Turkiets gömda krig
Jag har inte bloggat på flera månader. I somras var jag under längre perioder mellan juni och augusti – totalt sex veckor – på plats i det kurdiska sydöstra Turkiet, för att rapportera om konsekvenserna av det återuppståndna kriget mellan staten och den kurdiska PKK-gerillan. Arbetet där var både svårt, påfrestande och riskabelt. Sedan kriget återvände i juli 2015 har hårda strider för första gången utkämpats i urban miljö, mitt inuti ett flertal kurdiska städer. Striderna har lett till en omfattande förstörelse av infrastruktur, offentliga byggnader och civilbefolkningens bostadsområden. Uppskattningsvis 400 000 människor har blivit internflyktingar i sydöstra Turkiet.
Premiärministern Binali Yildirim förklarade de urbana militära operationerna över i slutet av juni. Den sista staden där strider pågick samma månad var Nusaybin, precis vid gränsen till Syrien. När jag strax efteråt försökte komma in i Nusaybin, eller i andra krigsdrabbade områden, var det i princip omöjligt på grund av polisens avspärrningar. Titeln på detta blogginlägg är skamligt stulet från artiklar med samma namn, i både Time Magazine och The New York Times. Kanske även från fler håll. Det nygamla kriget mellan kurder och den turkiska staten har till stora delar hållits gömt från omvärlden, av den turkiska regeringen. FN:s människorättskommissarie Zeid Ra’ad Al Hussein begärde i maj i år tillträde till områden som drabbats av striderna, för att utreda kurdiska anklagelser om mycket grova övergrepp begångna av den turkiska armén. Turkiet har ännu inte besvarat denna formella förfrågan. Utländska journalister är inte välkomna att på egen hand utreda vad som hänt och jag blev själv stoppad och kvarhållen av turkisk polis två gånger i juni respektive augusti.
Hand i hand med att de båda parternas väpnade styrkor attackerat varandra har även situationen för kurdisk civilbefolkning och den kurdiska politiska oppositionen kraftigt försämrats, sedan förra sommaren. Flera långa texter har publicerats från området och om denna utveckling. Läs mitt reportage nedan, i tidningen Frihet. Läs mitt första reportage i Dagens ETC och mitt andra reportage i Dagens ETC.
Sönderkrigad kurdisk stad, sydöstra Turkiet. Foto: Uygar Önder Simsek
I juli reste jag även till irakiska Kurdistan, för att besöka PKK-gerillans högkvarter uppe i Kandilbergen och fråga folk där hur de själva ser på konflikten, som inte visar några tecken på att ta slut efter 32 år av krig. I en dalgång fick jag intervjua Cemil Bayik, som anses vara den högste agerande ledaren över PKK och som varit med i rörelsen sedan mitten av 1970-talet. Eftersom Bayik är ledare över en massrörelse som idag har en stor utbredning i både Turkiets och Syriens kurdiska delar – vilket är en av anledningarna till att kriget återvände i fjol – ställde jag flera frågor om hur han själv ser på Mellanösterns framtid. Läs intervjun, som publicerades i Dagens ETC.
Kriget har lett till mycket allvarliga konsekvenser för regionen och för civilbefolkningen. USA och EU:s dominerande medlemsstater samt institutioner har naturligtvis uppmärksammat denna oroliga utveckling. Men ända sedan kriget återuppstod i fjol har de mest bara bemött detta med tystnad – eller med strategiska uttalanden, som ska förneka deras egna band till utvecklingen.
Egentligen är västvärlden mer inblandad i det kurdisk-turkiska inbördeskriget än någonsin tidigare. Vad som möjliggjort detta, är kriget i Syrien. Läs mina reportage från de irakisk-kurdiska Kandilbergen och hur dessa politiska spel ser ut, som publicerats här i Sverige och här i Norge.
Kandilbergen, irakiska Kurdistan. Foto: Joakim Medin
Bokintervjuer
I samband med släppet av min bok ”Kobane”, som handlar om kriget i Syrien och särskilt de roller de syriska kurderna kommit att få i kampen mot Islamiska staten (IS), har jag blivit intervjuad ett flertal gånger i radio, TV och tidningar. Några har publicerats bara på papper och inte online. Men fler intervjuer finns nu att kolla in för den som är intresserad.
Läs i Feministiskt perspektiv, i Omvärlden, i Flamman, samt i Aftonbladet.
Kris i kalifatet
I mitten av maj publicerade jag en ny artikel hos Aftonbladet Kultur, där jag analyserade några av de finansdokument och bokföring som jag funnit hos IS, Islamiska staten, i norra Syrien. Massmedier i omvärlden har många gånger fokuserat på att mest beskriva det rent militära kring IS, deras extrema våldet, deras övergrepp eller liknande sidor hos jihadisterna. Det har kanske varit oundviktligt – det är ju trots allt krig – och en sådan slags bevakning har IS själva velat ha, att döma av deras känsla för sociala medier och medieeffekter.
En sådan bevakning har dock gjort att andra, intressanta sidor hos IS fått mindre uppmärksamhet. Ett exempel är deras ekonomiska sida: vad IS har för inkomstkällor, ekonomiskt system och politisk vision bakom det – och hur en av deras största fiender kanske blir de ekonomiska problemen och ouppfyllda löften, som fällt många regimer och makthavare förut. Läs artikeln här i Aftonbladet.
Turnévecka
En vecka ute på vägarna i Sverige, för att föreläsa om det stora kriget i Mellanöstern och fokusområdena i min bok ”Kobane”. Den 16 maj som var hundraårsdagen för Sykes-Picotavtalet talade jag på Göteborgs stadsbibliotek. 17 maj föreläste jag för universitetsstudenterna på Smålands nation i Lund. Nästa stopp den 18 maj var en föreläsning för studenterna vid Linnéuniversitetet, dit jag bjudits in av Utrikespolitiska föreningen. Under resan från Växjö uppstod radarproblem vid Arlanda och Bromma flygplatser. Malmö FF:s fotbollsspelare, Kristian Luuk och många andra blev strandsatta när flygen ställdes in, jag blev intervjuad av P4. Nästa föreläsning var för eleverna på en gymnasieskola i Härnösand. Turnén avslutades med en föreläsning i Kulturmagasinet i Sundsvall, här nedanför.
All god samhällsjournalistik bör leda till folkbildning. Så är inte fallet idag, eftersom de traditionella medierna inte når fram till alla människor, eftersom en hel del människor lever i universum med egna ”sanningar” i sociala medier, eller för att många helt enkelt saknar tillräckliga förkunskaper om avlägsna platser, konflikter och andra människor. I ljuset av denna 2010-talsutveckling framstår det som ännu viktigare att ge sig ut i samhället och föreläsa direkt till dess invånare, som att döma av mina erfarenheter fortfarande har ett stort intresse för omvärlden. Särskilt ifall det påverkar dem själva på något sätt.
Sykes-Picot och den västerländska historielösheten
Den 16 maj fyllde det brittisk-franska, koloniala Sykes-Picotavtalet 100 år. Avtalet lade grunden till Mellanösterns moderna gränser och både kurder och IS har hänvisat till det som en drivkraft bakom sina respektive kamper. Ändå fick hundraårsdagen inte någon särskilt stor uppmärksamhet i många medier. Få svenskar känner till Sykes-Picot och Europas roll bakom flera grundläggande problem i Mellanöstern. Varför är det så? Läs min senaste krönika i ETC Uppsala.
Nytt bokutdrag: augusti 2014, Shingals yezidier räddas från IS folkmord
Den 10 maj publicerade ETC ett annat utdrag från min bok ”Kobane”. Kapitel tre, augusti 2014, om när YPG och YPJ räddade de omringade yezidierna från Shingalbergen och IS folkmord, in i Rojava, Syrien. Jag och min fotograf Thorkil Rothe var de första, och i flera dagar enda, utländska journalisterna som bevittnade denna räddningsoperation inifrån Syrien, vid en syrisk-irakisk gräns som då både IS och kurder gjort sitt bästa för att montera ner.
Abdulselam Mohamad kommer tillbaka från en tvärgata med ett leende på läpparna. Han har varit bekymrad över min vegetarianism och undrat hur vi ska lösa det med middagen, men lyckligtvis höll ett gatukök ännu öppet som sålde falafelrullar. Vi går tillbaka genom ett kvällsmörkt Qamishlo, på bakgator för att undvika Assadregimens farleder, och äter vår mat på Tev-Dems huvudkontor.
I sammanträdesrummet har teven stått på oavbrutet sedan i morse. Det har gått två dagar sedan yezidierna flydde upp i bergen, och PKK-vänliga kanaler blandar patriotisk musik med nyheter om utvecklingen. Men sedan några timmar tillbaka visas framför allt gerillasoldater i Qandilbergen, som ger sig av i pickupbilar. Bilderna varvas också med gårdagens uppmärksammade teveintervju med Murat Karayilan, överbefälhavaren över PKK:s gerillaarmé. Karayilan förklarade att de inte passivt kunde se på när kurder massakrerades. Hans styrkor förberedde därför omedelbart avfärd för att slå tillbaka IS.
– Nu borde de snart vara här. YPG har redan gått över gränsen, och igår utropades Shingals motståndsstyrkor med yezidiska krigare som följt med dem. Det här är historiska dagar, säger Abdulselam Mohamad.
Pressfrihetsdagen och de vi lätt glömmer bort
Den 3 maj var det pressfrihetens dag. I Stockholm delade Reportrar utan gränser ut sitt pressfrihetspris till Raqqa is Being Slaughtered Silently, kollektivet av medborgarjournalister som offentliggör IS, deras aktiviteter och förbrytelser i kalifatets huvudstad. Raqqa is Being Slaughtered Silently är inte omtyckta av alla i Syrien, inte heller av många kurder, som ibland tror att kollektivet har en anti-kurdisk agenda eftersom de ofta omnämnt orter i Rojava/norra Syrien med de arabiserade istället för kurdiska namnen. Inte desto mindre var prisutdelningen helt rätt, och ett erkännande av hur otroligt viktig den allt jämt överlevande medborgarjournalistiken är både på IS-territorium och i resten av Syrien. Dessutom är det ett erkännande av hur otroligt mycket mer riskfyllt deras arbete är jämfört med utsända, utländska korrespondenter, eller ens frilansar som inte kan eller törs ta sig till alla ställen.
Gratistidningen Metro uppmärksammade pressfrihetsdagen genom att ha en censurerad framsida. På sida 2 fanns det en intervju med mig, om mitt försvinnande i Syrien och det höga priset journalister kan få betala för att omvärlden ska få veta vad som händer i konflikter eller svårtillgängliga områden. Aftonbladet gjorde även en intervju med mig i samband med att de publicerade ett utdrag från min nya bok, och frågade vad som hänt med Sabri, min kurdiska tolk och fixare som fängslades tillsammans med mig i Qamishlo och Damaskus. Denna fråga har tyvärr lyst med sin frånvaro under många andra intervjuer.
Sabri fick fly sin hemstad Qamishlo och i slutändan hela Syrien, lite mer än ett halvår efter att vi släppts ut från vår fångenskap. Vi åt middag på ett tak i Qamishlo exakt ett halvår efter att vi fångats av Mukhabarat, den syriska underrättelsetjänsten, och han berättade hur Mukhabarat gjort flera nya försök att komma efter honom. Med sitt namn på regimens lista saknade han därmed möjlighet att fortsätta sina universitetsstudier till ingenjör (vilket bara är möjligt på regimområden), och han saknade nära släktingar att hjälpa honom i andra städer. Sabri såg till slut inget annat val än att korsa gränsen, och följa flyktingströmmen mot en möjligtvis lite ljusare framtid i Europa. Han överlevde den livsfarliga smuggelresan med båt från Turkiet till Grekland, kom fram till gränsen till Ungern precis efter att regimen där blockerat vägen med sina gränsstaket, och fick fortsätta på andra vis genom Centraleuropa. Idag bor han i Tyskland, och har nyss fått lämna en gammal fabrik som byggts om till flyktingförläggning.
De som många gånger offrar mest, är de lokala förmågorna. De som assisterar besökande journalister för att de vill berätta om vad som händer på plats. Med hjälp av Sabri tog jag mig bl.a. in på regimområde för att intervjua de få kristna som stannat kvar i Qamishlo, åkte jag till fronten mot IS i Shingal i norra Irak, och besökte jag grundskolor för att rapportera om utbildningen av de små i skuggan av kriget. Det är dessa lokala tolkar, medborgarjournalister och allt-i-allor som lämnas kvar när vi andra kan ta ett flyg hem. Därför är det i synnerhet de som förtjänar utmärkelser på pressfrihetsdagen.
Första bilden efter några minuter i frihet.
Utdrag från ”Kobane”
…har dykt upp i både Expressen och Aftonbladet den senaste tiden. Båda lyfter incidenten i Qamishlo och Damaskus vårvintern 2015, och vad jag såg på insidan av den syriska regimens fängelseväggar. Hos Aftonbladet blev jag för första gången föremål för en PLUS-artikel. Utdraget i Expressen är en öppen artikel och den går att läsa här, för alla de som vill få en sneak peak in i boken – som handlar om många fler saker.
Kvinnan och IS
Igår fick jag en artikel publicerad i Aftonbladet Kultur, om kvinnan vs IS. Det är ett ämne som fått intensiv bevakning massmedialt, men oftast bara med utgångspunkt i några få och ständiga exempel. Dit hör hur jihadisterna gjorde tusentals yezidiska kvinnor till sexslavar, efter att de attackerat Shingal/Sinjar i augusti 2014. Dit hör även hur IS rent allmänt förtrycker kvinnor och har berövat dem rättigheter. Samt, det i internationella medier ofta upprepade påståendet att IS-krigare är rädda för att hamna i strid med kurdiska kvinnliga gerillasoldater, eftersom de nekas sin plats i Paradiset om de blir dödade av en kvinna. Det sista är en sensationsjournalistisk myt – vore uppgiften sann skulle till exempel slaget om Kobane inte ha varat i flera månader. Där fanns hela tiden kvinnliga YPJ-soldater som sköt på jihadisterna.
Men det finns två sidor av myntet. I kalifatet som IS utropat är kvinnan både slav och förtryckare. Det finns även många som är entusiastiska sympatisörer. Det är därför även kvinnor rest för att ansluta sig från omvärlden, inklusive flera dussin från Sverige. I själva verket har IS ett väldigt komplext förhållande till kvinnan.
I artikeln citerar jag ur en ideologisk pamflett om kvinnans mycket viktiga roll i jihad, som jag hämtat från IS vid fronten i Syrien, och berättar om al-Khansaabrigaden i kalifatets huvudstad Raqqa som ett exempel på där IS själva enrollerar kvinnor till sitt propagandaarbete och våldsmonopol.
Många människor uppfattar det som kontroversiellt i den västerländska delen av världen, att skriva om och analysera IS på sätt som komplicerar bilden istället för att göra den enkel och svartvit – med IS som halshuggande, hjärndöda (och manliga) monster. Det resulterar hittills mest i näthat från svensk extremhöger. Men för att förstå IS övergrepp och varför rörelsen ändå lockat folk både lokalt och från vår del av världen måste bilden kompliceras.
Tillbaka till Verkligheten
Bara några få dagar efter att jag evakuerats från det krigsdrabbade Kobane och korsat gränsen tillbaka till Turkiet, i tidiga oktober 2014, ringde Shang Imam från Verkligheten i P3 till mig. Hon gjorde en lång intervju där jag fick tala ut om risker och drivkrafter i journalistyrket. Intervjun tycker jag än idag står ut som en av de bästa.
Nu i april, 18 månader senare och när min bok med samma namn som staden jag lämnat kommit ut, återvände jag för en uppföljningsintervju hos Shang Imam och Verkligheten. Samtalet rörde nu främst vad som hände de där dagarna när jag försvann i Syrien, och sedan dök upp som fängslad hos Assadregimen i Damaskus. Om fortsatta drivkrafter och en ännu större förståelse för risker, när det som inte fick hända faktiskt hände.
Men tror jag att detta fängslande, som fått mycket medieuppmärksamhet, varit bra för min karriär, undrade Shang?
Både och, svarade jag. Jag har fått ett uppsving i mitt arbete. Men det är också ett problem för mig att mitt ansikte nu blivit känt i Mellanöstern och för regimer, som inte tycker om undersökande journalister. Där är det ofta mycket bättre att kunna smälta in anonymt i mängden. Och uppmärksamheten har också gjort att jag ännu tydligare kunnat identifiera cynismen i den bransch jag arbetar i. Varför var det ingen som ville bjuda in mig till några TV-soffor eller till jättemånga intervjuer, när jag och min fotograf blivit de enda utländska vittnena till evakuering av de folkmordsdrabbade yezidierna från Shingal? Eller när jag blivit det sista utländska vittnet till Kobanes sista dagar, innan gatustriderna mot IS började? Nej. (Med Verkligheten som uppenbart undantag.) Bara när jag själv hamnade i klistret – och förvisso fick se väldigt mycket intressant i regimens fängelsehålor.
