen George Soros konspirerar för att smuggla in flyktingar till Ungern, en kampanj med både antisemitiska och antimuslimska inslag. Samtidigt har Orbáns främlingsfientliga och nationalistiska politik gett honom många sympatisörer inom Europas högerradikala rörelser, även bland profiler från Sverigedemokraterna.
”Orbánistan” har varken gått oppositionella ungrare, regeringsvänlig ungrare eller själva Orbánregeringen obemärkt förbi. I början av juni intervjuades jag flera gånger av självständiga, regeringskritiska medier i Ungern. Den uppmärksamheten och en allmän intolerans hos Orbánregeringen mot kritisk journalistik, ledde till att en diplomat från den ungerska ambassaden dök upp vid min officiella bokrelease i Stockholm i mitten av juni, med ett gäng regeringslojala svensk-ungrare i släptåg. Under arrangemanget låg de sedan bakom protestrop och en kapning av publikfrågorna. En aggressiv och obehaglig stämning uppstod. Denna i en svensk kontext minst sagt ovanliga ambassadincidenten blev omskriven i både ungerska och svenska medier, däribland av Aftonbladet, Dagens Nyheter, Svensk Bokhandel och av Journalisten.
Diplomaten sa att han varit skickad av ambassaden för att lyssna och sedan rapportera hem. Den ungerska regeringen har redan vid ett flertal andra tillfällen stört utländska arrangemang som ifrågasätter utvecklingen under Orbán, samt försökt tysta granskande journalister genom vad som bara kan beskrivas som hot. ”Nu har du skrivit den här boken. Det vore bra för dig om det här är det sista du skriver om Ungern”, sa diplomaten till mig innan han som sista gäst lämna lokalen under bokreleasen.
Så här ser de auktoritära, intoleranta och högerpopulistiska vindar ut som idag sveper fram över Europa, och som idag har fått regeringsmakten i fler länder än bara Ungern. Därav behovet att kritiskt granska dessa politiska aktörer.
Orbánistan kan köpas i välsorterade bokaffärer samt kan beställas från Adlibris eller Bokus, samt från Verbal förlag.
Om medborgarjournalistik i krigsområden, på Way out West
Operationen för att befria Iraks näst största stad Mosul från IS ockupation påbörjades i oktober 2016 och avslutades i juni 2017. Under den tiden var striderna en av de mest välbevakade händelserna i hela världen, av internationella medier. En stor anledning till det var för att utländska journalister själva kunde besöka Mosuls frontavsnitt, och få egna intervjuer och bilder – även om materialet sällan förblev särskilt unikt.
Så har dock inte varit fallet när det kommit till operationen för att erövra IS ”huvudstad” Raqqa, i norra Syrien. Där påbörjade de USA-stödda kurdiska styrkorna markstriderna i november i fjol. I juni tog de sig in i urbana delar av Raqqa. Men sedan våren 2015 respektive våren 2016 har den syriska gränsen varit mycket svår för utländska journalister att korsa, från Turkiet och norra Irak. Bara ett fåtal lyckas ta sig fram till fronten vid IS huvudstad. Den trista men i medieindustrin logiska följden är att bevakningen av Raqqa är betydligt sämre.
Bristen på utländska journalister har ännu en gång visat oss det viktiga arbete lokala medborgarjournalister gjort, när de klivit fram för att själva visa vad som sker på marken. Nätverk av sådana medborgarjournalister växte fram mycket tidigt i den syriska konflikten och jag följer idag ännu ett flertal av dem, som delar med sig av värdefull information. Medborgarjournalisterna har långt ifrån ofta varit särskilt objektiva publicister – tvärtom har deras arbete ofta motiverats av att de varit i opposition mot politiska makthavare eller väpnade styrkor. Andra gånger har de tvärtom stått makthavare nära. Men i så fall har deras lite mindre sminkade rapportering ändå många gånger varit att föredra, framför de uppgifter som kommit från de krigförande aktörernas egna mediekanaler.
Medborgarjournalister har också spelat en viktig roll vad gäller att informera människorättsorganisationer om olika övergrepp i kriget. En av de utan tvekan viktigaste grupperna att utföra detta arbete, är aktivisterna i Raqqa is Being Slaughtered Silently, som i största hemlighet rapporterat inifrån IS egna huvudstad. Gruppen bildades 2014 och har sett flera av sina medlemmar mördade av IS, som straff för sitt arbete. Utan deras arbete skulle vi veta mindre om hur livet, det politiska systemet och umbärandena under IS styre såg ut. I maj 2016 belönade svenska Reportrar utan gränser gruppen med det årets Pressfrihetspris.
Imorgon lördag medverkar jag i panelsamtalet ”Jagade, mördade, och tystade” på WOWTALKS, under Way out West-festivalen i Göteborg. Temat är just medborgarjournalistik i krigsområden. Tidigare på dagen visas den nya filmen ”City of Ghosts” om Raqqa is Being Slaughtered Silently och Abdalaziz Alhamsa kommer från gruppen för att delta i panelsamtalet. Dessutom kommer den jemenitiska journalisten Afrah Nasser för att tala om sitt bloggande mot regimen i sitt hemland, som gjorde att hon hamnade i Göteborg. Aldijana Talic ordförande i Publicistklubben Västra, är moderator under samtalet. För mer information se www.wayoutwest.se/line-up/jagade-mordade-och-tystade/
Rapporter från Raqqa
I juni i år lyckades de USA-stödda Syriska demokratiska styrkorna (SDF), som domineras av kurdiska styrkor, för första gången tränga in staden Raqqa i norra Syrien. Islamiska staten (IS) utropade Raqqa till sin ”huvudstad” efter att man utropat ett eget kalifat på de stora landområden man dittills erövrat, på sommaren 2014. Slaget om Raqqa är en av de viktigare händelserna som kommer avgöra hur IS uppbyggnad och hotbild utvecklas under de kommande åren, även om det inte avspeglas i antalet utländska journalister som är på plats för att bevaka striderna. Men vissa är trots allt där.
En av dem är den 22-åriga ”Roza”, som kommer från södra Sverige och lämnade sin familj för att idag frivilligt delta i striderna i Raqqa. Vi möttes redan sommaren 2015 i staden Qamishli, i en akademi där hon och ett fåtal andra västerlänningar gick en intensivkurs i det kurdiska språket. Flera av dem skulle sedan bli soldater i de kurdiska styrkorna och kriga mot IS, likaså Roza. Det tog nästan precis två år att publicera artikeln om vårt möte den där dagen och om hennes fortsatta närvaro som soldat.
Roza har tidigare inte varit intresserad av att sätta någon medial uppmärksamhet på sig själv eller att själv skriva om vad hon gör i Syrien, i sociala medier. Nu i juli gick hon till sist med på att jag publicerade den första intervjun med henne, eftersom hon velat få fler att känna empati med människor långt borta. Läs intervjun med Roza här.
Svenska ”Roza”, 22 år, till höger har varit med i de kurdiska styrkorna som strider mot IS sedan sommaren 2015. Foto: privat.
Bland alla rubriker, storpolitiska utspel och svartvita skräckhistorier om IS övergrepp kan det fortfarande vara svårt att se hur helt vanliga civila, långt borta, drabbas av kriget. Eller så upphör det helt enkelt att vara intressant, på grund av en ”mättnad” över sådana berättelser. Jag skrev en krönika om den internationella tystnad som rådde om staden Kobane på sommaren 2015, efter att IS mördat 251 civila där. Trots all den uppmärksamhet staden fått bara några månader tidigare.
På samma sätt hör vi idag mycket lite om hur många oskyldiga civila som dödas i USA-koalitionens bombmattor över IS-territorier. USA har bara erkänt att några hundra civila dödats. Flera väststater som ingår i koalitionen vill fortfarande inte kännas vid ett enda sådant dödsfall, i deras flyganfall. Många utomstående bedömare är dock överens om att luftkriget mot IS inte skiljer sig dramatiskt från andra luftkrig. Naturligtvis träffas inte bara militära militära mål, utan även vanliga bostadskvarter, vilket framgick med all tydlighet i de bilder ETC publicerade i juli.
Under nästan hela sommaren i år har Morukc Umnaber, en internationell konfliktfotograf som jag arbetat med flera gånger tidigare i Irak och Turkiet, varit på plats för att skildra utvecklingen vid Raqqas frontlinjer. Där har han varit inbäddad i SDF. Några av hans bilder har publicerats på webben, med bildtexter skrivna av mig. Se bildreportaget från Raqqa här.
SDF-soldater på en förstörd gata i stadsdelen Al Dariya, västra Raqqa, juli 2017. Foto: Morukc Umnaber.
Polisförhör och konspirationer i det nya Ungern
Under större delen av juni månad var jag i Ungern för att skriva artiklar. Där sökte jag upp gamla och nya trådar relaterade till landets oroliga utveckling, under regeringspartiet Fidesz och premiärminister Viktor Orbán. På sätt och vis var det en fortsättning på vad jag sysslade med för några år sedan. Men nu blev det även en rapportering om vad som sker i ”andra änden” av den flyktingkris som uppstått på grund av de väpnade konflikter, som jag vanligtvis rapporterat om från Mellanöstern.
Ungerns regering har hänvisat till den stora mängd flyktingar som anlände till Europa 2015, och sedan dess i mycket mindre antal, som en hotbild med flera ansikten. Dels sägs asylsökarnas muslimska identiteter hotar vårt kristna, västerländska kulturarv. Regeringen har också satt likhetstecken mellan flyktingarna och hotet från IS-terrorismen. Vid månadsskiftet april-maj färdigställde regeringen konstruktionen av ett andra gränsstaket mot Serbien. Staketet är elektrifierat och har skyltar på arabiska som varnar för elchocker. Sensorstyrda megafoner ropar ut varningsmeddelanden på flera språk, till alla som varnar sig stängslet från den serbiska sidan. Regeringen låser idag också automatiskt in alla asylsökare i ”transitläger” vid den serbiska gränsen, som i praktiken består av läger byggda av plåtbaracker, omgärdade av taggtrådsstängsel. Ingen får gå ut. Utvecklingen har fått mycket stark kritik från människorättsorganisationer och så småningom även från EU-kommissionen, och om detta skrev jag i bl.a. Dagens ETC.
Den ungerska asylpolitiken har av många kallats den tuffaste i hela EU, och är ett konkret exempel på hur de nationalistiska, högerradikala strömningarna i Europa utnyttjat kriget mot IS för att skjuta mänskliga rättigheter åt sidan. Till på köpet ser Ungern en obehaglig utveckling där journalister inte ens längre tillåts granska denna förskjutning fritt.
Jag skrev i Amnesty Press om hur jag en dag stoppades av fyra bilar med ungersk polis, kriminalpolis samt de regeringsrekryterade ”gränsjägarna”, när jag befann mig nära det ungersk-serbiska gränsområdet för att fota stängslet. Man hävdade att det var förbjudet för civila att röra sig i området och efter att jag kort frihetsberövats och blivit förhörd, tvingades jag lämna området. Samtidigt passerade ungerska civila utan bekymmer på precis samma väg.
Stoppad och bortförd av ungersk polis, i närheten av gränsområdet. Foto: Joakim Medin
Så här har det inte alltid varit i Ungern. Under de senaste åren har en allt mer auktoritär utveckling dykt upp under regeringen, som i olika grad drabbat snart nog alla oppositionella läger. I ett annat Amnestyreportage har jag skrivit om regeringens lagar mot det fristående universitetet CEU och granskande, kritiska icke-statliga organisationer. Regeringen har hävdat att CEU och organisationerna kontrolleras av George Soros, en ungersk-amerikansk miljardär och demokratifilantrop som är en uttalad motståndare till premiärminister Orbáns regering. Orbán har hävdat att Soros och hans ”nätverk” av organisationer i hemlighet ligger bakom flyktingkrisen i Europas utkanter. Flera välkända icke-statliga organisationer bojkottar nu lagen som tvingar dem att registreras som utländsk finansierade, och i juli gick EU-kommissionen vidare med en juridisk process mot regeringens lagar.
Konspirationstänket slutar dock inte vid att Soros ska ha organiserat flyktingkrisen. Under slutet av våren och sommaren har regeringen legat bakom en jättelik propagandakampanj i massmedier och på vägskyltar, som avbildat Soros både som den hemlige ledaren bakom landets parlamentariska opposition, samt som en skrattande, ondskefull man som vill landet illa. Eftersom det också är allmänt känt i Ungern att Soros är av judisk börd, har kampanjen gett vatten på kvarnen för olika högerextrema element. Jag skrev ett reportage om hur detta resulterat i antisemitisk vandalism och hur ungerska judar känner inför allt.
Det finns naturligtvis flera Sverigekopplingar till detta. Den ungerska regeringens politik har sedan flera år attraherat europeisk extremhöger och tjänat som ett föredömligt exempel, likaså för ledande profiler i Sverigedemokraterna. I maj avslöjade jag hur Ted Ekeroth, tvillingbror till riksdagsledamoten Kent Ekeroth (SD), tycker så mycket om den ungerska politiken att han i år migrerar till Budapest. Även Kent Ekeroth uppges enligt enligt källor redan ha en lägenhet i Budapest. Har även han nu planer på att flytta dit, efter att han i juni dömdes till böter för misshandel?
Efter Mosul: nästa konflikt i Irak stavas Kirkuk
Ännu en gång har flera månader passerat, sedan jag sist skrev något i bloggen. Det är svårt att få tiden att räcka till och under större delen av sommaren har jag dessutom klivit in som reporter på ETC:s huvudredaktion i Stockholm, samt som vikarierande redaktör för ETC Uppsala. För första gången på fem långa år har jag haft en fast arbetsplats. Ett kontor, ett skrivbord och kollegor på båda sidorna, vilket skilt sig dramatiskt från de hotellrum, vänners lägenheter, militärbaser, sjukhus, hyrbilar och andra platser jag haft som skrivkontor under mina år som frilansjournalist. Snart skall denna arbetsperiod dock upphöra, och jag ger mig ut på vägarna som utrikesskribent igen. En av de första anhalterna blir norra Irak och irakiska Kurdistan.
Den 9 juli utropade Iraks centralregering landets näst största stad Mosul som befriad, nära nio månader efter att operationen mot IS ockupation påbörjades. Jag skrev om detta i en artikel och om hur jag var på plats vid fronten för att skildra de första dagarna av operationen, i oktober 2016. Men vad händer nu?
Röster på marken hade redan förutsett att omvärldens och de internationella mediernas intresse skulle minska, så snart de spektakulära urbana striderna i Mosul var över. Just så har det också blivit. Nu återstår det trista återuppbyggnadsarbetet, som aldrig har åstadkommit särskilt stora rubriker i omvärlden, samt det krävande arbetet att besegra IS salafistisk-jihadistiska ideologi. Inte heller den kampen fick tidigare särskilt stor internationell uppmärksamhet, vilket var en av anledningarna till att IS kunde dyka upp ”från ingenstans” sommaren 2014.
En annan källa till stora spänningar som nu närmar sig med stormsteg, är den planerade folkomröstningen för självständighet, i irakiska Kurdistan den 25 september. Både de Iranstödda shiamiliserna och centralregeringen i Bagdad har sagt att man vägrar acceptera några landavträdelser eller någon kurdisk självständighet.
Redan i april och maj var jag på plats i området och framför allt i den oljerika provinsen Kirkuk, som officiellt tillhör Irak men kontrolleras av irakiska Kurdistans militära styrkor. Där skildrade jag spänningarna på marken kort efter att kurderna annonserat sin plan om en folkomröstning, intervjuade rivaliserande politisk-militära läger och skrev både för svensk och för norsk dagspress, däribland Klassekampen. I Kirkukprovinsen varnade alla sidor för att de strider mellan shiamiliser och kurdiska styrkor som redan dök upp 2015 och 2016 kan återvända. Det var också något det varnades för i januari, när jag intervjuade en internationell talesperson för shiamiliserna samt flera befäl i de kurdiska västunderstödda peshmergastyrkorna.
På grund av västkoalitionens närvaro på marken ber alla idag om intervention och medling, för att förhindra framtida konflikter. Men västkoalitionen har mest bara fokuserat på IS. Med lite otur stavas nästa konflikt i Irak efter Mosul, därför Kirkuk.
Frågan om vem som ska kontrollera Kirkuk har ytterligare spätt på konflikterna på marken. Foto: Joakim Medin.
Ny rapport om Turkiets förvandling under Erdogan
Det demokratiska och hoppfulla Turkiet – ett land som en hel del bedömare tyckte var på rätt väg och såg progressiva förändringar i, under några år på 2000-talet – har försvunnit. Kvar finns ett odemokratiskt och nattsvart Turkiet under en auktoritär regering. Ett land där det arrangeras val och där partier får kampanjarbeta, men där nästan alla oberoende och oppositionella medier idag stängts ner, där det sitter fler journalister i fängelse än i något annat land i världen, och där oppositionella politiker, parlamentsledamöter och partiledare sitter fängslade – och riskerar att stanna bakom galler i flera decennier. Där även fackföreningar, akademiker, politiska aktivister, kulturföreningar, språkinstitut och många andra, som alla ingår i det fristående civila samhället och hyser allt ifrån milda till starka oppositionella åsikter mot regeringar, idag nästan alla blivit föremål för regeringens kriminalisering eller hård politisk förföljelse.
De jättelika utrensningarna av oppositionella och påstådda terrorister, samt den systematiska nedstängningen av samhällsinstitutioner bortom regerings kontroll, som ägt rum sedan dess har fått en stor internationell uppmärksamhet. Men hur ”nya” var sådana inslag egentligen, i Turkiet? Vad fanns det för tecken redan tidigare, på att Erdogans Turkiet inte var fullt så demokratiskt och hoppfullt som man ville ge sken av?
Nu i slutet av april publicerades min rapport Turkiets förvandling – Så stryper Erdogan demokratin, som jag skrivit på uppdrag av Olof Palmes internationella center och Tankesmedjan Tiden. Rapporten är en redogörelse för hur Erdogan gick från att vara ett hopp för demokratin när han först vann makten år 2002, till att han idag femton år senare tvärtom demonterar demokratin. Varför blev det så? Fanns det några särskilda händelser som bidrog till denna utveckling? Materialet baseras till stor del på intervjuer och observationer jag själv gjort i Turkiet, under de senaste åren.
Rapporten går att ladda ner från Tankesmedjan Tidens webbsida. Palmecentret och Tankesmedjan tiden skrev också en artikel i Svenska Dagbladet, i samband med att rapporten publicerades, som går att läsa här.
Rädsla och avsky i Turkiet: artiklar 2016-2017
Sedan det misslyckade kuppförsöket mot president Recep Tayyip Erdogan ägde rum i juli 2016, har Turkiet fallit ner i ett nattsvart mörker. Omedelbart efter kuppförsöket införde regeringen undantagslagar, som är på plats än idag, och som möjliggjort för regeringen att kunna nedmontera eller kraftigt försvaga hela det fristående, oppositionella civilsamhället och andra regeringskritiska eller granskande institutioner. Utvecklingen kulminerade i regeringens seger i folkomröstningen i mitten av april i år, om att införa ett presidentsystem med mycket svaga demokratiska kontrollfunktioner, som i princip legaliserar den makt Erdogan redan har (men egentligen inte får ha, enligt det nuvarande systemet).
Jag var på plats i Turkiet för att bevaka denna folkomröstning och skriva om den politiska situationen. Likaså har jag rapporterat om utvecklingen i en rad artiklar och reportage, när jag flera gånger besökt landet – men utan att blogga om det här. Med tanke på hur stor internationell uppmärksamhet de omfattande nedslagen mot oppositionella krafter i Turkiet fått, tänker jag att en sammanställning är på plats. Här kommer ett urval av mina texter, som publicerats på webben.
När kuppförsöket mot president Erdogan inträffade hade jag redan varit i Turkiet i en och en halv månad, för att dokumentera övergreppen i den sydöstra landshalvan sedan kriget mot den militanta kurdiska rörelsen återvände 2015. Jag skrev sedan flera artiklar från huvudstaden Ankara, om den politiska stämningen dagarna efteråt. Jag besökte regeringens stödmanifestationer och talade med Erdogans anhängare, jag talade med den kurdiska parlamentariska oppositionen, och blev en natt omringad av de ultranationalistiska islamister som drog omkring på gatorna.
I september 2016 intervjuade jag Selahattin Demirtas, den välkände partiledaren för den pro-kurdiska oppositionspartiet HDP i parlamentet, som när han besökte Stockholm. Demirtas berättade om situationen i landet och förklarade att det bara var en tidsfråga innan han och ett flertal av hans parlamentskollegor i partiet skulle bli arresterade. Anledningen var att de alla stod anklagade och åtalade för terrorbrott, men vägrade acceptera detta och vägrade gå till förhör och sessioner i domstol relaterade till dessa anklagelser. I början av november arresterades Demirtas och ett flertal andra HDP-parlamentariker, och de sitter än idag bakom galler.
I november mottog den turkiska dagstidningen Cumhuriyet, som är den äldsta publikationen i landet, det alternativa Nobelpriset vid en ceremoni i Stockholm. En medarbetare från tidningen kom på besök för att motta priset och berättade i en intervju om mediernas situation, om slakten på pressfriheten, och om hur Turkiet förvandlats till världens största fängelse för journalister. Läs intervjun här.
När det hade blivit december satt stora delar av den kurdiska, politiska ledningen i både det parlamentariska partiet HDP och dess regionala systerparti DBP, i turkiskt fängelse. Anklagelserna rörde terrorbrott, men både partierna själva och en hel del utländska bedömare ansåg att arresteringarna var tänkta att försvaga den kurdiska oppositionen, och automatiskt stärka Erdogans planer på att införa ett auktoritärt presidentsystem. Läs mitt reportage om detta, från staden Diyarbakir.
I februari-mars besökte jag Istanbul och Ankara, för att möta olika politiska sidor och samla material till flera publiceringar. Då hade Erdogan och hans allierade i det ultranationalistiska partiet MHP fått igenom sina planer på ett presidentsystem, i parlament. I april skulle landet gå till folkomröstning i frågan – samtidigt som undantagslagar fanns kvar och oppositionella ännu blev avskedade från sina jobb, fängslade eller gick i exil. Hur kände landets opposition, inför denna situation? Läs mitt reportage här.
Nästa månad besökte jag ännu en gång Istanbul och Ankara, för att bevaka när denna folkomröstning ägde rum. I ett reportage såg jag president Erdogan kampanjtala och mötte både hans anhängare och motståndare. I ett annat reportage talade jag med flera turkiska akademiker, som analyserade bakgrunden till Erdogans maktambitioner och grepp om landet.
Dödsstöten för Turkiets demokrati bör oroa oss alla. Så skrev jag i en kommentar dagarna efter folkomröstningen, när det stod klart att Erdogan och regeringen vunnit med en mycket liten majoritet av rösterna – trots den mycket omfattande (läs: även storleksmässigt) propagandakampanjen från regeringen, för att folk skulle rösta Evet – Ja. Valresultatet innebar i princip att ja-sägarna avskaffat landets demokrati, när det nya presidentsystemet införs år 2019. Det här ger upphov till en ännu dystrare situation för de demokratiska och oppositionella krafter, som ännu inte tystats eller gått i exil. Varför detta direkt berör även oss i Sverige, är för att asylsökande turkar – politiska flyktingar – var den flyktinggrupp som vuxit störst i antal i Sverige under 2016. Med Erdogan och hans övergrepp kvar vid makten bör vi räkna med en fortsatt flyktingvåg till Europa och Sverige, från Turkiet.
