Posts Tagged: Kurdistan
Tillbaka i ett sargat Kobane
Sedan en tid är jag tillbaka i norra Syrien igen, på kurdisk och multikulturell mark för att plocka upp arbetet där det dramatiskt avbröts i februari. Resan gick först till Kobane, för att få en inblick i den berömda stadens och de kvarvarande invånarnas situation. På treårsdagen av den kurdiska revolutionen kommenterar dess ledare utvecklingen och Kobane i ruiner sedan striderna mot IS. Arbetet med att bygga upp allt igen, och försöken att få in internationell assistans.
Samtidigt spränger sig en självmordsbombare 10 km norrut i kurdiska Suruc, Turkiet, och alla vet hur allt nu kan bli potentiellt ännu svårare. Kriget sprider sig.
Läs reportaget ”Livet återvänder till den sargade staden Kobane” i Dagens ETC.
En svensk frivilligsoldat mot IS
I onsdags den 24 publicerades min intervju med Jesper, en 24-årig frivilligsoldat som rest ner till Rojava, norra Syrien, för att kämpa mot Daesh/IS tillsammans med kurderna i YPG, i Dagens ETC.
Han är den senaste i en liten ström av svenskar och svensk-kurder som känt sig manade att resa ner, tillsammans med en större ström andra frivilligsoldater från huvudsakligen västvärlden, Turkiet och Latinamerika. Vårens internationella dödsoffer i den kampen har kommit från Turkiet, Australien, Storbritannien, Tyskland och USA – både män och kvinnor.
Nyheterna har duggat tätt om de kurdiska framryckningarna mot Islamiska staten (IS) i norra Syrien den senaste tiden. Där har terrorgruppen lidit strategiska nederlag, medan IS på andra håll lyckats erövra städer från både de syriska och irakiska regeringsarméerna. Sedan mitten av maj har Jesper, 24, från Västsverige varit på plats i det autonoma Rojava i norra Syrien, för att hjälpa kurderna i Folkets försvarsenheter (YPG) i kampen mot extremisterna. På en knastrig telefonlinje därifrån berättar han vad som motiverade honom till beslutet:
– Det finns tusen anledningar, vi har alla sett bilder av förödelsen. Jag tycker inte det är okej att döda barn, civila och oskyldiga, att våldta och sälja kvinnor på marknader. Det är en moralisk grej, jag klarade inte av att känna att jag inte kunde göra någonting.
Jesper säger att han gjorde research i flera veckor, månader, om vad IS höll på med, innan han fattade sitt beslut. Till vardags arbetar han som elevassistent på en gymnasieskola, och när han tog ledigt från jobbet fick han väldigt bra respons av från sin chef. Efter ett tag även av sin oroliga familj. Jesper kände att det var rätt att åka ner som soldat, när det i dagens läge är svårt att engagera sig i något civilt hjälparbete i samma trakt.
– Och tro mig, jag har fått hård militärutbildning här. Det finns amerikanska veteraner från US navy i min enhet som lärt upp mig.
När Dagens ETC når honom har han just fått splitterskador undersökta av en läkare. Jesper har ett hål i högerarmen, ett hål i örat, ser lite suddigt efter att ha fått brännfragment i ena ögat, och har också fått hörselskador. För en och en halv vecka sedan var han ute med sin enhet när hans kurdiska befäl klev på en pansarvagnsmina, och genast omkom.
– Jag stod bara tre meter bort och flög iväg av tryckvågen. Jag hade bra skyddsutrustning och klarade mig, men har haft en jävla tur.
Det är farligt för alla i Syriens krig. En annan utlänning hos kurderna, amerikanen Keith Broomfield, dog nyligen i strid mot IS söder om Kobane.
Kurderna i YPG spelade först en för västvärlden perifer roll i kriget, men efter belägringen av Kobane hösten 2014 blev kurdiska YPG en central aktör i kriget, uppbackade av amerikanskt bombflyg. Sedan dess har en mängd frivilliga som Jesper anslutit sig till YPG, främst från västvärlden, och i juni uppskattade Syrian Observatory for Human Rights deras antal till över 400. Enligt Jesper finns det just nu ett hundratal internationella vid hans del av fronten. Åldersspannet sträcker sig mellan 21 och 63 år, och där finns engelsmän, fransoser, italienare, och många amerikaner med bakgrund i specialstyrkor. Han har också träffat flera kvinnor, från Kanada, USA och Frankrike. Språkbarriärer finns, men Jesper har en kurdisk-engelsk ordbok i fickan och lär sig lite mer för varje dag i samtal med kurdiska gerillasoldater.
– De behandlar en verkligen som en i familjen, de har visat mycket kärlek och vänskap. Här handlar allt om respekt för andra, det är synd att inte alla är så hemma i Sverige.
Alla har de hjälpt till under de senaste veckornas expansion, när YPG med arabiska och assyriska allierade från både väster och öster lyckats trycka undan IS från norra Syrien. I mitten av juni erövrades staden Girê Spî/Tal Abyad vid turkiska gränsen, och därmed kapades en viktig livlina för IS att sälja smuggelolja och föra in varor och nya jihadister från utlandet. Jesper berättar att han övernattar i ett nyligen erövrat samhälle, där hundratals IS-flaggor ännu kantar huvudgatan. Historier cirkulerar om fruktansvärda övergrepp mot civila.
– Jag har sett en ställning här som var till för att hugga av händer. Den hade sju–åtta repöglor hängandes från sig.
Nu ser han och andra till att skydda gränserna och att hålla vakt, när bombtekniker säkrar områdena. IS retirerar, men lämnar minor och improviserade sprängmedel efter sig längs vägkanter, på fält, i hus och i brunnar. Jesper är inte den förste svensken att ansluta sig till kurderna i YPG. Flera andra har gjort det i tystnad, och bara ett fåtal gått ut med det offentligt. Själv hade han inte räknat med all uppmärksamhet, men säger att han helt medvetet varit väldigt aktiv med bilder och rapporteringar i sociala medier.
– Ingenting jag skriver äventyrar min säkerhet. Jag vill verkligen visa vad det är som händer här, vad det här är för människor. Jag vill öppna Sveriges och regeringens ögon.
Reaktionerna i Sverige ska redan ha märkts. Jesper säger att över 400 svenskar redan skrivit till honom, om att de också vill komma över och hjälpa till. Flera har varit brandmän, poliser och militärer med erfarenhet av utlandstjänstgöring, som frågat honom hur man går till väga. Några av dem har fått veta. Planen är att Jesper stannar ännu en tid av sommaren, innan han ger sig av hem till familj och vänner för att vila upp sig lite. Sedan finns det tankar om att kanske återvända igen.
– Jag funderar på det. Där hemma har jag jobb, trygghet och min lägenhet, men samtidigt kan det vara svårt att återgå till det normala när jag vet vad som pågår här nere.
Sorg, mod, lögner och tortyr
Jag skrev ett söndagsreportage i förra helgens Upsala Nya Tidning, från det kurdiska nordöstra Syrien. Text och egna foton. Ett av dem hamnade stort på framsidan, och även om rubriken ”Sorgens land” där inte täckte in hela temat i texten var det bra nog med sådan uppmärksamhet.
Skrivuppdraget jag fick var att försöka presentera flera av de olika utvecklingar och närvaro av väpnade grupper, som överlappar varandra i dagens nordöstra Syrien. Här finns de tre största aktörerna på marken alla representerade – PYD/YPG, Daesh och Assadregimen – tillsammans med de sista kristna i östra landshalvan, och en hel massa vanliga civila förstås. Som ännu lever civila liv, på ett sätt många i till exempel Sverige nog inte ens tror är möjligt. Går vi ner på detaljnivå har det blivit komplext för många att hänga med i – till och med för många journalister – och därför ”Det komplexa kriget”.
En begravning varvas med mitt möte med armeniern Josef Afeh, som blev martyr drygt 20 dagar senare. Men här finns även ett starkt och fortsatt mod, som också går hand i hand med den kurdiska vår av kulturell frihet som idag blomstrar. Ännu i skuggan av Assadregimen, som inte är att skylla för kriget och sorgen, och verkligen aldrig godkänt någon tortyr i regimfängelser, om vi ska tro president Bashar al-Assad själv i den nu världsberömda intervju han gav åt Expressen i april.
Hur kunde han med att sitta och ljuga, så öppet och utan en blinkning?
Folkmord och hämnd – återkomsten till Şengal
Många människor har frågat om jag inte tagit någon skada och behöver snacka, efter att ha låsts in av Assadregimen. Eller känner samma behov, efter att ha sett ett gäng döda människor – civila, YPG, Daesh/IS – på Rojavas slagfält.
Det är oklart. Men det mest uppslitande jag upplevt är inte alls det ovanstående, utan att tillsammans med Thorkil Rothe ha sett de många tusen törstiga och utsvultna yezidierna komma ner från Şengalberget, över syrisk-irakiska gränsen in till kurdiska kantonen Jazira i fjol. Det var tidiga augusti och solen stekte. De jagades av Daesh/IS och hade bevittnat släktingar, bekanta och trosfränder hackas i småbitar, mejas ner eller rövas bort till sexuellt slaveri. Sedan inte fått något mer att äta eller dricka på en vecka, än vad de lyckats ta med sig själva, eller möjligtvis kunnat få från utspridda amerikanska luftpaket.
Små barn stod stilla på den hårda jorden och stirrade apatiskt framför sig. Deras äldre släktingar låg genast ner efter att ha lyfts ut ur fordonen som tagit dem dit, och vissa reste sig knappast igen. Jag har aldrig känt mig så maktlös, eller i en så tvivelaktig roll som journalist. Det sved i mage och även mina ögon när de grät, min översättare grät.
Exakt sex månader senare korsade jag själv samma gräns, och tog mig till toppen av Şengalberget. Där låg vindbitna kläder kvar på marken, som rester och påminnelser efter de yezidiska flyktingarna. Våra medmänniskor, systrar och bröder.
Det har ägt rum fler massakrer, etnisk fördrivning och kulturell förstörelse i samband med IS och Assadregimens och andra krafters militärtåg. Men Şengal har kommit att bli en ofta återkommande referens för fjolårets stora barbari.
Vid foten av berget fann jag dock vedergällningen, där unga yezidiska kvinnor – de som klarat sig undan att säljas på marknader i ”kalifatet” – tränades till gerillasoldater för att ta sig an extremisterna i sin hemstad, några kilometer bort.
Alla blir antingen drabbade elller soldater i det nya Irak, Syrien och senast Rojava som växer fram, framför våra ögon. Men det finns uppenbarligen vissa militära styrkor som är bättre än andra, och bra mycket roligare att kunna skriva om.
Nya reportage från Rojava, Syrien
Flera nya reportage har blivit publicerade de senaste veckorna, hos uppdragsgivare jag var i Rojava, nordöstra Syrien, för att skriva åt i februari. Först två texter i Kyrkans Tidning. En om de kristna assyriska styrkor som upprätthåller fronten mot Daesh/IS i området, tillsammans med kurdiska och arabiska soldater. Medicin mot alla föreställningar om att människorna i Syrien och Mellanöstern är hopplöst separerade av etniska och religiösa linjer. En annan som dock lyfter fram problemet med den omfattande assyriska migrationen från området, framför allt till Tyskland och Sverige, och vilka komplexa verkligheter de kvarvarande ställs inför – inklusive de regimvänliga kristna, som jag talade med. Mitt sista jobb för chefredaktör Svante Fregert, som sagt upp sig från KT för att satsa på sitt gamla new wave-band Commande M Pigg.
Jag var även i trakten för att skriva om olika aspekter av det stora kvinnliga avancemanget i samhället, som ägt rum under det nya självstyret, och satsningarna för att utveckla detta ännu mer. I Feministiskt Perspektiv, och i ett långt reportage i Frihet som lyfte fram kvinnorörelsens organisering och den politiska bakgrunden till de beväpnade kurdiska gerillakvinnorna i YPJ, som många gånger blivit föremål för sensationsjournalistik.
Det senare reportaget var särskilt skönt att få publicerat och till sist hålla tryckt och färdigt i handen. Fotona på Asayiş Jîn, den helkvinnliga poliskåren i Qamishlo, tog jag bara en timme innan jag arresterades vid en vägspärr av den syriska regimen. Under loppet av några sekunder lyckades jag byta ut minneskortet i kameran mot ett kort med mindre känsliga bilder på, och hålla kortet med dessa och andra foton på gömt under hela fångenskapen. Varje dag kändes beslutet allt viktigare, och allt mer idiotiskt ifall jag skulle bli påkommen. Men så blev det inte, och vi har fått oss ytterligare ett bidrag till samhällsbildningen. 
Tintin i regimens fängelsehåla?
Det finns ännu mycket att förklara och redogöra för, men det har jag varken tid eller ork till. Mer än två månader har passerat sedan mitt förra blogginlägg och det har funnits få lediga stunder för att prioritera något skrivande här, sedan jag kom hem till Sverige igen den 25 februari. Då var jag redan försenad med två reportagetexter, och hade flera andra texter att skriva. Inga uppdragsgivare krävde förstås att jag skulle leverera i det läget, men jag var själv väldigt angelägen om att skriva dem. Lika angelägen har jag varit att tacka ja till de flesta erbjudanden om framträdanden och intervjuer, både för att informera och klarlägga, och som en form av terapi och styrkeuppbyggnad.
Den 15 februari blev jag som förste utländske journalist under det här kriget gripen av den syriska Assadregimen, vid en av de fickor de ännu kontrollerar i staden Qamishlo (Qamishli), nordöstra Syrien. Qamishlo är huvudorten i den nu självstyrande kantonen Cezire/Jazira, och dit hade jag kommit för att skriva för bl.a. Kyrkans Tidning, Ny Tid (Finland), Feministiskt Perspektiv, Arbetaren och Frihet. Jag och min kurdiske tolk Sabri Omar låstes in i ett underjordiskt regimfängelse i samma stad, där jag bevittnade utstuderad misshandel och tortyr av andra fångar, som i vissa fall var oppositionella mot regimen, i andra fall anhängare till Islamiska staten. Fyra dagar passerade, i en mörklagd isoleringscell utan någonting att göra, och där jag blev sjuk. Sedan flögs jag och Sabri under falska namn till Damaskus tillsammans med agenter från State Security, det syriska inrikesministeriets säkerhetstjänst, och låstes in på vatten och bröd i isoleringsceller på Avdelning 300 – eller Spionageavdelningen. Efter långdragna förhör skiftade fokus där från att jag tagit mig in i landet utan visum, till att anklagas för att vara en spion för den israeliska säkerhetstjänsten Mossad. Men utan att vi visste om det hade kantonen Jaziras kurdiska administration satt hårt politiskt-militärt tryck på regimen för att få oss fria. Till slut flögs jag och Sabri tillbaka, och släpptes.
Händelsen var förstås dramatisk och mycket farlig i sig. Det kunde ha slutat fruktansvärt mycket värre, om det inte varit för några få omständigheter. Men händelsen blev uppmärksammad i hela världen också på grund av att kurderna – länge marginaliserade och bortglömda i det syriska dramat – lyckades tvinga Assaddiktaturen på knä. Regimen tappade byxorna inför omvärlden när de förlorade maktkampen mot kurderna, och tvingades släppa oss efter kanske rekordkort tid i säkerhetstjänstens hjärta.
Det har skrivits väldigt mycket om det här, både i Sverige och internationellt. Vid ett tidigt skede när allt bara var ett enda frågetecken, när det stod klart att regimen och inte Islamiska staten hade fångat oss, när vi hade blivit fria och när jag landat i Sverige. Flera uppdragsgivare skrev väldigt fina texter som välkomnade mig hem, som Kyrkans Tidning. Arbetaren kan ha haft en av de mest smickrande rubrikerna, och till och med statsminister Löfven uttalade sig om mig. Likaså flera internationella förbund som organiserar journalister.
Men jag skulle också kunna kommentera en hel massa om vissa mediers skadliga brist på källkritik, och förmåga att sprida inkorrekt information, som resulterat både i att felaktiga rykten om mig spritts och i att jag drabbats av näthat. Jag har fördummats av folk som tycker jag solkar ner journalistyrket. Jag har fått email av anhängare till Assadregimen, som skrivit att jag ljuger och har det syriska folkets blod på mina händer – och på min penna. Och min fjärde reportageresa till Syrien gav också upphov till märkliga kommentarer från vissa kollegor, när jag var nyss hemkommen från dramat igen.
Dessa har sammanfattats kanske allra bäst av Dagens ETC:s chefredaktör Andreas Gustavsson, i ledaren ”Sverige behöver fler journalister som Joakim Medin” den 2 mars. Den går tyvärr inte längre att hitta online efter att ETC:s webbsida kapades av ”Hacker of Islam” två veckor senare.
Jag är inte säker på ifall någon faktiskt exakt yttrat orden ”Tintin-komplex” om mig, som Andreas skriver ut, men det är ändå ett utmärkt ordval för att beskriva förminskningen jag själv kände av. Och referensen är hemskt ironisk. Nästan exakt sex år tidigare skrev jag en artikel till en studentnationstidning i Uppsala, om mina upplevelser som fredsobservatör hos zapatisterna i EZLN, den progressiva gräsrotsrörelse som organiserar sydöstra Mexicos ursprungsbefolkning och fattigbönder. Som först offentliggjorde sin existens genom ett väpnat uppror 1994. Artikeln hette ”Kalmariten hos gerillan” och anspelade förstås skämtsamt på en av historierna om Tintin. Några månader senare fick jag jobb som fotograf åt en amerikansk reporter under statskuppen i Honduras, om upptäckte att det var ett jobb jag ville fortsätta med. Aldrig trodde jag att en Tintinreferens skulle hemsöka mig åratal senare, som heltidsarbetande utrikesjournalist.
Hos samma ETC fast i deras helgtidning skrev jag ett långt reportage i mitten av mars, om mina observationer som fånge i Assadregimens grottor. Inte heller det finns kvar online efter Hacker of Islam-stöten, men finns att läsa genom en länk här. Kanske kan mina observationer även i en trängd situation som denna sätta punkt för en del av misstänkliggörandena. Nog är jag journalist, en passionerad och ännu idealistisk sådan, och skit samma ifall min lugg påminner om Tintins.
Fängelse 2.0
Incidenten som jag bloggade lite längre om tidigare, publicerat i Dagenc ETC nu i veckan.
Västerbotten och masskommunikationssamhällets misslyckande
Resan gick norrut i tisdags. Sex timmar med tåg upp till Umeå, där jag höll ett föredrag arrangerat av Bilda om ISIS expansion, flyktingströmmarna den orsakade under fjolåret, om det kurdiska motståndet och varifrån det hämtar sin styrka. Lokalen i Kafé Station blev helt fullsatt med runt 120 personer, och de många frågorna efteråt visade ännu en gång hur detta är ämnen som verkar angå många. Ingen eller åtminstone få går längre utan emotionella band till det som sker i händelsernas centrum, hundratals mil bort.
Jag diskuterade även den uppmärksamhet både ISIS och dess västkurdiska bekämpare nu fått, och bad de åhörare räcka upp en hand som hade läst/hört sig till en god bild av detta även innan sommaren 2014. Inte en enda person gjorde så. Folk i Kafé Station hade ständigt hört om Assadregimen och dess rebelliska opposition, men inte om de aktörer som nu skapar rubriker. Det kom vi fram till säger ganska mycket om både det svenska medieklimatet och vanliga människors informationsinhämtning, i vårt så kallade masskommunikationssamhälle. Vi har misslyckats, trots vår moderna teknik och trots att det syriska kriget gett upphov till vår tids största flyktingkatastrof.
Västerbottens-Kuriren var på plats och skrev sedan bl.a. om detta, och hur verkligheten aldrig är så enkel som den verkar.
På väg till föredraget stannade jag även till vid radiohuset, och blev intervjuad av P4 Västerbotten om den svåra situationen i Syrien och mer. Just så dyster jag ser ut hade jag anledning att vara.
Följ länken eller lyssna här:
Söderhamn och jakten på Serhildan, YPJ-soldaten
I onsdags åkte jag till Söderhamn för att föreläsa om kurderna och kampen mot ISIS, vid ett arrangemang på stadsbiblioteket. Det var årets första föreläsning och den första gången jag talade om det nya besöket till Kobane. 80-90 personer satt i publiken och två äldre damer ska ha ha fått sådana känslor att de efteråt genast ville bli stödaktivister.
Söderhamn blev också första gången jag kunde uppdatera åhörarna om Serhildan, ett återkommande personexempel jag lyft i höstens föreläsningar. Jag träffade denna 19-åring från Kobane, som gått med i Kvinnornas försvarsenheter (YPJ) för ett år sedan, vid den östra fronten strax utanför staden i slutet av september 2014. Hon tog skydd bakom en husknut tillsammans med två kvinnliga och lika unga stridskamrater, och pekade på en by som hette Ali Shar två kilometer bort. Just där hade ISIS ställt upp sitt artilleri och försöka pricka Kobanes centrala radiomast – men de siktade uselt och träffade istället civila bostadsområden runt omkring. Serhildan höll på att spänna fast en ny rem vid sin Kalashnikov. Det var det enda vapen hon och de andra skulle använda senare på natten när de skulle försöka ta tillbaka Ali Shar – där ISIS dock hade egna pansarvagnar.
Bilder av henne, den långa till höger, har jag fått publicerad i ett flertal tidningar i Sverige och Europa. De har även visats under många föredrag jag hållit, och flera gånger har åhörare undrat vad som blev av henne. Jag har inte kunnat svara, men det såg mörkt ut i och med att Kobanes östra front var den första att tryckas tillbaka ända till staden och övergå till gatustrider, i början av oktober.
När jag återvände till Kobane i december hade jag med mig exemplar av en tidning där jag publicerat ett reportage från staden, för att visa de kvarvarande kurderna och mina vänner. Samtidigt inledde jag genast en jakt för att försöka hitta Serhildan igen, eller åtminstnoe få veta vad som hänt med henne. Hon fanns med på bild i samma tidning, som jag visade upp särskilt för alla kvinnor i YPJ jag stötte på.
Kurdiska medieaktivister engagerade snart även försvarsstyrkornas ledning i sökandet, som efter en halv vecka hörde av sig: ta dig till den södra fronten (nu mitt i stan), och den främsta stridslinjen mot ISIS. Väl där fanns det ett granatskadat hus med stora hål i väggarna, där ett skyttevärn byggts på taket av grusfyllda säckar. Där fanns Serhildan. Efter en stund av översvallande känslor fick jag göra en ny intervju med henne, om hennes tankar och motivation, och om vad som hänt sedan sist.
För några dagar sedan publicerade den amerikanske journalisten Danny Gold ett reportage hos VICE, från Kobane. Han var i staden under 48 timmar och beskriver mitt sökande efter Serhildan. Men också reaktionerna från de jag frågade: ha inte för stora förväntningar, tyvärr har vi har alla förlorat många kamrater.
Själv blev Serhildan mycket nedstämd när jag frågade om de andra unga kvinnorna, som fanns med både på bild med henne eller på egna bilder, i min mobiltelefon. Hon pekade ut person efter person som shahid, martyr. Nästan inga andra från vårt förra möte levde längre, och själv hade Serhildan undkommit ISIS med två kulor i kroppen. Nu ville hon hämnas sina vänner.
Att jag dock lyckades hitta henne ännu vid liv har kommit att exemplifiera Kobanes hela motstånd. Efter fyra månader av belägring och krig, och över 40 dagar utan någon assistans från omvärlden annat än i form av flygbomber, stod en 19-årig tjej från stan som skottskadats och mist många vänner ännu på vakt i sin hemstads ruiner, och vägrade ge efter för trycket från fundamentalisterna. Hon blir därför en av de starkaste människor jag mött.
Vårt möte slutade i både glädje och ett sorgligt konstaterande. Samma dagar rapporterades det att Tjeckien levererat 5000 antitankmissiler till peshmergastyrkorna i irakiska Kurdistan. De har även tagit emot vapen från USA, Tyskland osv, att använda mot ISIS. Men Serhildan, som låg vid den främsta stridslinjen mot samma fiende, hade precis samma Kalashnikov som hon hade spänt fast en ny rem på vid vårt möte i september. Hon och de andra i Kobane har inte fått samma vapenleveranser från omvärlden.
Kommer hon ännu att leva vid mitt nästa besök till Kobane?