Posts Tagged: Journalistik
Konsten att förarga en turkisk guvernör
I måndags gick resan till Kurdistan ännu en gång. Och den här gången inte ensam från Arlanda, utan i sällskap med filmaren Tove Bergqvist som började jobba på ett spännande dokumentärprojekt. På plats i gränsstaden Suruç har jag de senaste dagarna följt upp konsekvenserna av kriget i Kobane, bara några kilometer bort och på andra sidan gränsen. Det har funnits mycket att se, många människor att tala med, både vad gäller den humanitära situationen och utvecklingen i försvarskriget mot ISIS.
Det ser ut att gå bättre, sakta men säkert. I mitten av veckan nåddes vi av nyheten att större delen av den höga Mistenurkullen ovanför staden tagits tillbaka från fundamentalisterna. En viktig seger, både strategiskt och moraliskt. Men kampen måste fortfarande pågå utan att några förstärkningar från kurder i Turkiet kan komma in. Bara runt 150 peshmergasoldater från irakiska Kurdistan – ”rätt” slags kurder – och ett gäng soldater från det som kallas Fria syriska armén har fått komma över gränsen, som utomstående. Varför Turkiet har en sådan policy är en viktig fråga att ställa. Förstärkningar både i manskap och vapen skulle ju rimligtvis hindra ISIS från att erövra staden.
När jag en dag stod och betraktade det rykande Kobane från ”Press Hill” på andra sidan gränsen – hit fick inga anhöriga eller lokalbefolkning komma, bara privilegierade journalister – kom Sanliurfaprovinsens turkiske guvernör Izzettin Kücük på blixtvisit. Han skulle ha ett kort samtal med pressen och bli fotograferad. Men min fråga om Turkiets gränspolicy kring kurderna gjorde honom genast arg.
– Det var regeringen som bestämde det, vi kan inte släppa över vem som helst.
Det är ”för farligt” att släppa in folk, menade han. Och om jag inte visste det så är detta faktiskt republiken Turkiet, där man inte kan komma och gå över gränserna som man själv behagar. Andra länder med slapp gränsvakt borde snarare inspireras av Turkiet.
– Vi har skickat tillbaka många svenskar som ville bli rekryter hos IS.
Guvernören lämnade sedan Press Hill, effektsäkert nog i en kamouflagemålad pansarbil (istället för i den Mercedes han kommit i). Övriga journalister på plats – för det mesta från regeringsvänlig turkisk media – höll avstånd under samtalet. Det är långt ifrån ofarligt att vara kritisk journalist i Turkiet. Senare samma dag publicerade därför landets största dagstidning Hürriyet historien om den påflugne journalisten ”Joalcim Medem”, och hur guvernör Kücük läxat upp svensken.
Själv upplevde jag det som att hans medieträning genast föll i bitar inför en knivig fråga, kring en hållning allt fler i omvärlden kritiserar Turkiet starkt för. Och kring allvarligt grundade misstankar om att denna hållning också kommer sig ur en oroväckande relation till ISIS.
Söndagshäng
Personporträtt är en knivig historia, och jag har sällan gett mig in i utmaningen att försöka skriva några egna. Men jag tackade ja när Upsala Nya Tidning hörde av sig för att skriva ett om mig (som Uppsalabo) till söndagens kulturbilaga. Om mina drivkrafter i journalistiken, vad som kan motivera både år av kringflackande i världen, och granskningar av lokala nazister. Och om vad jag sett under sommarens och höstens Syrienresor. En ordentlig bakgrund kom med också – liksom Siouxsie Sioux.
I etern om John Cantlie, och kampen om Kobane
I en uppmärksammad och mycket anmärkningsvärd video som dök upp i veckans början har ISIS skickat in en av sina kidnappade journalister, engelsmannen John Cantlie, som en äkta ”krigskorrespondent” till det belägrade Kobane. Det är Cantlies sjätte video för gruppen, och i den går han runt i delar av staden som sägs ligga under fundamentalisternas kontroll, och gör narr av västmakternas (och fria journalisters) rapportering om situationen. Det ger en bild av vad lokala YPG-källor sedan sagt, att ISIS trots fortsatta amerikanska bombningar ännu finns kvar i cirka 40 procent av Kobane. Men videon visar också att strategerna hos ISIS verkar vägledda av en god portion svart humor.
Tiden efteråt har jag intervjuats av flera radiostationer för att kommentera ”kalifatets” fortsatta närvaro i staden, snart en månad efter att jag och nästan all civilbefolkning evakuerades. Borta i New York tog John Hockenberry från The Takeaway upp det faktum att hans eget land spenderat över en halv miljard dollar hittills, i en militär kampanj som inte lett till stora framgångar. Ändå har Kobane inte fallit, och det är inte några kaotiska scener som utspelat sig på plats?
On the contrary, förklarade jag, och försökte ge en bild av en disciplinerad försvarsstyrka bildad ur lokalbefolkningen – som kämpar så hårt för att försvara traktens sociala och inkluderande revolution.
Lyssna här på morgonrapporten i Today, BBC Radio 4.
Lyssna här på ”Kobane and the Campaign Against ISIS” i The Takeaway.
Årets andra jättescoop. Eller: Om ensamhet, risker och drivkrafter
Snart en vecka har nu passerat sedan jag återvände hem från resan till Kurdistan, och vad det innebar med ISIS, djupa tragedier och Kobane. En månad in i belägringen kämpar staden fantastiskt nog ännu vidare mot inkräktarna, trots stor förstörelse, militärt underläge och många döda. Många har redan skrivit in dessa dagar som ett vägskäl i den kurdiska historien.
I hemmets vrå har jag nu fått möjlighet att tänka över min egen insats i rapporteringen därifrån. Av flera anledningar – svårigheter att ta sig in, de stora riskerna, ”Syrienpolicy” hos medieföretag – var det ytterst få utländska journalister som fanns på plats att rapportera inifrån själva Kobane, när ISIS omslöt staden. De sista dagarna när fundamentalisterna också avancerade de sista kilometerna, hade alla andra återvänt till Turkiet. Kvar fanns bara jag, som den enda utländska journalisten.
Det innebar att radio, TV och tidningar från både Sverige, Europa, Nordamerika och Latinamerika vände sig direkt till mig för att få kommentarer och en bild från insidan, både före och efter att även jag fick lämna Kobane den 2 oktober – på order av den lokala administrationen. Det blev årets andra stora scoop från Syrien, som inte heller denna gång var något nöje. Men samtidigt gav denna position mig privilegiet att rapportera vad just jag såg i denna krigszon, följd av hela omvärlden, och ibland att få berätta det i kanaler som nådde en mycket stor publik.
För andra gången i år hamnade ett tungt ansvar att berätta på mina, en frilansjournalists axlar. Denna detalj innebär att journalistjobbet kommer med mindre säkerhet, mindre resurser och (relativt) mindre uppbackning än vad en anställd och utsänd utrikesreporter skulle haft. I det här fallet var jobbet dessutom i direkt anslutning till krigande styrkor, som gjort sig ökända för att skära huvudena av infångade västerländska journalister.
Hur tänkte jag då, som både ville åka dit och dessutom stanna kvar så länge som möjligt, trots dessa omständigheter? Det ville Shang Imam veta, och intervjuade därför mig om detta och drivkrafterna bakom till ett radioreportage i Verkligheten i P3. Även min mamma Marika Medin blev intervjuad om detta och riskerna, för att få med ett intressant föräldraperspektiv. Och just detta, känslorna och oron hos mina anhöriga, kan jag nog själv aldrig helt förstå. Jag gör det jag gör av ett inre ”kall” – ett alltid så populärt uttryck hos journalister – som jag bara svårligen lyckades beskriva i radiointervjun. Men detta kall går lätt också ut över förståelsen för att mitt jobb kan leda till ångest hos mina närstående. Jag säger sällan något till dem i förväg, utan de har ibland fått upptäcka mitt nya resmål i nyheterna. Mina egna känslor (eller känslorna hos folk jag aldrig ens mött, på avlägsna platser, skulle vissa hävda) sätts framför deras. Det är svårt att tackla efteråt.
Dagarna tillbaka i Uppsala har bland annat ägnats år viktiga tankar som dessa. Ibland tillsammans med vänner, men huvudsakligen i ensamhet. Som frilansjournalist har jag ju varken någon riktig arbetsplats eller några fasta arbetskamrater att vända mig till.
Säkerhetsutbildning i Ådalen
En intensiv vecka har passerat uppe i Ångermanland. På Sandö, precis bredvid platsen för skotten i Ådalen 1931, bodde jag söndag-fredag på Folke Bernadotteakademin för att delta i deras säkerhetsutbildning HEAT (Hostile Environmental Awareness Training – Skydd mot risker i konfliktområden). Det är en kurs som ges till personer som ska arbeta internationellt i riskområden och kan tjäna på att få träning inför detta.
Momenten var både många och breda, med allt från sjukvård till Internetsäkerhet, sprängmedelskunskap och övningar i att hotas av vapen. Alla övriga deltagare var biståndsarbetare och UD-personal, jag ensam journalist, och jag är den första som Journalistförbundet gett stipendium för att delta i kursen. När den nu är över är jag ännu mer tacksam över denna chans. I skuggan av hur säkerhetsläget och hotbilden mot journalister förvärrats internationellt den senaste tiden finns det ett skriande behov av bättre skydd och förberedelser. Som frilans händer det dessutom lätt att man måste tumma på vissa gränser och utmaningar för att få jobbet gjort, och det innebär naturligtvis större fara. Däri låg det paradoxala under kursen på Sandö, eftersom alla andra deltagare i sina yrken uppmanades retirera och hitta utvägar så fort protester eller oroligheter uppstår, och att undvika många osäkra platser. Men jag och journalister å andra sidan, måste tvärtom ibland stanna kvar eller aktivt söka upp dessa platser för att få pratminus och bilder.
Samma personal som var med och utbildade på Sandö har också tränat Magnus Falkehed och Niclas Hammarström innan de kidnappades i Syrien. Och för inte så länge sedan även Johan Persson. Under vissa moment kom det tillbaka mycket obehagliga minnesbilder från när jag själv kidnappades i Nicaragua 2009, eller från andra utsatta situationer. Det är saker jag ofta viftat undan eller inte tänkt så mycket på tidigare, förrän nu när jag lärt mig mer om hur de faktiska kan undvikas eller hanteras. Viktiga kunskaper inför en intensiv kommande sommar, och jag måste uppmana alla kollegor att försöka gå en liknande utbildning.
Att blunda för nazism, och sedan öppna ögonen. Förhoppningsvis.
En upplyftande vecka har passerat. Så här dags, för sju dagar sedan, cirkulerade ett nytt reportage i Upsala Nya Tidning som bäst i våra sociala medier. Journalisten Gusten Holm hade skrivit en lång och granskande text, som pekade ut en rad missförhållanden i anslutning till Uppsalapolisens beslut i februari att lägga ner förundersökningen av en grov nazistmisshandel.
Den 10 augusti förra året tog ett femtontal nazister från Svenska motståndsrörelsen över gågatan i Uppsalas centrum, delade ut rasistiska flygblad och anklagelser om landsförräderi till förbipasserade, innan de grovt misshandlade en man som vågade riva sönder deras propaganda. Endast två poliser på plats för att bevaka Sveriges farligaste politiska våldsgrupp var inte nog för att förhindra misshandeln med slag och flaggskaft, eller för att gripa en enda av nazisterna. De kunde i lugn och ro marschera därifrån. I december meddelade Uppsalapolisen att vittnen inte kommit till förhör, och utan sådana och utpekanden kunde förundersökningen inte röra sig framåt. I februari lades allting ner.
Jag själv råkade bli vittne till hela historien, när jag av journalistiskt och antinazistiskt intresse fanns på plats med min kamera när SMR var där. Ett tips från en journalist till en annan, om att polisen helt enkelt talade osanning, satte denna boll i rullning. UNT-reportaget avslöjade hur Uppsalapolisen inte förhört en enda nazist från SMR. De hade inte gjort någon ordentlig analys av filmerna från min vän som också varit där, ljög om att gärningsmän inte hade pekats ut, förnekade en egen polisrapport om att en nazist ska ha fritagits från gripande, och hade inte alls samverkat med Söderortspolisen – trots att samma SMR i december låg bakom attacken i Kärrtorp. Dessutom hade de inte alls försökt kalla in mig eller min vän till förhör.
Redan i måndags, dagen efter repet, meddelade Uppsalapolisen att förundersökningen återupptas. Den här gången av en åklagare, eftersom de själva tydligen inte ”ska ha vänt på alla stenar i det här fallet”. Under veckan har fallet fått stor uppmärksamhet både lokalt, i flera stora dagstidningars ledare, och i den nu pågående debatten om nazistvåldet. Nu fick det verkligen vara nog.
Vi vet fortfarande inte vad som kommer ur detta, men vi kan peka ut flera viktiga fenomen idag. Dels hur viktig – och nödvändig – medier visat sig vara för att driva på en opinion och andra tankar (?) hos vårt rättssystem när det gäller nazistvåldet. Dessutom en häpnadsväckande tajming hos samma rättssystem och svensk polis, att ta dåliga beslut i helt fel tider: en nedlagd förundersökning av SMR:s misshandel i Uppsala samma vecka som Kärrtorpsrättegångarna mot samma organisation påbörjades. Ett skrotat åtal mot en SMR-ledare för grov misshandel av en kommunpolitiker i Ludvika, tre och en halv dag efter de nazistiska mordförsöken i Malmö. När samma SMR-ledare redan befann sig i rätten, för att också ha lett attacken i Kärrtorp.
Signalerna som sänds ut är att polisen och rättssystemet inte ger nazistvåldet den prioritering det förtjänar – oavsett att samma våld legat bakom Sveriges samtliga politiska mord de senaste 30 åren. Här nedan är UNT:s reportage, med ett av de 300 foton jag tog (och sedan gav till Uppsalapolisen). Min upplyftande vecka skulle fortsätta, om en förändrad prioritet kunde komma efter detta.
Ungerns romer och en journalistik som inte bryr sig
Ett nytt nummer av Amnesty Press har kommit, där jag skriver ett reportage om situationen för Ungerns romska minoritet. Om isoleringen från det diskriminerande majoritetssamhället, och om en utveckling med en rad exempel som gjort tillvaron ännu värre de senaste få åren. Idag är många romer förståeligt nog väldigt trötta på situationen. På rasismen, fattigdomen, arbetslösheten och bristen på respons från etablerade partier. Ett svar har varit att organisera det helt egna Ungerska Romska Partiet (MCP) inför vårens val. Det är första gången ett parti av ett sådan storlek etableras av romer själva, för att hantera en utveckling nästan alla politiska fronter erkänner är ohållbar. En både spännande och historisk nyhet.
När MCP hade en stor presskonferens i huvudstaden Budapest gick jag och min fotograf Thorkil förstås dit för att ställa frågor från stolsraderna. Snart är det val, och här framträdde landets allra nyaste parti som ställer upp för att representera samhällets allra fattigaste och mest diskriminerade medborgare – i ett strängt antiziganistiskt klimat. MCP presenterade både sitt nya partiprogram, strategier för att lösa de extrema segregationsproblemen, och ett gäng valkandidater från hela landet.
Men inte en enda ungersk journalist fanns på plats. Det var något som chockade en medlem i MCP jag talade med så svårt, att hon upprepade ”ingen kom, ingen kom” i flera minuter. Även jag blev nedslagen över detta, som vill tro på en journalistik som kan och vill vara en röst åt människor i samhällets underskikt som annars sällan når ut. Mer luttrade romska aktivister tyckte istället detta var halvt väntat och representativt. Många tidningar och TV-kanaler är barn av sin tid, och det finns inget intresse av att skriva om romer – vissa läsare och redaktörer finner det lika otroligt att ”zigenare” är kapabla till politisk organisering, som att de flesta av dem hellre vill jobba än vara arbetslösa.
Det skulle kunna gå att skriva mycket om den stora och förvärrade antiziganismen, i alla samhällsläger och även hos den kosmopolitiska ungdomsgenerationen. Vi finner den också i det regerande konservativa partiet Fidesz. Många reagerade starkt över när premiärministerns vän Zsolt Bayer, en av Fidesz grundare och tidigare partipresschef, för 14 månader sedan kallade romer ”djur” som inte förtjänar att få leva. Han är själv flitig journalist, krönikör och knuten till det högerinriktade mediakonglomerat som är allierat med regeringen. Idag säger många att 80 eller 90 procent av ungersk media genom ägande och allianser är kontrollerad av Fidesz. Oavsett korrekt siffra, verkar det lättare för en antiziganist (och antisemit, ett epitet som godkänts i domstol) som Szolt Bayer att få lufta sina åsiker, än för ett romskt parti att få göra så.
Det skulle dock inte vara rättvist att skriva allt detta utan att samtidigt jämföra med Sverige. Något hemligt polisregister över romer har ju faktiskt inte avslöjats ännu i Magyarország.
Foto: Thorkil Rothe
Ett samtal om näthat, granskande journalistik och antirasism
Imorgon är det söndag, och snart har 17 000 människor anmält att de då ska dyka upp i Kärrtorp för en ny Linje 17-demonstration mot nazism och rasism. Dessutom för att protestera mot förra söndagens våldsamma attack på samma plats, från nazistiska Svenska motståndsrörelsen.
Nazisterna i SMR får flertalet av sina nya medlemmar genom nätet, om man får tro dem själva. Rimligtvis hämtar de också mycket av sin näring från samma nätforum och vinklade sajter där hat, rasism och konspirationer göder även andra delar av den svenska extremhögern. Därför var det väldigt intressant att i början av denna vecka få intervjua Researchgruppen, som nyligen i Expressen kunde avslöja att vissa av landets mest aktiva näthatare också är (eller var) politiker för SD. Så kunde man visa bara efter ett långt och intensivt grävarbete, som få eller inga traditionella medieföretag idag själva skulle gå in i, där det ofta handlade om att följa folk in i deras egna miljöer och tankevärldar.
Det blev ett givande samtal, om det högerextrema näthatet och konsekvenserna utanför nätet, om antirasism, och vilken roll en granskande journalistik kan – eller bör – spela i allt detta.
Allt finns att läsa här.
