Posts Tagged: Journalistik
Om granskning av IS, i Grävpodden avsnitt 2
Föreningen Grävande Journalisters ordförande Terje Carlsson intervjuade mig till det andra avsnittet av nya Grävpodden. Om min granskning av Islamiska staten på plats i Syrien, förutsättningarna för att kunna röra sig i området, och slutligen svårigheterna i att sälja frilansmaterial från landet, när flera svenska medier (inte alla) har en policy mot att köpa in det. Det kan man tycka är tokigt, och det har jag sagt flera gånger tidigare.
Global Investigative Journalism Conference 2015
…took place in beautiful Lillehammer, Norway, week 41. I was invited to speak about how I have been investigating the Islamic State (IS) during several visits to war-stricken Syria, and about how valuable it can be to do this investigation on the field, where it all happens.
By visiting frontlines, and just conquered areas, military bases and towns, I have been able to reveal IS as hypocrites, who completely against their own propaganda are using narcotics and various pharmaceutical drugs. With me on the stage I had pills found from an IS base outside of Sarrin, and of course a few pictures from when I found a very large bag of cocaine from an IS local commander, in Kobane last year.
But through this investigation on the field, I have also been able to write about just how advanced the de facto nation-building of IS really is, when they are replacing the Syrian state and governmental funtions with their own system. This is something we rarely see in the Western press, but to get a deeper knowledge about this is important if we are to understand them, and what they do, better. Of course this led to loud protests from someone or two in the audience. It can still be very controversial to speak of IS as something else than just a simple ”terror group”.
The panel discussion together with Rana Sabbagh and Hanene Zbiss can now be seen online.
Glöm inte de som är kvar i kriget
Tredje söndagen i september skrev jag följande debattext i pappersupplagan av Expressen. Texten hade kommit på webben två dagar tidigare, och samlar en del av de många tankar som då rörde sig i mitt huvud, när flyktingkrisen blivit ett hett diskussionsämne, och min tidigare tolk Sabri Omar som jag satt i fängelse med i Syrien samtidigt var en del av denna katastrof.
—————————————–
En vän från Syrien skriver till mig på Facebook. Han har kommit till Serbien, trött in i märgen efter en livsfarlig båtresa från Turkiet, efter vandringar genom Grekland och Makedonien. Ungern har stängt gränsen, skriver han uppgivet, vart går jag nu? I februari var han min översättare i norra Syrien, och vi genomlevde en vecka tillsammans i Assadregimens fängelser. Sedan dess har jag varit starkt oroad för honom. Lyckligtvis har en rad nya hjälpinitiativ uppstått senaste tiden, och min vän får mat, vatten och kläder på vägen. Lyckligtvis skriver medierna spaltmeter om flyktingarna, och ingen har missat att Kroatiens premiärminister ännu välkomnar folk. Jag tipsar min vän, som vandrar vidare.
Uppmärksamheten kring flyktingarna från Mellanöstern har nått helt nya nivåer under september. Många säger att det var bilderna på den treåriga kurdiska pojken Alan Kurdi, uppspolad på en turkisk strand, som på allvar väckte Europa – och framför allt ökade pressen på våra regeringar. Men medierna gjorde fel, har jag hört folk säga, som exponerade en enda död båtflykting på det viset. Fokus är nu ännu mer på bara de människor som tar sig till Europa, och vi glömmer alla de som ännu är kvar.
Tyvärr är flyktingarna som är kvar bortglömda sedan länge, åtminstone av makthavare. I flera år har FN:s hjälporgan i Mellanöstern skrikit efter donationer till sin verksamhet. Medlemsländernas bidrag har varit för små eller uteblivit, och FN har tvingats skära ner på det livsviktiga biståndet. I augusti stängde World Health Organization 184 kliniker i Irak och tre miljoner människor miste sin sjukvård. Nu i september miste en tredjedel av Syrienflyktingarna i Jordanien sina matkuponger från World Food Programme. Den minskade assistansen driver folk mot Europa, har även FN:s flyktingorgan UNHCR sagt. När allt fler också tappar hoppet om fred och förbättring, flyr de. Inklusive från platser där folk redan kämpat så mycket för att få stanna, som i Kobane.
Alan Kurdi och hans familj kom från Kobane, där jag bodde i flera veckor i somras. Nu undrade många av invånarna, de som återvänt från flyktinglägren i Turkiet, var resten av världspressen tagit vägen? Som brydde sig så mycket om staden när där var strider mot Islamiska staten, men som sedan inte kommit för att uppmärksamma de obesvarade hjälpbehoven. Därför riktade också Alan Kurdis familj in blicken på Europa, i stället för att återvända hem till Kobanes ruiner.
Under mina resor i Mellanöstern har många Syrienflyktingar jag mött ställt samma fråga: varför får vi inte mer hjälp av omvärlden, när det redan är så många länder som är involverade i att kriga i vårt land? Det syriska världskriget är inne på sitt femte år, och har lett till massiv förstörelse, en kvarts miljon döda och 12 miljoner flyktingar. Ändå är många i Sverige dåligt insatta i dess utveckling. Att vi sägs leva i ett masskommunikationssamhälle med information överallt har inte hjälpt. Också medier är medskyldiga till detta, eftersom krig, blod och Islamiska staten säljer bättre än historier om humanitära kriser.
Vi är många som i dag begriper att läget är så desperat, att akuta förändringar av vilket slag som helst behövs. Fler måste förstå katastrofens verkliga dimensioner, och själva sträcker sig flyktingarna efter halmstrån för mer uppmärksamhet. Bilderna på Alan Kurdi var att visa verkligheten precis så brutal som den är, och i dag kan vi se effekterna i en ökad medvetenhet. Kan medier på något fortsätta med detta, utan att frångå all balans, hoppas jag den nya solidariteten kan sträcka sig hela vägen ner till Syrien också.
Joakim Medin, frilansjournalist och Syrienkorrespondent
Studenter i Syriens krig
”Det syriska samhället har skakats i grunden, och förvandlat helt vanliga människor till ärrade krigsveteraner, eller blodtörstiga förtryckare. Bland dessa finns också studenter. Många har fått se sina framtidsdrömmar och lärosäten slagna i bitar. Studiemöjligheter har grusats, litteratur och uppsatser har förlorats, många har inte kunnat ta ut sin examen. […] I dag har många studenter funnit nya roller på landets slagfält.
– Jag har läst ett helt år på läkarprogrammet, säger en stolt ung man, som idag arbetar som doktor och syr ihop folk som skjutits eller klivit på minor.
Många av de som nu arbetar som översättare åt internationella journalister har tidigare studerat engelsk litteratur, mediekommunikation eller annat som gör dem lämpliga för jobbet. Och när jag i februari satt fängslad i Damaskus hos regimens största säkerhetstjänst träffade jag 28-årige Aleppo bland vakterna. Han studerade statskunskap och skrev på sin C-uppsats, och extraknäckte som torterare och förhörsassistent för säkerhetstjänsten.”
Läs mitt reportage om Syriens studenter, och om deras olika öden i det syriska kriget, i anrika Lundagård.
Foto: Joakim Medin
Flyktingkris och pressetik – i SVT Debatt om Alan Kurdi
Den treårige kurdiske pojken Alan Kurdi, som flytt med sin familj från det syriska kriget och ödeläggelsen i hemstaden Kobane, berörde en hel värld med sitt öde. Men först efter att han hade drunknat och hans lilla kropp spolats upp på en populär badstrand i västra Turkiet, efter ett fruktlöst försök att nå Europa. Uppmärksamheten bilderna av honom fick i sociala medier, och även i många tidningar efter att de publicerat honom på framsidan, ledde till en enorm nytändning av det solidariska engagemanget och stödet till syriska (och andra) flyktingar. Det ledde också till en kraftigt utökad mediebevakning av flyktingarna som kommer till Europa, och vilka umbäranden de både upplevt på vägen dit och fortsätter uppleva där.
Men var det pressetiskt rätt att publicera bilder på Alan Kurdis kropp? Vilket ansvar ska medier bära, att skildra det syriska krigets alla hemskheter och konsekvenser? Och vad säger egentligen folk som ännu är kvar i Syrien, om sin situation och uppmärksamheten de får av omvärlden?
Framför allt den andra och tredje frågan har jag både många tankar kring och erfarenheter av, inte minst efter att i somras ha tillbringat sju veckor med den kvarvarande befolkningen i norra Syrien. Den 10 september ombads jag därför medverka i SVT Debatt som Syrienkorrespondent och -fotograf, när dessa punkter diskuterades mellan ett gäng deltagare. Dessutom hade jag ju själv flera gånger sett kriget lille Alans hemstad drabbats av, och bott flera veckor i i Kobane i juli och augusti. Även om jag gärna talat längre, fick jag sagt några viktiga poänger kring svensk medias underbevakning av både det syriska kriget och flyktingkatastrofen – som ju kallats världens största av FN ända sedan 2013 – och att både folk kvar på plats och jag själv sett en situation som är så akut svår, att något nytt måste komma som på allvar triggar igång resten av världens uppmärksamhet och humanitära assistans. Med lite tur gick bilderna av Alan Kurdi in i folks hjärtan för att stanna
Debatten går att se på SVT Play så länge klippet finns kvar online.
Sju veckor i Syrien
Då kan man se så här härjad ut efteråt, när man slutligen landar hemma på Arlanda igen och smiter in för en selfie på toaletten. Ännu en gång missade jag en svensk sommar, för att få en i norra Syrien istället. Med mig hem har jag burit på ett tungt bagage, inte bara i form av väskor. Men tummen upp får symbolisera allt det goda arbete jag känner att jag gjort i nära två månader, för att dokumentera och skildra den syriska flyktingkrisen, den humanitära situationen, biståndsarbetet, närgångna blickar på Islamiska staten, stormaktspolitiken, det allt mer expanderande kriget i regionen, och mycket mer, i hela tvåflodslandet mellan Eufrat och Tigris. Inte utan några små missöden – det vore konstigt annars – men ingenting i stil med händelsen i februari.
Det här känns fortsatt lika viktigt.
På plats-propaganda
Ännu en gång fick jag chansen att understryka den stora och viktiga betydelsen av att skriva reportage och analytiska texter på plats, snarare än på distans. Då får man chansen att stå i ett litet hav av hemmagjorda raketer och granater i Syrien, och hitta egna bevis på Islamiska statens militära expansion, samt mycket konkreta exempel på hotbilderna detta innebär.
I mitten av månaden ringde Upsala Nya Tidning upp mig för en intervju, och i personporträttet efteråt kunde jag både propagera för på den stora betydelsen av denna plats-journalistik, samt rikta häftig kritik mot den återkommande cynismen i mediebranschen. Den har gjort mig besviken gång på gång.
Samma sak när mitt fackförbunds tidning Journalisten ringde upp mig för en intervju.
Under sommaren har flera av hans reportage från Syrien publicerats i svenska tidningar, flera av dem har gått i Dagens ETC. Han rapporterade bland annat om massakern på 251 civila i Kobane i Dagens ETC.
– Jag kom till Kobane en månad efter massakern. Då var jag den första utländska journalisten på plats. Det säger en del om nyhetsvärdet. Att civila avrättas på barbariska sätt i Syrien är inte en nyhet längre. […] Hur kan det komma sig att en liten frilans från lilla Sverige är den ende journalisten som sedan åker för att dokumentera massmordet på plats, efter all uppmärksamhet världspressen tidigare gav staden?
Jag, en av Uppsalas hetaste profiler. Eller: att arbeta som journalist med ett babyface.
För några dagar sedan presenterade sajten Uppsalavimmel.se en lista med Uppsalas 30 mest profilstarka personer under 30 år. Sajtens läsare hade kommit in med antingen 300 eller 800 förslag (uppgifterna varierar) på unga Uppsalaprofiler, som skars ner till 30 personer, som sedan lämnades över till en jury för att rangordnas.
På den färdiga listan finns idrottsstjärnor, politiker, artister, företagare och journalister – och en av dem jag, på plats 15.
Kriterierna ska ha varit att personerna på listan är profilerade och har en koppling till Uppsala, är välkända och engagerar, och inte har fyllt 30 år under fjolåret. Massvis med bra förslag ska ha kommit in, varav några dock fick falla bort på grund av ålder.
Här kan Uppsalavimmel.se och juryn dock inte ha gjort någon ordentlig faktakoll, eftersom jag fyller 31 år nästa månad. Jag är för gammal men det har undgått granskningen.
Vid fler gånger än jag kan räkna har jag fått höra hur ung jag ännu ser ut, inte minst utomlands under reportageresor. Jag har blivit tagen för smågrabb vid intervjuer med gerillaledare och ex-presidenter. Jag blev kallad ”babyface” och ”Justin Bieber” av turkiska soldater, när jag greps för att ha sprungit över gränsen från kriget i Syrien illegalt. De fnissade åt mig innan de började tortera min holländsk-kurdiske journalistkollega.
Ett fåtal förolämpande exempel finns från Sverige. En fest i Stockholm, april, när en full, medelålders SVT-journalist kallar mig ”Syrienpojken” och säger att jag är kortare än vad han hade väntat sig. Rykten har förstås nått mig om att jag nämnts vid diskussioner på utbildningar för journalister i säkerhetstänk, inför arbete i riskzoner. Nej, jag är inte 20 år, och jo, jag är en riktig journalist med riktiga ambitioner och gott om publicerade resultat.
Men missförstå mig inte, jag är mycket glad för att jag ser ung ut. Det betyder att jag kommer kunna fortsätta utnyttja de genvägar och tricks som just ungdomar erbjuds. Jag kommer att bli fortsatt underskattad av vissa krafter, vilket redan gett mig mycket bra och avslöjande information både från intervjuer och från fältet. Folk är benägna att säga mer till någon de tror helt nyligen gett sig ut på vägarna och inte på långa vägar torkat bakom öronen, än till folk som ser mycket äldre och farliga ut. Jag ser därför hellre ung än gammal ut.
Så även om det grundar sig på en miss kring min ålder, är jag väldigt glad över att ha utsetts till en av Uppsalas 30 starkaste unga profiler. Stämmer kriterierna är det mitt journalistiska arbete som satt mig på listan, och det är ett erkännande jag blir oerhört stolt över. Leder det dessutom till mer uppmärksamhet för de frågor jag skrivit om, har vi alla vunnit på det. Tack!
En liten seger mot nazismen
Igår eftermiddag kom domen som många av oss väntat på. De tre nazisterna i Svenska motståndsrörelsen (SMR) som stod åtalade för att helt oprovocerat ha misshandlat en man på gågatan i Uppsala centrum 2013, under en icke tillståndsgiven demonstration för att sprida flygblad och förneka Förintelsen, fick äntligen sina straff. Det var förvisso inga hårda straff. Bara en av de åtalade får fängelse, i tre månader, och de två andra 60 respektive 70 timmars samhällstjänst. För de flera blodiga jacken Anders Henriksson fick i sitt huvud ska nazisterna betala endast 10 000 kr i skadestånd, tillsammans.
Under förutsättning att domen inte överklagas – kammaråklagaren tyckte också straffen var för låga – har den här historien tagit mer än 650 dagar i anspråk. Anledningen till det är välkänt: Uppsalapolisen skrotade först förundersökningen på grund av vad man ansåg vara bristande bevismaterial, svårigheter att identifiera de skyldiga, och för att ”vittnen inte kommit till förhör”. Läs vad jag tidigare bloggat.
Det var den sista motiveringen, som Uppsalapolisen berättade för Upsala Nya Tidning var anledningen till att förundersökningen stod still, som fick mig att reagera. Jag och andra vittnen hade inte alls kallats in till nya förhör, för att i lugn och ro tala om misshandeln, kika på foton från dagen (till exempel de 300 stycken jag lämnade in) och mer. Därför kontaktade jag UNT och förklarade att polisen helt enkelt hittade på. UNT fick fler uppgifter samt foton och film från dagen av mig och ett annat vittne, och kunde några månader senare presentera en egen utredning. Även tidningen Arbetaren gjorde egna undersökningar, och fick några enastående uttalanden av polisen, som att det inte alls existerade något filmmaterial från dagen. Polisen hade lagt ner förundersökningen, men tog dagen efter UNT:s publicering snabbt upp den igen.
Nu har de skyldiga dömts för misshandeln, och det här visar just hur stor betydelse civilsamhällets och medias mobilisering har, för att rätta till saker när polis och makthavare felat. Det är inte bara en liten seger mot vår tids militanta nazism, utan också mot den flathet som synts i flera tidigare fall när SMR misshandlat folk eller begått andra brott. Så låt oss nu hoppas att den här alldeles för utdragna historien, som varit både frustrerande och jobbig för flera, kan sända en signal och leda till förändringar i rättssamhällets bemötande av de militanta nazisterna. De och deras attacker bör tas på långt större allvar, och det trodde nog många av oss det rådde konsensus kring efter Kärrtorp 2013.
Under morgonen har ”Why” med The Specials gått på repeat. Theodor Nordenadler, den ende av de tre nazisterna som döms till fängelse, var med i en annan SMR-trio som stod åtalad i fjol för att helt oprovocerat ha knivhuggit den nigerianske turisten Fidel Ogu nästan till döds, i Hökarängen i december 2013. Men den gången gick Nordenadler och de andra fria.
I know I am black, you know you are white
I’m proud of my black skin, and you are proud of your white, so
Why did you try to hurt me?
Tell me why, tell me why, tell me why
Did you really wanna kill me?
Tell me why, tell me why, tell me why
We don’t need no British movement, nor the Ku Klux Klan, nor the National Front
You make me an angry man
I just wanna live in peace
Why can’t you be the same?
Till kritiken av mediebranschen
De senaste månaderna har bjudit på flera goda tillfällen att diskutera fenomen och problem i vår tids svenska mediebransch. Hand i hand med att jag fått många frågor om upplevelser i syriskt regimfängelse och om journalistiska drivkrafter, har jag kunnat lyfta allvarlig och konstruktiv kritik mot arbetsvillkor och begränsande medieklimat.
Bara några dagar efter min hemkomst från Syrien, den 1 mars, satt jag och talade om detta med Martin Schibbye i Blank Spot Projects insamlingskampanj som streamades på nätet.
Några veckor efter det, den 20 mars i Jönköping, var jag inbjuden att hålla öppningstalet på årets Grävseminarium 2015. I publiken satt flera hundra kollegor och några mediechefer, som fick höra mig upprepa samma kritik mot vår smala utrikesrapportering om Syrien som den inbjudne ISIS-dokumentärfilmaren Medyan Dairieh lyft. De fick även höra mig kritisera de exploaterande arbetsvillkoren för frilansjournalister – trots att det i allt större utsträckning är vi som arbetar i riskområden idag. Men också varför det är oerhört viktigt att fortsätta åka ut och vara en granskande reporter på plats: med rätt slags ton går det trots vår smala svenska utrikesrapportering att sätta stort fokus på viktiga frågor, och mina egna rapporteringar från Irak, Syrien – Jazira och Kobane den senaste tiden är exempel på detta. Men då har förstås samma områden ”varit i ropet”, till skillnad för bara ett år sedan.
Mitt öppningstal på Gräv 2015 sändes nyligen på UR och går att se där.
Nu i maj har jag varit ute och talat på många håll. En resa har gått norrut, till Umeå universitet där Amnesty Sverige höll sitt årsmöte och jag var inbjuden att hålla avslutningsanförandet. Om de växande hotbilderna mot journalister, och särskilt mot frilansjournalister eftersom trenden säger att det är vi som allt oftare arbetar i riskområden. Men trots denna trend och det ökade ansvaret har samtidigt arvodena för frilansjournalister generellt gått ner, med några tidskrifter som undantag.
En anledning är förstås den pågående mediekrisen, som lett till besparingar och nedskärningar. Små och/eller alternativa tidningar har sällan heller haft stora arvoden att ge, och det har jag och de flesta frilansjournalister förstås accepterat. Men de dominerande medieföretag som ligger bakom dagens dagspress och -rapportering har fortfarande mycket pengar kvar. Att ett frilansjobb ofta kan ges samma arvode oavsett om det utförs i Ystad eller Irak, är helt enkelt inte hållbart. I Ystad behöver du inte egen chaufför, hotell, översättare och kanske skyddsväst och hjälm.
Rebecka Bohlin skrev en lång och sammanfattande artikel i Amnesty Press om mitt föredrag. Om fler problem jag och andra utrikesarbetande journalister upplevt: att stora, etablerade medier bett oss arbeta gratis genom att intervjuas istället för att få skriva artiklar, när vi finns på plats och bevakar viktiga och uppmärksammade frågor. Och återigen om det smala nyhetsflödet: varför hade inte fler svenskar fått läsa eller höra i medier om de nu så uppmärksammade – och döda, som på bilden nedan – kurdiska kvinnliga försvarssoldaterna i Syrien, förrän när även ISIS och deras övergrepp mot mänskliga rättigheter hamnade på tapeten?
Från Umeå flög jag raka vägen ner till Skåne, och föreläste på Lunds universitet för dess journaliststudenter. Gav några viktiga tips: gör absolut inte som jag om du vill bli journalist, och tro att olycka är ett bra och snabbt sätt att slå sig in i branschen. Om det här skrev studentkårens tidning Lundagård klokt efteråt.
Föredragstemat för studenterna var ungefär det samma som hos Blank Spot Project, Grävande journalister och hos Amnesty Sverige. Vi rör oss successivt in i en ny verklighet, där allt fler anställda journalister blir frilans och även ersätter de anställda journalister ute i risk- och konfliktzoner – men utan att tillräckliga åtgärder tas för att garantera allas säkerhet. Inte alla medieföretag skulle ha råd med det heller, och det accepterar de flesta frilansjournalister. Flera småtidningar kämpar för att gå runt, för att få presstöd och ens överleva i dagens klimat. Men där finns definitivt storföretag som skulle ha råd.
Jag berättade att de ledande i branschen tyvärr ännu inte svarat tillräckligt på dessa utmaningar. Jag berättade att viktiga försök har gjorts att lyfta dessa frågor upp till diskussion, mellan vårt fackförbund och chefer i de stora medieföretagen. Den 12 mars föreläste jag om ungefär precis samma saker som ovan och mina egna erfarenheter, under ett frukostseminarium organiserat av Journalistförbundet. Hur kan frilansjournalisters säkerhet stärkas? Hur bör journalister som rapporterar från oroshärdar förbereda sig? Vilket ansvar har uppdragsgivare och inköpare? Planerna för detta hade dragits upp redan i november, och inbjudningar till seminariet gick specifikt ut till chefsmedlemmar, i samma stora medieföretag. I efterhand även till frilansjournalister.
Några timmar senare mötte jag en reporter som flög till Stockholm för att intervjua mig om ungefär samma frågor till en artikel i danska Journalisten. Mitt citat hörde egentligen till svaret på en helt annan fråga, men kanske återspeglade det besvikelsen både jag och svenska Journalistförbundet känt samma morgon. Hur ska vi gå vidare?
