Jag har talat på flera seminariekvällar om IS sedan årsskiftet, men varit dålig på att skriva om det här, och på att göra någonting alls med min blogg faktiskt. Jag kommer just ut ur en lång och intensiv skrivarbubbla där många annat fallit åt sidan.
Blank Spot Project har släppt sin första papperstidning, nummer 0. Den säljs i Pressbyrån och utvalda butiker och är den största papperstidningen i Sverige. Jag är fantastiskt glad över att min grävande artikel om IS-fynden jag gjort i Syrien 2014-2015 hamnade på framsidan. ”IS bakom masken”, med en bild på den svarta mask jag fann i en IS-bas för utländska jihadister Aleppoprovinsen sommaren 2015.
Tredje veckan i januari besökte jag TV4 Nyhetsmorgon där jag visade upp några av mina IS-objekt. Det blev bara några korta resonemang. Men en vecka senare satt jag med i ett panelsamtal om IS och extremism som arrangerades av Blank Spot Projekt, tillsammans med den syriska journalisten Nour Saeed från Aftonbladet och historikern Helène Lööw. Där lyftes en hel del viktiga synpunkter upp, som kan göra samtalet värt att se efteråt. Det går att streama här.
A short but analytical piece of mine was published a week ago by Blank Spot Project, a Swedish media project specializing in covering lesser known stories and perspectives. One such story is – even if it should not be – a thorough explanation about what the Islamic State really is, what kind of society they constructed and where they find inspiration. Of course we already hear a lot of them, but most times the stories produced are oversimplified, made in great haste or simply ridiculous.
During 2014-2015 I have collected almost every object from them that I have been able to find, all over northern Syria. Sometimes weeks after the Caliphate soldiers left the scene, sometimes a day after, at least one time when they were only 50 metres away. In this piece I go through a collection of many things in my possession, and offer an insight into their new de facto state. This has now gone viral and and a panel talk is planned next week, among other things.
The question is, when I think of it – are they remnants or not, in the true meaning of the word?
You find the story here. And an interview with me here. Google Translate if you need to.
Jag var på plats i Kobane den 27 september 2014, och rapporterade när den allra första amerikanska flygbomben föll på Islamiska statens krigare utanför den belägrade kurdiska staden. En kurdisk YPG-soldat som hette Berxwedan – idag är han en av många att ha dött i kriget – pekade ut var han sett en stor explosion sluka en amerikansk Humvee-pansarbil och en sovjetisk T55-pansarvagn. IS-krigarna i dem hade dött.
Flygbomben den 27 september innebar också att ett första steg togs, till det som blivit dagens samarbete mellan den USA-ledda koalitionen och kurdiskdominerade styrkor i Rojava och norra Syrien. Samarbetet har lyckats erövra mycket territorium från IS i hela regionen längs med gränsen till Turkiet.
Men samma kurdisk markstyrkor har inte fått några tunga vapen levererade från någon i omvärlden, trots att de bett och bett om det. De är fortsatt lätt beväpnade med Kalashnikovs, gamla raketgevär, Dushkas här och var och några få pansarvagnar. Så även om de kurdiska styrkorna gärna själva talar om sin stora militära kapacitet, är det ett faktum att deras underbeväpning gjort dem beroende av väststaternas (främst USA:s) luftunderstöd för att kunna expandera så kraftigt som de gjort. Utan detta flygvapen, så hade de inte kunnat trycka tillbaka IS lika mycket som man gjort.
Men med ett luftkrig kommer betydligt större utmaningar att hålla koll på konsekvenserna på marken. Där bor det fortfarande kvar civila, inklusive många kurder, mitt bland alla IS-krigare. USA-koalitionen har sammanlagt genomfört mer än 9000 bombanfall i Syrien och Irak sedan inblandningen började, i augusti 2014, och i alla bombkrig dör det civila människor. Ändå har koalitionen har bara erkänt sex dödade civila under hela denna kampanj. Vad kan det här få för konsekvenser, för hur de civila nere på marken betraktar det västledda luftkriget mot IS?
Läs min artikel som dök upp i mellandagarna i ETC:s specialtidning om det stora kriget i Mellanöstern.
Bybor som mist allt i bombkriget mot IS, och blivit ännu några nya flyktingar. Hasakah, augusti 2015. Joakim Medin
My talk att TEDxUppsalaUniversity in late November 2015 has now been edited and made it to Youtube and the the official TEDx Talk channel. I feel mighty good and hope a lot of people will see it – and question the time we live in. Even better, if people also make themselves agents of change because of it.
Below my photo of the Syrian Kurdish female fighters of the YPJ, rescuing the Yezidi refugees from Shingal mountain in early August 2014. Today super normal to publish photos of and report on. Back then, it was deleted from Swedish Public Service after two hours. Why?
Det blev utsålt till sista biljett och långa köer för att komma in, när jag föreläste på Filmhuset i Stockholm den 30 november. Nära 400 stolar fylldes av mestadels yngre människor, som kom för att höra mig berätta hur den syriska folkresningen blev ett världskrig, och om egna upplevelser och intryck från konflikten. Eftersom attentatet i Paris ännu var färskt, och snabbt kommit att få mycket viktiga konsekvenser, låg ett särskilt fokus på Islamiska statens uppkomst, expansion och struktur. För första gången visade jag upp ett flertal dokument jag plockade på mig från IS administrationsbyggnader i norra Syrien under min senaste resa till landet, och förklarade hur innehållet i dem hjälper oss förstå både den salafistisk-wahhabistiska ådran och statsbyggnadsprocessen hos IS.
Intresset för kvällen var mycket stort, och hela 2500 personer hade tackat ja att komma på Facebook. Det var förstås alldeles för många och fler tillfällen kommer. Framför allt visade detta explosiva intresse hur intresserade – och oroliga – en hel massa svenskar idag blivit över utvecklingen och aktörerna i kriget.
Arrangör av kvällen var Dagens ETC som jag skrev flitigt för under hela min senaste resa i Syrien. De såg även till att livestreama hela föreläsningen, som ännu kan ses online här.
Foto: Maria Alm
Sena november: jag dök upp oerhört tidigt på morgonen i ett inslag i Aftonbladet TV, och berättade om mina observationer av Islamiska staten på plats i Syrien. Här dök ett och annat pekfinger upp om västvärldens och pressens egna föreställningar om livet under IS, vad IS egentligen bygger upp för administration, och vad vi möjligtvis kan vänta oss framöver. Flera av mina egna bilder från min senaste resa till Syrien visades också upp.
Söndagen den 29 november hände något både vackert och väldigt viktigt. Några mycket engagerade och hårt arbetande svenskkurder i Göteborg anordnade en stödgala för alla de barn som återvänt med sina familjer till ruinerna av sin hemstad, Kobane. De är i fortsatt mycket stort behov av hjälpt för att inte tvingas behöv ge sig av igen, och bli till oftast identitetslösa siffror i den mycket större flyktingkrisen i Mellanöstern, som kanske till och med rör sig mot Europa.
En rad artister och talare ställde sig på scenen under kvällen, helt gratis, och i publiken satt nära 800 personer.
När jag fick mikrofonen, mellan Pedram Shahlais & Brusk Zanganehs violiner och Arja Saijonmaas vackra tolkning av Violeta Parra, delade jag med mig av några egna minnesbilder från Kobane. Om att staden faktiskt var oskadad och stod upp när jag var där och rapporterade i september-oktober 2014, i likhet med alla andra städer i Syrien innan dagens sönderslitande krig drabbade landet. Om att fortfarande fanns kvar civila i staden när jag återvände i december, under gatustriderna, och många barn bland dem. Om den lilla pojken Shevger som jag då träffade och fotade, och hur han avrättades med en kula i munnen av Islamiska statens dödspatrull i sena juni.
Jag visade bilder från min senaste resa om hur Kobanes centrala skola och centrala sjukhus som tagits i drift av Läkare utan gränser, ser ut idag, efter att IS krigare intog båda byggnaderna och sprängde sig själva i dem.
Det är inte vi i samhällets gräsrötter som kan stoppa kriget i Syrien, underströk jag. Det är det bara de abstrakta ledarna i toppen av samhället och världspolitiken som kan göra. Valmöjligheterna som vi vanliga människor då ställs inför är att: 1) Utrymma samtliga civila och bara vänta på att allt är över, eller 2) Försöka bygga upp något med människor som finns kvar på marken, som kan finnas på plats och fungera den dag kriget förhoppningsvis slutar.
De tiotusentals människor som återvänt till Kobane stannar idag ibland frivilligt, ibland för att de inte har medel att kunna ta sig därifrån. Oavsett deras anledning att finnas kvar på marken, så skapar det ett behov för assistans från omvärlden, och det är till uppehälle och reparationer donationer rent konkret kan gå. Vad som är ännu viktigare, är att omvärldens svar på behoven i Kobane kan bli en modell för hur andra städer i Syrien kan byggas upp i framtiden.
…har till min stora stolthet en av mina bilder som framsida. Tagen vid fronten mot Islamiska staten, i centrala Şengal/Sinjar i norra Irak sista dagarna i augusti.
Jag skriver ett långt reportage i det senaste numret, med besök i kurdiska norra Syrien, i Şengal och i PKK-gerillans högkvarter i irakiska Kurdistan. Om hur strategier och utveckling i alla dessa delar lett bidragit till att våld och krig från i somras åter brutit ut över ”den kurdiska frågan”, i ett tredje land: Turkiet. Med fler av mina bilder i reportaget.
Hur påverkar utvecklingen samma kurders kamp mot IS, i de andra delarna? Och hur agerar EU, där en rad länder de facto allierat sig med kurderna i kampen mot IS, men nu närmat sig Turkiets regering igen på grund av ovilja att ta emot fler flyktingar från Mellanöstern?
Efter det mycket dödliga attentatet i Paris ber president Hollande EU om militär hjälp mot Islamiska statens (IS) fäste i Mellanöstern. Frankrike har utsatts för ett väpnat anfall, säger Hollande, och Sverige och andra medlemsstater måste då enligt EU:s klausuler backa upp Frankrike i dess förfrågan. Frankrike går i krig mot Islamiska staten – precis som regeringen naturligtvis måste göra, om man inte ska mista allt förtroende, och förlora nästa val mot Front National.
Men rörde det sig om flera små dödspatruller som kom raka vägen från Islamiska staten, och agerade på direkta order från kalifatet när de gick till attack i Paris? Eller handlade det precis som i januari vid attentatet mot Charlie Hebdo-redaktionen, om franska jihadister som gick till anfall i sympati med IS? Om det här har IS-bedömare inte alls varit ense, till skillnad från de slutsatser politiska ledare genast behövt dra och möta upp med motåtgärder, för att lugna sin befolkning.
En sak som bilder visade från attacken mot Charlie Hebdo, som enligt vittnen återkom även vid fredagens attack mot konserthallen Bataclan, var att attentatsmännen bar helt svarta och enhetliga uniformer. Inga IS-flaggor. Och inga professionella propagandafilmer eller ens bilder tagna av förövarna själva, till skillnad från hur IS vanligtvis arbetar.
Det är bara en av flera punkter som pekar på att dådet istället mycket väl skulle kunna vara utfört av lokala IS-sympatisörer. Förvisso kanske veteraner från kriget i Syrien, men inte en specialtränad kommandogrupp från kalifatet. Men mer än så behövs inte för att sätta skräck, och leda till motåtgärder som drabbar oss alla, i Europa.
Läs min intervju i Dagens ETC med italienska ekonomen och författaren Loretta Napoleoni, och med Aron Lund, om hur vi ska tolka attentatet i Paris och IS strategi.
På Stora torget i Sundsvall intervjuades jag idag av P4 Västernorrland, med anledning av den globala tysta minuten för Paris efter attentatet den 13 november. Många Sundsvallsbor och andra svenskar samlades för att markera mot Islamiska staten (IS) och dess våld, både på den europeiska kontinenten och kanske också i Beirut, för de som hört att det även där ägde rum ett mycket dödligt attentat, dagen före Paris.
Men varför hade så otroligt få svenskar hört talas om IS och dess övergrepp innan deras erövring av storstaden Mosul i Irak, i juni 2014? Varför hade inte mer rapportering kommit om dem, eller om de kurder som några månader efter Mosul blev världskändisar för sin kamp mot IS?
Därför att medier i Sverige och flera andra länder verkar haft svårt att beskriva flera skeenden samtidigt, i och kring det krig som rasat i Syrien. Nu står vi där vi står, i en konflikt som angår och berör oss alla – genom flyktingar till våra städer, genom terror i romantikens stad – men utan att särskilt många människor kunnat få en översiktlig bild av utvecklingen sedan 2011. I en tid då vi har större möjligheter och bättre verktyg för kunskapsinhämtning och masskommunikation, än någonsin tidigare.