Posts Tagged: Journalistik
Remnants from the Caliphate
A short but analytical piece of mine was published a week ago by Blank Spot Project, a Swedish media project specializing in covering lesser known stories and perspectives. One such story is – even if it should not be – a thorough explanation about what the Islamic State really is, what kind of society they constructed and where they find inspiration. Of course we already hear a lot of them, but most times the stories produced are oversimplified, made in great haste or simply ridiculous.
During 2014-2015 I have collected almost every object from them that I have been able to find, all over northern Syria. Sometimes weeks after the Caliphate soldiers left the scene, sometimes a day after, at least one time when they were only 50 metres away. In this piece I go through a collection of many things in my possession, and offer an insight into their new de facto state. This has now gone viral and and a panel talk is planned next week, among other things.
The question is, when I think of it – are they remnants or not, in the true meaning of the word?
You find the story here. And an interview with me here. Google Translate if you need to.
Joakim Medin: Communication in a mass communication society (TEDx Talk)
My talk att TEDxUppsalaUniversity in late November 2015 has now been edited and made it to Youtube and the the official TEDx Talk channel. I feel mighty good and hope a lot of people will see it – and question the time we live in. Even better, if people also make themselves agents of change because of it.
Below my photo of the Syrian Kurdish female fighters of the YPJ, rescuing the Yezidi refugees from Shingal mountain in early August 2014. Today super normal to publish photos of and report on. Back then, it was deleted from Swedish Public Service after two hours. Why?
Medieåret 2015
Så här summerade jag det, i årets sista nummer av Journalisten. Håller ni med?
Årets scoop: ”The Terror Strategist”, Der Spiegel avslöjande reportage om IS organisation och samhällsbygge, genom handskrivna strategidokument funna i Syrien.
Årets journalist: Christoph Reuter. Få stjärnreportrar smugglade 2015 sig själva över den syriska gränsen, bak på ett lastbilsflak, för att själva rapportera inifrån kriget.
Årets flopp: Säpos falsklarm om en misstänkt IS-terrorist i Sverige som medier gjorde ännu större. Många svenskar oroliga – kunde inget skötts lite mer diskret?
Årets flipp: Blank Spot Project – medborgarfinansierad journalistik som bot mot både okunskap och bortprioriterade historier. Viktigt!
Årets drev: Turkiets attacker mot pressfriheten, deporteringar av obekväma utländska journalister, med mera. EUs 27 miljarder kronor efteråt.
Årets mediehändelse: Europa upptäckte på allvar den syriska flyktingkrisen. Till och med svenska lokaltidningar sände egna team till flyktingbåtarna i den grekiska övärlden.
Årets citat: ”That was the fucking news!” Youtubesuccé av komikern Jonathan Pie, som utbränd och rasande BBC-reporter. Briljant.
Ord och inga visor i Aftonbladet TV
Sena november: jag dök upp oerhört tidigt på morgonen i ett inslag i Aftonbladet TV, och berättade om mina observationer av Islamiska staten på plats i Syrien. Här dök ett och annat pekfinger upp om västvärldens och pressens egna föreställningar om livet under IS, vad IS egentligen bygger upp för administration, och vad vi möjligtvis kan vänta oss framöver. Flera av mina egna bilder från min senaste resa till Syrien visades också upp.
Inslaget med en morgontrött Jocke kan ses här.
TEDx Talk at Uppsala University
On 21 November I had the great privilege to be one of the speakers at this year’s TEDx Talk organized via Uppsala University. I and a few others were asked to talk about making a U-turn in life, be it in a career change, a change of mentality, strategy, or even how to make yourself or others cope with a sudden U-turn.
I spoke (in English) about my strategy of leaving my position as a secondary school teacher to become a freelance (by choice) journalist, and try to fill the information gaps in the media I had identified myself. This eventually took me all the way to Syria, to witness world news without any other journalist in sight. But what happened? The lack of knowledge in society, among other journalists and even editors, meant that the information and perspectives I had as a witness was silenced any way. This brought me to the conclusion that we: a) Still don’t have the so-called mass communication society we think we have, despite having more tools for information sharing than ever before, and b) Being just a writing journalist is not the most effective way to reach out either, in a society with a trend where more and more people are simply not following the traditional media outlets.
So I have kept myself busy trying to lecture as much as possible, to both meet the growing interest in the world war in the Middle East, but also to try to do something about the general lack of knowledge and information among ordinary people. Even if they try to follow the traditional media, there is seldom enough space or air time to give a whole background.
As I and maybe even you wait for the official clip of the speech to end up on Youtube, the stremed version can still be seen here via the TedXUU page.
Turné och folkbildning i Mellannorrland
Jag är nyss hemkommen från en veckolång resa där jag farit runt i hela Mellannorrland, och varit inbokad att föreläsa i en ny stad varenda dag. Från en föreläsning i Malmö flög jag norrut, och avverkade i tur och ordning Sundsvall – Härnösand – Kramfors – Östersund – Umeå – Sollefteå.
Någon har kommit med teorin att norrländska orter får färre föreläsare än storstäderna, så hungern är större. Andra har pekat på den stora hetsen kring Islamiska statens eventuella attentatsmän i Sverige, som snabbt gjort många oroliga. Kanske kan båda förklaringarna delvis stämma, men jag vill också tro att mediernas bättre bevakning av Syrien inte minst vad gäller flyktingkatastrofen (efter det generella uppvaknandet när treåriga Alan Kurdi flutit iland död på en turkisk strand), har öppnat upp många svenskar för krigets verklighet och konsekvenser.
Varenda föreläsning fick oväntat gott om besökare. I Kramfors stadsbibliotek och Umeå Folkets hus fylldes varenda stol. På Mittuniversitetet i Härnösand kom över 80 personer och lyssnade, och generellt ställdes det väldigt många viktiga och insiktsfulla frågor. En uppfattning jag därför håller fast vid är att intresset verkar ha vuxit under hösten. Konsekvenserna av kriget har idag känts av mer än någonsin i Sverige, eftersom fler syriska flyktingar än någonsin förut sökt skydd i vårat land, och för att svensk säkerhetspolis också hävdat att IS tänker slå till mot oss.
Min strategi för att möta både detta större intresse – men också brist därpå, som jag ska skriva om snart – har varit att tacka ja till så många förfrågningar som möjligt att komma och tala under hösten. Och gärna i så många olika miljöer som möjligt. Bara under november månad har det blivit hittills 12 föreläsningar, alltså mer än en varannan dag. I lördags var det i akademisk miljö, imorgon tisdag är det på ett ungdomshus. Folkbildning, för att försöka ge svar eller diskutera lösningar, och samla människor, under omvälvande tider. Journalistik ska vara folkbildning.
Starkast intryck lämnade det sista arrangemanget på mig, när jag föreläste i Sollefteå. Hur många skulle egentligen orka leta sig bort till de gamla regementesbyggnaderna, tänkte jag, och höra mig föreläsa i två timmar om Syrien: krig, massdöd, IS, stormaktspolitik och den förvirrande kurdiska frågan. På en fredagskväll?
Hela 45 personer, skulle det visa sig. Nästan varenda stol blev fullsatt av människor i alla åldrar, som valde bort sprit och svensk tacokväll trots att vi tog helg, och trots att jag presenterade ett mycket sorgligare och deprimerande alternativ. Det tycker jag är väldigt symboliskt, om något.
Sundsvalls Tidning intervjuade mig till webb-TV och en artikel, ”Syrien har en dyster framtid”. Just så, även om ingenting är slut än.
Folkbildning om världskriget i Syrien, en fredagskväll i Sollefteå.
Tyst minut för Paris
På Stora torget i Sundsvall intervjuades jag idag av P4 Västernorrland, med anledning av den globala tysta minuten för Paris efter attentatet den 13 november. Många Sundsvallsbor och andra svenskar samlades för att markera mot Islamiska staten (IS) och dess våld, både på den europeiska kontinenten och kanske också i Beirut, för de som hört att det även där ägde rum ett mycket dödligt attentat, dagen före Paris.
Men varför hade så otroligt få svenskar hört talas om IS och dess övergrepp innan deras erövring av storstaden Mosul i Irak, i juni 2014? Varför hade inte mer rapportering kommit om dem, eller om de kurder som några månader efter Mosul blev världskändisar för sin kamp mot IS?
Därför att medier i Sverige och flera andra länder verkar haft svårt att beskriva flera skeenden samtidigt, i och kring det krig som rasat i Syrien. Nu står vi där vi står, i en konflikt som angår och berör oss alla – genom flyktingar till våra städer, genom terror i romantikens stad – men utan att särskilt många människor kunnat få en översiktlig bild av utvecklingen sedan 2011. I en tid då vi har större möjligheter och bättre verktyg för kunskapsinhämtning och masskommunikation, än någonsin tidigare.
Om valet att bli frilansjournalist
Frilansjournalistik kan vara ett hemskt ensamt, och svårt arbete. Men det möjliggör djupdykningar och långa arbetsprojekt som få anställda journalister idag får i uppdrag att arbeta med, av sina arbetsgivare.
Jag medverkade i oktober månads sista avsnitt av Journalistpodden och resonerade om detta, och om att ha betydligt färre livlinor än en anställd, men ändå åka till arbetsplatser som kan vara riskabla. Lyssna här.
Mellan Bokmässan och Bryssel – perspektiv på flyktingkatastrofen
Idag fick jag hembesök av en journalist och en fotograf, som gjorde en TV-intervju med mig om mitt jobb i och kring Syrien. Mot slutet fick jag en fråga i stil med vad jag tycker om dagens rapportering om kriget och dess humanitära konsekvenser. Tidigare har jag varit kritisk till bristande och smal rapportering, men efter att den döde flyktingpojken Alan Kurdi spolades upp på en strand i västra Turkiet har fokus idag blivit bättre. Inte minst på flyktingkatastrofen från främst Syrien, i andra hand Irak och tredje hand Afghanistan – i vars krig västvärlden alla tre gånger själv varit inblandad.
Men när TV-teamet åkt igen tänkte jag på vad allt nytt arbete särskilt kring flyktingarna egentligen spelat för roll, hos makthavarna, i det långa loppet?
Vecka 39 var det bokmässa i Göteborg. Jag höll först inledningstalet på Pedagogiskt Centrums tjuvstart, när de arrangerade FN-rollspel och jag talade om hur min f.d. tolk i Syrien behövt fly regimen, och nu blivit en del av den uppmärksammade flyktingströmmen. Sedan deltog jag i Publicistklubben Västras panelsamtal med Thomas Mattsson, Somar Al Naher, Lotta Härdelin och Khaled Esmael, om huruvida det var rätt av medier att publicera bilder på den döde Alan Kurdi. Det var det, tyckte vi alla med viss försiktighet, och en mycket god konsekvens av det var att flera regeringar och vanliga människor i Europa verkligen fått upp ögonen och ville bistå i flyktingkatastrofen. Med några få undantag, öppnade Europa gränserna – opinionen sades ha ändrats.
Dagen efter deltog jag i Expressens monter, igen tillsammans med chefredaktör Thomas Mattsson samt med Erik Halkjaer, där vi ännu en gång diskuterade Alan Kurdi, vad vi egentligen får veta om Syrien och hur uppmärksamheten lett till solidariskt agerande. Vi hoppades och ville tro att det skulle hålla i sig. Och samma sak hade jag förstås hoppats när jag deltog i SVT Debatt.
Bara några veckor efter Bokmässan kom tvärvändningen i Bryssel. Turkiets president Erdogan, vanligtvis starkt kritiserad för att leda ett land med krackelerande rättssäkerhet, allvarliga människorättsbrott, svåra demokratiunderskott, och där otroligt många av mina journalistkollegor fängslas på grund av sitt jobb, reste dit med bättre självförtroende än på många år. Nu förklarade majoriteten av EU:s representanter att de ville upphöra med för mycket hjälp i Europa åt de flyktingar som lyckats undvika att följa Alan Kurdi i döden. Gränserna skulle stängas igen, och bevakas. Och hjälpen skulle istället ges där borta, på plats – trots att det var just denna taktik FN:s medlemsstater tidigare själva kört i botten. EU behövde Erdogans godkännande för att pumpa in en eller flera miljarder euro i nya tältläger och en förbättrad tillvaro för Syriens flyktingar, i Turkiet.
Erdogan presenterade ett antal krav för detta. Och bara en kort tid senare förklarade EU-kommissionens talesperson plötsligt att Turkiet nu betraktas som ett fullt rättssäkert land, där mänskliga rättigheter respekteras. Även om en del teknikaliteter uppenbarligen måste lösas verkar dealen gå igenom, och successivt ska de flyktingar som inte längre ser något annat alternativ än att fly vidare mot Europa stoppas, och återbördas till Turkiets läger.
Journalistiken, eller åtminstone de humanistiska journalisterna, gjorde dock så gott de kunde. Det var rätt att publicera Alan Kurdi, och att kanske något naivt – men ärligt – tro att det skulle kunna leda till större förståelse i omvärlden. Det var ju trots allt omvärlden som själv redan misslyckats i att tillräckligt hjälpa flyktingarna på plats. Ansvaret för denna nya utveckling ligger på de högsta makthavarna, och det finns säkert gott om folk som undrar ifall allt egentligen bara var ett spel från första början. Och hur länge detta nya spel kring Turkiets inrikespolitiska situation ska fortsätta, när journalister och människorättsorganisationer rapporterar en sak, men EU hävdar en annan? Även om det inte rapporterades så mycket i svenska medier, hade ju trots allt turkiska soldater släpat liket av en ihjälskjuten kurdisk man efter sin pansarbil, på gatorna i en kurdisk stad, dagen före att Erdogan kom till Bryssel.
Allting vände och alla ord förändrades. Så otroligt snabbt det gick, från Bokmässan till Bryssel. Men vad vackert det var, när så många en liten stund trodde att vår medierapportering faktiskt kunde göra bättre människa av hela samhället.
On the cover of The Journalist
I was interviewed for the latest issue of Journalisten, the magazine of the Swedish Union of Journalists. It arrived in my mailbox a few days ago, and in the article I answer questions about my work in Syria, about life and endless struggles as a voluntary freelance journalist. How I went from being a rebellious punkrocker wanting to improve society and world, to become a secondary school teacher, and then moving on to full-time journalism.
And I was very happy to end up on the cover (Dr. Hook).
I also reason about the somewhat controversial question of working as a journalist in war zones or other spectacular environments, and getting a personal kick out of it. It’s true, I confessed. But the kick I get is from knowing that I managed to reach difficult places, that the fruit of my labour is because of hard preparations and research, and that what I document will many times be able to serve as education for others. An extension of my previous job as a teacher.
Follow this link to read, all in Swedish of course.
