Posts in Category: Sverige
On the cover of The Journalist
I was interviewed for the latest issue of Journalisten, the magazine of the Swedish Union of Journalists. It arrived in my mailbox a few days ago, and in the article I answer questions about my work in Syria, about life and endless struggles as a voluntary freelance journalist. How I went from being a rebellious punkrocker wanting to improve society and world, to become a secondary school teacher, and then moving on to full-time journalism.
And I was very happy to end up on the cover (Dr. Hook).
I also reason about the somewhat controversial question of working as a journalist in war zones or other spectacular environments, and getting a personal kick out of it. It’s true, I confessed. But the kick I get is from knowing that I managed to reach difficult places, that the fruit of my labour is because of hard preparations and research, and that what I document will many times be able to serve as education for others. An extension of my previous job as a teacher.
Follow this link to read, all in Swedish of course.
Jag, en av Uppsalas hetaste profiler. Eller: att arbeta som journalist med ett babyface.
För några dagar sedan presenterade sajten Uppsalavimmel.se en lista med Uppsalas 30 mest profilstarka personer under 30 år. Sajtens läsare hade kommit in med antingen 300 eller 800 förslag (uppgifterna varierar) på unga Uppsalaprofiler, som skars ner till 30 personer, som sedan lämnades över till en jury för att rangordnas.
På den färdiga listan finns idrottsstjärnor, politiker, artister, företagare och journalister – och en av dem jag, på plats 15.
Kriterierna ska ha varit att personerna på listan är profilerade och har en koppling till Uppsala, är välkända och engagerar, och inte har fyllt 30 år under fjolåret. Massvis med bra förslag ska ha kommit in, varav några dock fick falla bort på grund av ålder.
Här kan Uppsalavimmel.se och juryn dock inte ha gjort någon ordentlig faktakoll, eftersom jag fyller 31 år nästa månad. Jag är för gammal men det har undgått granskningen.
Vid fler gånger än jag kan räkna har jag fått höra hur ung jag ännu ser ut, inte minst utomlands under reportageresor. Jag har blivit tagen för smågrabb vid intervjuer med gerillaledare och ex-presidenter. Jag blev kallad ”babyface” och ”Justin Bieber” av turkiska soldater, när jag greps för att ha sprungit över gränsen från kriget i Syrien illegalt. De fnissade åt mig innan de började tortera min holländsk-kurdiske journalistkollega.
Ett fåtal förolämpande exempel finns från Sverige. En fest i Stockholm, april, när en full, medelålders SVT-journalist kallar mig ”Syrienpojken” och säger att jag är kortare än vad han hade väntat sig. Rykten har förstås nått mig om att jag nämnts vid diskussioner på utbildningar för journalister i säkerhetstänk, inför arbete i riskzoner. Nej, jag är inte 20 år, och jo, jag är en riktig journalist med riktiga ambitioner och gott om publicerade resultat.
Men missförstå mig inte, jag är mycket glad för att jag ser ung ut. Det betyder att jag kommer kunna fortsätta utnyttja de genvägar och tricks som just ungdomar erbjuds. Jag kommer att bli fortsatt underskattad av vissa krafter, vilket redan gett mig mycket bra och avslöjande information både från intervjuer och från fältet. Folk är benägna att säga mer till någon de tror helt nyligen gett sig ut på vägarna och inte på långa vägar torkat bakom öronen, än till folk som ser mycket äldre och farliga ut. Jag ser därför hellre ung än gammal ut.
Så även om det grundar sig på en miss kring min ålder, är jag väldigt glad över att ha utsetts till en av Uppsalas 30 starkaste unga profiler. Stämmer kriterierna är det mitt journalistiska arbete som satt mig på listan, och det är ett erkännande jag blir oerhört stolt över. Leder det dessutom till mer uppmärksamhet för de frågor jag skrivit om, har vi alla vunnit på det. Tack!
En svensk frivilligsoldat mot IS
I onsdags den 24 publicerades min intervju med Jesper, en 24-årig frivilligsoldat som rest ner till Rojava, norra Syrien, för att kämpa mot Daesh/IS tillsammans med kurderna i YPG, i Dagens ETC.
Han är den senaste i en liten ström av svenskar och svensk-kurder som känt sig manade att resa ner, tillsammans med en större ström andra frivilligsoldater från huvudsakligen västvärlden, Turkiet och Latinamerika. Vårens internationella dödsoffer i den kampen har kommit från Turkiet, Australien, Storbritannien, Tyskland och USA – både män och kvinnor.
Nyheterna har duggat tätt om de kurdiska framryckningarna mot Islamiska staten (IS) i norra Syrien den senaste tiden. Där har terrorgruppen lidit strategiska nederlag, medan IS på andra håll lyckats erövra städer från både de syriska och irakiska regeringsarméerna. Sedan mitten av maj har Jesper, 24, från Västsverige varit på plats i det autonoma Rojava i norra Syrien, för att hjälpa kurderna i Folkets försvarsenheter (YPG) i kampen mot extremisterna. På en knastrig telefonlinje därifrån berättar han vad som motiverade honom till beslutet:
– Det finns tusen anledningar, vi har alla sett bilder av förödelsen. Jag tycker inte det är okej att döda barn, civila och oskyldiga, att våldta och sälja kvinnor på marknader. Det är en moralisk grej, jag klarade inte av att känna att jag inte kunde göra någonting.
Jesper säger att han gjorde research i flera veckor, månader, om vad IS höll på med, innan han fattade sitt beslut. Till vardags arbetar han som elevassistent på en gymnasieskola, och när han tog ledigt från jobbet fick han väldigt bra respons av från sin chef. Efter ett tag även av sin oroliga familj. Jesper kände att det var rätt att åka ner som soldat, när det i dagens läge är svårt att engagera sig i något civilt hjälparbete i samma trakt.
– Och tro mig, jag har fått hård militärutbildning här. Det finns amerikanska veteraner från US navy i min enhet som lärt upp mig.
När Dagens ETC når honom har han just fått splitterskador undersökta av en läkare. Jesper har ett hål i högerarmen, ett hål i örat, ser lite suddigt efter att ha fått brännfragment i ena ögat, och har också fått hörselskador. För en och en halv vecka sedan var han ute med sin enhet när hans kurdiska befäl klev på en pansarvagnsmina, och genast omkom.
– Jag stod bara tre meter bort och flög iväg av tryckvågen. Jag hade bra skyddsutrustning och klarade mig, men har haft en jävla tur.
Det är farligt för alla i Syriens krig. En annan utlänning hos kurderna, amerikanen Keith Broomfield, dog nyligen i strid mot IS söder om Kobane.
Kurderna i YPG spelade först en för västvärlden perifer roll i kriget, men efter belägringen av Kobane hösten 2014 blev kurdiska YPG en central aktör i kriget, uppbackade av amerikanskt bombflyg. Sedan dess har en mängd frivilliga som Jesper anslutit sig till YPG, främst från västvärlden, och i juni uppskattade Syrian Observatory for Human Rights deras antal till över 400. Enligt Jesper finns det just nu ett hundratal internationella vid hans del av fronten. Åldersspannet sträcker sig mellan 21 och 63 år, och där finns engelsmän, fransoser, italienare, och många amerikaner med bakgrund i specialstyrkor. Han har också träffat flera kvinnor, från Kanada, USA och Frankrike. Språkbarriärer finns, men Jesper har en kurdisk-engelsk ordbok i fickan och lär sig lite mer för varje dag i samtal med kurdiska gerillasoldater.
– De behandlar en verkligen som en i familjen, de har visat mycket kärlek och vänskap. Här handlar allt om respekt för andra, det är synd att inte alla är så hemma i Sverige.
Alla har de hjälpt till under de senaste veckornas expansion, när YPG med arabiska och assyriska allierade från både väster och öster lyckats trycka undan IS från norra Syrien. I mitten av juni erövrades staden Girê Spî/Tal Abyad vid turkiska gränsen, och därmed kapades en viktig livlina för IS att sälja smuggelolja och föra in varor och nya jihadister från utlandet. Jesper berättar att han övernattar i ett nyligen erövrat samhälle, där hundratals IS-flaggor ännu kantar huvudgatan. Historier cirkulerar om fruktansvärda övergrepp mot civila.
– Jag har sett en ställning här som var till för att hugga av händer. Den hade sju–åtta repöglor hängandes från sig.
Nu ser han och andra till att skydda gränserna och att hålla vakt, när bombtekniker säkrar områdena. IS retirerar, men lämnar minor och improviserade sprängmedel efter sig längs vägkanter, på fält, i hus och i brunnar. Jesper är inte den förste svensken att ansluta sig till kurderna i YPG. Flera andra har gjort det i tystnad, och bara ett fåtal gått ut med det offentligt. Själv hade han inte räknat med all uppmärksamhet, men säger att han helt medvetet varit väldigt aktiv med bilder och rapporteringar i sociala medier.
– Ingenting jag skriver äventyrar min säkerhet. Jag vill verkligen visa vad det är som händer här, vad det här är för människor. Jag vill öppna Sveriges och regeringens ögon.
Reaktionerna i Sverige ska redan ha märkts. Jesper säger att över 400 svenskar redan skrivit till honom, om att de också vill komma över och hjälpa till. Flera har varit brandmän, poliser och militärer med erfarenhet av utlandstjänstgöring, som frågat honom hur man går till väga. Några av dem har fått veta. Planen är att Jesper stannar ännu en tid av sommaren, innan han ger sig av hem till familj och vänner för att vila upp sig lite. Sedan finns det tankar om att kanske återvända igen.
– Jag funderar på det. Där hemma har jag jobb, trygghet och min lägenhet, men samtidigt kan det vara svårt att återgå till det normala när jag vet vad som pågår här nere.
En liten seger mot nazismen
Igår eftermiddag kom domen som många av oss väntat på. De tre nazisterna i Svenska motståndsrörelsen (SMR) som stod åtalade för att helt oprovocerat ha misshandlat en man på gågatan i Uppsala centrum 2013, under en icke tillståndsgiven demonstration för att sprida flygblad och förneka Förintelsen, fick äntligen sina straff. Det var förvisso inga hårda straff. Bara en av de åtalade får fängelse, i tre månader, och de två andra 60 respektive 70 timmars samhällstjänst. För de flera blodiga jacken Anders Henriksson fick i sitt huvud ska nazisterna betala endast 10 000 kr i skadestånd, tillsammans.
Under förutsättning att domen inte överklagas – kammaråklagaren tyckte också straffen var för låga – har den här historien tagit mer än 650 dagar i anspråk. Anledningen till det är välkänt: Uppsalapolisen skrotade först förundersökningen på grund av vad man ansåg vara bristande bevismaterial, svårigheter att identifiera de skyldiga, och för att ”vittnen inte kommit till förhör”. Läs vad jag tidigare bloggat.
Det var den sista motiveringen, som Uppsalapolisen berättade för Upsala Nya Tidning var anledningen till att förundersökningen stod still, som fick mig att reagera. Jag och andra vittnen hade inte alls kallats in till nya förhör, för att i lugn och ro tala om misshandeln, kika på foton från dagen (till exempel de 300 stycken jag lämnade in) och mer. Därför kontaktade jag UNT och förklarade att polisen helt enkelt hittade på. UNT fick fler uppgifter samt foton och film från dagen av mig och ett annat vittne, och kunde några månader senare presentera en egen utredning. Även tidningen Arbetaren gjorde egna undersökningar, och fick några enastående uttalanden av polisen, som att det inte alls existerade något filmmaterial från dagen. Polisen hade lagt ner förundersökningen, men tog dagen efter UNT:s publicering snabbt upp den igen.
Nu har de skyldiga dömts för misshandeln, och det här visar just hur stor betydelse civilsamhällets och medias mobilisering har, för att rätta till saker när polis och makthavare felat. Det är inte bara en liten seger mot vår tids militanta nazism, utan också mot den flathet som synts i flera tidigare fall när SMR misshandlat folk eller begått andra brott. Så låt oss nu hoppas att den här alldeles för utdragna historien, som varit både frustrerande och jobbig för flera, kan sända en signal och leda till förändringar i rättssamhällets bemötande av de militanta nazisterna. De och deras attacker bör tas på långt större allvar, och det trodde nog många av oss det rådde konsensus kring efter Kärrtorp 2013.
Under morgonen har ”Why” med The Specials gått på repeat. Theodor Nordenadler, den ende av de tre nazisterna som döms till fängelse, var med i en annan SMR-trio som stod åtalad i fjol för att helt oprovocerat ha knivhuggit den nigerianske turisten Fidel Ogu nästan till döds, i Hökarängen i december 2013. Men den gången gick Nordenadler och de andra fria.
I know I am black, you know you are white
I’m proud of my black skin, and you are proud of your white, so
Why did you try to hurt me?
Tell me why, tell me why, tell me why
Did you really wanna kill me?
Tell me why, tell me why, tell me why
We don’t need no British movement, nor the Ku Klux Klan, nor the National Front
You make me an angry man
I just wanna live in peace
Why can’t you be the same?
Till kritiken av mediebranschen
De senaste månaderna har bjudit på flera goda tillfällen att diskutera fenomen och problem i vår tids svenska mediebransch. Hand i hand med att jag fått många frågor om upplevelser i syriskt regimfängelse och om journalistiska drivkrafter, har jag kunnat lyfta allvarlig och konstruktiv kritik mot arbetsvillkor och begränsande medieklimat.
Bara några dagar efter min hemkomst från Syrien, den 1 mars, satt jag och talade om detta med Martin Schibbye i Blank Spot Projects insamlingskampanj som streamades på nätet.
Några veckor efter det, den 20 mars i Jönköping, var jag inbjuden att hålla öppningstalet på årets Grävseminarium 2015. I publiken satt flera hundra kollegor och några mediechefer, som fick höra mig upprepa samma kritik mot vår smala utrikesrapportering om Syrien som den inbjudne ISIS-dokumentärfilmaren Medyan Dairieh lyft. De fick även höra mig kritisera de exploaterande arbetsvillkoren för frilansjournalister – trots att det i allt större utsträckning är vi som arbetar i riskområden idag. Men också varför det är oerhört viktigt att fortsätta åka ut och vara en granskande reporter på plats: med rätt slags ton går det trots vår smala svenska utrikesrapportering att sätta stort fokus på viktiga frågor, och mina egna rapporteringar från Irak, Syrien – Jazira och Kobane den senaste tiden är exempel på detta. Men då har förstås samma områden ”varit i ropet”, till skillnad för bara ett år sedan.
Mitt öppningstal på Gräv 2015 sändes nyligen på UR och går att se där.
Nu i maj har jag varit ute och talat på många håll. En resa har gått norrut, till Umeå universitet där Amnesty Sverige höll sitt årsmöte och jag var inbjuden att hålla avslutningsanförandet. Om de växande hotbilderna mot journalister, och särskilt mot frilansjournalister eftersom trenden säger att det är vi som allt oftare arbetar i riskområden. Men trots denna trend och det ökade ansvaret har samtidigt arvodena för frilansjournalister generellt gått ner, med några tidskrifter som undantag.
En anledning är förstås den pågående mediekrisen, som lett till besparingar och nedskärningar. Små och/eller alternativa tidningar har sällan heller haft stora arvoden att ge, och det har jag och de flesta frilansjournalister förstås accepterat. Men de dominerande medieföretag som ligger bakom dagens dagspress och -rapportering har fortfarande mycket pengar kvar. Att ett frilansjobb ofta kan ges samma arvode oavsett om det utförs i Ystad eller Irak, är helt enkelt inte hållbart. I Ystad behöver du inte egen chaufför, hotell, översättare och kanske skyddsväst och hjälm.
Rebecka Bohlin skrev en lång och sammanfattande artikel i Amnesty Press om mitt föredrag. Om fler problem jag och andra utrikesarbetande journalister upplevt: att stora, etablerade medier bett oss arbeta gratis genom att intervjuas istället för att få skriva artiklar, när vi finns på plats och bevakar viktiga och uppmärksammade frågor. Och återigen om det smala nyhetsflödet: varför hade inte fler svenskar fått läsa eller höra i medier om de nu så uppmärksammade – och döda, som på bilden nedan – kurdiska kvinnliga försvarssoldaterna i Syrien, förrän när även ISIS och deras övergrepp mot mänskliga rättigheter hamnade på tapeten?
Från Umeå flög jag raka vägen ner till Skåne, och föreläste på Lunds universitet för dess journaliststudenter. Gav några viktiga tips: gör absolut inte som jag om du vill bli journalist, och tro att olycka är ett bra och snabbt sätt att slå sig in i branschen. Om det här skrev studentkårens tidning Lundagård klokt efteråt.
Föredragstemat för studenterna var ungefär det samma som hos Blank Spot Project, Grävande journalister och hos Amnesty Sverige. Vi rör oss successivt in i en ny verklighet, där allt fler anställda journalister blir frilans och även ersätter de anställda journalister ute i risk- och konfliktzoner – men utan att tillräckliga åtgärder tas för att garantera allas säkerhet. Inte alla medieföretag skulle ha råd med det heller, och det accepterar de flesta frilansjournalister. Flera småtidningar kämpar för att gå runt, för att få presstöd och ens överleva i dagens klimat. Men där finns definitivt storföretag som skulle ha råd.
Jag berättade att de ledande i branschen tyvärr ännu inte svarat tillräckligt på dessa utmaningar. Jag berättade att viktiga försök har gjorts att lyfta dessa frågor upp till diskussion, mellan vårt fackförbund och chefer i de stora medieföretagen. Den 12 mars föreläste jag om ungefär precis samma saker som ovan och mina egna erfarenheter, under ett frukostseminarium organiserat av Journalistförbundet. Hur kan frilansjournalisters säkerhet stärkas? Hur bör journalister som rapporterar från oroshärdar förbereda sig? Vilket ansvar har uppdragsgivare och inköpare? Planerna för detta hade dragits upp redan i november, och inbjudningar till seminariet gick specifikt ut till chefsmedlemmar, i samma stora medieföretag. I efterhand även till frilansjournalister.
Några timmar senare mötte jag en reporter som flög till Stockholm för att intervjua mig om ungefär samma frågor till en artikel i danska Journalisten. Mitt citat hörde egentligen till svaret på en helt annan fråga, men kanske återspeglade det besvikelsen både jag och svenska Journalistförbundet känt samma morgon. Hur ska vi gå vidare?
En utmärkelse från bästkusten
Det här pressmeddelandet gick ut i måndags, när PK Väst gick ut med att jag skulle få deras årspris för mina reportage från Syrien under 2014. Deras motivation till varför gjorde mig väldigt rörd:
Motivering:
I sina reportage återger Medin de krigsdrabbades vardag, deras drömmar och mardrömmar med en stilistik förmåga och närvaro som gör den syriska mardrömmen inte begriplig, men åtminstone något mindre svår att ta in.
Jag skriver ”utmärkelse” och inte bara en prispeng i rubriken, eftersom det är just så jag ser det. En utmärkelse eller en bekräftelse som denna visar att det en journalist skriver om faktiskt kan betyda mycket, skapa någon förståelse och påverka människor, betyder mer än någon materiellt. Det visar oss ännu en gång hur viktig rapportering på plats är för att vi ska förstå lite mer om våra medmänniskor, systrar och bröder, deras livssituationer och umbäranden.
Lika mycket betyder läsarna, som många gånger hört av sig via email, på Facebook eller på andra sätt för att visa sin uppskattning och sitt stöd. Eller så kommer de fram och säger det efter föreläsningar. Jag talade på ETC:s första majfest i år, i Stockholm. Om mina resor till Syrien, om situationen där för folk och fängelsefångar, med mera. Efteråt kom 70-åriga Lena fram för att hälsa, och några dagar senare skrev hon också. Jämte arbetsmoral och personliga drivkrafter är det sådant som ger energi för att kunna jobba varenda dag. Att vanliga människor faktiskt läser och lär sig – folkbildning som rör upp varma känslor i magen på en före detta gymnasielärare.
Bombkaos och nazirättegång
Massmedia rapporterade ”kaos” i Uppsala i morse. Ett bombhot mot tingsrätten inkom strax efter kl 8, och därmed fick hela fastigheten i centrala stan och alla människor i den utrymmas och evakueras. Ett stort stycke av den centrala Kungsgatan spärrades av med plastband och polisen. Trafik och affärsverksamhet stördes, och i luften ovanför oss surrade en polishelikopter.
Foto: Malin Beeck, ETC
När folk till sist fick återvända in i tingsrätten, efter rigorösa säkerhetskontroller och kroppsvisitationer, gick de tre nazisterna från Svenska motståndsrörelsen som skulle ställas inför åtalspunkter inte att hitta. Därför blev rättegången mot de tre nazisterna uppskjuten till imorgon. Plötsligt finns det bara en dag istället för två för att reda ut och eventuellt bestraffa den misshandel som inträffade i augusti 2013, och låt oss hoppas att det är tillräckligt ändå.
Jag har flera gånger tidigare skrivit om den nazistmisshandel av Svenska motståndsrörelsen jag blev vittne till mitt i centrala Uppsala för snart två år sedan, och som jag och min vän Matts Erik Eriksson dokumenterade med foto och film. Om turerna med att polisen la ner förundersökningen, om hur jag kontaktade Upsala Nya Tidning och tipsade om oegentligheter och lögner, och om hur deras granskning sedan snabbt ledde till att förundersökningen återupptogs. Den 27 januari i år – sjuttioårsdagen för befrielsen av Auschwitz och minnesdagen för Förintelsen – väcktes åtal mot tre unga män bakom misshandeln, där jag hört vår tids nazister stå och förneka Förintelsen.
Den 21 mars vann Gusten Holm som skrev det avgörande, granskande reportaget i UNT en guldspade för sin insats på Grävseminariet 2015. Jag hade invigningstalat på seminariet dagen innan och satt i publiken nedanför scenen, och det kändes oerhört bra. Gusten skrev en artikel i sin nya tidning Expressen med mina bilder från misshandeln, om arbetsprocessen, polisens svala intresse och omedelbara omläggning efteråt. Det visar den granskande journalistikens oerhörda betydelse. Men också precis som rubriken berättar, hur en reporter tvingades göra polisens jobb, för att en sönderslagen man eventuellt ska få se rättvisa skipas.
Jag hoppas det blir fallet efter att rättegången är över. Får den här historien ett för oss demokrater lyckligt slut, behöver jag inte gnälla så mycket mer om det här, eller om hur Uppsalapolisen missade att kalla in vittnen till förhör eller att undersöka bevismaterial. Då måste vi istället blicka framåt. Vad vi särskilt bör fästa vikt vid är att Uppsalapolisen inte alls kontaktade kollegor med erfarenhet av samma våldsamma nazister, inte ens i skuggan av SMR:s attack mot en antirasistisk demonstration i Kärrtorp något senare. Vad säger det oss om polisens möjligheter att se större mönster hos dagens våldsamma högerextremister? När de samtidigt sägs mobilisera, både i Sverige och internationellt?
Det där fixar vi, verkar vår regering nu säga, genom inrättandet av sitt arbete mot våldsbejakande extremism. Där samverkan mellan polis, skola, socialtjänst och andra särskilt ska identifiera oroväckande radikalism hos ungdomar. En utbildningsinsats som statsminister Löfven presenterade den 27 januari ska också rikta in sig mot skolelever, för att utbilda om rasism och intolerans.
Men politiska överfall och mord i Sverige begås sällan av skolelever. De begås av vuxna, som ibland visserligen bara nyss blivit myndiga, men som likväl är starkt styrda av ideologiska övertygelser snarare än tonåringens naivitet och förvirring. Det oroar mig att konsensus ännu inte råder kring detta, trots varningar från seriösa forskare, som också tagit avstånd från regeringens förenklade arbete mot våldsbejakande extremism. Likaså oroar det mig att så många blickar verkar riktade mest mot Daesh/IS och influenser i vårt land – som visserligen absolut förtjänar allvarlig uppmärksamhet – när det dock ännu är ett faktum att alla samtliga politiska mord i Sverige de senaste 30 åren är begångna av just extremhögern.
Idag är det 70 år sedan det nazistiska Tredje riket besegrades, och det andra världskriget slutade (i Europa). Aldrig igen! dundrar höga samhällsprofiler, om Förintelsen och nazismens stöveltramp. Så symboliskt det hade kunnat vara, om dagens våldsamma och mordiska och Förintelseförnekande nazister äntligen hade kunnat möta lagens långa arm i Uppsala tingsrätt, på just denna dag. Om det inte vore för ett väldigt lämpligt bombhot, och att de sedan helt enkelt lät bli att dyka upp.
———————————————————————————————————-
Dag två blev rättegången av, efter att de tre åtalade hämtats in av polis. Det blev en dag av väntan och upprymdhet. Att äntligen ha fått hela historien till rättegång, efter nära två år, kändes väldigt skönt. Snart skulle allt kunna vara över. Samtidigt tror jag små känslor av obehag malde i magarna hos alla oss vittnen, inför att möta tre av nazisterna från den där augustidagen igen.
Väl inne i salen avverkades jobbet ganska snabbt. Under kanske 20 minuter redogjorde jag för vad jag gjort där den där dagen, vad jag sett, och vilka jag kände igen. Från försvaret kom kritik om att vittnenas berättelser möjligen inte var trovärdiga, eftersom vittnena haft möjlighet att se filmer och foton från misshandeln i massmedia. Det är svårt att se hur det kunnat gå att undvika – vittnen och målsägande/misshandelsoffret var ju själva tvungna att göra sig uppmärksammade i medier för att Uppsalapolisen alls skulle börja gå igenom bevismaterial och påbörja förhör.
Efter att ha blivit hörd dök en märklig känsla av både lättnad och tomhet i mitt bröst. Inga som var där kan veta hur domen blir, eller om rättvisa kommer att skipas. Det har ju tyvärr gått nära två år, precis som vid rättegången mot SMR efter att riksdagsledamot Daniel Riazat (v) hade misshandlats i Ludvika. Många demokrater som följde den historien vet hur den slutade, och blev både besvikna och upprörda.
Tintin i regimens fängelsehåla?
Det finns ännu mycket att förklara och redogöra för, men det har jag varken tid eller ork till. Mer än två månader har passerat sedan mitt förra blogginlägg och det har funnits få lediga stunder för att prioritera något skrivande här, sedan jag kom hem till Sverige igen den 25 februari. Då var jag redan försenad med två reportagetexter, och hade flera andra texter att skriva. Inga uppdragsgivare krävde förstås att jag skulle leverera i det läget, men jag var själv väldigt angelägen om att skriva dem. Lika angelägen har jag varit att tacka ja till de flesta erbjudanden om framträdanden och intervjuer, både för att informera och klarlägga, och som en form av terapi och styrkeuppbyggnad.
Den 15 februari blev jag som förste utländske journalist under det här kriget gripen av den syriska Assadregimen, vid en av de fickor de ännu kontrollerar i staden Qamishlo (Qamishli), nordöstra Syrien. Qamishlo är huvudorten i den nu självstyrande kantonen Cezire/Jazira, och dit hade jag kommit för att skriva för bl.a. Kyrkans Tidning, Ny Tid (Finland), Feministiskt Perspektiv, Arbetaren och Frihet. Jag och min kurdiske tolk Sabri Omar låstes in i ett underjordiskt regimfängelse i samma stad, där jag bevittnade utstuderad misshandel och tortyr av andra fångar, som i vissa fall var oppositionella mot regimen, i andra fall anhängare till Islamiska staten. Fyra dagar passerade, i en mörklagd isoleringscell utan någonting att göra, och där jag blev sjuk. Sedan flögs jag och Sabri under falska namn till Damaskus tillsammans med agenter från State Security, det syriska inrikesministeriets säkerhetstjänst, och låstes in på vatten och bröd i isoleringsceller på Avdelning 300 – eller Spionageavdelningen. Efter långdragna förhör skiftade fokus där från att jag tagit mig in i landet utan visum, till att anklagas för att vara en spion för den israeliska säkerhetstjänsten Mossad. Men utan att vi visste om det hade kantonen Jaziras kurdiska administration satt hårt politiskt-militärt tryck på regimen för att få oss fria. Till slut flögs jag och Sabri tillbaka, och släpptes.
Händelsen var förstås dramatisk och mycket farlig i sig. Det kunde ha slutat fruktansvärt mycket värre, om det inte varit för några få omständigheter. Men händelsen blev uppmärksammad i hela världen också på grund av att kurderna – länge marginaliserade och bortglömda i det syriska dramat – lyckades tvinga Assaddiktaturen på knä. Regimen tappade byxorna inför omvärlden när de förlorade maktkampen mot kurderna, och tvingades släppa oss efter kanske rekordkort tid i säkerhetstjänstens hjärta.
Det har skrivits väldigt mycket om det här, både i Sverige och internationellt. Vid ett tidigt skede när allt bara var ett enda frågetecken, när det stod klart att regimen och inte Islamiska staten hade fångat oss, när vi hade blivit fria och när jag landat i Sverige. Flera uppdragsgivare skrev väldigt fina texter som välkomnade mig hem, som Kyrkans Tidning. Arbetaren kan ha haft en av de mest smickrande rubrikerna, och till och med statsminister Löfven uttalade sig om mig. Likaså flera internationella förbund som organiserar journalister.
Men jag skulle också kunna kommentera en hel massa om vissa mediers skadliga brist på källkritik, och förmåga att sprida inkorrekt information, som resulterat både i att felaktiga rykten om mig spritts och i att jag drabbats av näthat. Jag har fördummats av folk som tycker jag solkar ner journalistyrket. Jag har fått email av anhängare till Assadregimen, som skrivit att jag ljuger och har det syriska folkets blod på mina händer – och på min penna. Och min fjärde reportageresa till Syrien gav också upphov till märkliga kommentarer från vissa kollegor, när jag var nyss hemkommen från dramat igen.
Dessa har sammanfattats kanske allra bäst av Dagens ETC:s chefredaktör Andreas Gustavsson, i ledaren ”Sverige behöver fler journalister som Joakim Medin” den 2 mars. Den går tyvärr inte längre att hitta online efter att ETC:s webbsida kapades av ”Hacker of Islam” två veckor senare.
Jag är inte säker på ifall någon faktiskt exakt yttrat orden ”Tintin-komplex” om mig, som Andreas skriver ut, men det är ändå ett utmärkt ordval för att beskriva förminskningen jag själv kände av. Och referensen är hemskt ironisk. Nästan exakt sex år tidigare skrev jag en artikel till en studentnationstidning i Uppsala, om mina upplevelser som fredsobservatör hos zapatisterna i EZLN, den progressiva gräsrotsrörelse som organiserar sydöstra Mexicos ursprungsbefolkning och fattigbönder. Som först offentliggjorde sin existens genom ett väpnat uppror 1994. Artikeln hette ”Kalmariten hos gerillan” och anspelade förstås skämtsamt på en av historierna om Tintin. Några månader senare fick jag jobb som fotograf åt en amerikansk reporter under statskuppen i Honduras, om upptäckte att det var ett jobb jag ville fortsätta med. Aldrig trodde jag att en Tintinreferens skulle hemsöka mig åratal senare, som heltidsarbetande utrikesjournalist.
Hos samma ETC fast i deras helgtidning skrev jag ett långt reportage i mitten av mars, om mina observationer som fånge i Assadregimens grottor. Inte heller det finns kvar online efter Hacker of Islam-stöten, men finns att läsa genom en länk här. Kanske kan mina observationer även i en trängd situation som denna sätta punkt för en del av misstänkliggörandena. Nog är jag journalist, en passionerad och ännu idealistisk sådan, och skit samma ifall min lugg påminner om Tintins.
Att lära av Förintelsen?
Sjuttioårsdagen av befrielsen av Auschwitz uppmärksammades med uttalanden av en rad samhällsrepresentanter, kungafamiljen och statsminister Löfven, som talade om vikten av att aldrig glömma nazismens förbrytelser.
Samma dag, den 27 januari, meddelades att åtal till sist väckts mot tre av vår tids nazister, som i augusti 2013 grovt misshandlade en man i centrala Uppsala. Upsala Nya Tidning publicerade flera av mina foton från sommardagen i fråga, som visade blod på gågatan och Svenska motståndsrörelsens flygblad om den hotfulla massinvandringen.
Allt skedde i fullt dagsljus, mitt bland massa människor, framför en rad vittnen och två poliser. Ändå behövdes en helt egen utredning av Upsala Nya Tidning, efter att jag tipsat dem om en rad oegentligheter och ytterligare bevismaterial som gick att hitta med Googlesökningar, för att det skulle leda fram till detta åtal. Polisen själv lade ner undersökningen efter ett halvår och UNT kunde i sin granskning visa hur de varken gått igenom bevismaterial ordentligt eller samverkat med andra polisavdelningar – trots att det rörde sig om ett våldsdåd av Sveriges våldsammaste vitmaktrörelse som sedan också fått gigantisk uppmärksamhet genom attacken i Kärrtorp.
För snart ett år sedan skrev jag om hur andra åtal skrotats och vissna beslut tagits, med en anmärkningsvärd förmåga att sammanfalla med andra viktiga datum. I detta fall har det åtminstone så smått rört sig åt ett positivt håll. Men inte utan att allt ändå får vissa minnestal och den utlovade utbildningsinsats den 27 januari att verka lite uddlöst.
Den 2 februari skrev jag om detta på SVT Opinion: ”Rättsväsendet måste ta rasistiska extremister på allvar”.
Sveriges nya dagstidning ett år
För några dagar sedan firade Dagens ETC ett år som ny dagstidning. Det innebär en seger för alla de som velat se en tidning med möjlighet att lyfta nya/fler perspektiv etableras i Sverige, och en seger över den pessimism som sagt att sådana projekt är omöjliga i dagens samhälle, med dess ökända tidningsdöd.
Vårvintern 2013 arbetade jag som praktikant på ETC-redaktionen i Stockholm, när man ännu gav ut veckotidningar men just lanserade dagstidningsprojektet med en stor fest i Stockholm. Tiden där var lärorik med spännande artikelprojekt. Om Sveriges ökade inkomstklyftor och hur ett av Sveriges elitföretag försvarade detta med ”Zlataneffekten”. Jag fick skriva min första kulturartikel på den internationella kvinnodagen. Och jag fick även möjlighet att sitta med helt egna projekt, som en granskning av den okontrollerade svarthandeln med läkemedel efter att Alliansen avreglerat apoteksmonopolet.
Nu i januari hämtade jag upp en bok på redaktionen som ETC Förlag gett ut, som samlat några av de bästa texterna från året i pocketformat. Där finns mitt reportage ”Vi står inför ett folkmord” med, som jag skrev inifrån Kobane i början av oktober, när jag som Dagens ETC:s utsände blivit den sista utländska reportern på plats i staden.
Under 2014 har jag i samma tidning skrivit reportage och artiklar om bland annat flyktingströmmar, kampen för demokrati, om statligt förtryck, proggrörelsen, och framför allt om kurder och kampen mot Daesh/ISIS. Från Libanon, Ungern, Sverige, Honduras, Kurdistan – Irak, Syrien och Turkiet.
Jag är övertygad om att vissa av dessa texter inte hade kunnat bli publicerade på några andra håll i landet – åtminstone inte i en dagstidning. Precis som Johan Ehrenberg själv sagt, finns det verkligen inte några objektiva nyheter eller nyhetsval i svensk dagspress. I slutändan är det alltid någon som säger ja eller nej till ett artikelförslag, en viss vinkel, perspektiv eller ens formulering – utifrån politiska kriterier eller ”klick-faktor”. Eller så upplevs kanske ett litet frilansarvode helt enkelt kosta mer än bevakningen av en svart fläck eller bortglömd plats är värd. Vi är nog många som kan vittna om sådana exempel. I en sådan situation är det en vinst både för oss som arbetar, för omvärldsförståelsen och för demokratin, med en ny rödgrön morgontidning i hyllan jämte de dominerande blå.