Panelsamtal om Sacharovpriset och yezidierna
Jag kallar det fortfarande för det värsta jag någonsin sett, både i mitt yrke som journalist och som privatperson. Islamiska statens attack mot yezidierna i Shingal/Sinjar, i nordvästra Irak, i början av augusti 2014. Jihadisterna som blivit världskända bara två månader tidigare, jagade upp 50 000 människor från den kurdisktalande religiösa minoriteten upp i Shingalbergen ovanför deras hemstad. Där blev yezidierna omringade, och började snart lida fruktansvärda kval på grund av brist på både mat, vatten och skydd från den brännande solen. Men alla räddades till sist efter att kurdiska gerillasoldater från YPG och PKK öppnade upp en undsättningskorridor till berget, från den syriska gränsen.
När alla dessa människor korsade gränsen in till Syrien stod jag och min fotograf Thorkil där för att intervjua dem, som enda västerländska journalister. Redan där och då berättade flera yezidier för oss att deras väninnor, systrar, döttrar och mödrar hade kidnappats av IS – och sålts på marknader. Jag bloggade om dessa dagar strax efter att det begav sig. Jag har även återgett vad jag såg och vad som skedde, i flera scener i min bok ”Kobane” som kom ut i våras på Leopard förlag. ETC publicerade ett utdrag med delar av detta material.
I juni erkände den Oberoende internationella undersökningskommissionen om Syrien, som är en del av FN:s människorättsråd, att IS attack mot yezidierna är ett ännu pågående folkmord. IS anses ha försökt systematiskt förinta yezidierna som religiös grupp, genom massakrer, fördrivning eller sexslaveri av deras kvinnor. Och det är framför allt det tredje övergreppet som fått mycket stor uppmärksamhet i omvärlden, i medierapportering, av människorättsorganisationer och av regeringar. Trots att IS är långt ifrån de första eller enda att systematiskt våldta kvinnor som ett krigsverktyg, så har deras totala öppenhet och försök att legitimera ett slaveri av kvinnorna chockat omvärlden.
Idag har allt fler yazidiska kvinnor lyckats fly eller blivit tillbakaköpta av sina familjer, från slaveriet hos IS eller de ”ägare” som tidigare köpt dem. Den 13 december i år mottog två av dessa kvinnor som återfått sin frihet Sacharovpriset i Europaparlamentet i Strasbourg. Nadia Murad och Lamiya Aji Bashar är ärrade för livet, men fortsätter sin kamp för att uppmärksamma brotten mot yezidierna.
I slutet av november arrangerade Europaparlamentets informationskontor i Stockholm ett dubbelt panelsamtal om yezidiernas och andra irakiska minoriteters situation, med anledning av prisutdelningen. Jag var en av de som medverkade i panel, för att berätta både om vad jag såg på plats i augusti 2014, och hur andra, fortsatta politiska konflikter i norra Irak och Kurdistan försvårar chanserna för Shingals yezidier att kunna återvända till sina hemtrakter igen. Flera av dessa konflikter, som både hänger samman med Turkiets konflikt med kurderna och med internkurdiska slitningar, presenterades tidigare i december i en ny rapport om Shingal från Human Rights Watch.
Panelsamtalen i Stockholm går att streama här, från informationskontorets webbsida.
Battle of Ideas och IS-rekryteringen i Sverige
Den 19 november arrangerades det internationella debattforumet Battle of Ideas på Kulturhuset i Stockholm. Flera intressanta ämnen fanns med i programmet, och den näst sista punkten handlade om varför varför tusentals muslimer i västvärlden anslutit sig till den våldsamma jihadiströrelsen Islamiska staten. Med i panelen för att diskutera detta satt professor Bill Durodié från University of Bath, imamen Kashif Virk från Bait-ul-Aafiyyat-moskén, Rashid Musa som är ordförande i Sveriges unga muslimer, samt jag. 75 minuter för att diskutera ett sådant viktigt ämne var förstås på tok för lite tid. Flera av oss som medverkade hade väldigt intressanta men helt motsatta åsikter, om vad som legat bakom IS möjlighet att finna anhängare i Sverige. Likadant såg det ut bland åhörarna.
En månad senare finns det fortfarande anledning att blogga om Battle of Ideas, som exempel på hur vinden blåser när det gäller diskussioner om IS: åt alla väderstreck. Samhället kan fortfarande inte enas kring varför en liten grupp muslimer i västvärlden anslutit sig till IS. Men jag skrev senare en krönika om något vi alla åtminstone borde kunna instämma i: det är bara genom IS egna rekryterare som alla kunnat komma ända fram till det självutropade kalifatet. Det gäller även när resan först börjat, i Sverige.
I dagarna så har historien om tonårsflickan Marilyn från Västsverige fått ny uppmärksamhet, sedan Dokument inifrån på SVT berättat om föräldrarnas hårda arbete för att få henne fri. Marilyn åkte sent på våren 2015 till IS-territorium tillsammans med sin flera år äldre pojkvän, den senare vill ansluta sig till IS. Samma resa, oftast ner till den turkisk-syriska gränsen, har hundratals andra människor i Sverige gjort. Att döma av både vad granskande journalistik kommit fram till och vad myndigheter rapporterat, är IS rekryterare i högsta grad närvarande i Sverige. Och islamistiska nätverk som rekryterar militanta jihadister har redan länge funnits i Sverige, utan att vad vi vet någonsin ha varit lika framgångsrika, som under de senaste åren.
En liknande formulerad fråga blev hängande i luften, både efter att professor Durodié och jag hade talat. Vad finns det för fel på hur vi konstruerat våra egna, västerländska samhället, när de inte automatiskt förmått stoppa hundratals individer från att lockas in i IS fålla och världsbild?
Vit fosfor återvänder som stridsmedel i Irak
Vi stod skyddade bakom en jordvall vid fronten öster om Mosul, i norra Irak, när de kurdiska peshmergastyrkorna på eftermiddagen upptäckte en IS-prickskytt någon kilometer bort. En soldat hämtade ett tungt maskingevär och sköt i flera minuter bort mot jihadisten. Ren rutin och inget konstigt. Men plötsligt dök något helt annat upp, på himlen ovanför ett IS-kontrollerat samhälle på slätten framför oss. Ett vitt rökmoln, som det föll en mängd mindre projektiler från ner mot marken. Projektilerna bildade vita rökstreck, nästan som om molnen fått rötter. De följande tio minuterna dök flera nya moln upp, vars laster orsakade häftig brand och rökutveckling hos IS nedanför.
– Kolla på det där. Vad fan är det där för någonting? frågade en förvånad kurdisk soldat.
Så gick det till när jag på eftermiddagen den 20 oktober i år blev vittne till hur IS bombades med vit fosfor. Tydligen var det enda andra, västerländska vittnet en fotograf från New York Times. IS bombades med fosfor av av koalitionen som då kämpade för att rycka fram emot Mosuls östra utkanter. Men det betyder inte att vem som helst i koalitionen kan ha stått bakom beskjutningen. Tvärtom kan bara någon eller några enstaka aktörer ha haft tillgång till sådana bomber – och tidigare på hösten hade Pentagon själv publicerat bilder som visade sådana bomber i händerna på deras amerikanska soldater i Irak.
Användningen av vit fosfor till allt annat än bara markering eller maskering är förbjudet enligt internationell lag, på grund av de allvarliga skador kemikalierna åstadkommer på människor. Vit fosfor har dessutom redan en kontroversiell status i Irak, på grund av hur det användes mot insurgenter av de amerikanska styrkorna i Irak, redan för åratal sedan.
Jag skrev en artikel i Dagens ETC med detta avslöjande, efter att även Amnesty International offentliggjort bilderna av fosformolnen som New York Times-fotografen skickat till dem. Likaså bidrog jag till en artikel i den norska dagstidningen Klassekampen, och intervjuades till en artikel i Danmark.
Det IS-kontrollerade Karamlesh bombas med vit fosfor, den 20 oktober 2016. Foto: Joakim Medin
Den långa, blodiga vägen till Mosul
Jag har blivit en usel bloggare. Eller, så var jag inte särskilt bra ens från första början. Det går långa perioder mellan att jag skriver och uppdateringarna blir väldigt sena. Problemet är den ständiga tidsbristen – att du som frilansjournalist också måste syssla med bokföring, reklam för ditt arbete, smarta små inlägg i sociala medier, förberedelser inför föreläsningar, bildredigering, för att inte tala om research för att hålla dig uppdaterad inför nya jobb och reportageresor.
Den 17 oktober påbörjades slaget om Mosul, för att driva ut Islamiska staten från denna Iraks näst största stad. Slaget kommer att avgöra Iraks framtid. Men nu har offensiven tydligt bromsat in, till stor del på grund av det hårda motstånd IS fortsatt bjuda, samt på grund av de stora förluster Bagdads styrkor har lidit vid frontlinjerna. I skrivande stund vet vi att inte alla av de sju beväpnade aktörer som först sade sig vilja ingå i offensiven, ännu de facto gör det. Men det betyder inte att de inte kommer göra göra det framöver. Ännu vet ingen hur slaget kommer utveckla sig, eller ens sluta.
När Mosuloffensiven började i oktober befann jag mig redan sedan en tid tilbaka i det kurdiska, norra Irak, för att göra research och vara på plats i förväg. Många antog med rätta att krigståget skulle börja röra på sig strax före det amerikanska presidentvalet. Fram till början av november skrev jag ett flertal artiklar och reportage i svensk och norsk press, både bakom och framme vid fronten. I båda fallen fokuserade texterna mycket på politiska spel, brister och framtida utmaningar, snarare än bara på krigets brutala yttre.
Slaget som avgör Iraks framtid
”Tyvärr är kriget mot IS inställt inatt, Turkiet säger nej”
Fanatiskt motstånd mot Mosuloffensiv
Den blodige veien til Mosul
Här hamnar de som flyr kriget i Mosul
Efter Mosul – nya konflikter?
Kurdiska peshmergasoldater vid Bashiqafronten öster om Mosul, oktober 2016. Foto: Joakim Medin
Årets bästa omslag – Blank Spot Project (med mitt reportage om IS)
Den 25 oktober utsågs Blank Spot Projects första nummer som papperstidning till årets bästa omslag, på Tidskriftsgalan 2016. Omslaget i fråga visade en svart ”bödelsmask”, som jag hittade sommaren 2015 i en nyss övergiven militärbas för utländska IS-krigare, på landsbygden nordost om Aleppo. Då kände jag genast på mig att det var klokt att ta med mig masken hem till Sverige. Stort grattis Ester Resare Sorri som tog bilden, samt till hela gänget på Blank Spot.
Tidskriftsgalans jury gav en utmärkt motivering till varför just Blank Spot Project, som fortfarande är det mest spännande och nytänkande medieinitiativet att uppstå i Sverige sedan i fjol, förtjänade priset. På en sådan plattform kan nytänkande idéer få utrymme, samt material från Syrien kunna publiceras – när flera stora dagstidningar i flera år haft som policy att inte publicera frilansmaterial från just Syrien.
Läs även mitt reportage som omslaget är en del av, ”Föremålen som avslöjar dödskulten”. Där analyserade jag ett helt gäng saker jag funnit hos IS under flera reportageresor till fronten i Syrien, och tagit med mig hem. På detta sätt, genom undersökande journalistik på fältet, fick vi möjlighet att veta mer om rörelsen bakom masken.
Ungern som illavarslande exempel på Europas flyktingpolitik. Samt lite mer.
Tiden har varit knapp de senaste veckorna och jag har inte hunnit uppdatera något i bloggen. Det har blivit en hel del resande mellan flera länder, för att bevaka konflikter och politiska händelser som först kan verka separerade från varandra, men som egentligen hänger samman.
I slutet av september återvände jag till Budapest och Ungern på reportageresa, efter en frånvaro på egentligen flera år. Flera vänner och även läsare uttryckte förvåning över att jag plötsligt fokuserade på Centraleuropa igen, men för mig fanns det en uppenbar koppling. De senaste åren av både IS-attentat och världens största flyktingkris genom tiderna, som jag rapporterat om utanför Europa, har haft sina effekter på politiken tillbaka hemma i Europa. Högerextremism, nationalism, islamofobi och främlingsfientlighet har brett ut sig. Solidaritet med de utsatta, i den mån den funnits även hos regeringar, har även där allt tydligare ersatts av omtanke bara för Europa och av initiativ för att hålla gränserna intakta och stängda.
Ungern, vars politiska utveckling, högerextremism och progressiva gräsrotsmotstånd jag skrev mycket om för några år sedan, är inte alls någon ensam representant för denna utveckling. Däremot har Ungern varit lätt att kasta särskilt mycket anklagelser mot, eftersom utvecklingen i det landet också i flera år kommit med en auktoritär utveckling, av en regering som inte håller inne med hätsk retorik mot alla grupper man betraktar som sina meningsmotståndare. Den 2 oktober organiserade den ungerska regeringen en folkomröstning för att låta det ungerska folket avgöra om man ville acceptera kvotflyktingar via EU i landet. Flyktingarna som kom i stort antal till Europa i fjol (men inte längre nu) har målats ut som ett hot mot Ungerns kultur, religion, värderingar och faktiskt hela framtid. Särskilt de muslimska flyktingarna, eller ”illegala immigranter”, som regeringen konsekvent valt att benämna dem.
Det är helt riktigt att flyktingarna kommer från ett stort antal länder i världen, och inte bara från krigsdrabbade områden. Men som ursprungsland dominerar det sönderslitna Syrien bland flyktingarna. Därför är bevakningen av hur Ungern, som det hittills kanske allvarligaste exemplet i Europa, ställer sig till världens största flyktingkris särskilt viktig. Men – hur mycket handlade samtidigt om flyktingarna, och inte bara premiärminister Viktor Orbáns egna maktambitioner i landet?
Under ett veckolångt besök i Ungern skrev jag ett reportage i Dagens ETC, en artikel för Aftonbladet Kultur, en ny artikel om resultatet i folkomröstningen i Dagens ETC, samt en liten text för Götheborgske Spionen. Lite senare i oktober skrev jag även en krönika, som kommenterade hur folkomröstningen mot flyktingmottagande följde den auktoritära och även tidigare internationellt kritiserade ungerska regeringspolitiken i spåren. Vad betyder det egentligen, att Ungerns största (och regeringskritiska) tidning sedan plötsligt stängdes ner, samtidigt som ett oppositionsparti upplöste sig själv, för att inte längre spela med i vad man säger är ett skendemokratiskt system? Den krönikan finns att läsa här, i ETC Uppsala.
Intervju med Patrick Cockburn och ett stycke syrisk tragedi
Det är lätt att bli både uppgiven och deprimerad över det stora kriget i Syrien, som allt ser ut idag. I mitten av september lyckades Ryssland och USA få till en vapenvila i de västra delarna av landet. Sedan flygbombade USA syriska regimsoldater utanför staden Deir Ezzor. Både Assadregimen och motståndarna beskyllde varandra för brott mot vapenvilan. Efter bara en vecka sprack allt och regimen inledde en ny offensiv för att erövra hela det rebellkontrollerade östra Aleppo.
Aleppooffensiven är uppbackad av det ryska flygvapnet och hundratals civila har dött i flygbombningarna. Övergreppen har uppmärksammats i omvärlden och lett till farliga spänningar mellan Moskva och europeiska stormakter och USA. Enligt Ryssland och den syriska regimen fortsätter man bara bekämpa jihadist-terrorister kopplade till al-Qaida; till Jabhat Fateh al-Sham som förut kallade sig Jabhat al-Nusra (al-Qaidas syriska gren). De vill inte ge sig av från Aleppo. USA har inte heller förmått andra, islamistiska väpnade grupper att tillräckligt tydligt ta avstånd från Jabhat Fateh al-Sham. Därför fortsätter regimsidan att bomba dem – till synes utan att bry sig om att det samtidigt leder till civila dödsoffer.
Många vanliga nyhetskonsumenter har mått dåligt över flygbombningarna och lidandet i Aleppo. Men jag tippar att en hel del fortfarande inte förstår hur det fortsatta våldet hänger samman med internationell politik, och med kampen mellan de syrier som fortfarande tror på frihet i landet och de militanta jihadister som kidnappade revolutionen. Det är delvis för att flera medier ännu inte lyckas förmedla en tillräckligt djupgående nyhetsbild av Syrien. Vilket i sin tur bygger på det äldre problemet, att bilden av kriget tidigare varit både för smal och lite önsketänkande.
När den berömde Patrick Cockburn som är Mellanösternkorrespondent för The Independent besökte Bokmässan i Göteborg, möttes vi för ett samtal om dessa frågor och om Syriens framtid. Cockburn kom med mycket dystra utsikter. Intervjun finns publicerad hos Amnesty Press.
I veckan publicerade Dagens ETC även ett specialnummer av sin tidning, som nästan helt fokuserade på kriget i Syrien. I det skrev jag en analys om konflikten och dess olika dimensioner. Jag intervjuade en anonym FN-tjänsteperson, som under de senaste åren arbetat med inriktning på Syrien. Tjänstepersonen saknade hopp, liksom tydligen även flertalet kollegor i Genève gjorde, om att kriget ska kunna gå att lösa den närmaste tiden. De FN-institutioner vi uppfann efter att vi slaktat varandra i det andra världskriget, för att lösa internationella konflikter och verka för fred, är bakbundet och desperat. Framför våra ögon utspelar sig en syrisk tragedi som det kommer talas om under många, många år framöver.
Mer om Turkiets gömda krig
I juli 2015 återvände inbördeskriget i Turkiet. Eller närmare bestämt, till de sydöstra och kurdiska delarna av landet. Eldstrider, explosioner och flygbombningar dök upp igen och det är ingenting vi inte sett förut, sedan den väpnade konflikten mellan kurdiska PKK-gerillan och den turkiska staten först började 1984. Men den här gången gick konflikten under kort tid till att bli den mest våldsamma någonsin under kriget, med mycket hårda och flera månader långa eldstrider mitt inne i kurdiska städer. Sådana urbana strider varade mellan september 2015 och juni 2016.
Jag har redan tidigare bloggat om detta återuppståndna krig, som Turkiet gärna velat hålla bakom stängda dörrar för utländska observatörer.
I det senaste numret av Amnesty Press skriver jag ännu ett långreportage från sydöstra Turkiet, som nyss kom på webben. Om hur inbördeskriget återvände som en konsekvens av både den militära och politiska utvecklingen i Syrien. ur ideologiska mål låg bakom mycket av det som triggade igång den turkiska regeringens belägringar av kurdiska städer. Samt vilka konsekvenserna blivit, i form av förstörda stöder, mer nationalism, en turkisk militär intervention i norra Syrien för att stoppa kurdernas expansion där. Och en cynisk tystnad framför allt från USA, som själv är högst inblandad i denna konflikt.
Många kurder har anklagat Turkiet för att gladeligen ha gått i krig igen, för att bryta upp de fästen där både den parlamentariska, kurdiska oppositionen HDP och den förbjudna PKK-gerillan har som starkast stöd. Vilket är precis de kurdiska städer, som nu blivit förstörda i eldstrider och vars befolkning utgör de ca 400 000 internflyktingar som uppstått i kriget. Även om vi sannolikt ännu inte har tillgång till alla detaljer, för att fullständigt kunna analysera våldsamheterna sedan förra sommaren, har det även under hösten blivit uppenbart att utvecklingen inte slutat bara för att striderna i städerna gjort det.
Efter att den turkiska regeringen blivit klar med utrensningarna av alla tiotusentals människor med påstådda eller faktiska band till statskuppsförsöket den 15 juli eller predikanten Fethullah Gülens sekt, sa premiärminister Binali Yildirim den 4 september att turen kommit till kurderna. 11 285 kurdiska lärare stängdes av på grund av påstådd koppling till PKK. En kort tid senare togs 24 kommuner över från den kurdiska parlamentariska rörelsen, av förmyndare utsedda av staten. Även där var anklagelserna kopplingar till PKK och de drabbade kommunerna var i åtskilliga fall samma som drabbats hårt av urbana strider.
Nästa steg skulle kunna vara att HDP:s partiledare Selahattin Demirtas arresteras. Han och nästan alla andra parlamentsledamöter från partiet har åtal hängande över sig, som mycket väl kan leda till fängelsestraff – eftersom alla parlamentarikers immunitet togs bort i juni i år. Om detta intervjuade jag Selahattin Demirtas, när han besökte Sverige i september.
Numret av Amnesty Press där mitt reportage finns med har postats ut som gratisexemplar till 12 000 hushåll på Åland. Jag hoppas det bidrar till både diskussion och folkbildning, om detta oroliga hörn av världen.
En modell av Sur, den antika stadskärnan i storstaden Diyarbakir som drabbades av strider 2016. Foto: Joakim Medin
Joakim på Bokmässan
Inför en ny reportageresa i nästa vecka deltar jag i flera samtal och paneldiskussioner under årets Bokmässa i Göteborg, som börjar idag. Mitt program ser (hittills) ut så här:
TORSDAG 22/9
12.30–12.50
KURDISK REVOLUTION. Samtal med Petter Larsson om min nya bok Kobane.
Plats: Aftonbladets monter
15:00 – 15:45
Storseminarium: Rapport från ett helvete på jorden, om Syrien med Patrick Cockburn och Jesper Söder. Moderator: Cecilia Uddén.
Plats: Internationella torget
FREDAG 23/9
9:15 – 9:30
Samtal med Dagens Nyheter
Plats: Dagens Nyheters monter
13:00
Samtal hos PEN, moderator Olav Fumarola Unsgaard
Plats: PEN:s monter
LÖRDAG 24/9
11:00 – 11:30
Samtal med ETC
Plats: ETC:s monter
12:00 – 12:20
Samtal med Cecilia Uddén
Plats: Internationella torget/Stora scenen
13:00
Montersamtal
Plats: Leopard förlags monter
Håll utkik i vimlet så syns vi.
Kobane, september 2014. Foto: Kurt Pelda
Islamiska statens droghandel
Det var sensommar 2015 när jag reste tillsammans med den kurdiska YPG-gerillan vid fronten i Aleppoprovinsen, norra Syrien. Ordentliga strider hade rasat mellan kurderna och Islamiska statens krigare, för att fastställa vilken väpnad aktör som skulle kontrollera ett stycke land vid Eufrats östra flodbank, 40 kilometer söder om gränsen till Turkiet. Däribland staden Sarrin, som hade en arabisk befolkning.
Intill en motorväg fanns en IS-militärbas för utländska krigare. De hade övergett basen tre dagar innan jag kom dit, till synes väldigt hastigt. Kvar på marken låg många saker de lämnat efter sig: en Koranguide tryckt i Albanien, en engelsk-arabisk ordbok, kläder, bönepärlor, samt massvis av dokument och papper. Dessa fynd utgjorde bara en del av alla de saker jag plockade på mig från IS under besök vid flera frontavsnitt i Aleppoprovinsen och Hasakahprovinsen, i norra Syrien. I början av detta år publicerades bilder på flera intressanta saker med förklaringar av mig, på Blank Spot Projects webbsida och i dess första papperstidning. Men flera handskrivna dokument och anteckningar blev liggande i en hög, bara hastigt översatta så att jag hade ett hum om deras innehåll. Det var först efter att jag granskat ett smutsigt anteckningsblock lite närmare, som det visade sig innehålla den första, kända ledtråden från IS själva, om att IS handlar med droger.
Ett flertal av de väpnade aktörerna i det syriska kriget handlar med den amfetaminbaserade drogen Captagon, både för eget bruk och för att tjäna pengar. Captagon och dess marknad i Gulfen eldar på kriget i Syrien. Länge har det också påståtts att IS skulle vara inblandade i denna handel, men utan att några dokument som kunnat stärka detta tidigare presenterats.
Läs mitt grävande reportage om IS amfetaminhandel, som publicerades i Aftonbladet i juli. Läs också mitt andra avslöjande om IS kokainbruk och -handel, som jag avslöjade redan i januari 2015.
IS-krigares vardagsrum, Aleppoprovinsen, norra Syrien, 2015. Foto: Joakim Medin