Att blunda för nazism, och sedan öppna ögonen. Förhoppningsvis.
En upplyftande vecka har passerat. Så här dags, för sju dagar sedan, cirkulerade ett nytt reportage i Upsala Nya Tidning som bäst i våra sociala medier. Journalisten Gusten Holm hade skrivit en lång och granskande text, som pekade ut en rad missförhållanden i anslutning till Uppsalapolisens beslut i februari att lägga ner förundersökningen av en grov nazistmisshandel.
Den 10 augusti förra året tog ett femtontal nazister från Svenska motståndsrörelsen över gågatan i Uppsalas centrum, delade ut rasistiska flygblad och anklagelser om landsförräderi till förbipasserade, innan de grovt misshandlade en man som vågade riva sönder deras propaganda. Endast två poliser på plats för att bevaka Sveriges farligaste politiska våldsgrupp var inte nog för att förhindra misshandeln med slag och flaggskaft, eller för att gripa en enda av nazisterna. De kunde i lugn och ro marschera därifrån. I december meddelade Uppsalapolisen att vittnen inte kommit till förhör, och utan sådana och utpekanden kunde förundersökningen inte röra sig framåt. I februari lades allting ner.
Jag själv råkade bli vittne till hela historien, när jag av journalistiskt och antinazistiskt intresse fanns på plats med min kamera när SMR var där. Ett tips från en journalist till en annan, om att polisen helt enkelt talade osanning, satte denna boll i rullning. UNT-reportaget avslöjade hur Uppsalapolisen inte förhört en enda nazist från SMR. De hade inte gjort någon ordentlig analys av filmerna från min vän som också varit där, ljög om att gärningsmän inte hade pekats ut, förnekade en egen polisrapport om att en nazist ska ha fritagits från gripande, och hade inte alls samverkat med Söderortspolisen – trots att samma SMR i december låg bakom attacken i Kärrtorp. Dessutom hade de inte alls försökt kalla in mig eller min vän till förhör.
Redan i måndags, dagen efter repet, meddelade Uppsalapolisen att förundersökningen återupptas. Den här gången av en åklagare, eftersom de själva tydligen inte ”ska ha vänt på alla stenar i det här fallet”. Under veckan har fallet fått stor uppmärksamhet både lokalt, i flera stora dagstidningars ledare, och i den nu pågående debatten om nazistvåldet. Nu fick det verkligen vara nog.
Vi vet fortfarande inte vad som kommer ur detta, men vi kan peka ut flera viktiga fenomen idag. Dels hur viktig – och nödvändig – medier visat sig vara för att driva på en opinion och andra tankar (?) hos vårt rättssystem när det gäller nazistvåldet. Dessutom en häpnadsväckande tajming hos samma rättssystem och svensk polis, att ta dåliga beslut i helt fel tider: en nedlagd förundersökning av SMR:s misshandel i Uppsala samma vecka som Kärrtorpsrättegångarna mot samma organisation påbörjades. Ett skrotat åtal mot en SMR-ledare för grov misshandel av en kommunpolitiker i Ludvika, tre och en halv dag efter de nazistiska mordförsöken i Malmö. När samma SMR-ledare redan befann sig i rätten, för att också ha lett attacken i Kärrtorp.
Signalerna som sänds ut är att polisen och rättssystemet inte ger nazistvåldet den prioritering det förtjänar – oavsett att samma våld legat bakom Sveriges samtliga politiska mord de senaste 30 åren. Här nedan är UNT:s reportage, med ett av de 300 foton jag tog (och sedan gav till Uppsalapolisen). Min upplyftande vecka skulle fortsätta, om en förändrad prioritet kunde komma efter detta.
Ungerns romer och en journalistik som inte bryr sig
Ett nytt nummer av Amnesty Press har kommit, där jag skriver ett reportage om situationen för Ungerns romska minoritet. Om isoleringen från det diskriminerande majoritetssamhället, och om en utveckling med en rad exempel som gjort tillvaron ännu värre de senaste få åren. Idag är många romer förståeligt nog väldigt trötta på situationen. På rasismen, fattigdomen, arbetslösheten och bristen på respons från etablerade partier. Ett svar har varit att organisera det helt egna Ungerska Romska Partiet (MCP) inför vårens val. Det är första gången ett parti av ett sådan storlek etableras av romer själva, för att hantera en utveckling nästan alla politiska fronter erkänner är ohållbar. En både spännande och historisk nyhet.
När MCP hade en stor presskonferens i huvudstaden Budapest gick jag och min fotograf Thorkil förstås dit för att ställa frågor från stolsraderna. Snart är det val, och här framträdde landets allra nyaste parti som ställer upp för att representera samhällets allra fattigaste och mest diskriminerade medborgare – i ett strängt antiziganistiskt klimat. MCP presenterade både sitt nya partiprogram, strategier för att lösa de extrema segregationsproblemen, och ett gäng valkandidater från hela landet.
Men inte en enda ungersk journalist fanns på plats. Det var något som chockade en medlem i MCP jag talade med så svårt, att hon upprepade ”ingen kom, ingen kom” i flera minuter. Även jag blev nedslagen över detta, som vill tro på en journalistik som kan och vill vara en röst åt människor i samhällets underskikt som annars sällan når ut. Mer luttrade romska aktivister tyckte istället detta var halvt väntat och representativt. Många tidningar och TV-kanaler är barn av sin tid, och det finns inget intresse av att skriva om romer – vissa läsare och redaktörer finner det lika otroligt att ”zigenare” är kapabla till politisk organisering, som att de flesta av dem hellre vill jobba än vara arbetslösa.
Det skulle kunna gå att skriva mycket om den stora och förvärrade antiziganismen, i alla samhällsläger och även hos den kosmopolitiska ungdomsgenerationen. Vi finner den också i det regerande konservativa partiet Fidesz. Många reagerade starkt över när premiärministerns vän Zsolt Bayer, en av Fidesz grundare och tidigare partipresschef, för 14 månader sedan kallade romer ”djur” som inte förtjänar att få leva. Han är själv flitig journalist, krönikör och knuten till det högerinriktade mediakonglomerat som är allierat med regeringen. Idag säger många att 80 eller 90 procent av ungersk media genom ägande och allianser är kontrollerad av Fidesz. Oavsett korrekt siffra, verkar det lättare för en antiziganist (och antisemit, ett epitet som godkänts i domstol) som Szolt Bayer att få lufta sina åsiker, än för ett romskt parti att få göra så.
Det skulle dock inte vara rättvist att skriva allt detta utan att samtidigt jämföra med Sverige. Något hemligt polisregister över romer har ju faktiskt inte avslöjats ännu i Magyarország.
Foto: Thorkil Rothe
Patriotism för demokrati
Ett myller av protest- och gräsrotsrörelser har uppstått i Ungern de senaste åren. Både konservativa, liberaler, gröna, extremhögern och socialister har vid något skede haft just sin tid på gatorna, har jag fått höra. Men trots detta är det ännu bara 40 procent av ungrarna som vet hur de ska rösta i valet nästa månad, om vi får tro en opinionsundersökning i januari. Åtskilliga funderar på att inte gå till någon vallokal över huvud taget, då det finns en utbredd besvikelse över det politiska klimatet och utvecklingen. Folk har tappat förtroendet för vänstern, för högern, sätter sitt förtroende till enbart högerextrema Jobbik, eller till ingen alls.
I det senaste numret av Re:Public publicerar jag ett reportage om hur vissa av de nya progressiva rörelserna agerar i den här situationen. Historisk, patriotisk och nationalistisk symbolik återanvänds eller tas tillbaka från i främsta hand Fidesz, som tidigare lagt beslag på den. Det här ska väcka intresse och en ny förståelse hos ett stort lager missnöjda eller politiskt apatiska ungrare om vilket samhälle de lever i, eller är på väg mot. Så har idéer fötts om att störta en fyra meter hög staty av Viktor Orbán/Josef Stalin, eller att väcka liv i ett 500-årigt bondeuppror.
Om detta berättade jag i söndags under en ny föreläsning, på en temadag i Uppsala. 40-50 personer satt i publiken, som också ville veta mer om den minoritetsbestraffande ”Érpatakmodellen” som ska bli nationell politik hos Jobbik, om regeringens minnesår för Förintelsen som fördömts som vitmålande historierevisionism, och om annat de hört lite om i svensk rapportering. Så här dags om fem veckor vet vi hur väl både Jobbik och sittande regering lyckats i valet.
Repet finns här.
En återblick på Libanon, Syrien och underjorden
Laddar upp ett halvnytt rep under Publicerat, som hamnade i Sveriges nyaste dagstidning nu i februari. Det är en historia jag började nysta upp för över ett halvår sedan. Under sommaren 2013 bodde jag i Beirut, för att både jobba som volontärlärare för flyktingbarn från Syrien, och även skriva om den humana katastrof barnen var en del av. Mängden flyktingar från Syrien hade då ökat kraftigt de senaste månader, och sades ha nått 1 miljon människor enbart i lilla Libanon.
Jag stötte på en journalist från Luxemburg, och vi blev vänner. Charli berättade om ödet för flyktingar och andra utlänningar som får problem med sina papper. De hamnar i ett ökänt, underjordiskt fängelse under en motorväg i Beirut. Hundratals människor inlåsta i kvava burar, i väntan på deportation. Men deportation, till var någonstans? Det är en livsviktig fråga för de papperslösa krigsflyktingar från grannlandet, som nu också hamnar i fängelset. Ska de skickas tillbaka till helvetet i Syrien, eller till Europa – som redan visat att man inte vill ta emot dem?
Många journalister har försökt besöka deportationsfängelset, väldigt få lyckats. Själv passerade jag bara på utsidan, på väg till eller från söndagarnas loppmarknad vid Corniche al-Nahr. Men sedan kom jag i kontakt med en dansk man som själv blivit inlåst. Nere i underjorden mötte han folk som redan hade sina familjer på plats i Europa, även i Sverige, men som själva mist sina pass i krigets kaos. De hade ändå tagit chansen att resa västerut med falska papper. Men avslöjats, gripits, och hamnat under motorvägen. En riskabel och desperat handling, men ändå något flyktingarna var beredda att pröva. Lika väl som vi, vet de ju att deras chans att resa in på lagliga sätt är mycket liten.
Våra pass tog så småningom mig och Charli tillbaka till väst. Efter det har hon flera gånger skrivit för att få utlopp för sin frustration, över att hennes eget hemland endast tar emot 60 (sextio) kvotflyktingar från Syrien. När 2,5 miljoner människor flytt landet. Och i hela EU fanns i december planer på att ta emot endast 12 000 kvotflyktingar. Lägg några hundra extra till den siffran idag, efter stora påtryckningar.
I Libanon tillåter makthavarna inte konstruktion av några nya flyktingläger. Jag har många gånger tänkt tillbaka på alla människor jag såg bo i små garage eller förråd. På de som sov i husskelettet, till en byggnad som höll på att uppföras 100 meter från lägenheten jag hyrde. Och på flyktingarna som sov på smutsiga madrasser och kartongbitar, under motorvägsviadukten vid Cola. Det måste ha varit hemskt i stekhet sol, värre under vintern, och nästan vad som helst framstår som bättre. Försöken att ta sig därifrån kan dock sluta i en underjordisk bur, på obestämd framtid.
Gränser och murar, vilka tragedier de kan skapa.
Tre och en halv vecka i Magyarország
I förra veckan kom jag hem från Ungern, efter en reportageresa där som varat under nästan en hel månad. Jag har inte hunnit skriva några rader under de närmaste dagarna därefter. Och jag gjorde det inte heller under hela tiden där, då jag tycker det är oklokt att äventyra arbete eller möten genom att visa folk vilket slags jobb som redan blivit gjort. I slutet av vistelsen väntade ju trots allt en intervju med regeringens statssekreterare, i Budapests ståtliga parlamentsbyggnad.
Resan har varit väldigt intensiv, full med nya intryck, upplevelser, och massvis av jobb. Det blev få lediga stunder för mig och min själsfrände till fotograf. Resultatet av det kommer att hamna i nära tio olika tidningar, hittills, i Danmark och Sverige under de kommande veckorna eller månaderna. För det finns ett växande intresse för Ungern. Landets politiska utveckling har fått en allt större uppmärksamhet, då det passar in i ett större mönster vi kan se inte bara i Östeuropa, utan över hela Europa. Fast inte så sällan med en liten extra, extrem touch på det hela.
Vi såg en judisk man kuppa igenom en aktion på internationella minnesdagen för Förintelsen, i protest mot regeringens planer för att uppmärksamma 70-årsminnet av deportationerna av Ungerns judar. Vi har sett medeltida ghetton där romer tvingas bo, exkluderade från ett samhälle där de behandlas allt värre. Vi har promenerat i en park döpt efter en allierad till Adolf Hitler. Vi har talat med regeringen, med regeringens opposition, och besökt insidan av ett av landets största härbärgen för hemlösa. Elit har kontrasterats mot pyramidens botten. Pyttesmå och stora demonstrationer har skakat huvudstaden, och bemötts både med likgiltighet och sympatitutande bilar – av en polariserad befolkning, där det sägs att vissa ännu har kvar en kämpaglöd, medan andra helt tappat tron på politiken.
Vissa saker har varit helt unika för Ungern, andra inte, men tillsammans bygger det upp historier väl värda att berätta för fler. Hur vi miste vår hyrbil till gränspolisen och tvingades tillbringa en hel natt utomhus i ukrainsk råkyla, det är dock en historia reserverad bara mina vänner.
2014
Bangs redaktion önskar ett gott nytt år i ett mail för några dagar sedan. Det jag gör också.
Ett samtal om näthat, granskande journalistik och antirasism
Imorgon är det söndag, och snart har 17 000 människor anmält att de då ska dyka upp i Kärrtorp för en ny Linje 17-demonstration mot nazism och rasism. Dessutom för att protestera mot förra söndagens våldsamma attack på samma plats, från nazistiska Svenska motståndsrörelsen.
Nazisterna i SMR får flertalet av sina nya medlemmar genom nätet, om man får tro dem själva. Rimligtvis hämtar de också mycket av sin näring från samma nätforum och vinklade sajter där hat, rasism och konspirationer göder även andra delar av den svenska extremhögern. Därför var det väldigt intressant att i början av denna vecka få intervjua Researchgruppen, som nyligen i Expressen kunde avslöja att vissa av landets mest aktiva näthatare också är (eller var) politiker för SD. Så kunde man visa bara efter ett långt och intensivt grävarbete, som få eller inga traditionella medieföretag idag själva skulle gå in i, där det ofta handlade om att följa folk in i deras egna miljöer och tankevärldar.
Det blev ett givande samtal, om det högerextrema näthatet och konsekvenserna utanför nätet, om antirasism, och vilken roll en granskande journalistik kan – eller bör – spela i allt detta.
Allt finns att läsa här.
Svenska motståndsrörelsen i Kärrtorp, och i militärläger i Ungern
Gårdagens våldsamma attack i Kärrtorp, när ett gäng militanta nazister i Svenska motståndsrörelsen (SMR) slog till med stenar, knivar, flaskor, knallskott och bengaler mot en fredlig antirasistisk demonstration, chockade många. Lokalbor som tröttnat på att SMR fyllt området med misshandel, hat, svastikor och annat klotter ville manifestera sin avsky mot deras ideologi. Då slog SMR till hårt mot demonstrationen – hela civilsamhället som slutit upp.
Kanske kom attacken ändå inte som en överraskning för en del, som följt SMR och deras aktioner. Organisationen är den mest militanta inom dagens vit makt-rörelse, som i sin tur ligger bakom det grövsta politiska våldet (och samtliga av dess mord) i Sverige. Det gör SMR till den farligaste politiska gruppen idag. I det tunga bagaget påträffas dråp, grov misshandel, omfattande vapengömmor, hot, hat, skadegörelse och åtskilliga brott mot vapenlagen – medlemmarna uppmanas att bära kniv.
Ändå gjorde polisledningen en grov missbedömning av SMR, och hade igår avsatt alldeles för få poliser till Kärrtorp. SMR kunde samla och beväpna ett stort antal av sina anhängare inför en attack, utan att bli påkomna eller stoppade. En sådan underbemanning av poliser har tyvärr varit ett återkommande problem. Och av någon anledning verkar erfarenheter från Farsta, Ludvika, Gävle, Umeå, innerstockholm och så vidare, ändå inte leda till en nationell omprioritering.
Här ska jag därför tipsa om en text jag publicerade för dryga sex veckor sedan, som dels fokuserar på hotbilden från SMR, men också avslöjar detaljer från ett nazistiskt militärläger i Ungern som SMR deltog i sommaren 2013. Lägret arrangerades av nazistiska MNA, Ungerska nationella fronten, och iklädda uniformer fick de svenska nazisterna delta i bland annat militärövningar, befälsinspektioner och vapenhantering. MNA låter ibland deltagare öva på även stridsteknik i bebyggelse, och granatkastning.
Sett i skuggan av gårdagens händelse, och med kunskaper också om deras internationella militärträning, kanske fler i samhället nu får upp ögonen för det våld SMR kan och vill vara benägna till.
I stormens öga, ett föredrag om Ungern
Ett tjugotal personer trotsade klass 3-stormen i Malmö igår kväll, och kämpade sig igenom svår blåst och regn för att höra mig föreläsa på Folkets hus om den politiska situationen i Ungern. En eloge till dem alla, jag vet inte om jag hade orkat göra det samma alla gånger.
Framför ett bildspel pratade jag i två timmar om den högerextrema, nationalistiska och auktoritärt konservativa utvecklingen i Ungern. Baserat på observationer jag gjort på reportageresa, på intervjuer med politiker och MR-folk och gräsrotsaktivister och trakasserade romer i gränstrakterna mot Kroatien, på wallraffande samtal i fascistpartiet Jobbiks högkvarter, och research där utöver. Efteråt kom det fram folk och ville prata. En äldre ungersk man, upprörd över situationen. En medelålders kvinna som bott senaste 30 åren i Sverige, inte haft koll på politiken i sitt gamla hemland men nu blivit lite bestört.
Det här var tredje gången i höst jag föreläste om Ungern, ett ämne som verkar intressera ganska många. Kanske särskilt så efter den uppmärksammade SVT-dokumentären i slutet av oktober, som ledde till protester från regeringen i Budapest. Genom att kräva en ursäkt bekräftades ju egentligen bara det hårdnande politiska klimat, som dokumentären ville belysa. I varje skildring av dagens Ungern räcker det därför inte att begränsa sig till att prata om det antisemitiska och antiziganistiska Jobbik, och uniformerade garden som partiet sammankopplas till. Att något står fel till där är ju övertydligt. Utan även hos socialkonservativa Fidesz som har regeringsmakten idag finns det nog med oroväckande nationalistiska och intoleranta utspel, och en internationellt kritiserad politik som enkelt drivs igenom med den egna majoriteten i parlamentet. Många kallar den till och med reaktionär, och odemokratisk. Samtidigt är detta parti på flera håll ännu normaliserat, och har internationella relationer till helt vanliga högerpartier i Europa. Även svenska sådana.
Om det här bredvid andra länder ska förstås som ett nytt fenomen i krisens Europa, där auktoritära strömningar bubblar fram på nytt och demokratiska element i EU står ganska bakbundna, lär det komma mycket mer att skriva och berätta om.
Val i Honduras – och ny webbsida
Igår var det val i Honduras, och idag släpper jag lös min nya webbsida. Kopplingen mellan dessa två är väl inledningsvis bara uppenbar för mig själv. Statskuppen som inträffade i det centralamerikanska landet den 28 juni 2009 var en världsnyhet några få dagar, särskilt när den då avsatte presidenten Manuel ”Mel” Zelaya under dramatiska omständigheter försökte återvända till sitt hemland, från den exil dit kuppmakarna sänt honom. Sedan glömdes landet i stort sett bort igen, förpassat till sin tillvaro som stereotypisk ”bananrepublik”.
Men med under – och i – den första veckans enorma mobilisering mot statskuppen 2009, var av en händelse även jag. I huvudstaden Tegucigalpas centrum och ytterområden dokumenterade jag demonstrationerna mot regeringsarmén och parlamentets konservativa krafter, intervjuade jag ditresta bönder och strejkande lärare, och såg jag hur protesterna snart resulterade både i dödlig skottlossning från armén och i att en motståndsrörelse hade fötts. Igår gick motståndsrörelsen till val, som partiet Libre med ”Mel” Zelayas hustru Xiomara som presidentkandidat.
I skrivande stund vet vi inte hur utgången blivit. Men för min del innebar de där dagarna att ett definitivt och djupt intresse för journalistik väcktes, som jag sedan kunnat utveckla. Fotot på startsidan har jag tagit själv, från den åttonde dagen av protester i Tegucigalpa och bara några timmar innan att 19-årige demonstranten Isis Obed Murillo sköts ihjäl. På flera sätt var det slutet för en sak, och starten för något nytt.
