Posts Tagged: Flyktingar
Västerbotten och masskommunikationssamhällets misslyckande
Resan gick norrut i tisdags. Sex timmar med tåg upp till Umeå, där jag höll ett föredrag arrangerat av Bilda om ISIS expansion, flyktingströmmarna den orsakade under fjolåret, om det kurdiska motståndet och varifrån det hämtar sin styrka. Lokalen i Kafé Station blev helt fullsatt med runt 120 personer, och de många frågorna efteråt visade ännu en gång hur detta är ämnen som verkar angå många. Ingen eller åtminstone få går längre utan emotionella band till det som sker i händelsernas centrum, hundratals mil bort.
Jag diskuterade även den uppmärksamhet både ISIS och dess västkurdiska bekämpare nu fått, och bad de åhörare räcka upp en hand som hade läst/hört sig till en god bild av detta även innan sommaren 2014. Inte en enda person gjorde så. Folk i Kafé Station hade ständigt hört om Assadregimen och dess rebelliska opposition, men inte om de aktörer som nu skapar rubriker. Det kom vi fram till säger ganska mycket om både det svenska medieklimatet och vanliga människors informationsinhämtning, i vårt så kallade masskommunikationssamhälle. Vi har misslyckats, trots vår moderna teknik och trots att det syriska kriget gett upphov till vår tids största flyktingkatastrof.
Västerbottens-Kuriren var på plats och skrev sedan bl.a. om detta, och hur verkligheten aldrig är så enkel som den verkar.
På väg till föredraget stannade jag även till vid radiohuset, och blev intervjuad av P4 Västerbotten om den svåra situationen i Syrien och mer. Just så dyster jag ser ut hade jag anledning att vara.
Följ länken eller lyssna här:
Kobane – en ny vecka av krig och motstånd
Den tredje veckan i december reste jag in för ett nytt besök i Kobane, som varade i en vecka. Vid mitt förra, veckolånga besök i september/oktober var krigarna i Daesh/ISIS bara kilometer bort, och jag skrev en rad reportage om stämningarna på marken och stormaktspolitiken i luften ovanför. Fundamentalisterna slog sig in i de södra och östra stadsdelarna dagarna efter att jag evakuerats, och allt sedan dess har Kobane upplevt hårda gatustrider. Nu kunde jag knappt längre känna igen platsen till det yttre.
Jag skulle kunna skriva långt och länge om den fruktansvärda förstörelsen, om sammanstörtade byggnader, brända och pepprade bilvrak och mycket annat, som en konsekvens av kriget. Flera gånger undrade jag hur sådana omfattande skador ens blivit möjliga. Hur många granater har egentligen behövts skjutas, för att det ska bli så många hål i husväggar, för att så många fasader ska rasa ner?
Huset som jag bodde i sist och som då tjänade som mediacenter låg nu i ruiner. Varför får bli en senare historia. Gatuköket där jag åt goda luncher var förstört, likaså huset mitt emot där är en blind gammal armenisk man bjöd mig på te i hans hem. Synerna var nog för att göra mig väldigt nedstämd.
Men mitt i dessa ruiner hittade jag också något jag kände väl igen från det förra besöket. Ett exempellöst starkt motstånd hos lokalbefolkningen, hos kvinnor och män, unga som gamla, som ännu var fullt levande. Den gamle mannen som bodde granne till det nya huset jag sov i, som gav politiska motiv istället för ålder som orsak för att stanna hemma. Han gav mig godis som ett litet barn när vi sågs. En fembarnsmor och tusen andra civila som är kvar i stan, som varken accepterade att bli etniskt rensade av ISIS och vägrade fly till Turkiet, där de sa sig (och den problematiken känner vi ju till) ha sämre kulturella rättigheter som kurder.
Jag intervjuade premiärministern och försvarsministern, som tillsammans med nio andra ministrar från kantonens civila administrationen ännu är kvar i staden. Ingenting är över, och ingen överväger att ge sig av förrän de allra sista fickorna av staden är besegrade.
Och så har det inte ens blivit, till många i omvärldens stora förvåning. Kobanes invånare och frivilliga som tagit sig in har lyckats hålla stånd mot en belägrande armé, som tog tvåmiljonersstaden Mosul på bara ett dygn. I nu snart fyra månader. Under min vecka i staden avancerade försvarsstyrkorna YPG och YPJ ytterligare framåt, gata för gata eller ibland hus för hus. Flera dagar gjordes mycket intressanta fynd, när ISIS-nästen erövrades eller deras lämningar påträffades. Graffiti, en tunnel, och betydligt allvarligare illegala saker. På den hundrade dagen av motstånd stod vi bara 50 meter från fundamentalisterna, vi på en sprängd gata och de på nästa. Där fann jag ett par motorcykelhandskar som IS missat kvar i sin reträtt.
Bortsett från kriget kom mycket av vad jag talade med folk om att handla om hur de porträtterats av den internationella mediekåren. Hur det var utmärkt att staden nu blivit så omskriven (det var den knappt innan ISIS dök upp) och att dess kvinnor i försvaret fått sådan uppmärksamhet. Men också att det var ett problem hur det ofta bara var dessa två ämnen – ISIS och kvinnor med gevär – som berördes, och dessutom ganska ytligt. En ordentlig bakgrund saknades ofta till varför kvinnorna nu står jämlika med männen både i skyttegravar och i politiken, eller till varför Kobanes invånare valt att hellre se sin stad förstöras i ett utdraget krig, istället för att bara smita över till Turkiet och rädda sina liv?
Svaret ligger i de omfattande sociala och kulturbefriande förändringar som ägt rum i Kobane och de två andra kantonerna i Rojava. Utvecklingen har vänt upp och ner på många av regionens tidigare maktstrukturer, så till den grad att det lätt kan kallas en revolution. För att försvara denna revolution och särskilt den etnisk-kulturella expansionen, har folk varit beredda att offra mycket – särskilt när de haft en sådan total motsats som ISIS till fiende.
Som sist har detta nya besök lämnat mig full av intryck, och material för djupare förståelse av vad som egentligen händer. Jag har skrivit reportage i bland annat Dagens ETC, i danska Information, i finlandssvenska Hufvudstadsbladet, och foton har matats ut till flera tidningar runt om i Europa. Igår kväll medverkade jag på BBC World News om de ytterligare kurdiska avancemangen mot ISIS. Syrian Observatory for Human Rights uppger nu också att 80 % av staden ligger i invånarnas händer. Inkräktarna förlorar, och backar, för ett envetet motstånd som representerats av många och inspirerande ansikten. Som en femårig flicka, sittande ensam utanför ett främmande hus i västra Kobane där den civila administrationen placerat hennes hemlösa familj. Hon gör genast segertecken när jag plockar upp kameran.
Foton: Joakim Medin
Tältstäder och arresterade flyktingar
Mitt senaste reportage i Feministiskt Perspektiv är nu upplåst och möjligt att läsa här.
Det ger en bild från de flyktingläger – eller tältstäder som kurderna själva kallar dem – som byggt upp rakt på andra sidan gränsen från det krigsdrabbade Kobane. Längre bort än så har de inte velat röra sig från sina hem.
Samtidigt är det tydligt att de inte är helt välkomna på denna nya plats. Flyktingstödssamordnare, frivilligläkare och andra talade om ett medvetet otillräcklig insats från det turkiska flyktingorganet AFAD, och om flyktingar som arresteras för misstanke om att vara enrollerade i försvarsstyrkorna YPG och YPJ. Att kriga mot Daesh/ISIS har blivit en hotbild mot Turkiet?
Afton på Globalen, Malmö museer
Igår kväll en mycket bra föreläsning i Gävle, dit det kom mycket folk och den kurdiska musikgruppen NurDil spelade och sjöng om Kobane och Sengal. Sedan fler frågor än det fanns tid att besvara, när jag berättade om samma städer och strider mellan det kurdiska folket och DAESH/ISIS.
Jag har kommit fram till Malmö, där jag ikväll föreläser igen om de tre dominerande flyktingströmmar – av kristna assyrier från norra Irak, yezidier från Sengal och kurder från Kobanekantonen – som fundamentalisternas krig gett upphov till sedan i somras. Föreläsningen arrangeras på Globalen, Kommendanthuset, Malmö museer, i samband med en utställning om flykt som varit på plats nu under hösten. Men förutom ett så tragiskt ämne ska kvällen också ägnas åt samma människors motstånd mot den etniska rensningen.
Tidningen City har intervjuat mig inför föreläsningen, och ställde de där frågorna som det alltid är lika svårt att svara på.
Fångar i Islamiska staten
I ett flyktingläger, samt i ett vanligt bostadshus som lånats ut av vänliga kurdiska själar, stötte jag på Muhammeds, Mustafas och Xemgîns berättelser nere i Suruç. Det hade gått 45 respektive 10 dagar sedan de blivit frisläppta från Daesh/ISIS, efter att ha tillbringat nära fem respektive nio månader i fångenskap. De är bara tre av många som kidnappats och infångats av fundamentalisterna under deras krigståg i det som många ännu kallar Irak och Syrien. Många har aldrig synts till igen, men de här lyckades återvända till sina familjer.
De båda 15-åringarna Muhammed och Mustafa hörde till de världsomskrivna kurdiska skolbarn som togs på väg hem från att ha skrivit prov i Aleppo, i maj. 19-årige Xemgîn hade istället hoppat av plugget och var på väg för att jobba i irakiska Kurdistan, när han försvann. Alla tre var fortfarande i ett märkbart traumatiserat skick, och dessa är bland de svåraste intervjuer jag någonsin gjort. Hur frågar man om alla vidrigheter de fått se och själva uppleva, utan att riva upp för många känslor?
Inte desto mindre har berättelserna från dessa tre, och deras frisläppta kamrater som i sin tur intervjuats av Human Rights Watch, gett oss en värdefull inblick i den ”Islamiska staten”, hur de behandlar alla de fångar de betraktar som otrogna, och hur skenheliga dess krigare själva kan vara när det kommer till så kallade religiösa lagar.
Läs reportaget här, i Dagens ETC.
Ett tal i Uppsala domkyrka
Från Arlanda tog jag mig i söndags nästan raka vägen till Uppsala domkyrka, som jag nästan bott granne med i fyra år under studenttiden. Där arrangerades den ekumeniska gudstjänsten ”Helig fred” på kvällen, av flera olika kyrkor i Uppsala Kristna Råd och som en avslutning på deras Globalvecka. Fokus på Mellanöstern och den flykting- och humanitära kris som nu förvärrats ytterligare i och med DAESH/ISIS.
Jag var inbjuden att tala om vad jag sett och dokumenterat under de senaste resorna, både vad gäller assyriernas och kristendomens fördrivning från Mosul och andra områden i Irak, övergreppen mot yezidierna i Sengal (och DAESHs uppfattning att de inte ens är ”bokens folk” och därför måste dödas) och den etniska rensning även de ”otrogna” kurderna i Kobanekantonen drabbats av. Religiösa förtecken nämndes flera gånger. Jag betonade därför där, som i alla samtal, att religion dock inte ligger bakom allt vad som nu händer. DAESH har varit duktiga på att haka på en mycket gammal tradition och taktik hos ledare, att utnyttja folks tro och att använda sig av religiösa förtecken för sin sak. Västvärlden har gjort likadant.
Högt i taket gavs en ny innebörd i domkyrkans jättesal. Efter mig gick teol.dr. Bo Nylund från Ekumeniska Fristadsgruppen fram till talarstolen och talade om det uråldriga fenomenet att kriga, hos oss människor. Hur för hundra år sedan ett fruktansvärt världskrig utkämpas huvudsakligen i vår västvärld, av makthavare som bekände sig som de allra bästa och frommaste kristna. Hur kunde de samtidigt ta så usla beslut?
I en värld där vi styrs av de grymma och själviska mäktiga, faller lotten på vanligt folk att hjälpa varandra. Kvällens kollekt gick oavkortat till Ekumeniska Fristadsgruppen som arbetar för att hjälpa de flyktingar som lyckas ta sig hit. I Guds hus var vi alla överens om att det är en moralisk skyldighet, hos alla oss som på alla sätt och vis har det mycket bättre än de som mist allt.
Suruç
Besöket till Suruç, den kurdiska tvillingstaden till Kobane på den turkiska sidan gränsen, blev en liten konfrontation med känslor. Det var märkligt att se den krigsdrabbade staden igen, fast nu från utsidan. Från Press Hill och Vanliga Människor-Hill kunde vi se den stå i brand, och i all egen stillhet tydligt höra skottlossningarna från kriget. Ytterst surrealistiskt, liksom incidenten med den arge guvernören från Urfa.
Reportageresan innebar mycket jobb. Jag intervjuade Aisha Efendi, viktig kurdisk ledare i Rojavas sociala revolution och gift med PYD-ledaren Salih Muslim. Det var tredje gången vi möttes; tidigare i Kobane, och innan des i Rumeilan, Cezirekantonen i somras. Tillsammans med Tove besökte jag både det flertal flyktingläger som Suruçs kommun, styrd av det kurdiska vänsterpartiet BDP, öppnat, liksom det enda lägret i drift som det statliga flyktingorganet AFAD hittills öppnat. I det senare var missnöjet stort över brister och problem, och turkiska soldater vaktade i utkanterna. Vi nekades en rundvandring för att själva överblicka situationen.
I ett flyktingläger träffade jag en 67-årig bonde från Kobanes landsbygd, som nyss sårats som YPG-soldat för femte gången i försvarskriget mot DAESH/ISIS. En annan sårad YPG-soldat mötte jag i ett privat hem. En advokat som jobbade med flyktingmottagandet sa att flera sårade gömmer sig eller håller sig undan på sådant vis. En frivilligläkare vid Suruçs sjukhus sa att ett flertal kurder från Rojava arresterats av turkisk polis, även en sårad patient. Anledningen är rimligtvis det hot dessa självstyrande, frihetskämpande kurder anses utgöra mot Turkiet, som har sina egna frihetstörstande kurder. Flera jag intervjuade menade också att det är dessa tankebanor som ligger bakom ett medvetet bristande flyktingstöd till Kobanes kurder, liksom ett aktivt förhindrade av att släppa fram medicinska hjälpleveranser till Kobane.
Och jag besökte en begravningsceremoni för en ung man som stupat i Kobane, men avlidit först på den andra sidan gränsen. Hans pappa lämnade ett starkt avtryck.
Flera reportage har kommit eller ska komma i Dagens ETC – ett av dem går att läsa här – och mer kommer på annat håll. Från Kurdistan flög jag till Ankara, där jag jobbat för annat skrivande de senaste dagarna, och därifrån flyger jag nu till Uppsala. Flygtimmar.
Amerikabrev
I fredags kom ett paket i posten, med en CD-R-skiva från andra sidan Atlanten. Old school på flera sätt, och därför dröjde det ett tag innan jag kunde se ett klipp med min medverkan i Al Jazeera Americas flaggskepp ”America Tonight” (det finns inte online). Där blev jag intervjuad av ankaret Joie Chen om Kobane, några dagar efter att jag lämnat den belägrade staden.
Mycket bra att inslaget blev så pass långt, och att allting kom med. Inklusive stycket när jag svarar på Chens fråga: Under the circumstance, I can’t imagine why they haven’t all fled?
Det här handlar om något mycket större än bara försvaret av en stad, eller dess invånare.
Fördrivningen
Veckorna, månaderna går och inga etno-religiösa minoriteter eller andra flyktingar i Irak ser någon möjlighet att (snart) återvända till sina hem utan att hamna under ISIS ok. Hur länge ska de bli kvar i flyktingläger och osäkerhet? Kommer deras erövrade hemtrakter någonsin att återfås, och i så fall i vilket skick?
I det nya numret av Amnesty Press publiceras ett reportage av mig och med Thorkil Rothes bilder. I irakiska Kurdistan drar folk kopplingar mellan vad som nu sker, och det Osmanska imperiets stora folkmord på armenier och assyrier 1915. På vissa håll tar ungdomar initiativ till att bygga breda allianser för motstånd. På andra håll planerar präster redan för sin egen flykt utomlands.
Följ den här länken, bläddra ner till sidan 4.
Foto: Joakim Medin
Rojava: hjälpen från ovan
Vem var det som räddade de yezidiska flyktingarna? Från en säker död i de ISIS-omringade Shingalbergen, till att plötsligt befinna sig i flyktingläger antingen i syriska Kurdistan eller i irakiska Kurdistan (KRG)? Frågan verkade hänga lös i luften även under de första dagarna av undsättning. Den humanitära katastrof som utspelade sig framför våra ögon var inte okomplicerad, och blev ännu lite mer komplicerat av att flera olika aktörer var inblandade.
Hjälpen kom från ovan. Närmare bestämt från USA:s flygvapen och dess precisionsbombardemang av ISIS-positioner, som inleddes just för att rädda yezidierna. Ihop med landstyrkor från KRG:s peshmerga resulterade detta snabbt i att ”en väg öppnades upp” till Shingalbergen. Yezidierna tog sig in i Syrien och sedan tillbaka till Irak – uppenbarligen på egen hand. Till slut blev det de amerikanska insatserna, både de humanitära och de militära, som räddade livet på minoritetsgruppen, sammanfattade DN i KRG den 14 augusti.
Det var den första bilden som kablades ut i världen.
Hjälpen kom från ovan, men istället från de kurdisk-assyrisk-arabiska försvarsstyrkorna från Rojava/syriska Kurdistan i norr. Som redan kämpat mot ISIS och liknande grupper vid fronten i två år. Tillsammans med styrkor från PKK-gerillan, som anlände från Kandilbergen i nordligaste KRG, var det dessa som undsatte yezidierna från bergen in över den syriska gränsen. Sedan var det de lokala, självstyrande politiska krafterna, som ordnade med transport genom hela Rojava fram till egna flyktingläger eller tillbaka in i Irak via en nordligare gräsövergång. En betydligt mer kontroversiell förklaring. Men yezidiernas enda räddning kom via en humanitär korridor över gränsen till Syrien som övervakades av PKK:s syriska allierade, fick DN i KRG berättat en vecka efter den först rapporten.
Då hade mer information nått ut, som till sist också gick att tro på, och bilden nyanserades.
Det var inte några enstaka USA-bombanfall som på mystiska vägar räddat livet de tiotusentals människorna i bergen. Markarbetet, logistiken och kommunikation med kurdiska Röda halvmånen sköttes istället av insatsen från Rojava. Jag och Thorkil Rothe hade möjligheten att bevittna hela denna räddningsaktion inifrån Rojava, och vad vi såg försökte jag också förmedla från dag ett till alla medieföretag jag talade med. Majoriteten fann dock bäst att utelämna detta stycke. Kopplingen till PKK, terrorstämplad av EU och USA, var känslig. Och Rojava, där lokalbefolkningen redan bekämpat ISIS ett bra tag, vad var det för ställe?
På plats i Rojava och närmare bestämt kantonen Cizîre kunde vi dokumentera även detta. Kurdernas maktövertagande från Assadregimen, maktöverlämnandet till en självstyrande och multikulturell administration, demokratiseringsprojektet, och inte minst kvinnornas avancemang. Allt detta i i en region som i övrigt kännetecknas av diktatur, religiös fanatism, extrem mansdominans, krig och förstörelse. Mot allt detta måste nya samhällsinitiativ förstås bygga upp ett starkt försvar.
Jag är fortfarande ledsen i hjärtat efter sommarens hemskheter. I dessa mörka tider behövs ljusglimtar. Lyckligtvis kan exempel på lokalt motstånd och progressiva vindar erbjuda detta, istället för att vi jämt bara ska sitta och vänta på intervention från väst.
Ett reportage går att läsa för prenumeranter hos Feministiskt Perspektiv, ett annat reportage kom för en tid sen hos Dagens ETC. Mer kommer internationellt.
Gränsen. Styrkor från Rojava – kvinnor och män – evakuerade yezidierna från Shingalbergen. Foto: Joakim Medin