Posts Tagged: ISIS
Om granskning av IS, i Grävpodden avsnitt 2
Föreningen Grävande Journalisters ordförande Terje Carlsson intervjuade mig till det andra avsnittet av nya Grävpodden. Om min granskning av Islamiska staten på plats i Syrien, förutsättningarna för att kunna röra sig i området, och slutligen svårigheterna i att sälja frilansmaterial från landet, när flera svenska medier (inte alla) har en policy mot att köpa in det. Det kan man tycka är tokigt, och det har jag sagt flera gånger tidigare.
Global Investigative Journalism Conference 2015
…took place in beautiful Lillehammer, Norway, week 41. I was invited to speak about how I have been investigating the Islamic State (IS) during several visits to war-stricken Syria, and about how valuable it can be to do this investigation on the field, where it all happens.
By visiting frontlines, and just conquered areas, military bases and towns, I have been able to reveal IS as hypocrites, who completely against their own propaganda are using narcotics and various pharmaceutical drugs. With me on the stage I had pills found from an IS base outside of Sarrin, and of course a few pictures from when I found a very large bag of cocaine from an IS local commander, in Kobane last year.
But through this investigation on the field, I have also been able to write about just how advanced the de facto nation-building of IS really is, when they are replacing the Syrian state and governmental funtions with their own system. This is something we rarely see in the Western press, but to get a deeper knowledge about this is important if we are to understand them, and what they do, better. Of course this led to loud protests from someone or two in the audience. It can still be very controversial to speak of IS as something else than just a simple ”terror group”.
The panel discussion together with Rana Sabbagh and Hanene Zbiss can now be seen online.
Mellanösterns nya krig – Turkiet vs PKK
Mellanöstern har fått ännu ett krig. Den här gången är det nygammalt, och har blossat upp igen under sommaren mellan gerillastyrkorna hos Kurdistans Arbetarparti (PKK) och den turkiska staten. Konflikten har varat i 31 år, resulterat i 40 000 människors död, och tog en kort paus under en två och ett halvt år lång vapenvila 2013-2015. Nu har turkiskt artilleri och flygbomber riktats mot kurdiska styrkor i både Turkiet, Irak och Syrien, och PKK-gerillan svarat med blodiga attacker mot turkiska styrkor både i städer och på landsbygd. Alla vet redan att ingen sida kan vinna kriget, men konflikten lever vidare ändå.
Jag har skrivit en artikel i det nu aktuella numret av Fokus om bakgrunden till kriget mellan gerilla och stat, som fick sommarens utlösande faktorer att snabbt eskalera.
Vad som gör denna nya utveckling ännu mer komplicerad, är att den både hänger samman med det nu fyra och ett halvt år gamla syriska kriget, och även för första gången målar in västvärlden i ett helt nytt hörn.
Den internationella koalitionen med USA i spetsen är idag beroende av den kurdiska YPG-gerillan i Syrien, för att ta kampen på marken mot extremisterna i Islamiska staten. Alla blundar därför för att det finns mycket starka kopplingar mellan YPG och PKK, som västvärlden idag stämplar som terrorister på grund av dess våldsamma kamp mot Turkiet för att skapa någon form av självstyre i Turkiet (och mer) för den diskriminerade kurdiska minoriteten. Konsekvenserna av detta cyniska spel är att de kurdiska soldaterna öppet får stöd när de är i Syrien, och till och med beröm i dagarna av USA:s militära ledning. Men så fort de lämnar Syrien klassificeras de som terrorister, och Turkiet som bombar och beskjuter dem får stöd av samma västvärld.
Ett krig är alltid ett krig, med civila offer och förstörelse. Risken är dock att förlusterna kan bli så mycket större i det här kriget, eftersom de kurdiska gerillasoldaterna helt uppenbart riskerar att försvagas i sin kamp mot IS, om de samtidigt måste bekämpa den turkiska staten.
Läs mitt andra reportage från när jag besökte PKK-gerillan vid fronten mot IS i Şengal, där de varit och bad dem att själva kommentera detta dubbelspel och de stora riskerna med det.
Foto: Joakim Medin
Syriens glömda flyktingar
Arbetet med att skriva om Islamiska statens statsbildningsprocess gjorde att jag behövde tala med folk som nyss lämnat territorium direkt kontrollerat av IS. På landsbygden mellan städerna Kobane och Tal Abyad/Gire Spi i norra Syrien besökte jag därför ett informellt flyktingläger i byn Ayn Bate. Här levde ett stort antal av de människor som var den flyktingströmmen att lämna IS officiella huvudstad, Raqqa, när de fördrevs därifrån i juni. Den enda anledningen var att de var kurder.
I Ayn Bate levde nu runt 80 egendomslösa, kurdiska familjer. De var inhysta i klassrum i en gammal skolbyggnad som utrymts, i ett gäng grå tält på skolgården, och i hemmen hos solidariska privatpersoner i byn. Det var 45 grader varmt och svårt för alla.
Efter alla intervjuer om livet under IS besökte jag skolbyggnaden. I varje klassrum bodde människor, som förlorat allt. I varje korridor satt människor på golvet, på enstaka stolar. En medelålders kvinna med små barn omkring sig ropade uppgivet att de bara hade bröd och turkisk sylt att äta, samt några konservburkar med dolma. Hon öppnade upp en av burkarna framför mig och rynkade på näsan inför innehållet, som blivit unket i hettan. Där fanns ingen elektricitet, inga fungerande kranar, och det enda vattnet att dricka var som bäst ljummet och förvarades i plastdunkar.
– Kan du hjälpa mig komma till Sverige? frågade en man bland många andra. Han hade varit där förut, för runt tio år sedan, för att hälsa på släktingar.
Flyktingarna mottog inte heller någon assistans, annat än vad som kom från de lokala regionala myndigheterna. Men det krigsdrabbade Kobane, en dryg halvtimme bort, ligger till 80 procent i ruiner och har sina egna enorma problem.
Det här var ett sorgligt exempel som lämnade avtryck hos mig, på Syriens glömda flyktingar. Få om några utomstående känner till flyktinglägret och de 80 familjerna i Ayn Bate, eftersom få om några utländska journalister idag kommer till Kobane och dess landsbygd. Få internationella hjälporganisationer finns på plats i regionen, därför att vissa inte tillåts jobba på grund av hotbilder, och andra ser en större poäng i att hjälpa folk på andra sidan gränsen i Turkiet.
Det gick inte att säga någonting till familjerna i skolbyggnaden, som såg ut att ge dem något hopp.
En syrisk flykting med ett namn. Medina Khalil Islam, från Raqqa. Foto: Joakim Medin
På plats-propaganda
Ännu en gång fick jag chansen att understryka den stora och viktiga betydelsen av att skriva reportage och analytiska texter på plats, snarare än på distans. Då får man chansen att stå i ett litet hav av hemmagjorda raketer och granater i Syrien, och hitta egna bevis på Islamiska statens militära expansion, samt mycket konkreta exempel på hotbilderna detta innebär.
I mitten av månaden ringde Upsala Nya Tidning upp mig för en intervju, och i personporträttet efteråt kunde jag både propagera för på den stora betydelsen av denna plats-journalistik, samt rikta häftig kritik mot den återkommande cynismen i mediebranschen. Den har gjort mig besviken gång på gång.
Samma sak när mitt fackförbunds tidning Journalisten ringde upp mig för en intervju.
Under sommaren har flera av hans reportage från Syrien publicerats i svenska tidningar, flera av dem har gått i Dagens ETC. Han rapporterade bland annat om massakern på 251 civila i Kobane i Dagens ETC.
– Jag kom till Kobane en månad efter massakern. Då var jag den första utländska journalisten på plats. Det säger en del om nyhetsvärdet. Att civila avrättas på barbariska sätt i Syrien är inte en nyhet längre. […] Hur kan det komma sig att en liten frilans från lilla Sverige är den ende journalisten som sedan åker för att dokumentera massmordet på plats, efter all uppmärksamhet världspressen tidigare gav staden?
På besök i Islamiska staten
Den 28 juli var jag den enda utländska journalisten som kunde besöka staden Sarrin, i norra Syrien, dagen efter att kurdiska YPG-styrkor besegrat och fördrivit/infångat Islamiska statens krigare där. Sarrin hade länge legat under IS kontroll, var relativt oskadd, och allting var lämnat intakt från de tidigare härskarna. Det var en otroligt intressant inblick i vad för samhälle IS faktiskt bygger upp, och den enorma byråkrati och infrastruktur detta faktiskt inkluderar.
Islamiska staten är redan en stat, berättade också de senaste människorna att komma i en stor ström från ”kalifatets” huvudstad Raqqa, för mig när jag besökte ett improviserat flyktingläger utanför det kurdiskkontrollerade Tal Abyad/Gire Spi. Och radade upp exempel på hur det islamiststyrda samhället har nitiska skattelagar, fullgoda administrationer, trafikpolis, och förstås stenhårda sharialagar – med en livsfarlig poliskår som upprätthåller dem.
Läs mina reportage i Dagens ETC och danska Information, som det kommer bli många föreläsningar av från och med hösten.
Foto: Joakim Medin
En bortglömd massaker, i vår cyniska tid
Som första utländska journalist kom jag till Kobane för att dokumentera Islamiska statens massaker, av 251 civila kurder i sena juni. Kvar vid platserna för striderna och IS självmordsbombskrigare låg ännu patronhylsor, kläder, hårtussar, blod – och hundratals sörjande släktingar och vänner. Det här var IS näst största massaker i det syriska kriget. I samma stad som fick oerhört stor uppmärksamhet under belägring och gatustrider i höstas och vintras. Ingen hade kommit före mig, till invånarnas stora besvikelse, trots att det har rört sig andra utländska journalister i trakten efter massakern. Civila dödsoffer i Syrien har för det mesta slutat sälja.
Att vara först i ett sådant läge är inget scoop, utan en tragedi och manifestation över vår tids likgiltighet och cynism.
Läs reportaget ”Massakern i Kobane som världen glömde”, i Dagens ETC som har hjärta och hjärna för att publicera.
Tillbaka i ett sargat Kobane
Sedan en tid är jag tillbaka i norra Syrien igen, på kurdisk och multikulturell mark för att plocka upp arbetet där det dramatiskt avbröts i februari. Resan gick först till Kobane, för att få en inblick i den berömda stadens och de kvarvarande invånarnas situation. På treårsdagen av den kurdiska revolutionen kommenterar dess ledare utvecklingen och Kobane i ruiner sedan striderna mot IS. Arbetet med att bygga upp allt igen, och försöken att få in internationell assistans.
Samtidigt spränger sig en självmordsbombare 10 km norrut i kurdiska Suruc, Turkiet, och alla vet hur allt nu kan bli potentiellt ännu svårare. Kriget sprider sig.
Läs reportaget ”Livet återvänder till den sargade staden Kobane” i Dagens ETC.
En svensk frivilligsoldat mot IS
I onsdags den 24 publicerades min intervju med Jesper, en 24-årig frivilligsoldat som rest ner till Rojava, norra Syrien, för att kämpa mot Daesh/IS tillsammans med kurderna i YPG, i Dagens ETC.
Han är den senaste i en liten ström av svenskar och svensk-kurder som känt sig manade att resa ner, tillsammans med en större ström andra frivilligsoldater från huvudsakligen västvärlden, Turkiet och Latinamerika. Vårens internationella dödsoffer i den kampen har kommit från Turkiet, Australien, Storbritannien, Tyskland och USA – både män och kvinnor.
Nyheterna har duggat tätt om de kurdiska framryckningarna mot Islamiska staten (IS) i norra Syrien den senaste tiden. Där har terrorgruppen lidit strategiska nederlag, medan IS på andra håll lyckats erövra städer från både de syriska och irakiska regeringsarméerna. Sedan mitten av maj har Jesper, 24, från Västsverige varit på plats i det autonoma Rojava i norra Syrien, för att hjälpa kurderna i Folkets försvarsenheter (YPG) i kampen mot extremisterna. På en knastrig telefonlinje därifrån berättar han vad som motiverade honom till beslutet:
– Det finns tusen anledningar, vi har alla sett bilder av förödelsen. Jag tycker inte det är okej att döda barn, civila och oskyldiga, att våldta och sälja kvinnor på marknader. Det är en moralisk grej, jag klarade inte av att känna att jag inte kunde göra någonting.
Jesper säger att han gjorde research i flera veckor, månader, om vad IS höll på med, innan han fattade sitt beslut. Till vardags arbetar han som elevassistent på en gymnasieskola, och när han tog ledigt från jobbet fick han väldigt bra respons av från sin chef. Efter ett tag även av sin oroliga familj. Jesper kände att det var rätt att åka ner som soldat, när det i dagens läge är svårt att engagera sig i något civilt hjälparbete i samma trakt.
– Och tro mig, jag har fått hård militärutbildning här. Det finns amerikanska veteraner från US navy i min enhet som lärt upp mig.
När Dagens ETC når honom har han just fått splitterskador undersökta av en läkare. Jesper har ett hål i högerarmen, ett hål i örat, ser lite suddigt efter att ha fått brännfragment i ena ögat, och har också fått hörselskador. För en och en halv vecka sedan var han ute med sin enhet när hans kurdiska befäl klev på en pansarvagnsmina, och genast omkom.
– Jag stod bara tre meter bort och flög iväg av tryckvågen. Jag hade bra skyddsutrustning och klarade mig, men har haft en jävla tur.
Det är farligt för alla i Syriens krig. En annan utlänning hos kurderna, amerikanen Keith Broomfield, dog nyligen i strid mot IS söder om Kobane.
Kurderna i YPG spelade först en för västvärlden perifer roll i kriget, men efter belägringen av Kobane hösten 2014 blev kurdiska YPG en central aktör i kriget, uppbackade av amerikanskt bombflyg. Sedan dess har en mängd frivilliga som Jesper anslutit sig till YPG, främst från västvärlden, och i juni uppskattade Syrian Observatory for Human Rights deras antal till över 400. Enligt Jesper finns det just nu ett hundratal internationella vid hans del av fronten. Åldersspannet sträcker sig mellan 21 och 63 år, och där finns engelsmän, fransoser, italienare, och många amerikaner med bakgrund i specialstyrkor. Han har också träffat flera kvinnor, från Kanada, USA och Frankrike. Språkbarriärer finns, men Jesper har en kurdisk-engelsk ordbok i fickan och lär sig lite mer för varje dag i samtal med kurdiska gerillasoldater.
– De behandlar en verkligen som en i familjen, de har visat mycket kärlek och vänskap. Här handlar allt om respekt för andra, det är synd att inte alla är så hemma i Sverige.
Alla har de hjälpt till under de senaste veckornas expansion, när YPG med arabiska och assyriska allierade från både väster och öster lyckats trycka undan IS från norra Syrien. I mitten av juni erövrades staden Girê Spî/Tal Abyad vid turkiska gränsen, och därmed kapades en viktig livlina för IS att sälja smuggelolja och föra in varor och nya jihadister från utlandet. Jesper berättar att han övernattar i ett nyligen erövrat samhälle, där hundratals IS-flaggor ännu kantar huvudgatan. Historier cirkulerar om fruktansvärda övergrepp mot civila.
– Jag har sett en ställning här som var till för att hugga av händer. Den hade sju–åtta repöglor hängandes från sig.
Nu ser han och andra till att skydda gränserna och att hålla vakt, när bombtekniker säkrar områdena. IS retirerar, men lämnar minor och improviserade sprängmedel efter sig längs vägkanter, på fält, i hus och i brunnar. Jesper är inte den förste svensken att ansluta sig till kurderna i YPG. Flera andra har gjort det i tystnad, och bara ett fåtal gått ut med det offentligt. Själv hade han inte räknat med all uppmärksamhet, men säger att han helt medvetet varit väldigt aktiv med bilder och rapporteringar i sociala medier.
– Ingenting jag skriver äventyrar min säkerhet. Jag vill verkligen visa vad det är som händer här, vad det här är för människor. Jag vill öppna Sveriges och regeringens ögon.
Reaktionerna i Sverige ska redan ha märkts. Jesper säger att över 400 svenskar redan skrivit till honom, om att de också vill komma över och hjälpa till. Flera har varit brandmän, poliser och militärer med erfarenhet av utlandstjänstgöring, som frågat honom hur man går till väga. Några av dem har fått veta. Planen är att Jesper stannar ännu en tid av sommaren, innan han ger sig av hem till familj och vänner för att vila upp sig lite. Sedan finns det tankar om att kanske återvända igen.
– Jag funderar på det. Där hemma har jag jobb, trygghet och min lägenhet, men samtidigt kan det vara svårt att återgå till det normala när jag vet vad som pågår här nere.
Sorg, mod, lögner och tortyr
Jag skrev ett söndagsreportage i förra helgens Upsala Nya Tidning, från det kurdiska nordöstra Syrien. Text och egna foton. Ett av dem hamnade stort på framsidan, och även om rubriken ”Sorgens land” där inte täckte in hela temat i texten var det bra nog med sådan uppmärksamhet.
Skrivuppdraget jag fick var att försöka presentera flera av de olika utvecklingar och närvaro av väpnade grupper, som överlappar varandra i dagens nordöstra Syrien. Här finns de tre största aktörerna på marken alla representerade – PYD/YPG, Daesh och Assadregimen – tillsammans med de sista kristna i östra landshalvan, och en hel massa vanliga civila förstås. Som ännu lever civila liv, på ett sätt många i till exempel Sverige nog inte ens tror är möjligt. Går vi ner på detaljnivå har det blivit komplext för många att hänga med i – till och med för många journalister – och därför ”Det komplexa kriget”.
En begravning varvas med mitt möte med armeniern Josef Afeh, som blev martyr drygt 20 dagar senare. Men här finns även ett starkt och fortsatt mod, som också går hand i hand med den kurdiska vår av kulturell frihet som idag blomstrar. Ännu i skuggan av Assadregimen, som inte är att skylla för kriget och sorgen, och verkligen aldrig godkänt någon tortyr i regimfängelser, om vi ska tro president Bashar al-Assad själv i den nu världsberömda intervju han gav åt Expressen i april.
Hur kunde han med att sitta och ljuga, så öppet och utan en blinkning?
