Posts Tagged: Turkiet
Mellanösterns nya krig – Turkiet vs PKK
Mellanöstern har fått ännu ett krig. Den här gången är det nygammalt, och har blossat upp igen under sommaren mellan gerillastyrkorna hos Kurdistans Arbetarparti (PKK) och den turkiska staten. Konflikten har varat i 31 år, resulterat i 40 000 människors död, och tog en kort paus under en två och ett halvt år lång vapenvila 2013-2015. Nu har turkiskt artilleri och flygbomber riktats mot kurdiska styrkor i både Turkiet, Irak och Syrien, och PKK-gerillan svarat med blodiga attacker mot turkiska styrkor både i städer och på landsbygd. Alla vet redan att ingen sida kan vinna kriget, men konflikten lever vidare ändå.
Jag har skrivit en artikel i det nu aktuella numret av Fokus om bakgrunden till kriget mellan gerilla och stat, som fick sommarens utlösande faktorer att snabbt eskalera.
Vad som gör denna nya utveckling ännu mer komplicerad, är att den både hänger samman med det nu fyra och ett halvt år gamla syriska kriget, och även för första gången målar in västvärlden i ett helt nytt hörn.
Den internationella koalitionen med USA i spetsen är idag beroende av den kurdiska YPG-gerillan i Syrien, för att ta kampen på marken mot extremisterna i Islamiska staten. Alla blundar därför för att det finns mycket starka kopplingar mellan YPG och PKK, som västvärlden idag stämplar som terrorister på grund av dess våldsamma kamp mot Turkiet för att skapa någon form av självstyre i Turkiet (och mer) för den diskriminerade kurdiska minoriteten. Konsekvenserna av detta cyniska spel är att de kurdiska soldaterna öppet får stöd när de är i Syrien, och till och med beröm i dagarna av USA:s militära ledning. Men så fort de lämnar Syrien klassificeras de som terrorister, och Turkiet som bombar och beskjuter dem får stöd av samma västvärld.
Ett krig är alltid ett krig, med civila offer och förstörelse. Risken är dock att förlusterna kan bli så mycket större i det här kriget, eftersom de kurdiska gerillasoldaterna helt uppenbart riskerar att försvagas i sin kamp mot IS, om de samtidigt måste bekämpa den turkiska staten.
Läs mitt andra reportage från när jag besökte PKK-gerillan vid fronten mot IS i Şengal, där de varit och bad dem att själva kommentera detta dubbelspel och de stora riskerna med det.
Foto: Joakim Medin
Tillbaka i ett sargat Kobane
Sedan en tid är jag tillbaka i norra Syrien igen, på kurdisk och multikulturell mark för att plocka upp arbetet där det dramatiskt avbröts i februari. Resan gick först till Kobane, för att få en inblick i den berömda stadens och de kvarvarande invånarnas situation. På treårsdagen av den kurdiska revolutionen kommenterar dess ledare utvecklingen och Kobane i ruiner sedan striderna mot IS. Arbetet med att bygga upp allt igen, och försöken att få in internationell assistans.
Samtidigt spränger sig en självmordsbombare 10 km norrut i kurdiska Suruc, Turkiet, och alla vet hur allt nu kan bli potentiellt ännu svårare. Kriget sprider sig.
Läs reportaget ”Livet återvänder till den sargade staden Kobane” i Dagens ETC.
Fängelse 2.0
Incidenten som jag bloggade lite längre om tidigare, publicerat i Dagenc ETC nu i veckan.
Västerbotten och masskommunikationssamhällets misslyckande
Resan gick norrut i tisdags. Sex timmar med tåg upp till Umeå, där jag höll ett föredrag arrangerat av Bilda om ISIS expansion, flyktingströmmarna den orsakade under fjolåret, om det kurdiska motståndet och varifrån det hämtar sin styrka. Lokalen i Kafé Station blev helt fullsatt med runt 120 personer, och de många frågorna efteråt visade ännu en gång hur detta är ämnen som verkar angå många. Ingen eller åtminstone få går längre utan emotionella band till det som sker i händelsernas centrum, hundratals mil bort.
Jag diskuterade även den uppmärksamhet både ISIS och dess västkurdiska bekämpare nu fått, och bad de åhörare räcka upp en hand som hade läst/hört sig till en god bild av detta även innan sommaren 2014. Inte en enda person gjorde så. Folk i Kafé Station hade ständigt hört om Assadregimen och dess rebelliska opposition, men inte om de aktörer som nu skapar rubriker. Det kom vi fram till säger ganska mycket om både det svenska medieklimatet och vanliga människors informationsinhämtning, i vårt så kallade masskommunikationssamhälle. Vi har misslyckats, trots vår moderna teknik och trots att det syriska kriget gett upphov till vår tids största flyktingkatastrof.
Västerbottens-Kuriren var på plats och skrev sedan bl.a. om detta, och hur verkligheten aldrig är så enkel som den verkar.
På väg till föredraget stannade jag även till vid radiohuset, och blev intervjuad av P4 Västerbotten om den svåra situationen i Syrien och mer. Just så dyster jag ser ut hade jag anledning att vara.
Följ länken eller lyssna här:
Turkisk tortyr och en juldag i fängelse
När jag lämnade Kobane på juldagen skedde det nattetid, precis som när jag först tagit mig in i staden. På natten är det mörkt, och då är det i teorin lättare att smita över gränsen obemärkt. För det är fortfarande det enda sättet för journalister att komma in i Kobane och dokumentera situationen, behoven och kampen där. Turkiet och dess gränsvakt släpper fortfarande inte in någon, precis som de satt upp sådana svårigheter de senaste 3,5 åren.
Precis som Turkiet satt upp mörkerkameror längs med gränsen till Kobane, har även dess patrullerande pansarbilar dessa kameror. Det blev jag, en japansk journalist och en holländsk-kurdisk journalist varse när vi varsamt och ljudlöst klättrade över taggtrådsstängslet, och började traska över ett fält i sotsvart mörker.
Bilarna körde efter oss från långt avstånd, och vi sprang. Jag kastade mig ner och låg blickstilla i en iskall pöl gyttjigt vatten, till ingen nytta. Turkiska soldater tvingade sedan ner oss alla tre på knä på en asfalterad väg, under skrik och höjda pistoler. Vi måste ta av oss kläderna, och få våra telefoner konfiskerade. Jag och den japanska journalisten Eiko Tamago behandlades bättre (saliv i ansiktet och knuffar). Den holländsk-kurdiske journalisten Reber Dosky uppgav sitt medborgarskap, men anklagades för att vara just kurd. Han sparkades och stampades i sitt ansikte med kängor, fick sina glasögon förstörda, och sparkades sedan i sin rygg, av en aggressiv turkisk soldat.
Vi kördes till en militärpostering där vi fick plastband hårt spända runt våra handleder, som skar in i skinnet. Under runt 30-45 minuter förhördes vi sedan av turkiska soldater, som lyste mig men framför allt Reber Dosky rakt i ögonen med en ficklampa.
– Kurd! Kurd! Du är kurd!
De krävde att få pinkoden till Reber Doskys mobiltelefon. Han sa nej, och förklarade att den var privat. Två av soldaterna började då tortera honom genom att borra in sina fingernaglar i hans handflator och mellan fingerbenen på hans händer, tills han stönade av smärta. Sedan höjde en av dem en knuten näve, och hotade att slå.
Senare samma natt kördes vi till ett sjukhus i gränsstaden Pîrsûs/Suruç, en mil norr om Kobane. Både jag och Reber själv pekade på hans panna där en blodig bula dykt upp, och på hans trasiga glasögon, och visade med en simulerad spark vad som hänt. Den kurdiska sjukhuspersonalen tittade medlidsamt på oss, men ingen undersökning eller dokumentation gjordes. De turkiska soldaterna, som stod i en halvcirkel runt oss, förklarade Rebers skador med att han hade snubblat (av sig själv) och slagit sig. Samma förklaring presenterades sedan i en kort redogörelse av den turkiska Jandarmapolisen, dit vi sedan kördes. Våra berättelser om tortyr och framför allt sparkar mot Rebers huvud, möttes där av höjda men föga intresserade ögonbryn.
– Walla? En soldat gjorde det?
Vi tillbringade resten av natten och sedan juldagen i turkiskt fängelse, i en väntecell där det bara fanns en brits trots att vi var tre. Jag fick ligga rakt på golvet. Då och då kallades vi ut, för att bli förhörda, skriva under papper på att vi förstår att vi nu finns med i kriminalregistret, lämna fingeravtryck, och få nästan 1000 dollar i böter var.
Turkiet har blivit ökänt för en allt sämre pressfrihet, där en mängd journalister utsatts för övergrepp de senaste åren. Committee to Protect Journalists (CPJ) har både 2012 och 2013 rankat Turkiet som det land som haft flest journalister i fängelse, i hela världen. Behandlingen drabbar inte heller bara de inhemska. Det är bara några dagar sedan som en annan holländsk journalist, Frederike Geerdink som är baserad i Amed/Diyarbakir, bloggade om hur hon fick hembesök av antiterrorstyrkan TEM som genomsökte hennes bostad och hade henne i förvar under flera timmar. Med sig hade de meningslösa ”bevis” i form av några textstycken från en kolumn, och foton från Twitter och Facebook, som tydligen gjorde henne misstänkt för något.
Historien har fått mycket uppmärksamhet i Nederländerna sedan Reber kom tillbaka hem dit. Han har talat om behandlingen av honom, om hur soldaterna verkade struntade i att de begick allt framför ögonen på två andra journalister. Det verkar ändå inte få några konsekvenser. Det nederländska journalistförbundet har kraftigt protesterat och kontaktat landets utrikesministerium, som bett Turkiet om en förklaring.
Ifall gränsen in till både arabiskbefolkade och ISIS-kontrollerade områden i Syrien ännu är relativt lätta att passera från Turkiet, har gränsen till de kurdiska områdena varit just såhär svåra att korsa sedan Turkiet stängde ner och militariserade den för snart 3,5 år sedan. Både för journalister som vill bevaka områdena, och för den lokalbefolkning som av tusen olika anledningar måste ta sig mellan dem och Turkiet. Alla är vi beroende av smugglare.
Vi utländska journalister blir arresterade, knuffade, misshandlade, torterade och bötfällda ifall vi infångas. Den kurdiska lokalbefolkningen riskerar istället att bli skjuten till döds.
Tältstäder och arresterade flyktingar
Mitt senaste reportage i Feministiskt Perspektiv är nu upplåst och möjligt att läsa här.
Det ger en bild från de flyktingläger – eller tältstäder som kurderna själva kallar dem – som byggt upp rakt på andra sidan gränsen från det krigsdrabbade Kobane. Längre bort än så har de inte velat röra sig från sina hem.
Samtidigt är det tydligt att de inte är helt välkomna på denna nya plats. Flyktingstödssamordnare, frivilligläkare och andra talade om ett medvetet otillräcklig insats från det turkiska flyktingorganet AFAD, och om flyktingar som arresteras för misstanke om att vara enrollerade i försvarsstyrkorna YPG och YPJ. Att kriga mot Daesh/ISIS har blivit en hotbild mot Turkiet?
Fångar i Islamiska staten
I ett flyktingläger, samt i ett vanligt bostadshus som lånats ut av vänliga kurdiska själar, stötte jag på Muhammeds, Mustafas och Xemgîns berättelser nere i Suruç. Det hade gått 45 respektive 10 dagar sedan de blivit frisläppta från Daesh/ISIS, efter att ha tillbringat nära fem respektive nio månader i fångenskap. De är bara tre av många som kidnappats och infångats av fundamentalisterna under deras krigståg i det som många ännu kallar Irak och Syrien. Många har aldrig synts till igen, men de här lyckades återvända till sina familjer.
De båda 15-åringarna Muhammed och Mustafa hörde till de världsomskrivna kurdiska skolbarn som togs på väg hem från att ha skrivit prov i Aleppo, i maj. 19-årige Xemgîn hade istället hoppat av plugget och var på väg för att jobba i irakiska Kurdistan, när han försvann. Alla tre var fortfarande i ett märkbart traumatiserat skick, och dessa är bland de svåraste intervjuer jag någonsin gjort. Hur frågar man om alla vidrigheter de fått se och själva uppleva, utan att riva upp för många känslor?
Inte desto mindre har berättelserna från dessa tre, och deras frisläppta kamrater som i sin tur intervjuats av Human Rights Watch, gett oss en värdefull inblick i den ”Islamiska staten”, hur de behandlar alla de fångar de betraktar som otrogna, och hur skenheliga dess krigare själva kan vara när det kommer till så kallade religiösa lagar.
Läs reportaget här, i Dagens ETC.
Suruç
Besöket till Suruç, den kurdiska tvillingstaden till Kobane på den turkiska sidan gränsen, blev en liten konfrontation med känslor. Det var märkligt att se den krigsdrabbade staden igen, fast nu från utsidan. Från Press Hill och Vanliga Människor-Hill kunde vi se den stå i brand, och i all egen stillhet tydligt höra skottlossningarna från kriget. Ytterst surrealistiskt, liksom incidenten med den arge guvernören från Urfa.
Reportageresan innebar mycket jobb. Jag intervjuade Aisha Efendi, viktig kurdisk ledare i Rojavas sociala revolution och gift med PYD-ledaren Salih Muslim. Det var tredje gången vi möttes; tidigare i Kobane, och innan des i Rumeilan, Cezirekantonen i somras. Tillsammans med Tove besökte jag både det flertal flyktingläger som Suruçs kommun, styrd av det kurdiska vänsterpartiet BDP, öppnat, liksom det enda lägret i drift som det statliga flyktingorganet AFAD hittills öppnat. I det senare var missnöjet stort över brister och problem, och turkiska soldater vaktade i utkanterna. Vi nekades en rundvandring för att själva överblicka situationen.
I ett flyktingläger träffade jag en 67-årig bonde från Kobanes landsbygd, som nyss sårats som YPG-soldat för femte gången i försvarskriget mot DAESH/ISIS. En annan sårad YPG-soldat mötte jag i ett privat hem. En advokat som jobbade med flyktingmottagandet sa att flera sårade gömmer sig eller håller sig undan på sådant vis. En frivilligläkare vid Suruçs sjukhus sa att ett flertal kurder från Rojava arresterats av turkisk polis, även en sårad patient. Anledningen är rimligtvis det hot dessa självstyrande, frihetskämpande kurder anses utgöra mot Turkiet, som har sina egna frihetstörstande kurder. Flera jag intervjuade menade också att det är dessa tankebanor som ligger bakom ett medvetet bristande flyktingstöd till Kobanes kurder, liksom ett aktivt förhindrade av att släppa fram medicinska hjälpleveranser till Kobane.
Och jag besökte en begravningsceremoni för en ung man som stupat i Kobane, men avlidit först på den andra sidan gränsen. Hans pappa lämnade ett starkt avtryck.
Flera reportage har kommit eller ska komma i Dagens ETC – ett av dem går att läsa här – och mer kommer på annat håll. Från Kurdistan flög jag till Ankara, där jag jobbat för annat skrivande de senaste dagarna, och därifrån flyger jag nu till Uppsala. Flygtimmar.
Konsten att förarga en turkisk guvernör
I måndags gick resan till Kurdistan ännu en gång. Och den här gången inte ensam från Arlanda, utan i sällskap med filmaren Tove Bergqvist som började jobba på ett spännande dokumentärprojekt. På plats i gränsstaden Suruç har jag de senaste dagarna följt upp konsekvenserna av kriget i Kobane, bara några kilometer bort och på andra sidan gränsen. Det har funnits mycket att se, många människor att tala med, både vad gäller den humanitära situationen och utvecklingen i försvarskriget mot ISIS.
Det ser ut att gå bättre, sakta men säkert. I mitten av veckan nåddes vi av nyheten att större delen av den höga Mistenurkullen ovanför staden tagits tillbaka från fundamentalisterna. En viktig seger, både strategiskt och moraliskt. Men kampen måste fortfarande pågå utan att några förstärkningar från kurder i Turkiet kan komma in. Bara runt 150 peshmergasoldater från irakiska Kurdistan – ”rätt” slags kurder – och ett gäng soldater från det som kallas Fria syriska armén har fått komma över gränsen, som utomstående. Varför Turkiet har en sådan policy är en viktig fråga att ställa. Förstärkningar både i manskap och vapen skulle ju rimligtvis hindra ISIS från att erövra staden.
När jag en dag stod och betraktade det rykande Kobane från ”Press Hill” på andra sidan gränsen – hit fick inga anhöriga eller lokalbefolkning komma, bara privilegierade journalister – kom Sanliurfaprovinsens turkiske guvernör Izzettin Kücük på blixtvisit. Han skulle ha ett kort samtal med pressen och bli fotograferad. Men min fråga om Turkiets gränspolicy kring kurderna gjorde honom genast arg.
– Det var regeringen som bestämde det, vi kan inte släppa över vem som helst.
Det är ”för farligt” att släppa in folk, menade han. Och om jag inte visste det så är detta faktiskt republiken Turkiet, där man inte kan komma och gå över gränserna som man själv behagar. Andra länder med slapp gränsvakt borde snarare inspireras av Turkiet.
– Vi har skickat tillbaka många svenskar som ville bli rekryter hos IS.
Guvernören lämnade sedan Press Hill, effektsäkert nog i en kamouflagemålad pansarbil (istället för i den Mercedes han kommit i). Övriga journalister på plats – för det mesta från regeringsvänlig turkisk media – höll avstånd under samtalet. Det är långt ifrån ofarligt att vara kritisk journalist i Turkiet. Senare samma dag publicerade därför landets största dagstidning Hürriyet historien om den påflugne journalisten ”Joalcim Medem”, och hur guvernör Kücük läxat upp svensken.
Själv upplevde jag det som att hans medieträning genast föll i bitar inför en knivig fråga, kring en hållning allt fler i omvärlden kritiserar Turkiet starkt för. Och kring allvarligt grundade misstankar om att denna hållning också kommer sig ur en oroväckande relation till ISIS.
PKK-spåret
Kurdistans Arbetarparti, PKK, och dess gerilla är inblandat i mycket av det som nu händer i Irak och Syrien. PKK har tillsammans med sina politisk-militära systerorganisationer i Rojava, syriska Kurdistan, tagit upp en väpnad kamp mot de mordiska fundamentalisterna i ISIS. En redan trängd rörelse, bekämpad av de omgivande regimerna i decennier, som går på offensiven för att mota undan en extrem armé även västvärlden känner sig hotad av.
Detta PKK-spår i den stora och komplexa situation som det sammanhängande kriget i Irak och Syrien utgör, är givetvis väldigt intressant. Utvecklingen kan ruska om traktens maktbalanser, och har fått uppmärksamhet internationellt. Likaså ibland i den svenska bevakningen, men många andra gånger är det tyst. En viktig anledning är förstås PKK:s kontroversiella status i Sverige och väst-internationellt. Rörelsen är stämplad som terrororganisation av USA och EU. Och i Sverige etsade sig ett betydligt äldre ”PKK-spår”, det från utredningen efter mordet på Olof Palme, fast i mångas minne trots att det inte ledde till någonting.
Förra månaden hade det faktiska inbördeskriget mellan PKK och den turkiska staten pågått i 30 år, sedan gerillastyrkor genomförde sin första organiserade attack i augusti 1984. Jubileer ska aldrig underskattas inom journalistiken, och just detta 30-årsdatum var en tidig anledning varför jag och Thorkil Rothe redan i våras bestämde oss för sommarens reportageresa till Kurdistan. Hur såg situationen ut idag? Vilka frågor låg bakom dagens kamp, hur såg möjligheterna till en fred ut, och hur har regionens dramatiska utveckling de senaste åren påverkat saker?
På olika vägar kunde vi under juli och augusti månad ta oss till de kurdiska områdena i både Irak, Syrien och Turkiet, för att finna en röd tråd i ett mycket gammalt motstånd och kamp för samhällsinflytande, demokrati, och inte minst rätten till sin egen kultur och sitt språk. Uppe i Kandilbergen, södra Kurdistan/norra Irak, intervjuade vi även en av de högsta PKK-ledarna om dessa frågor.
Att ISIS bestämde sig för att gå på offensiven när vi samtidigt fanns på plats, var en viktig händelse men ren slump. Detta gav oss dock en ganska unik möjlighet att sammanföra flera olika utvecklingar. Och inte minst, med helt egna ögon se hur PKK och dess vapensystrar och -bröder undsatte de ISIS-jagade yezidierna från döden i Shingalbergen och in i Syrien.
Ett reportage som kommit i Arbetaren finns att läsa här.
När vi dessutom besöker Makhmour Camp, bara dagar innan flyktinglägret erövrades av ISIS, finns med i finska Ny Tid där repet delats upp i en första del här och en andra del här.
Foto: Joakim Medin