Posts Tagged: Politik
Fenomen i det nya Europa
Imorgon kl 18 håller jag en öppen föreläsning på Ungdomens hus i Uppsala. Kanske kommer flödet av just ungdomar att dämpas lite av det faktum att det är dagen innan Valborgsmässoafton, vilket i Uppsala stad ofta innebär massiv fest i flera dagar.
Oavsett så blir det mitt första riktiga tillfälle efter det ungerska valet, att föreläsa om vad det var som hände inför och under valdagen den 6 april. Jag tog upp det även under en föreläsning jag höll på CEMUS, Uppsala universitet tidigare i månaden, men bara hastigt. Från många håll har det kommit oroliga åsikter kring orättvisa inslag och det faktum att mycket lite ändrades av valet. Från vissa andra stora tummar upp, även efter att den kritiserade ”naziststatyn” börjat byggas i Budapest.
En av de vanligaste frågorna brukar vara ”Varför?”, och därför passar det ovanligt bra att lyfta förtroendet för politiken, framtidstron, missnöjet, självbilden, ja kanske även den ungerska demokratin, när Ekis Ekman också ska prata kris.
En vitmålning av fascism och Förintelsen?
Från Budapest kommer rapporter om att regeringen bara två dagar efter sin valseger påbörjat bygget av det mycket kritiserade 7 meter höga monument, som ska uppmärksamma den nazityska inmarschen för 70 år sedan. Och hur detta var början på tråkigheterna för landets alla offer under kriget – inklusive judarna.
Åtminstone är det så historiker, oppositionen (utom Jobbik) och Ungerns kvarvarande judar och Förintelseöverlevare ser på signalerna som monumentet sänder ut. De mycket högljudda protesterna mot detta och fler tveksamma projekt regeringen initierat med anledning av den ungerska Förintelsen 70 år, fick premiärminister Orbán att bromsa projektet tidigare i år. Nya ”dialoger” skulle föras efter påsk. Nu verkar sådana helt enkelt inte bli av, och monumentet har börjat byggas. Oppositionen och demonstranter har under veckan flera gånger saboterat byggplatsen och rivit ner stängsel.
Det här är en utveckling jag följt noga i flera månader. Hur detta också anses hänga ihop med en större och mycket medveten vitmålning och normalisering av Horthydiktaturen (1920-1944) kan man läsa i mitt reportage i Arbetaren från månadens början.
Status quo efter ett omtvistat val
Szia Magyarország. Intensiva dagar har passerat nere i Ungern, och nu sitter jag redan i luften på planet hem. Här mötte jag förresten Jenny Wrangborg, poeten och kallskänkan, som också varit nere i Budapest.
I söndags ägde Ungerns parlamentsval rum och resultatet förvånade väl få som följt opinionssiffror, politiska regleringar och den allmänna stämningen. Fidesz-KDNP fick överlägset mest röster, i ett klimat där den politiska apatin växer och färre medborgare än sist röstade. Fascistiska Jobbik fick över 20 procent av rösterna, och är därmed Europas nu starkaste högerextrema parti. Den breda center-vänsterkoalitionen lyckades bara skrapa ihop dryga fem procent mer än Jobbik.
Dagarna inför valet blev möten med politiska giganter. Jag såg premiärminister Orbán kampanjtala på Széchenyitorget i Győr, inför ett hav av rörda sympatisörer som skanderade hans förnamn. Kravlade under talarstolen när Jobbiks partiordförande Gábor Vona sporrade sina sympatisörer i södra Budapest, och intervjuade center-vänsterkoalitionens premiärministerkandidat Attila Mesterházy under hans sista kampanjdag. Ändå är jag rätt säker på att många ungrare upplevde ett betydligt mer lugn än jag gjorde. Visst fanns det partimaterial på många ställen (oftast med Orbáns ansikte på, kändes det som) men flera andra offentliga fenomen som normalt utmärker val saknades.Vissa kritiker ville till och med kalla det en parodi – en odemokratisk parodi. På söndagskvällen när stora delar av den internationella journalistkåren låg inbäddad hos Fidesz valvaka/fest, träffade jag den opposition som hjälpt till att avslöja ett valfusk inför den 6 april. Det var uppgifter som regeringen dock inte velat utreda.
I anslutning till valet publicerades nio av mina reportage från både denna och förra resan i svensk, dansk, norsk och finsk press. De berättar om en mycket omfattande politisk förändring och utveckling, som uppenbarligen gör omvärlden fortsatt starkt bekymrad. Bortsett från ordföranden för EU-parlamentets konservativa partigrupp, kanske.
Några av reportagen finns här, här, här och här.
Foto: Joakim Medin
På spaning efter Ungerns parlamentsval
Jag är på plats i Ungern inför landets parlamentsval, nu på söndag den 6 april. Har intervjuat oppositionen, har en källa som bekräftar valfusk kring hur ”fejkpartier” deltar i valet, har stått en meter från oppositionens premiärministerkandidat. Och idag ska jag se premiärminister Viktor Orbán tala vid ett valmöte i västra Ungern.
Ändå känns det som att ett parlamentsval knappt kommer äga rum om några dagar. Landets olika partier syns inte så mycket i TV. Premiärminister Orbán som kandiderar till omval har konsekvent vägrat delta i en TV-debatt med oppositionen. Valpropaganda finns det väldigt gott om på stora anslagstavlor, reklampelare och på sidorna av spårvagnar och bussar – men allt som oftast kommer de från bara regeringspartiet. Och ungrare själva säger att den spänning och uppladdning som brukar karaktärisera valen nu är som bortblåst. Alla vet redan resultatet: att Fidesz behåller makten. Och regeringen har själv sett till att ska lagar som garanterar denna status quo, menar många kritiker.
Om detta och den (bokstavligt talat) gigantiska smutskastningskampanjen mot oppositionen skriver jag i ett reportage i Dagens ETC.
Foto: Thorkil Rothe
Ungerns romer och en journalistik som inte bryr sig
Ett nytt nummer av Amnesty Press har kommit, där jag skriver ett reportage om situationen för Ungerns romska minoritet. Om isoleringen från det diskriminerande majoritetssamhället, och om en utveckling med en rad exempel som gjort tillvaron ännu värre de senaste få åren. Idag är många romer förståeligt nog väldigt trötta på situationen. På rasismen, fattigdomen, arbetslösheten och bristen på respons från etablerade partier. Ett svar har varit att organisera det helt egna Ungerska Romska Partiet (MCP) inför vårens val. Det är första gången ett parti av ett sådan storlek etableras av romer själva, för att hantera en utveckling nästan alla politiska fronter erkänner är ohållbar. En både spännande och historisk nyhet.
När MCP hade en stor presskonferens i huvudstaden Budapest gick jag och min fotograf Thorkil förstås dit för att ställa frågor från stolsraderna. Snart är det val, och här framträdde landets allra nyaste parti som ställer upp för att representera samhällets allra fattigaste och mest diskriminerade medborgare – i ett strängt antiziganistiskt klimat. MCP presenterade både sitt nya partiprogram, strategier för att lösa de extrema segregationsproblemen, och ett gäng valkandidater från hela landet.
Men inte en enda ungersk journalist fanns på plats. Det var något som chockade en medlem i MCP jag talade med så svårt, att hon upprepade ”ingen kom, ingen kom” i flera minuter. Även jag blev nedslagen över detta, som vill tro på en journalistik som kan och vill vara en röst åt människor i samhällets underskikt som annars sällan når ut. Mer luttrade romska aktivister tyckte istället detta var halvt väntat och representativt. Många tidningar och TV-kanaler är barn av sin tid, och det finns inget intresse av att skriva om romer – vissa läsare och redaktörer finner det lika otroligt att ”zigenare” är kapabla till politisk organisering, som att de flesta av dem hellre vill jobba än vara arbetslösa.
Det skulle kunna gå att skriva mycket om den stora och förvärrade antiziganismen, i alla samhällsläger och även hos den kosmopolitiska ungdomsgenerationen. Vi finner den också i det regerande konservativa partiet Fidesz. Många reagerade starkt över när premiärministerns vän Zsolt Bayer, en av Fidesz grundare och tidigare partipresschef, för 14 månader sedan kallade romer ”djur” som inte förtjänar att få leva. Han är själv flitig journalist, krönikör och knuten till det högerinriktade mediakonglomerat som är allierat med regeringen. Idag säger många att 80 eller 90 procent av ungersk media genom ägande och allianser är kontrollerad av Fidesz. Oavsett korrekt siffra, verkar det lättare för en antiziganist (och antisemit, ett epitet som godkänts i domstol) som Szolt Bayer att få lufta sina åsiker, än för ett romskt parti att få göra så.
Det skulle dock inte vara rättvist att skriva allt detta utan att samtidigt jämföra med Sverige. Något hemligt polisregister över romer har ju faktiskt inte avslöjats ännu i Magyarország.
Foto: Thorkil Rothe
Patriotism för demokrati
Ett myller av protest- och gräsrotsrörelser har uppstått i Ungern de senaste åren. Både konservativa, liberaler, gröna, extremhögern och socialister har vid något skede haft just sin tid på gatorna, har jag fått höra. Men trots detta är det ännu bara 40 procent av ungrarna som vet hur de ska rösta i valet nästa månad, om vi får tro en opinionsundersökning i januari. Åtskilliga funderar på att inte gå till någon vallokal över huvud taget, då det finns en utbredd besvikelse över det politiska klimatet och utvecklingen. Folk har tappat förtroendet för vänstern, för högern, sätter sitt förtroende till enbart högerextrema Jobbik, eller till ingen alls.
I det senaste numret av Re:Public publicerar jag ett reportage om hur vissa av de nya progressiva rörelserna agerar i den här situationen. Historisk, patriotisk och nationalistisk symbolik återanvänds eller tas tillbaka från i främsta hand Fidesz, som tidigare lagt beslag på den. Det här ska väcka intresse och en ny förståelse hos ett stort lager missnöjda eller politiskt apatiska ungrare om vilket samhälle de lever i, eller är på väg mot. Så har idéer fötts om att störta en fyra meter hög staty av Viktor Orbán/Josef Stalin, eller att väcka liv i ett 500-årigt bondeuppror.
Om detta berättade jag i söndags under en ny föreläsning, på en temadag i Uppsala. 40-50 personer satt i publiken, som också ville veta mer om den minoritetsbestraffande ”Érpatakmodellen” som ska bli nationell politik hos Jobbik, om regeringens minnesår för Förintelsen som fördömts som vitmålande historierevisionism, och om annat de hört lite om i svensk rapportering. Så här dags om fem veckor vet vi hur väl både Jobbik och sittande regering lyckats i valet.
Repet finns här.
I stormens öga, ett föredrag om Ungern
Ett tjugotal personer trotsade klass 3-stormen i Malmö igår kväll, och kämpade sig igenom svår blåst och regn för att höra mig föreläsa på Folkets hus om den politiska situationen i Ungern. En eloge till dem alla, jag vet inte om jag hade orkat göra det samma alla gånger.
Framför ett bildspel pratade jag i två timmar om den högerextrema, nationalistiska och auktoritärt konservativa utvecklingen i Ungern. Baserat på observationer jag gjort på reportageresa, på intervjuer med politiker och MR-folk och gräsrotsaktivister och trakasserade romer i gränstrakterna mot Kroatien, på wallraffande samtal i fascistpartiet Jobbiks högkvarter, och research där utöver. Efteråt kom det fram folk och ville prata. En äldre ungersk man, upprörd över situationen. En medelålders kvinna som bott senaste 30 åren i Sverige, inte haft koll på politiken i sitt gamla hemland men nu blivit lite bestört.
Det här var tredje gången i höst jag föreläste om Ungern, ett ämne som verkar intressera ganska många. Kanske särskilt så efter den uppmärksammade SVT-dokumentären i slutet av oktober, som ledde till protester från regeringen i Budapest. Genom att kräva en ursäkt bekräftades ju egentligen bara det hårdnande politiska klimat, som dokumentären ville belysa. I varje skildring av dagens Ungern räcker det därför inte att begränsa sig till att prata om det antisemitiska och antiziganistiska Jobbik, och uniformerade garden som partiet sammankopplas till. Att något står fel till där är ju övertydligt. Utan även hos socialkonservativa Fidesz som har regeringsmakten idag finns det nog med oroväckande nationalistiska och intoleranta utspel, och en internationellt kritiserad politik som enkelt drivs igenom med den egna majoriteten i parlamentet. Många kallar den till och med reaktionär, och odemokratisk. Samtidigt är detta parti på flera håll ännu normaliserat, och har internationella relationer till helt vanliga högerpartier i Europa. Även svenska sådana.
Om det här bredvid andra länder ska förstås som ett nytt fenomen i krisens Europa, där auktoritära strömningar bubblar fram på nytt och demokratiska element i EU står ganska bakbundna, lär det komma mycket mer att skriva och berätta om.
Val i Honduras – och ny webbsida
Igår var det val i Honduras, och idag släpper jag lös min nya webbsida. Kopplingen mellan dessa två är väl inledningsvis bara uppenbar för mig själv. Statskuppen som inträffade i det centralamerikanska landet den 28 juni 2009 var en världsnyhet några få dagar, särskilt när den då avsatte presidenten Manuel ”Mel” Zelaya under dramatiska omständigheter försökte återvända till sitt hemland, från den exil dit kuppmakarna sänt honom. Sedan glömdes landet i stort sett bort igen, förpassat till sin tillvaro som stereotypisk ”bananrepublik”.
Men med under – och i – den första veckans enorma mobilisering mot statskuppen 2009, var av en händelse även jag. I huvudstaden Tegucigalpas centrum och ytterområden dokumenterade jag demonstrationerna mot regeringsarmén och parlamentets konservativa krafter, intervjuade jag ditresta bönder och strejkande lärare, och såg jag hur protesterna snart resulterade både i dödlig skottlossning från armén och i att en motståndsrörelse hade fötts. Igår gick motståndsrörelsen till val, som partiet Libre med ”Mel” Zelayas hustru Xiomara som presidentkandidat.
I skrivande stund vet vi inte hur utgången blivit. Men för min del innebar de där dagarna att ett definitivt och djupt intresse för journalistik väcktes, som jag sedan kunnat utveckla. Fotot på startsidan har jag tagit själv, från den åttonde dagen av protester i Tegucigalpa och bara några timmar innan att 19-årige demonstranten Isis Obed Murillo sköts ihjäl. På flera sätt var det slutet för en sak, och starten för något nytt.
