Posts Tagged: Kurdistan
Rapporter från Raqqa
I juni i år lyckades de USA-stödda Syriska demokratiska styrkorna (SDF), som domineras av kurdiska styrkor, för första gången tränga in staden Raqqa i norra Syrien. Islamiska staten (IS) utropade Raqqa till sin ”huvudstad” efter att man utropat ett eget kalifat på de stora landområden man dittills erövrat, på sommaren 2014. Slaget om Raqqa är en av de viktigare händelserna som kommer avgöra hur IS uppbyggnad och hotbild utvecklas under de kommande åren, även om det inte avspeglas i antalet utländska journalister som är på plats för att bevaka striderna. Men vissa är trots allt där.
En av dem är den 22-åriga ”Roza”, som kommer från södra Sverige och lämnade sin familj för att idag frivilligt delta i striderna i Raqqa. Vi möttes redan sommaren 2015 i staden Qamishli, i en akademi där hon och ett fåtal andra västerlänningar gick en intensivkurs i det kurdiska språket. Flera av dem skulle sedan bli soldater i de kurdiska styrkorna och kriga mot IS, likaså Roza. Det tog nästan precis två år att publicera artikeln om vårt möte den där dagen och om hennes fortsatta närvaro som soldat.
Roza har tidigare inte varit intresserad av att sätta någon medial uppmärksamhet på sig själv eller att själv skriva om vad hon gör i Syrien, i sociala medier. Nu i juli gick hon till sist med på att jag publicerade den första intervjun med henne, eftersom hon velat få fler att känna empati med människor långt borta. Läs intervjun med Roza här.
Svenska ”Roza”, 22 år, till höger har varit med i de kurdiska styrkorna som strider mot IS sedan sommaren 2015. Foto: privat.
Bland alla rubriker, storpolitiska utspel och svartvita skräckhistorier om IS övergrepp kan det fortfarande vara svårt att se hur helt vanliga civila, långt borta, drabbas av kriget. Eller så upphör det helt enkelt att vara intressant, på grund av en ”mättnad” över sådana berättelser. Jag skrev en krönika om den internationella tystnad som rådde om staden Kobane på sommaren 2015, efter att IS mördat 251 civila där. Trots all den uppmärksamhet staden fått bara några månader tidigare.
På samma sätt hör vi idag mycket lite om hur många oskyldiga civila som dödas i USA-koalitionens bombmattor över IS-territorier. USA har bara erkänt att några hundra civila dödats. Flera väststater som ingår i koalitionen vill fortfarande inte kännas vid ett enda sådant dödsfall, i deras flyganfall. Många utomstående bedömare är dock överens om att luftkriget mot IS inte skiljer sig dramatiskt från andra luftkrig. Naturligtvis träffas inte bara militära militära mål, utan även vanliga bostadskvarter, vilket framgick med all tydlighet i de bilder ETC publicerade i juli.
Under nästan hela sommaren i år har Morukc Umnaber, en internationell konfliktfotograf som jag arbetat med flera gånger tidigare i Irak och Turkiet, varit på plats för att skildra utvecklingen vid Raqqas frontlinjer. Där har han varit inbäddad i SDF. Några av hans bilder har publicerats på webben, med bildtexter skrivna av mig. Se bildreportaget från Raqqa här.
SDF-soldater på en förstörd gata i stadsdelen Al Dariya, västra Raqqa, juli 2017. Foto: Morukc Umnaber.
Efter Mosul: nästa konflikt i Irak stavas Kirkuk
Ännu en gång har flera månader passerat, sedan jag sist skrev något i bloggen. Det är svårt att få tiden att räcka till och under större delen av sommaren har jag dessutom klivit in som reporter på ETC:s huvudredaktion i Stockholm, samt som vikarierande redaktör för ETC Uppsala. För första gången på fem långa år har jag haft en fast arbetsplats. Ett kontor, ett skrivbord och kollegor på båda sidorna, vilket skilt sig dramatiskt från de hotellrum, vänners lägenheter, militärbaser, sjukhus, hyrbilar och andra platser jag haft som skrivkontor under mina år som frilansjournalist. Snart skall denna arbetsperiod dock upphöra, och jag ger mig ut på vägarna som utrikesskribent igen. En av de första anhalterna blir norra Irak och irakiska Kurdistan.
Den 9 juli utropade Iraks centralregering landets näst största stad Mosul som befriad, nära nio månader efter att operationen mot IS ockupation påbörjades. Jag skrev om detta i en artikel och om hur jag var på plats vid fronten för att skildra de första dagarna av operationen, i oktober 2016. Men vad händer nu?
Röster på marken hade redan förutsett att omvärldens och de internationella mediernas intresse skulle minska, så snart de spektakulära urbana striderna i Mosul var över. Just så har det också blivit. Nu återstår det trista återuppbyggnadsarbetet, som aldrig har åstadkommit särskilt stora rubriker i omvärlden, samt det krävande arbetet att besegra IS salafistisk-jihadistiska ideologi. Inte heller den kampen fick tidigare särskilt stor internationell uppmärksamhet, vilket var en av anledningarna till att IS kunde dyka upp ”från ingenstans” sommaren 2014.
En annan källa till stora spänningar som nu närmar sig med stormsteg, är den planerade folkomröstningen för självständighet, i irakiska Kurdistan den 25 september. Både de Iranstödda shiamiliserna och centralregeringen i Bagdad har sagt att man vägrar acceptera några landavträdelser eller någon kurdisk självständighet.
Redan i april och maj var jag på plats i området och framför allt i den oljerika provinsen Kirkuk, som officiellt tillhör Irak men kontrolleras av irakiska Kurdistans militära styrkor. Där skildrade jag spänningarna på marken kort efter att kurderna annonserat sin plan om en folkomröstning, intervjuade rivaliserande politisk-militära läger och skrev både för svensk och för norsk dagspress, däribland Klassekampen. I Kirkukprovinsen varnade alla sidor för att de strider mellan shiamiliser och kurdiska styrkor som redan dök upp 2015 och 2016 kan återvända. Det var också något det varnades för i januari, när jag intervjuade en internationell talesperson för shiamiliserna samt flera befäl i de kurdiska västunderstödda peshmergastyrkorna.
På grund av västkoalitionens närvaro på marken ber alla idag om intervention och medling, för att förhindra framtida konflikter. Men västkoalitionen har mest bara fokuserat på IS. Med lite otur stavas nästa konflikt i Irak efter Mosul, därför Kirkuk.
Frågan om vem som ska kontrollera Kirkuk har ytterligare spätt på konflikterna på marken. Foto: Joakim Medin.
Rädsla och avsky i Turkiet: artiklar 2016-2017
Sedan det misslyckade kuppförsöket mot president Recep Tayyip Erdogan ägde rum i juli 2016, har Turkiet fallit ner i ett nattsvart mörker. Omedelbart efter kuppförsöket införde regeringen undantagslagar, som är på plats än idag, och som möjliggjort för regeringen att kunna nedmontera eller kraftigt försvaga hela det fristående, oppositionella civilsamhället och andra regeringskritiska eller granskande institutioner. Utvecklingen kulminerade i regeringens seger i folkomröstningen i mitten av april i år, om att införa ett presidentsystem med mycket svaga demokratiska kontrollfunktioner, som i princip legaliserar den makt Erdogan redan har (men egentligen inte får ha, enligt det nuvarande systemet).
Jag var på plats i Turkiet för att bevaka denna folkomröstning och skriva om den politiska situationen. Likaså har jag rapporterat om utvecklingen i en rad artiklar och reportage, när jag flera gånger besökt landet – men utan att blogga om det här. Med tanke på hur stor internationell uppmärksamhet de omfattande nedslagen mot oppositionella krafter i Turkiet fått, tänker jag att en sammanställning är på plats. Här kommer ett urval av mina texter, som publicerats på webben.
När kuppförsöket mot president Erdogan inträffade hade jag redan varit i Turkiet i en och en halv månad, för att dokumentera övergreppen i den sydöstra landshalvan sedan kriget mot den militanta kurdiska rörelsen återvände 2015. Jag skrev sedan flera artiklar från huvudstaden Ankara, om den politiska stämningen dagarna efteråt. Jag besökte regeringens stödmanifestationer och talade med Erdogans anhängare, jag talade med den kurdiska parlamentariska oppositionen, och blev en natt omringad av de ultranationalistiska islamister som drog omkring på gatorna.
I september 2016 intervjuade jag Selahattin Demirtas, den välkände partiledaren för den pro-kurdiska oppositionspartiet HDP i parlamentet, som när han besökte Stockholm. Demirtas berättade om situationen i landet och förklarade att det bara var en tidsfråga innan han och ett flertal av hans parlamentskollegor i partiet skulle bli arresterade. Anledningen var att de alla stod anklagade och åtalade för terrorbrott, men vägrade acceptera detta och vägrade gå till förhör och sessioner i domstol relaterade till dessa anklagelser. I början av november arresterades Demirtas och ett flertal andra HDP-parlamentariker, och de sitter än idag bakom galler.
I november mottog den turkiska dagstidningen Cumhuriyet, som är den äldsta publikationen i landet, det alternativa Nobelpriset vid en ceremoni i Stockholm. En medarbetare från tidningen kom på besök för att motta priset och berättade i en intervju om mediernas situation, om slakten på pressfriheten, och om hur Turkiet förvandlats till världens största fängelse för journalister. Läs intervjun här.
När det hade blivit december satt stora delar av den kurdiska, politiska ledningen i både det parlamentariska partiet HDP och dess regionala systerparti DBP, i turkiskt fängelse. Anklagelserna rörde terrorbrott, men både partierna själva och en hel del utländska bedömare ansåg att arresteringarna var tänkta att försvaga den kurdiska oppositionen, och automatiskt stärka Erdogans planer på att införa ett auktoritärt presidentsystem. Läs mitt reportage om detta, från staden Diyarbakir.
I februari-mars besökte jag Istanbul och Ankara, för att möta olika politiska sidor och samla material till flera publiceringar. Då hade Erdogan och hans allierade i det ultranationalistiska partiet MHP fått igenom sina planer på ett presidentsystem, i parlament. I april skulle landet gå till folkomröstning i frågan – samtidigt som undantagslagar fanns kvar och oppositionella ännu blev avskedade från sina jobb, fängslade eller gick i exil. Hur kände landets opposition, inför denna situation? Läs mitt reportage här.
Nästa månad besökte jag ännu en gång Istanbul och Ankara, för att bevaka när denna folkomröstning ägde rum. I ett reportage såg jag president Erdogan kampanjtala och mötte både hans anhängare och motståndare. I ett annat reportage talade jag med flera turkiska akademiker, som analyserade bakgrunden till Erdogans maktambitioner och grepp om landet.
Dödsstöten för Turkiets demokrati bör oroa oss alla. Så skrev jag i en kommentar dagarna efter folkomröstningen, när det stod klart att Erdogan och regeringen vunnit med en mycket liten majoritet av rösterna – trots den mycket omfattande (läs: även storleksmässigt) propagandakampanjen från regeringen, för att folk skulle rösta Evet – Ja. Valresultatet innebar i princip att ja-sägarna avskaffat landets demokrati, när det nya presidentsystemet införs år 2019. Det här ger upphov till en ännu dystrare situation för de demokratiska och oppositionella krafter, som ännu inte tystats eller gått i exil. Varför detta direkt berör även oss i Sverige, är för att asylsökande turkar – politiska flyktingar – var den flyktinggrupp som vuxit störst i antal i Sverige under 2016. Med Erdogan och hans övergrepp kvar vid makten bör vi räkna med en fortsatt flyktingvåg till Europa och Sverige, från Turkiet.
Den långa, blodiga vägen till Mosul
Jag har blivit en usel bloggare. Eller, så var jag inte särskilt bra ens från första början. Det går långa perioder mellan att jag skriver och uppdateringarna blir väldigt sena. Problemet är den ständiga tidsbristen – att du som frilansjournalist också måste syssla med bokföring, reklam för ditt arbete, smarta små inlägg i sociala medier, förberedelser inför föreläsningar, bildredigering, för att inte tala om research för att hålla dig uppdaterad inför nya jobb och reportageresor.
Den 17 oktober påbörjades slaget om Mosul, för att driva ut Islamiska staten från denna Iraks näst största stad. Slaget kommer att avgöra Iraks framtid. Men nu har offensiven tydligt bromsat in, till stor del på grund av det hårda motstånd IS fortsatt bjuda, samt på grund av de stora förluster Bagdads styrkor har lidit vid frontlinjerna. I skrivande stund vet vi att inte alla av de sju beväpnade aktörer som först sade sig vilja ingå i offensiven, ännu de facto gör det. Men det betyder inte att de inte kommer göra göra det framöver. Ännu vet ingen hur slaget kommer utveckla sig, eller ens sluta.
När Mosuloffensiven började i oktober befann jag mig redan sedan en tid tilbaka i det kurdiska, norra Irak, för att göra research och vara på plats i förväg. Många antog med rätta att krigståget skulle börja röra på sig strax före det amerikanska presidentvalet. Fram till början av november skrev jag ett flertal artiklar och reportage i svensk och norsk press, både bakom och framme vid fronten. I båda fallen fokuserade texterna mycket på politiska spel, brister och framtida utmaningar, snarare än bara på krigets brutala yttre.
Slaget som avgör Iraks framtid
”Tyvärr är kriget mot IS inställt inatt, Turkiet säger nej”
Fanatiskt motstånd mot Mosuloffensiv
Den blodige veien til Mosul
Här hamnar de som flyr kriget i Mosul
Efter Mosul – nya konflikter?
Kurdiska peshmergasoldater vid Bashiqafronten öster om Mosul, oktober 2016. Foto: Joakim Medin
Mer om Turkiets gömda krig
I juli 2015 återvände inbördeskriget i Turkiet. Eller närmare bestämt, till de sydöstra och kurdiska delarna av landet. Eldstrider, explosioner och flygbombningar dök upp igen och det är ingenting vi inte sett förut, sedan den väpnade konflikten mellan kurdiska PKK-gerillan och den turkiska staten först började 1984. Men den här gången gick konflikten under kort tid till att bli den mest våldsamma någonsin under kriget, med mycket hårda och flera månader långa eldstrider mitt inne i kurdiska städer. Sådana urbana strider varade mellan september 2015 och juni 2016.
Jag har redan tidigare bloggat om detta återuppståndna krig, som Turkiet gärna velat hålla bakom stängda dörrar för utländska observatörer.
I det senaste numret av Amnesty Press skriver jag ännu ett långreportage från sydöstra Turkiet, som nyss kom på webben. Om hur inbördeskriget återvände som en konsekvens av både den militära och politiska utvecklingen i Syrien. ur ideologiska mål låg bakom mycket av det som triggade igång den turkiska regeringens belägringar av kurdiska städer. Samt vilka konsekvenserna blivit, i form av förstörda stöder, mer nationalism, en turkisk militär intervention i norra Syrien för att stoppa kurdernas expansion där. Och en cynisk tystnad framför allt från USA, som själv är högst inblandad i denna konflikt.
Många kurder har anklagat Turkiet för att gladeligen ha gått i krig igen, för att bryta upp de fästen där både den parlamentariska, kurdiska oppositionen HDP och den förbjudna PKK-gerillan har som starkast stöd. Vilket är precis de kurdiska städer, som nu blivit förstörda i eldstrider och vars befolkning utgör de ca 400 000 internflyktingar som uppstått i kriget. Även om vi sannolikt ännu inte har tillgång till alla detaljer, för att fullständigt kunna analysera våldsamheterna sedan förra sommaren, har det även under hösten blivit uppenbart att utvecklingen inte slutat bara för att striderna i städerna gjort det.
Efter att den turkiska regeringen blivit klar med utrensningarna av alla tiotusentals människor med påstådda eller faktiska band till statskuppsförsöket den 15 juli eller predikanten Fethullah Gülens sekt, sa premiärminister Binali Yildirim den 4 september att turen kommit till kurderna. 11 285 kurdiska lärare stängdes av på grund av påstådd koppling till PKK. En kort tid senare togs 24 kommuner över från den kurdiska parlamentariska rörelsen, av förmyndare utsedda av staten. Även där var anklagelserna kopplingar till PKK och de drabbade kommunerna var i åtskilliga fall samma som drabbats hårt av urbana strider.
Nästa steg skulle kunna vara att HDP:s partiledare Selahattin Demirtas arresteras. Han och nästan alla andra parlamentsledamöter från partiet har åtal hängande över sig, som mycket väl kan leda till fängelsestraff – eftersom alla parlamentarikers immunitet togs bort i juni i år. Om detta intervjuade jag Selahattin Demirtas, när han besökte Sverige i september.
Numret av Amnesty Press där mitt reportage finns med har postats ut som gratisexemplar till 12 000 hushåll på Åland. Jag hoppas det bidrar till både diskussion och folkbildning, om detta oroliga hörn av världen.
En modell av Sur, den antika stadskärnan i storstaden Diyarbakir som drabbades av strider 2016. Foto: Joakim Medin
Turkiets gömda krig
Jag har inte bloggat på flera månader. I somras var jag under längre perioder mellan juni och augusti – totalt sex veckor – på plats i det kurdiska sydöstra Turkiet, för att rapportera om konsekvenserna av det återuppståndna kriget mellan staten och den kurdiska PKK-gerillan. Arbetet där var både svårt, påfrestande och riskabelt. Sedan kriget återvände i juli 2015 har hårda strider för första gången utkämpats i urban miljö, mitt inuti ett flertal kurdiska städer. Striderna har lett till en omfattande förstörelse av infrastruktur, offentliga byggnader och civilbefolkningens bostadsområden. Uppskattningsvis 400 000 människor har blivit internflyktingar i sydöstra Turkiet.
Premiärministern Binali Yildirim förklarade de urbana militära operationerna över i slutet av juni. Den sista staden där strider pågick samma månad var Nusaybin, precis vid gränsen till Syrien. När jag strax efteråt försökte komma in i Nusaybin, eller i andra krigsdrabbade områden, var det i princip omöjligt på grund av polisens avspärrningar. Titeln på detta blogginlägg är skamligt stulet från artiklar med samma namn, i både Time Magazine och The New York Times. Kanske även från fler håll. Det nygamla kriget mellan kurder och den turkiska staten har till stora delar hållits gömt från omvärlden, av den turkiska regeringen. FN:s människorättskommissarie Zeid Ra’ad Al Hussein begärde i maj i år tillträde till områden som drabbats av striderna, för att utreda kurdiska anklagelser om mycket grova övergrepp begångna av den turkiska armén. Turkiet har ännu inte besvarat denna formella förfrågan. Utländska journalister är inte välkomna att på egen hand utreda vad som hänt och jag blev själv stoppad och kvarhållen av turkisk polis två gånger i juni respektive augusti.
Hand i hand med att de båda parternas väpnade styrkor attackerat varandra har även situationen för kurdisk civilbefolkning och den kurdiska politiska oppositionen kraftigt försämrats, sedan förra sommaren. Flera långa texter har publicerats från området och om denna utveckling. Läs mitt reportage nedan, i tidningen Frihet. Läs mitt första reportage i Dagens ETC och mitt andra reportage i Dagens ETC.
Sönderkrigad kurdisk stad, sydöstra Turkiet. Foto: Uygar Önder Simsek
I juli reste jag även till irakiska Kurdistan, för att besöka PKK-gerillans högkvarter uppe i Kandilbergen och fråga folk där hur de själva ser på konflikten, som inte visar några tecken på att ta slut efter 32 år av krig. I en dalgång fick jag intervjua Cemil Bayik, som anses vara den högste agerande ledaren över PKK och som varit med i rörelsen sedan mitten av 1970-talet. Eftersom Bayik är ledare över en massrörelse som idag har en stor utbredning i både Turkiets och Syriens kurdiska delar – vilket är en av anledningarna till att kriget återvände i fjol – ställde jag flera frågor om hur han själv ser på Mellanösterns framtid. Läs intervjun, som publicerades i Dagens ETC.
Kriget har lett till mycket allvarliga konsekvenser för regionen och för civilbefolkningen. USA och EU:s dominerande medlemsstater samt institutioner har naturligtvis uppmärksammat denna oroliga utveckling. Men ända sedan kriget återuppstod i fjol har de mest bara bemött detta med tystnad – eller med strategiska uttalanden, som ska förneka deras egna band till utvecklingen.
Egentligen är västvärlden mer inblandad i det kurdisk-turkiska inbördeskriget än någonsin tidigare. Vad som möjliggjort detta, är kriget i Syrien. Läs mina reportage från de irakisk-kurdiska Kandilbergen och hur dessa politiska spel ser ut, som publicerats här i Sverige och här i Norge.
Kandilbergen, irakiska Kurdistan. Foto: Joakim Medin
Bokintervjuer
I samband med släppet av min bok ”Kobane”, som handlar om kriget i Syrien och särskilt de roller de syriska kurderna kommit att få i kampen mot Islamiska staten (IS), har jag blivit intervjuad ett flertal gånger i radio, TV och tidningar. Några har publicerats bara på papper och inte online. Men fler intervjuer finns nu att kolla in för den som är intresserad.
Läs i Feministiskt perspektiv, i Omvärlden, i Flamman, samt i Aftonbladet.
Sykes-Picot och den västerländska historielösheten
Den 16 maj fyllde det brittisk-franska, koloniala Sykes-Picotavtalet 100 år. Avtalet lade grunden till Mellanösterns moderna gränser och både kurder och IS har hänvisat till det som en drivkraft bakom sina respektive kamper. Ändå fick hundraårsdagen inte någon särskilt stor uppmärksamhet i många medier. Få svenskar känner till Sykes-Picot och Europas roll bakom flera grundläggande problem i Mellanöstern. Varför är det så? Läs min senaste krönika i ETC Uppsala.
Nytt bokutdrag: augusti 2014, Shingals yezidier räddas från IS folkmord
Den 10 maj publicerade ETC ett annat utdrag från min bok ”Kobane”. Kapitel tre, augusti 2014, om när YPG och YPJ räddade de omringade yezidierna från Shingalbergen och IS folkmord, in i Rojava, Syrien. Jag och min fotograf Thorkil Rothe var de första, och i flera dagar enda, utländska journalisterna som bevittnade denna räddningsoperation inifrån Syrien, vid en syrisk-irakisk gräns som då både IS och kurder gjort sitt bästa för att montera ner.
Abdulselam Mohamad kommer tillbaka från en tvärgata med ett leende på läpparna. Han har varit bekymrad över min vegetarianism och undrat hur vi ska lösa det med middagen, men lyckligtvis höll ett gatukök ännu öppet som sålde falafelrullar. Vi går tillbaka genom ett kvällsmörkt Qamishlo, på bakgator för att undvika Assadregimens farleder, och äter vår mat på Tev-Dems huvudkontor.
I sammanträdesrummet har teven stått på oavbrutet sedan i morse. Det har gått två dagar sedan yezidierna flydde upp i bergen, och PKK-vänliga kanaler blandar patriotisk musik med nyheter om utvecklingen. Men sedan några timmar tillbaka visas framför allt gerillasoldater i Qandilbergen, som ger sig av i pickupbilar. Bilderna varvas också med gårdagens uppmärksammade teveintervju med Murat Karayilan, överbefälhavaren över PKK:s gerillaarmé. Karayilan förklarade att de inte passivt kunde se på när kurder massakrerades. Hans styrkor förberedde därför omedelbart avfärd för att slå tillbaka IS.
– Nu borde de snart vara här. YPG har redan gått över gränsen, och igår utropades Shingals motståndsstyrkor med yezidiska krigare som följt med dem. Det här är historiska dagar, säger Abdulselam Mohamad.
”Kobane” – Releasefesten
Igår firades utgivningen av min debutbok ”Kobane – Den kurdiska revolutionen och kampen mot IS” med fest och författarsamtal, på Södra teatern i Stockholm. Medverkade i samtal om Kurdistan, Kobane, kriget i Syrien, IS och mycket mer gjorde Besir Kavak från Kurdiska redaktionen på Ekot (SR), Evin Ismail som är doktorandstudent vid Uppsala universitet och forskar om IS, och Pishko Shamsi som i fyra år arbetat för FN:s Syrienkommission (The Independent International Commission of Inquiry on the Syrian Arab Republic).
Hela författarsamtalet streamades live av Leopard förlag och kan ses nedan.