Operationen för att befria Iraks näst största stad Mosul från IS ockupation påbörjades i oktober 2016 och avslutades i juni 2017. Under den tiden var striderna en av de mest välbevakade händelserna i hela världen, av internationella medier. En stor anledning till det var för att utländska journalister själva kunde besöka Mosuls frontavsnitt, och få egna intervjuer och bilder – även om materialet sällan förblev särskilt unikt.
Så har dock inte varit fallet när det kommit till operationen för att erövra IS ”huvudstad” Raqqa, i norra Syrien. Där påbörjade de USA-stödda kurdiska styrkorna markstriderna i november i fjol. I juni tog de sig in i urbana delar av Raqqa. Men sedan våren 2015 respektive våren 2016 har den syriska gränsen varit mycket svår för utländska journalister att korsa, från Turkiet och norra Irak. Bara ett fåtal lyckas ta sig fram till fronten vid IS huvudstad. Den trista men i medieindustrin logiska följden är att bevakningen av Raqqa är betydligt sämre.
Bristen på utländska journalister har ännu en gång visat oss det viktiga arbete lokala medborgarjournalister gjort, när de klivit fram för att själva visa vad som sker på marken. Nätverk av sådana medborgarjournalister växte fram mycket tidigt i den syriska konflikten och jag följer idag ännu ett flertal av dem, som delar med sig av värdefull information. Medborgarjournalisterna har långt ifrån ofta varit särskilt objektiva publicister – tvärtom har deras arbete ofta motiverats av att de varit i opposition mot politiska makthavare eller väpnade styrkor. Andra gånger har de tvärtom stått makthavare nära. Men i så fall har deras lite mindre sminkade rapportering ändå många gånger varit att föredra, framför de uppgifter som kommit från de krigförande aktörernas egna mediekanaler.
Medborgarjournalister har också spelat en viktig roll vad gäller att informera människorättsorganisationer om olika övergrepp i kriget. En av de utan tvekan viktigaste grupperna att utföra detta arbete, är aktivisterna i Raqqa is Being Slaughtered Silently, som i största hemlighet rapporterat inifrån IS egna huvudstad. Gruppen bildades 2014 och har sett flera av sina medlemmar mördade av IS, som straff för sitt arbete. Utan deras arbete skulle vi veta mindre om hur livet, det politiska systemet och umbärandena under IS styre såg ut. I maj 2016 belönade svenska Reportrar utan gränser gruppen med det årets Pressfrihetspris.
Imorgon lördag medverkar jag i panelsamtalet ”Jagade, mördade, och tystade” på WOWTALKS, under Way out West-festivalen i Göteborg. Temat är just medborgarjournalistik i krigsområden. Tidigare på dagen visas den nya filmen ”City of Ghosts” om Raqqa is Being Slaughtered Silently och Abdalaziz Alhamsa kommer från gruppen för att delta i panelsamtalet. Dessutom kommer den jemenitiska journalisten Afrah Nasser för att tala om sitt bloggande mot regimen i sitt hemland, som gjorde att hon hamnade i Göteborg. Aldijana Talic ordförande i Publicistklubben Västra, är moderator under samtalet. För mer information se www.wayoutwest.se/line-up/jagade-mordade-och-tystade/
I juni i år lyckades de USA-stödda Syriska demokratiska styrkorna (SDF), som domineras av kurdiska styrkor, för första gången tränga in staden Raqqa i norra Syrien. Islamiska staten (IS) utropade Raqqa till sin ”huvudstad” efter att man utropat ett eget kalifat på de stora landområden man dittills erövrat, på sommaren 2014. Slaget om Raqqa är en av de viktigare händelserna som kommer avgöra hur IS uppbyggnad och hotbild utvecklas under de kommande åren, även om det inte avspeglas i antalet utländska journalister som är på plats för att bevaka striderna. Men vissa är trots allt där.
En av dem är den 22-åriga ”Roza”, som kommer från södra Sverige och lämnade sin familj för att idag frivilligt delta i striderna i Raqqa. Vi möttes redan sommaren 2015 i staden Qamishli, i en akademi där hon och ett fåtal andra västerlänningar gick en intensivkurs i det kurdiska språket. Flera av dem skulle sedan bli soldater i de kurdiska styrkorna och kriga mot IS, likaså Roza. Det tog nästan precis två år att publicera artikeln om vårt möte den där dagen och om hennes fortsatta närvaro som soldat.
Roza har tidigare inte varit intresserad av att sätta någon medial uppmärksamhet på sig själv eller att själv skriva om vad hon gör i Syrien, i sociala medier. Nu i juli gick hon till sist med på att jag publicerade den första intervjun med henne, eftersom hon velat få fler att känna empati med människor långt borta. Läs intervjun med Roza här.
Svenska ”Roza”, 22 år, till höger har varit med i de kurdiska styrkorna som strider mot IS sedan sommaren 2015. Foto: privat.
Bland alla rubriker, storpolitiska utspel och svartvita skräckhistorier om IS övergrepp kan det fortfarande vara svårt att se hur helt vanliga civila, långt borta, drabbas av kriget. Eller så upphör det helt enkelt att vara intressant, på grund av en ”mättnad” över sådana berättelser. Jag skrev en krönika om den internationella tystnad som rådde om staden Kobane på sommaren 2015, efter att IS mördat 251 civila där. Trots all den uppmärksamhet staden fått bara några månader tidigare.
På samma sätt hör vi idag mycket lite om hur många oskyldiga civila som dödas i USA-koalitionens bombmattor över IS-territorier. USA har bara erkänt att några hundra civila dödats. Flera väststater som ingår i koalitionen vill fortfarande inte kännas vid ett enda sådant dödsfall, i deras flyganfall. Många utomstående bedömare är dock överens om att luftkriget mot IS inte skiljer sig dramatiskt från andra luftkrig. Naturligtvis träffas inte bara militära militära mål, utan även vanliga bostadskvarter, vilket framgick med all tydlighet i de bilder ETC publicerade i juli.
Under nästan hela sommaren i år har Morukc Umnaber, en internationell konfliktfotograf som jag arbetat med flera gånger tidigare i Irak och Turkiet, varit på plats för att skildra utvecklingen vid Raqqas frontlinjer. Där har han varit inbäddad i SDF. Några av hans bilder har publicerats på webben, med bildtexter skrivna av mig. Se bildreportaget från Raqqa här.
SDF-soldater på en förstörd gata i stadsdelen Al Dariya, västra Raqqa, juli 2017. Foto: Morukc Umnaber.
Den 25 oktober utsågs Blank Spot Projects första nummer som papperstidning till årets bästa omslag, på Tidskriftsgalan 2016. Omslaget i fråga visade en svart ”bödelsmask”, som jag hittade sommaren 2015 i en nyss övergiven militärbas för utländska IS-krigare, på landsbygden nordost om Aleppo. Då kände jag genast på mig att det var klokt att ta med mig masken hem till Sverige. Stort grattis Ester Resare Sorri som tog bilden, samt till hela gänget på Blank Spot.
Tidskriftsgalans jury gav en utmärkt motivering till varför just Blank Spot Project, som fortfarande är det mest spännande och nytänkande medieinitiativet att uppstå i Sverige sedan i fjol, förtjänade priset. På en sådan plattform kan nytänkande idéer få utrymme, samt material från Syrien kunna publiceras – när flera stora dagstidningar i flera år haft som policy att inte publicera frilansmaterial från just Syrien.
Läs även mitt reportage som omslaget är en del av, ”Föremålen som avslöjar dödskulten”. Där analyserade jag ett helt gäng saker jag funnit hos IS under flera reportageresor till fronten i Syrien, och tagit med mig hem. På detta sätt, genom undersökande journalistik på fältet, fick vi möjlighet att veta mer om rörelsen bakom masken.
Det är lätt att bli både uppgiven och deprimerad över det stora kriget i Syrien, som allt ser ut idag. I mitten av september lyckades Ryssland och USA få till en vapenvila i de västra delarna av landet. Sedan flygbombade USA syriska regimsoldater utanför staden Deir Ezzor. Både Assadregimen och motståndarna beskyllde varandra för brott mot vapenvilan. Efter bara en vecka sprack allt och regimen inledde en ny offensiv för att erövra hela det rebellkontrollerade östra Aleppo.
Aleppooffensiven är uppbackad av det ryska flygvapnet och hundratals civila har dött i flygbombningarna. Övergreppen har uppmärksammats i omvärlden och lett till farliga spänningar mellan Moskva och europeiska stormakter och USA. Enligt Ryssland och den syriska regimen fortsätter man bara bekämpa jihadist-terrorister kopplade till al-Qaida; till Jabhat Fateh al-Sham som förut kallade sig Jabhat al-Nusra (al-Qaidas syriska gren). De vill inte ge sig av från Aleppo. USA har inte heller förmått andra, islamistiska väpnade grupper att tillräckligt tydligt ta avstånd från Jabhat Fateh al-Sham. Därför fortsätter regimsidan att bomba dem – till synes utan att bry sig om att det samtidigt leder till civila dödsoffer.
Många vanliga nyhetskonsumenter har mått dåligt över flygbombningarna och lidandet i Aleppo. Men jag tippar att en hel del fortfarande inte förstår hur det fortsatta våldet hänger samman med internationell politik, och med kampen mellan de syrier som fortfarande tror på frihet i landet och de militanta jihadister som kidnappade revolutionen. Det är delvis för att flera medier ännu inte lyckas förmedla en tillräckligt djupgående nyhetsbild av Syrien. Vilket i sin tur bygger på det äldre problemet, att bilden av kriget tidigare varit både för smal och lite önsketänkande.
När den berömde Patrick Cockburn som är Mellanösternkorrespondent för The Independent besökte Bokmässan i Göteborg, möttes vi för ett samtal om dessa frågor och om Syriens framtid. Cockburn kom med mycket dystra utsikter. Intervjun finns publicerad hos Amnesty Press.
I veckan publicerade Dagens ETC även ett specialnummer av sin tidning, som nästan helt fokuserade på kriget i Syrien. I det skrev jag en analys om konflikten och dess olika dimensioner. Jag intervjuade en anonym FN-tjänsteperson, som under de senaste åren arbetat med inriktning på Syrien. Tjänstepersonen saknade hopp, liksom tydligen även flertalet kollegor i Genève gjorde, om att kriget ska kunna gå att lösa den närmaste tiden. De FN-institutioner vi uppfann efter att vi slaktat varandra i det andra världskriget, för att lösa internationella konflikter och verka för fred, är bakbundet och desperat. Framför våra ögon utspelar sig en syrisk tragedi som det kommer talas om under många, många år framöver.
Det var sensommar 2015 när jag reste tillsammans med den kurdiska YPG-gerillan vid fronten i Aleppoprovinsen, norra Syrien. Ordentliga strider hade rasat mellan kurderna och Islamiska statens krigare, för att fastställa vilken väpnad aktör som skulle kontrollera ett stycke land vid Eufrats östra flodbank, 40 kilometer söder om gränsen till Turkiet. Däribland staden Sarrin, som hade en arabisk befolkning.
Intill en motorväg fanns en IS-militärbas för utländska krigare. De hade övergett basen tre dagar innan jag kom dit, till synes väldigt hastigt. Kvar på marken låg många saker de lämnat efter sig: en Koranguide tryckt i Albanien, en engelsk-arabisk ordbok, kläder, bönepärlor, samt massvis av dokument och papper. Dessa fynd utgjorde bara en del av alla de saker jag plockade på mig från IS under besök vid flera frontavsnitt i Aleppoprovinsen och Hasakahprovinsen, i norra Syrien. I början av detta år publicerades bilder på flera intressanta saker med förklaringar av mig, på Blank Spot Projects webbsida och i dess första papperstidning. Men flera handskrivna dokument och anteckningar blev liggande i en hög, bara hastigt översatta så att jag hade ett hum om deras innehåll. Det var först efter att jag granskat ett smutsigt anteckningsblock lite närmare, som det visade sig innehålla den första, kända ledtråden från IS själva, om att IS handlar med droger.
Ett flertal av de väpnade aktörerna i det syriska kriget handlar med den amfetaminbaserade drogen Captagon, både för eget bruk och för att tjäna pengar. Captagon och dess marknad i Gulfen eldar på kriget i Syrien. Länge har det också påståtts att IS skulle vara inblandade i denna handel, men utan att några dokument som kunnat stärka detta tidigare presenterats.
Läs mitt grävande reportage om IS amfetaminhandel, som publicerades i Aftonbladet i juli. Läs också mitt andra avslöjande om IS kokainbruk och -handel, som jag avslöjade redan i januari 2015.
IS-krigares vardagsrum, Aleppoprovinsen, norra Syrien, 2015. Foto: Joakim Medin
Jag har inte bloggat på flera månader. I somras var jag under längre perioder mellan juni och augusti – totalt sex veckor – på plats i det kurdiska sydöstra Turkiet, för att rapportera om konsekvenserna av det återuppståndna kriget mellan staten och den kurdiska PKK-gerillan. Arbetet där var både svårt, påfrestande och riskabelt. Sedan kriget återvände i juli 2015 har hårda strider för första gången utkämpats i urban miljö, mitt inuti ett flertal kurdiska städer. Striderna har lett till en omfattande förstörelse av infrastruktur, offentliga byggnader och civilbefolkningens bostadsområden. Uppskattningsvis 400 000 människor har blivit internflyktingar i sydöstra Turkiet.
Premiärministern Binali Yildirim förklarade de urbana militära operationerna över i slutet av juni. Den sista staden där strider pågick samma månad var Nusaybin, precis vid gränsen till Syrien. När jag strax efteråt försökte komma in i Nusaybin, eller i andra krigsdrabbade områden, var det i princip omöjligt på grund av polisens avspärrningar. Titeln på detta blogginlägg är skamligt stulet från artiklar med samma namn, i både Time Magazine och The New York Times. Kanske även från fler håll. Det nygamla kriget mellan kurder och den turkiska staten har till stora delar hållits gömt från omvärlden, av den turkiska regeringen. FN:s människorättskommissarie Zeid Ra’ad Al Hussein begärde i maj i år tillträde till områden som drabbats av striderna, för att utreda kurdiska anklagelser om mycket grova övergrepp begångna av den turkiska armén. Turkiet har ännu inte besvarat denna formella förfrågan. Utländska journalister är inte välkomna att på egen hand utreda vad som hänt och jag blev själv stoppad och kvarhållen av turkisk polis två gånger i juni respektive augusti.
Hand i hand med att de båda parternas väpnade styrkor attackerat varandra har även situationen för kurdisk civilbefolkning och den kurdiska politiska oppositionen kraftigt försämrats, sedan förra sommaren. Flera långa texter har publicerats från området och om denna utveckling. Läs mitt reportage nedan, i tidningen Frihet. Läs mitt första reportage i Dagens ETC och mitt andra reportage i Dagens ETC.
Sönderkrigad kurdisk stad, sydöstra Turkiet. Foto: Uygar Önder Simsek
I juli reste jag även till irakiska Kurdistan, för att besöka PKK-gerillans högkvarter uppe i Kandilbergen och fråga folk där hur de själva ser på konflikten, som inte visar några tecken på att ta slut efter 32 år av krig. I en dalgång fick jag intervjua Cemil Bayik, som anses vara den högste agerande ledaren över PKK och som varit med i rörelsen sedan mitten av 1970-talet. Eftersom Bayik är ledare över en massrörelse som idag har en stor utbredning i både Turkiets och Syriens kurdiska delar – vilket är en av anledningarna till att kriget återvände i fjol – ställde jag flera frågor om hur han själv ser på Mellanösterns framtid. Läs intervjun, som publicerades i Dagens ETC.
Kriget har lett till mycket allvarliga konsekvenser för regionen och för civilbefolkningen. USA och EU:s dominerande medlemsstater samt institutioner har naturligtvis uppmärksammat denna oroliga utveckling. Men ända sedan kriget återuppstod i fjol har de mest bara bemött detta med tystnad – eller med strategiska uttalanden, som ska förneka deras egna band till utvecklingen.
Egentligen är västvärlden mer inblandad i det kurdisk-turkiska inbördeskriget än någonsin tidigare. Vad som möjliggjort detta, är kriget i Syrien. Läs mina reportage från de irakisk-kurdiska Kandilbergen och hur dessa politiska spel ser ut, som publicerats här i Sverige och här i Norge.
Kandilbergen, irakiska Kurdistan. Foto: Joakim Medin
I samband med släppet av min bok ”Kobane”, som handlar om kriget i Syrien och särskilt de roller de syriska kurderna kommit att få i kampen mot Islamiska staten (IS), har jag blivit intervjuad ett flertal gånger i radio, TV och tidningar. Några har publicerats bara på papper och inte online. Men fler intervjuer finns nu att kolla in för den som är intresserad.
Läs i Feministiskt perspektiv, i Omvärlden, i Flamman, samt i Aftonbladet.
I mitten av maj publicerade jag en ny artikel hos Aftonbladet Kultur, där jag analyserade några av de finansdokument och bokföring som jag funnit hos IS, Islamiska staten, i norra Syrien. Massmedier i omvärlden har många gånger fokuserat på att mest beskriva det rent militära kring IS, deras extrema våldet, deras övergrepp eller liknande sidor hos jihadisterna. Det har kanske varit oundviktligt – det är ju trots allt krig – och en sådan slags bevakning har IS själva velat ha, att döma av deras känsla för sociala medier och medieeffekter.
En sådan bevakning har dock gjort att andra, intressanta sidor hos IS fått mindre uppmärksamhet. Ett exempel är deras ekonomiska sida: vad IS har för inkomstkällor, ekonomiskt system och politisk vision bakom det – och hur en av deras största fiender kanske blir de ekonomiska problemen och ouppfyllda löften, som fällt många regimer och makthavare förut. Läs artikeln här i Aftonbladet.
Den 16 maj fyllde det brittisk-franska, koloniala Sykes-Picotavtalet 100 år. Avtalet lade grunden till Mellanösterns moderna gränser och både kurder och IS har hänvisat till det som en drivkraft bakom sina respektive kamper. Ändå fick hundraårsdagen inte någon särskilt stor uppmärksamhet i många medier. Få svenskar känner till Sykes-Picot och Europas roll bakom flera grundläggande problem i Mellanöstern. Varför är det så? Läs min senaste krönika i ETC Uppsala.
Den 10 maj publicerade ETC ett annat utdrag från min bok ”Kobane”. Kapitel tre, augusti 2014, om när YPG och YPJ räddade de omringade yezidierna från Shingalbergen och IS folkmord, in i Rojava, Syrien. Jag och min fotograf Thorkil Rothe var de första, och i flera dagar enda, utländska journalisterna som bevittnade denna räddningsoperation inifrån Syrien, vid en syrisk-irakisk gräns som då både IS och kurder gjort sitt bästa för att montera ner.
Abdulselam Mohamad kommer tillbaka från en tvärgata med ett leende på läpparna. Han har varit bekymrad över min vegetarianism och undrat hur vi ska lösa det med middagen, men lyckligtvis höll ett gatukök ännu öppet som sålde falafelrullar. Vi går tillbaka genom ett kvällsmörkt Qamishlo, på bakgator för att undvika Assadregimens farleder, och äter vår mat på Tev-Dems huvudkontor.
I sammanträdesrummet har teven stått på oavbrutet sedan i morse. Det har gått två dagar sedan yezidierna flydde upp i bergen, och PKK-vänliga kanaler blandar patriotisk musik med nyheter om utvecklingen. Men sedan några timmar tillbaka visas framför allt gerillasoldater i Qandilbergen, som ger sig av i pickupbilar. Bilderna varvas också med gårdagens uppmärksammade teveintervju med Murat Karayilan, överbefälhavaren över PKK:s gerillaarmé. Karayilan förklarade att de inte passivt kunde se på när kurder massakrerades. Hans styrkor förberedde därför omedelbart avfärd för att slå tillbaka IS.
– Nu borde de snart vara här. YPG har redan gått över gränsen, och igår utropades Shingals motståndsstyrkor med yezidiska krigare som följt med dem. Det här är historiska dagar, säger Abdulselam Mohamad.