Posts Tagged: Mänskliga rättigheter
Nya numret av Ordfront
…har till min stora stolthet en av mina bilder som framsida. Tagen vid fronten mot Islamiska staten, i centrala Şengal/Sinjar i norra Irak sista dagarna i augusti.
Jag skriver ett långt reportage i det senaste numret, med besök i kurdiska norra Syrien, i Şengal och i PKK-gerillans högkvarter i irakiska Kurdistan. Om hur strategier och utveckling i alla dessa delar lett bidragit till att våld och krig från i somras åter brutit ut över ”den kurdiska frågan”, i ett tredje land: Turkiet. Med fler av mina bilder i reportaget.
Hur påverkar utvecklingen samma kurders kamp mot IS, i de andra delarna? Och hur agerar EU, där en rad länder de facto allierat sig med kurderna i kampen mot IS, men nu närmat sig Turkiets regering igen på grund av ovilja att ta emot fler flyktingar från Mellanöstern?
Mellan Bokmässan och Bryssel – perspektiv på flyktingkatastrofen
Idag fick jag hembesök av en journalist och en fotograf, som gjorde en TV-intervju med mig om mitt jobb i och kring Syrien. Mot slutet fick jag en fråga i stil med vad jag tycker om dagens rapportering om kriget och dess humanitära konsekvenser. Tidigare har jag varit kritisk till bristande och smal rapportering, men efter att den döde flyktingpojken Alan Kurdi spolades upp på en strand i västra Turkiet har fokus idag blivit bättre. Inte minst på flyktingkatastrofen från främst Syrien, i andra hand Irak och tredje hand Afghanistan – i vars krig västvärlden alla tre gånger själv varit inblandad.
Men när TV-teamet åkt igen tänkte jag på vad allt nytt arbete särskilt kring flyktingarna egentligen spelat för roll, hos makthavarna, i det långa loppet?
Vecka 39 var det bokmässa i Göteborg. Jag höll först inledningstalet på Pedagogiskt Centrums tjuvstart, när de arrangerade FN-rollspel och jag talade om hur min f.d. tolk i Syrien behövt fly regimen, och nu blivit en del av den uppmärksammade flyktingströmmen. Sedan deltog jag i Publicistklubben Västras panelsamtal med Thomas Mattsson, Somar Al Naher, Lotta Härdelin och Khaled Esmael, om huruvida det var rätt av medier att publicera bilder på den döde Alan Kurdi. Det var det, tyckte vi alla med viss försiktighet, och en mycket god konsekvens av det var att flera regeringar och vanliga människor i Europa verkligen fått upp ögonen och ville bistå i flyktingkatastrofen. Med några få undantag, öppnade Europa gränserna – opinionen sades ha ändrats.
Dagen efter deltog jag i Expressens monter, igen tillsammans med chefredaktör Thomas Mattsson samt med Erik Halkjaer, där vi ännu en gång diskuterade Alan Kurdi, vad vi egentligen får veta om Syrien och hur uppmärksamheten lett till solidariskt agerande. Vi hoppades och ville tro att det skulle hålla i sig. Och samma sak hade jag förstås hoppats när jag deltog i SVT Debatt.
Bara några veckor efter Bokmässan kom tvärvändningen i Bryssel. Turkiets president Erdogan, vanligtvis starkt kritiserad för att leda ett land med krackelerande rättssäkerhet, allvarliga människorättsbrott, svåra demokratiunderskott, och där otroligt många av mina journalistkollegor fängslas på grund av sitt jobb, reste dit med bättre självförtroende än på många år. Nu förklarade majoriteten av EU:s representanter att de ville upphöra med för mycket hjälp i Europa åt de flyktingar som lyckats undvika att följa Alan Kurdi i döden. Gränserna skulle stängas igen, och bevakas. Och hjälpen skulle istället ges där borta, på plats – trots att det var just denna taktik FN:s medlemsstater tidigare själva kört i botten. EU behövde Erdogans godkännande för att pumpa in en eller flera miljarder euro i nya tältläger och en förbättrad tillvaro för Syriens flyktingar, i Turkiet.
Erdogan presenterade ett antal krav för detta. Och bara en kort tid senare förklarade EU-kommissionens talesperson plötsligt att Turkiet nu betraktas som ett fullt rättssäkert land, där mänskliga rättigheter respekteras. Även om en del teknikaliteter uppenbarligen måste lösas verkar dealen gå igenom, och successivt ska de flyktingar som inte längre ser något annat alternativ än att fly vidare mot Europa stoppas, och återbördas till Turkiets läger.
Journalistiken, eller åtminstone de humanistiska journalisterna, gjorde dock så gott de kunde. Det var rätt att publicera Alan Kurdi, och att kanske något naivt – men ärligt – tro att det skulle kunna leda till större förståelse i omvärlden. Det var ju trots allt omvärlden som själv redan misslyckats i att tillräckligt hjälpa flyktingarna på plats. Ansvaret för denna nya utveckling ligger på de högsta makthavarna, och det finns säkert gott om folk som undrar ifall allt egentligen bara var ett spel från första början. Och hur länge detta nya spel kring Turkiets inrikespolitiska situation ska fortsätta, när journalister och människorättsorganisationer rapporterar en sak, men EU hävdar en annan? Även om det inte rapporterades så mycket i svenska medier, hade ju trots allt turkiska soldater släpat liket av en ihjälskjuten kurdisk man efter sin pansarbil, på gatorna i en kurdisk stad, dagen före att Erdogan kom till Bryssel.
Allting vände och alla ord förändrades. Så otroligt snabbt det gick, från Bokmässan till Bryssel. Men vad vackert det var, när så många en liten stund trodde att vår medierapportering faktiskt kunde göra bättre människa av hela samhället.
Studenter i Syriens krig
”Det syriska samhället har skakats i grunden, och förvandlat helt vanliga människor till ärrade krigsveteraner, eller blodtörstiga förtryckare. Bland dessa finns också studenter. Många har fått se sina framtidsdrömmar och lärosäten slagna i bitar. Studiemöjligheter har grusats, litteratur och uppsatser har förlorats, många har inte kunnat ta ut sin examen. […] I dag har många studenter funnit nya roller på landets slagfält.
– Jag har läst ett helt år på läkarprogrammet, säger en stolt ung man, som idag arbetar som doktor och syr ihop folk som skjutits eller klivit på minor.
Många av de som nu arbetar som översättare åt internationella journalister har tidigare studerat engelsk litteratur, mediekommunikation eller annat som gör dem lämpliga för jobbet. Och när jag i februari satt fängslad i Damaskus hos regimens största säkerhetstjänst träffade jag 28-årige Aleppo bland vakterna. Han studerade statskunskap och skrev på sin C-uppsats, och extraknäckte som torterare och förhörsassistent för säkerhetstjänsten.”
Läs mitt reportage om Syriens studenter, och om deras olika öden i det syriska kriget, i anrika Lundagård.
Foto: Joakim Medin
En bortglömd massaker, i vår cyniska tid
Som första utländska journalist kom jag till Kobane för att dokumentera Islamiska statens massaker, av 251 civila kurder i sena juni. Kvar vid platserna för striderna och IS självmordsbombskrigare låg ännu patronhylsor, kläder, hårtussar, blod – och hundratals sörjande släktingar och vänner. Det här var IS näst största massaker i det syriska kriget. I samma stad som fick oerhört stor uppmärksamhet under belägring och gatustrider i höstas och vintras. Ingen hade kommit före mig, till invånarnas stora besvikelse, trots att det har rört sig andra utländska journalister i trakten efter massakern. Civila dödsoffer i Syrien har för det mesta slutat sälja.
Att vara först i ett sådant läge är inget scoop, utan en tragedi och manifestation över vår tids likgiltighet och cynism.
Läs reportaget ”Massakern i Kobane som världen glömde”, i Dagens ETC som har hjärta och hjärna för att publicera.
Sorg, mod, lögner och tortyr
Jag skrev ett söndagsreportage i förra helgens Upsala Nya Tidning, från det kurdiska nordöstra Syrien. Text och egna foton. Ett av dem hamnade stort på framsidan, och även om rubriken ”Sorgens land” där inte täckte in hela temat i texten var det bra nog med sådan uppmärksamhet.
Skrivuppdraget jag fick var att försöka presentera flera av de olika utvecklingar och närvaro av väpnade grupper, som överlappar varandra i dagens nordöstra Syrien. Här finns de tre största aktörerna på marken alla representerade – PYD/YPG, Daesh och Assadregimen – tillsammans med de sista kristna i östra landshalvan, och en hel massa vanliga civila förstås. Som ännu lever civila liv, på ett sätt många i till exempel Sverige nog inte ens tror är möjligt. Går vi ner på detaljnivå har det blivit komplext för många att hänga med i – till och med för många journalister – och därför ”Det komplexa kriget”.
En begravning varvas med mitt möte med armeniern Josef Afeh, som blev martyr drygt 20 dagar senare. Men här finns även ett starkt och fortsatt mod, som också går hand i hand med den kurdiska vår av kulturell frihet som idag blomstrar. Ännu i skuggan av Assadregimen, som inte är att skylla för kriget och sorgen, och verkligen aldrig godkänt någon tortyr i regimfängelser, om vi ska tro president Bashar al-Assad själv i den nu världsberömda intervju han gav åt Expressen i april.
Hur kunde han med att sitta och ljuga, så öppet och utan en blinkning?
Folkmord och hämnd – återkomsten till Şengal
Många människor har frågat om jag inte tagit någon skada och behöver snacka, efter att ha låsts in av Assadregimen. Eller känner samma behov, efter att ha sett ett gäng döda människor – civila, YPG, Daesh/IS – på Rojavas slagfält.
Det är oklart. Men det mest uppslitande jag upplevt är inte alls det ovanstående, utan att tillsammans med Thorkil Rothe ha sett de många tusen törstiga och utsvultna yezidierna komma ner från Şengalberget, över syrisk-irakiska gränsen in till kurdiska kantonen Jazira i fjol. Det var tidiga augusti och solen stekte. De jagades av Daesh/IS och hade bevittnat släktingar, bekanta och trosfränder hackas i småbitar, mejas ner eller rövas bort till sexuellt slaveri. Sedan inte fått något mer att äta eller dricka på en vecka, än vad de lyckats ta med sig själva, eller möjligtvis kunnat få från utspridda amerikanska luftpaket.
Små barn stod stilla på den hårda jorden och stirrade apatiskt framför sig. Deras äldre släktingar låg genast ner efter att ha lyfts ut ur fordonen som tagit dem dit, och vissa reste sig knappast igen. Jag har aldrig känt mig så maktlös, eller i en så tvivelaktig roll som journalist. Det sved i mage och även mina ögon när de grät, min översättare grät.
Exakt sex månader senare korsade jag själv samma gräns, och tog mig till toppen av Şengalberget. Där låg vindbitna kläder kvar på marken, som rester och påminnelser efter de yezidiska flyktingarna. Våra medmänniskor, systrar och bröder.
Det har ägt rum fler massakrer, etnisk fördrivning och kulturell förstörelse i samband med IS och Assadregimens och andra krafters militärtåg. Men Şengal har kommit att bli en ofta återkommande referens för fjolårets stora barbari.
Vid foten av berget fann jag dock vedergällningen, där unga yezidiska kvinnor – de som klarat sig undan att säljas på marknader i ”kalifatet” – tränades till gerillasoldater för att ta sig an extremisterna i sin hemstad, några kilometer bort.
Alla blir antingen drabbade elller soldater i det nya Irak, Syrien och senast Rojava som växer fram, framför våra ögon. Men det finns uppenbarligen vissa militära styrkor som är bättre än andra, och bra mycket roligare att kunna skriva om.
Analysis on Ronahi TV
I’m appearing in a video that has been circulating on the web the last days. In it I’m being interviewed by Ronahi TV, in the ruins of central Kobane, reasoning a bit about how the Kurds are involved in a fight against Daesh/IS over several things at once.
Turkisk tortyr och en juldag i fängelse
När jag lämnade Kobane på juldagen skedde det nattetid, precis som när jag först tagit mig in i staden. På natten är det mörkt, och då är det i teorin lättare att smita över gränsen obemärkt. För det är fortfarande det enda sättet för journalister att komma in i Kobane och dokumentera situationen, behoven och kampen där. Turkiet och dess gränsvakt släpper fortfarande inte in någon, precis som de satt upp sådana svårigheter de senaste 3,5 åren.
Precis som Turkiet satt upp mörkerkameror längs med gränsen till Kobane, har även dess patrullerande pansarbilar dessa kameror. Det blev jag, en japansk journalist och en holländsk-kurdisk journalist varse när vi varsamt och ljudlöst klättrade över taggtrådsstängslet, och började traska över ett fält i sotsvart mörker.
Bilarna körde efter oss från långt avstånd, och vi sprang. Jag kastade mig ner och låg blickstilla i en iskall pöl gyttjigt vatten, till ingen nytta. Turkiska soldater tvingade sedan ner oss alla tre på knä på en asfalterad väg, under skrik och höjda pistoler. Vi måste ta av oss kläderna, och få våra telefoner konfiskerade. Jag och den japanska journalisten Eiko Tamago behandlades bättre (saliv i ansiktet och knuffar). Den holländsk-kurdiske journalisten Reber Dosky uppgav sitt medborgarskap, men anklagades för att vara just kurd. Han sparkades och stampades i sitt ansikte med kängor, fick sina glasögon förstörda, och sparkades sedan i sin rygg, av en aggressiv turkisk soldat.
Vi kördes till en militärpostering där vi fick plastband hårt spända runt våra handleder, som skar in i skinnet. Under runt 30-45 minuter förhördes vi sedan av turkiska soldater, som lyste mig men framför allt Reber Dosky rakt i ögonen med en ficklampa.
– Kurd! Kurd! Du är kurd!
De krävde att få pinkoden till Reber Doskys mobiltelefon. Han sa nej, och förklarade att den var privat. Två av soldaterna började då tortera honom genom att borra in sina fingernaglar i hans handflator och mellan fingerbenen på hans händer, tills han stönade av smärta. Sedan höjde en av dem en knuten näve, och hotade att slå.
Senare samma natt kördes vi till ett sjukhus i gränsstaden Pîrsûs/Suruç, en mil norr om Kobane. Både jag och Reber själv pekade på hans panna där en blodig bula dykt upp, och på hans trasiga glasögon, och visade med en simulerad spark vad som hänt. Den kurdiska sjukhuspersonalen tittade medlidsamt på oss, men ingen undersökning eller dokumentation gjordes. De turkiska soldaterna, som stod i en halvcirkel runt oss, förklarade Rebers skador med att han hade snubblat (av sig själv) och slagit sig. Samma förklaring presenterades sedan i en kort redogörelse av den turkiska Jandarmapolisen, dit vi sedan kördes. Våra berättelser om tortyr och framför allt sparkar mot Rebers huvud, möttes där av höjda men föga intresserade ögonbryn.
– Walla? En soldat gjorde det?
Vi tillbringade resten av natten och sedan juldagen i turkiskt fängelse, i en väntecell där det bara fanns en brits trots att vi var tre. Jag fick ligga rakt på golvet. Då och då kallades vi ut, för att bli förhörda, skriva under papper på att vi förstår att vi nu finns med i kriminalregistret, lämna fingeravtryck, och få nästan 1000 dollar i böter var.
Turkiet har blivit ökänt för en allt sämre pressfrihet, där en mängd journalister utsatts för övergrepp de senaste åren. Committee to Protect Journalists (CPJ) har både 2012 och 2013 rankat Turkiet som det land som haft flest journalister i fängelse, i hela världen. Behandlingen drabbar inte heller bara de inhemska. Det är bara några dagar sedan som en annan holländsk journalist, Frederike Geerdink som är baserad i Amed/Diyarbakir, bloggade om hur hon fick hembesök av antiterrorstyrkan TEM som genomsökte hennes bostad och hade henne i förvar under flera timmar. Med sig hade de meningslösa ”bevis” i form av några textstycken från en kolumn, och foton från Twitter och Facebook, som tydligen gjorde henne misstänkt för något.
Historien har fått mycket uppmärksamhet i Nederländerna sedan Reber kom tillbaka hem dit. Han har talat om behandlingen av honom, om hur soldaterna verkade struntade i att de begick allt framför ögonen på två andra journalister. Det verkar ändå inte få några konsekvenser. Det nederländska journalistförbundet har kraftigt protesterat och kontaktat landets utrikesministerium, som bett Turkiet om en förklaring.
Ifall gränsen in till både arabiskbefolkade och ISIS-kontrollerade områden i Syrien ännu är relativt lätta att passera från Turkiet, har gränsen till de kurdiska områdena varit just såhär svåra att korsa sedan Turkiet stängde ner och militariserade den för snart 3,5 år sedan. Både för journalister som vill bevaka områdena, och för den lokalbefolkning som av tusen olika anledningar måste ta sig mellan dem och Turkiet. Alla är vi beroende av smugglare.
Vi utländska journalister blir arresterade, knuffade, misshandlade, torterade och bötfällda ifall vi infångas. Den kurdiska lokalbefolkningen riskerar istället att bli skjuten till döds.
Lunchmöte med Syriens militära underrättelsetjänst
Vi satt och avnjöt två sorters sallad och citronindränkt saltgurka när han kom in. En rundlagd, medelålders man i vit skjorta, som gick rakt förbi och in i restaurangköket. Strax efteråt kom ägaren fram till vårt bord, flackade med ögonen och bad med låg röst vår vän att komma med.
Inne i köket berättade Skjortan att han kom från Mukhabarat, regeringens militära underrättelsetjänst. Vilka är de där två männen vid ditt bord? Det ville hans boss veta. Jaså Europa, varifrån i Europa?
Vår vän svarade att vi är gäster. Det fanns inte mycket mer att berätta, och kanske ville Skjortan sitta ner och äta med oss?
Nej tack, det gick bra ändå. Vi var välkomna till Syrien, och informationen skulle vidarebefordras uppåt.
Efteråt måste vi lämna den utsökta saltgurkan, få med oss varmrätten i plastpåsar och äta bakom stängda dörrar. Vårt misstag var att på väg in i restaurangen gå några extra meter ner för gatan och betrakta en vit, knuten näve på en svart bakgrund. En skylt ovanför dörren till regimens nu stängda center för ungdomskultur. Samma gata trafikerar regimen ännu på sin väg till och från flygplatsen, där man har militära styrkor, och en av dess bilar hade redan krypkört utanför fönstret några gånger innan Skjortan kom.
Inte alla ville lämna restaurangen, men en annan vän insisterade. Episoden hade väckt jobbiga minnen från fyra månader tillbaka, då han togs av regimen. I ett 15 kvadratmeter litet rum var han inlåst med 22 andra män, både infiltratörer och ISIS-anhängare, innan påtryckningar fick honom frigiven.
– Det är annorlunda nu. Förut kunde de fängsla oss direkt, utan att stoppas. Det går inte nu.
Trots fortsatta problem med Damaskus tentakler visar det här ändå den utveckling som det kurdiska norra Syrien, nu utropat som det självstyrande Rojava, har upplevt. Med fredliga medel – även om revolutionen är beväpnad – har styret över liv och samhälle gemensamt tagits över av traktens olika etniska och religiösa grupper.
Mer om denna frihetsutveckling kommer, som gett Damaskus svingande sabel en betydligt kortare räckvidd. Men mötet med president Assads Mukhabarat fick det allt jämt att hugga till i magen hos mig och Thorkil.
In i Syrien, på en flodbåt
ISIS fortsätter expandera i Irak. De senaste dagarna har den fundamentalistiska gruppen erövrat en rad samhällen både på Nineveslätten och helt nära irakiska Kurdistan. Iraks största kristna stad, Qaraqosh. Trakten kring det 20-åriga nordkurdiska flyktinglägret Makhmour, där jag och Thorkil var för bara några dagar sedan. Och storstaden Shangal, hem för den uråldriga religiösa minoriteten yezidier. Tiotusentals flyktingar har följt i tidigare fotspår mot den kurdiska huvudstaden Erbil/Hawler, trots att fronten mot ISIS nu är bara 40-50 km därifrån. Alternativen är få. Yezidierna jagades ut i bergen undan en snabb ISIS-död, men har istället mött en långsam död i form av uttorkning och utmattning. Det är lätt att fara illa i den irakiska solen, utan vatten och skugga
De senare flyktingarna har jag och Thorkil även följt till den syriska gränsen, där många tagit sig in i det självstyrande Rojava. De kurddominerade områden där alla etniska och religiösa minoriteter gått samman för att försvara sina områden och liv från ISIS. Vi korsade Tigris på en flodbåt och har sett flyktingarna tas emot, möta den multikulturella och multireligiösa militära försvarsstyrkan YPG, och har sedan själva organiserat sig i en militär enhet. Denna ska nu redan ha rest in i Irak igen ihop med YPG, för att ta sig an ISIS bakifrån
Det går inte att säga var den här utvecklingen kommer att sluta, och det är svårt att föreställa sig hela Erbil/Hawler falla, trots farten hos ISIS. Vad kommer att hända med alla de flyktingar vi mött i garage och husskelett i innerstaden, eller i den kristna förstaden Ankawa? Hur långt kommer peshmerga att kunna backa, och hur långt kommer andra styrkor att kunna avancera?
Bild: Thorkil Rothe