Posts Tagged: PKK
Rojavas amazoner och en misslyckad journalistik
Jag var inbjuden att tala på Handens bibliotek i Haninge i torsdags kväll. Temat var Kobane, situationen i staden, och svårigheter men också styrka hos dess flyktingar – min femtonde föreläsning om dessa och närliggande frågor sedan i mitten av oktober.
Men jag skulle också tala om olika fenomen i mediebevakningen av denna stad, de tre senaste månaderna. Även publiken konstaterade att Kobane glädjande nog fått mycket uppmärksamhet i jämförelse med många andra konflikter och humanitära kriser i världen. Anledningarna är flera: oron över Daesh/ISIS, att hjälteberättelser alltid funkar bra i pressen, osv. Samma sistnämnda anledning har fäst otroligt mycket uppmärksamhet på de kvinnor i YPJ som också krigar mot fundamentalisterna, i Kobane och andra delar av Rojava. Bra så.
Tillsammans med mig i en panel satt tre kvinnor, varav en var f.d. gerillasoldat hos PKK. Hon tog upp det som många andra också kommit att problematisera: att det (oftast) stanna vid bara en mycket enkel bild, utan någon bredare kontext. En mängd rapporteringar har i princip bara handlat om det enkla faktum att där finns kvinnor med vapen. Det har varit själva nyheten. Sådana inslag följer i sensationsjournalistikens spår, och en duktig skribent har jämfört porträtteringarna av YPJ-kvinnorna som vore de exotiska amazoner. Bara vid enstaka tillfällen har en politisk bakgrund, en koppling till hela Rojavas transformation eller till de progressiva kurderna gjorts, som skulle kunna förklara fenomenet. Att det länge funnits kurdiska gerillakvinnor i trakten, låt vara att det kräver lite research, kan vara komplicerat för tittare/läsare, och dessutom anses kontroversiellt. Men är det rättvist med en rapportering som förenklar och inte ger hela bilden?
Det är ett misslyckade att åtskilliga medier knappt lyckades fästa någon uppmärksamhet alls vid Daesh/ISIS förrän gruppen själv ville det, i och med deras framgångsrika krigståg i juni. Men det är ett ännu större misslyckade av samma medier och av demokratiska samhällen, att ha misslyckats med att uppmärksamma de godare krafterna som gör motstånd.
Föreläsningarnas tid
Tågresorna har gått både runt Mälardalen och genom Mellansverige de senaste veckorna. Jag har varit inbokad att föreläsa i Uppsala, i Norrköping, i Kista och på Nacka gymnasium för 130 elever. Norrtälje FN-förening bokade mig till en seminariekväll om krig och fred och Syrien på FN-dagen, med bl.a. Maj-Britt Theorin. I helgen som passerade var jag i Göteborg och pratade både för en kurdisk förening och sedan offentligt på Sjumilahallen. Om detta skrev GP. Vid alla tillfällen har det handlat om Kobane och de större frågorna om ISIS, Rojava, Kurdistan, PKK, Irak, Syrien med mera.
I måndags kväll arrangerade Utrikespolitiska föreningen i Uppsala tillsammans med föreningen Bonî Sêv ett panelsamtal på Ekonomikum, Uppsala universitet. Ämnet var framstegen hos ISIS, det lokala motståndet från kurderna, och Turkiets roll vs PKK och Barzani. Kurdo Baksi, Yekbun Alp och jag medverkade och moderator var journalisten Khazar Fatemi, som gjort ett mycket bra arbete i samma regioner jag själv besökt. Om detta skrev UNT.
Hörsalens 300 stolar blev snabbt upptagna, så att folk fick vända i dörren. Efteråt kom åhörare fram för att skaka hand och ställa fler – och bra – frågor, och det har hänt vid varenda föreläsning hittills. Jag kan märka en tydlig skillnad nu, mot hur intresset såg ut bara så sent som i augusti. Och fler föreläsningar blir det, runt om i landet. Krigsutvecklingen i Irak, Syrien och Kurdistan har blivit något som angår många fler, och framför allt har intresset för kurdernas organisering vuxit. Men kanske också aggression mot detta, samtidigt. Under panelsamtalet i måndags fanns ordningsvakter på plats i lokalen, sedan universitetets ledning fruktat att ”etniska meningsskiljaktigheter” kunde uppstå och skapa oro.
Kvällen blev dock lugn. Häftiga känslor uppstod bara i min mage, när jag äntligen fick en egen traditionell UF-mugg som tack för min medverkan. Jag har sett en miljon sådana delas ut under min egen studietid i Uppsala.
PKK-spåret
Kurdistans Arbetarparti, PKK, och dess gerilla är inblandat i mycket av det som nu händer i Irak och Syrien. PKK har tillsammans med sina politisk-militära systerorganisationer i Rojava, syriska Kurdistan, tagit upp en väpnad kamp mot de mordiska fundamentalisterna i ISIS. En redan trängd rörelse, bekämpad av de omgivande regimerna i decennier, som går på offensiven för att mota undan en extrem armé även västvärlden känner sig hotad av.
Detta PKK-spår i den stora och komplexa situation som det sammanhängande kriget i Irak och Syrien utgör, är givetvis väldigt intressant. Utvecklingen kan ruska om traktens maktbalanser, och har fått uppmärksamhet internationellt. Likaså ibland i den svenska bevakningen, men många andra gånger är det tyst. En viktig anledning är förstås PKK:s kontroversiella status i Sverige och väst-internationellt. Rörelsen är stämplad som terrororganisation av USA och EU. Och i Sverige etsade sig ett betydligt äldre ”PKK-spår”, det från utredningen efter mordet på Olof Palme, fast i mångas minne trots att det inte ledde till någonting.
Förra månaden hade det faktiska inbördeskriget mellan PKK och den turkiska staten pågått i 30 år, sedan gerillastyrkor genomförde sin första organiserade attack i augusti 1984. Jubileer ska aldrig underskattas inom journalistiken, och just detta 30-årsdatum var en tidig anledning varför jag och Thorkil Rothe redan i våras bestämde oss för sommarens reportageresa till Kurdistan. Hur såg situationen ut idag? Vilka frågor låg bakom dagens kamp, hur såg möjligheterna till en fred ut, och hur har regionens dramatiska utveckling de senaste åren påverkat saker?
På olika vägar kunde vi under juli och augusti månad ta oss till de kurdiska områdena i både Irak, Syrien och Turkiet, för att finna en röd tråd i ett mycket gammalt motstånd och kamp för samhällsinflytande, demokrati, och inte minst rätten till sin egen kultur och sitt språk. Uppe i Kandilbergen, södra Kurdistan/norra Irak, intervjuade vi även en av de högsta PKK-ledarna om dessa frågor.
Att ISIS bestämde sig för att gå på offensiven när vi samtidigt fanns på plats, var en viktig händelse men ren slump. Detta gav oss dock en ganska unik möjlighet att sammanföra flera olika utvecklingar. Och inte minst, med helt egna ögon se hur PKK och dess vapensystrar och -bröder undsatte de ISIS-jagade yezidierna från döden i Shingalbergen och in i Syrien.
Ett reportage som kommit i Arbetaren finns att läsa här.
När vi dessutom besöker Makhmour Camp, bara dagar innan flyktinglägret erövrades av ISIS, finns med i finska Ny Tid där repet delats upp i en första del här och en andra del här.
Foto: Joakim Medin
Rojava: hjälpen från ovan
Vem var det som räddade de yezidiska flyktingarna? Från en säker död i de ISIS-omringade Shingalbergen, till att plötsligt befinna sig i flyktingläger antingen i syriska Kurdistan eller i irakiska Kurdistan (KRG)? Frågan verkade hänga lös i luften även under de första dagarna av undsättning. Den humanitära katastrof som utspelade sig framför våra ögon var inte okomplicerad, och blev ännu lite mer komplicerat av att flera olika aktörer var inblandade.
Hjälpen kom från ovan. Närmare bestämt från USA:s flygvapen och dess precisionsbombardemang av ISIS-positioner, som inleddes just för att rädda yezidierna. Ihop med landstyrkor från KRG:s peshmerga resulterade detta snabbt i att ”en väg öppnades upp” till Shingalbergen. Yezidierna tog sig in i Syrien och sedan tillbaka till Irak – uppenbarligen på egen hand. Till slut blev det de amerikanska insatserna, både de humanitära och de militära, som räddade livet på minoritetsgruppen, sammanfattade DN i KRG den 14 augusti.
Det var den första bilden som kablades ut i världen.
Hjälpen kom från ovan, men istället från de kurdisk-assyrisk-arabiska försvarsstyrkorna från Rojava/syriska Kurdistan i norr. Som redan kämpat mot ISIS och liknande grupper vid fronten i två år. Tillsammans med styrkor från PKK-gerillan, som anlände från Kandilbergen i nordligaste KRG, var det dessa som undsatte yezidierna från bergen in över den syriska gränsen. Sedan var det de lokala, självstyrande politiska krafterna, som ordnade med transport genom hela Rojava fram till egna flyktingläger eller tillbaka in i Irak via en nordligare gräsövergång. En betydligt mer kontroversiell förklaring. Men yezidiernas enda räddning kom via en humanitär korridor över gränsen till Syrien som övervakades av PKK:s syriska allierade, fick DN i KRG berättat en vecka efter den först rapporten.
Då hade mer information nått ut, som till sist också gick att tro på, och bilden nyanserades.
Det var inte några enstaka USA-bombanfall som på mystiska vägar räddat livet de tiotusentals människorna i bergen. Markarbetet, logistiken och kommunikation med kurdiska Röda halvmånen sköttes istället av insatsen från Rojava. Jag och Thorkil Rothe hade möjligheten att bevittna hela denna räddningsaktion inifrån Rojava, och vad vi såg försökte jag också förmedla från dag ett till alla medieföretag jag talade med. Majoriteten fann dock bäst att utelämna detta stycke. Kopplingen till PKK, terrorstämplad av EU och USA, var känslig. Och Rojava, där lokalbefolkningen redan bekämpat ISIS ett bra tag, vad var det för ställe?
På plats i Rojava och närmare bestämt kantonen Cizîre kunde vi dokumentera även detta. Kurdernas maktövertagande från Assadregimen, maktöverlämnandet till en självstyrande och multikulturell administration, demokratiseringsprojektet, och inte minst kvinnornas avancemang. Allt detta i i en region som i övrigt kännetecknas av diktatur, religiös fanatism, extrem mansdominans, krig och förstörelse. Mot allt detta måste nya samhällsinitiativ förstås bygga upp ett starkt försvar.
Jag är fortfarande ledsen i hjärtat efter sommarens hemskheter. I dessa mörka tider behövs ljusglimtar. Lyckligtvis kan exempel på lokalt motstånd och progressiva vindar erbjuda detta, istället för att vi jämt bara ska sitta och vänta på intervention från väst.
Ett reportage går att läsa för prenumeranter hos Feministiskt Perspektiv, ett annat reportage kom för en tid sen hos Dagens ETC. Mer kommer internationellt.
Gränsen. Styrkor från Rojava – kvinnor och män – evakuerade yezidierna från Shingalbergen. Foto: Joakim Medin