Posts in Category: Sverige
När ska vi tala om IS och Saudiarabien?
Det här är en politisk pamflett, vars titel ungefär kan översättas till ”Regler som alla kvinnliga och manliga muslimer ska följa”. Den kommer från Islamiska statens shariaadministration i Wilayat Aleppo, det namn IS gett på Aleppoprovinsen i Syrien. Jag fann den och ett flertal andra pamfletter i samma provins 2015, i ett hus som IS-krigare sovit i bara dagen innan.
Att döma av sitt innehåll är pamfletten ett slags studiematerial, för rekryter som inte så insatta i IS salafistiska ideologi. Den talar om behovet av underkastelse inför Gud, och av att känna till och förespråka profetens budord. Livsregler. Häftet förklarar att de som tillber andra gudar är kuffar, otrogna, och med dem måste alla muslimer helt enkelt ”bryta banden”. Genom fördrivning och dödligt massvåld, har IS själva tolkat det som. Hela pamfletten börjar med en hyllning till en enda man.
Innan Muhammad ibn Abd al-Wahhab levde människor i mörker. De kände inte till islam, eller Gud, fram till att Gud ville ta bort detta mörker. Gud sänder vart hundrade år en person som ska förnya islam för människorna, och en av dessa var Muhammad ibn Abd al-Wahhab.
ibn Al-Wahhab var en man som levde på den arabiska halvön under 1700-talet, och som skapade en ultrakonservativ väckelserörelse för att leda muslimerna tillbaka till vad han såg som (sunni)islams sanna kärna. Hans religiösa skola lever kvar än idag och går allmänt under namnet wahhabism. Under sin levnad inledde han ett samarbete med ett överhuvud för den inflytelserika släkten ibn al-Saud. 150 år senare hjälpte britterna samma släkt, ibn al-Saud, att komma till makten över stora delar av halvön som sedan döptes om till Saudiarabien. Landet har än idag wahhabismen som statsideologi, och är extremt konservativt och strängt religiöst. Saudiarabien har precis som IS en religiös poliskår som övervakar medborgarna, förtrycker kvinnor och förbjuder andra religionsutövningar. Rättssystemet är baserat på sharia, islamisk lag, precis som hos IS. Förbrytare straffas ibland med bara offentliga piskningar, men offentliga dödsstraff utdöms också för en stor mängd brott, precis som hos IS.
Det här är som alla ser ett kassettband, som jag fann vid frontlinjen söder om staden Hasakah i nordöstra Syrien, 2015. Det låg i skuggan av ett vattentorn som IS haft som utkikspost, och som amerikanskt flyg bombat sönder strax innan. Inspelat på bandet finns förkunnelser från en wahhabistisk predikant, om straffet för de som inte ber, och hur man ska leva enligt religiös renhet. I antologin ”Syrien – Revolutionen, makten och människorna” skriver Aron Lund att (dittills) icke-militant salafism bredde ut sig bland Syriens sunnimuslimer från millennieskiftet, genom predikanter från Saudiarabien och andra Gulfstater med en salafistisk närvaro, som förmedlade sina budskap genom parabol-TV. Uppenbarligen också genom inspelade kassettband som skickades in. Detta kassettband har syriska postkoder på sig som inte längre används, och har kommit till landet tidigare. Det är inspelat av Said bin Mesfar bin Mufrah, en predikant med ett mycket saudiskklingande namn.
Kalifatets ideologi och praktiker har inte uppstått från tomma intet. IS kopierar sina extrema inslag från Saudiarabien, och skruvar ibland bara till dem ytterligare.
Det här är det vårt för väststater att tala om, eftersom Saudiarabien samtidigt är en vän och allierad till västvärlden. Sverige slöt till och med sitt berömda avtal för att bygga en hemlig vapenfabrik i Saudiarabien.
Jag var med och talade i SVT Opinon den 24 mars, efter att IS genomfört sitt trippelattentat i Bryssel. Det var ett extralångt program som handlade om allt från hur Sverige ska behandla hemvändare från IS, hur fler ska stoppas från att ansluta sig till IS, och våra reaktioner efter Bryssel. Jag försökte lyfta Saudiperspektivet och andra frågor. Hela programmet går att se på SVT Play.
”Studiematerialet kommer från Saudiarabien” @joakim_medin om stödet till IS som han menar att vi pratar för lite om. pic.twitter.com/lqgH2ljrSU
— SVT Opinion (@SVTOpinion) March 24, 2016
Joakim Medin: Communication in a mass communication society (TEDx Talk)
My talk att TEDxUppsalaUniversity in late November 2015 has now been edited and made it to Youtube and the the official TEDx Talk channel. I feel mighty good and hope a lot of people will see it – and question the time we live in. Even better, if people also make themselves agents of change because of it.
Below my photo of the Syrian Kurdish female fighters of the YPJ, rescuing the Yezidi refugees from Shingal mountain in early August 2014. Today super normal to publish photos of and report on. Back then, it was deleted from Swedish Public Service after two hours. Why?
Medieåret 2015
Så här summerade jag det, i årets sista nummer av Journalisten. Håller ni med?
Årets scoop: ”The Terror Strategist”, Der Spiegel avslöjande reportage om IS organisation och samhällsbygge, genom handskrivna strategidokument funna i Syrien.
Årets journalist: Christoph Reuter. Få stjärnreportrar smugglade 2015 sig själva över den syriska gränsen, bak på ett lastbilsflak, för att själva rapportera inifrån kriget.
Årets flopp: Säpos falsklarm om en misstänkt IS-terrorist i Sverige som medier gjorde ännu större. Många svenskar oroliga – kunde inget skötts lite mer diskret?
Årets flipp: Blank Spot Project – medborgarfinansierad journalistik som bot mot både okunskap och bortprioriterade historier. Viktigt!
Årets drev: Turkiets attacker mot pressfriheten, deporteringar av obekväma utländska journalister, med mera. EUs 27 miljarder kronor efteråt.
Årets mediehändelse: Europa upptäckte på allvar den syriska flyktingkrisen. Till och med svenska lokaltidningar sände egna team till flyktingbåtarna i den grekiska övärlden.
Årets citat: ”That was the fucking news!” Youtubesuccé av komikern Jonathan Pie, som utbränd och rasande BBC-reporter. Briljant.
Ett fullsatt Filmhus
Det blev utsålt till sista biljett och långa köer för att komma in, när jag föreläste på Filmhuset i Stockholm den 30 november. Nära 400 stolar fylldes av mestadels yngre människor, som kom för att höra mig berätta hur den syriska folkresningen blev ett världskrig, och om egna upplevelser och intryck från konflikten. Eftersom attentatet i Paris ännu var färskt, och snabbt kommit att få mycket viktiga konsekvenser, låg ett särskilt fokus på Islamiska statens uppkomst, expansion och struktur. För första gången visade jag upp ett flertal dokument jag plockade på mig från IS administrationsbyggnader i norra Syrien under min senaste resa till landet, och förklarade hur innehållet i dem hjälper oss förstå både den salafistisk-wahhabistiska ådran och statsbyggnadsprocessen hos IS.
Intresset för kvällen var mycket stort, och hela 2500 personer hade tackat ja att komma på Facebook. Det var förstås alldeles för många och fler tillfällen kommer. Framför allt visade detta explosiva intresse hur intresserade – och oroliga – en hel massa svenskar idag blivit över utvecklingen och aktörerna i kriget.
Arrangör av kvällen var Dagens ETC som jag skrev flitigt för under hela min senaste resa i Syrien. De såg även till att livestreama hela föreläsningen, som ännu kan ses online här.
Foto: Maria Alm
Adventsgala för krigets glömda barn
Söndagen den 29 november hände något både vackert och väldigt viktigt. Några mycket engagerade och hårt arbetande svenskkurder i Göteborg anordnade en stödgala för alla de barn som återvänt med sina familjer till ruinerna av sin hemstad, Kobane. De är i fortsatt mycket stort behov av hjälpt för att inte tvingas behöv ge sig av igen, och bli till oftast identitetslösa siffror i den mycket större flyktingkrisen i Mellanöstern, som kanske till och med rör sig mot Europa.
En rad artister och talare ställde sig på scenen under kvällen, helt gratis, och i publiken satt nära 800 personer.
När jag fick mikrofonen, mellan Pedram Shahlais & Brusk Zanganehs violiner och Arja Saijonmaas vackra tolkning av Violeta Parra, delade jag med mig av några egna minnesbilder från Kobane. Om att staden faktiskt var oskadad och stod upp när jag var där och rapporterade i september-oktober 2014, i likhet med alla andra städer i Syrien innan dagens sönderslitande krig drabbade landet. Om att fortfarande fanns kvar civila i staden när jag återvände i december, under gatustriderna, och många barn bland dem. Om den lilla pojken Shevger som jag då träffade och fotade, och hur han avrättades med en kula i munnen av Islamiska statens dödspatrull i sena juni.
Jag visade bilder från min senaste resa om hur Kobanes centrala skola och centrala sjukhus som tagits i drift av Läkare utan gränser, ser ut idag, efter att IS krigare intog båda byggnaderna och sprängde sig själva i dem.
Det är inte vi i samhällets gräsrötter som kan stoppa kriget i Syrien, underströk jag. Det är det bara de abstrakta ledarna i toppen av samhället och världspolitiken som kan göra. Valmöjligheterna som vi vanliga människor då ställs inför är att: 1) Utrymma samtliga civila och bara vänta på att allt är över, eller 2) Försöka bygga upp något med människor som finns kvar på marken, som kan finnas på plats och fungera den dag kriget förhoppningsvis slutar.
De tiotusentals människor som återvänt till Kobane stannar idag ibland frivilligt, ibland för att de inte har medel att kunna ta sig därifrån. Oavsett deras anledning att finnas kvar på marken, så skapar det ett behov för assistans från omvärlden, och det är till uppehälle och reparationer donationer rent konkret kan gå. Vad som är ännu viktigare, är att omvärldens svar på behoven i Kobane kan bli en modell för hur andra städer i Syrien kan byggas upp i framtiden.
TEDx Talk at Uppsala University
On 21 November I had the great privilege to be one of the speakers at this year’s TEDx Talk organized via Uppsala University. I and a few others were asked to talk about making a U-turn in life, be it in a career change, a change of mentality, strategy, or even how to make yourself or others cope with a sudden U-turn.
I spoke (in English) about my strategy of leaving my position as a secondary school teacher to become a freelance (by choice) journalist, and try to fill the information gaps in the media I had identified myself. This eventually took me all the way to Syria, to witness world news without any other journalist in sight. But what happened? The lack of knowledge in society, among other journalists and even editors, meant that the information and perspectives I had as a witness was silenced any way. This brought me to the conclusion that we: a) Still don’t have the so-called mass communication society we think we have, despite having more tools for information sharing than ever before, and b) Being just a writing journalist is not the most effective way to reach out either, in a society with a trend where more and more people are simply not following the traditional media outlets.
So I have kept myself busy trying to lecture as much as possible, to both meet the growing interest in the world war in the Middle East, but also to try to do something about the general lack of knowledge and information among ordinary people. Even if they try to follow the traditional media, there is seldom enough space or air time to give a whole background.
As I and maybe even you wait for the official clip of the speech to end up on Youtube, the stremed version can still be seen here via the TedXUU page.
Turné och folkbildning i Mellannorrland
Jag är nyss hemkommen från en veckolång resa där jag farit runt i hela Mellannorrland, och varit inbokad att föreläsa i en ny stad varenda dag. Från en föreläsning i Malmö flög jag norrut, och avverkade i tur och ordning Sundsvall – Härnösand – Kramfors – Östersund – Umeå – Sollefteå.
Någon har kommit med teorin att norrländska orter får färre föreläsare än storstäderna, så hungern är större. Andra har pekat på den stora hetsen kring Islamiska statens eventuella attentatsmän i Sverige, som snabbt gjort många oroliga. Kanske kan båda förklaringarna delvis stämma, men jag vill också tro att mediernas bättre bevakning av Syrien inte minst vad gäller flyktingkatastrofen (efter det generella uppvaknandet när treåriga Alan Kurdi flutit iland död på en turkisk strand), har öppnat upp många svenskar för krigets verklighet och konsekvenser.
Varenda föreläsning fick oväntat gott om besökare. I Kramfors stadsbibliotek och Umeå Folkets hus fylldes varenda stol. På Mittuniversitetet i Härnösand kom över 80 personer och lyssnade, och generellt ställdes det väldigt många viktiga och insiktsfulla frågor. En uppfattning jag därför håller fast vid är att intresset verkar ha vuxit under hösten. Konsekvenserna av kriget har idag känts av mer än någonsin i Sverige, eftersom fler syriska flyktingar än någonsin förut sökt skydd i vårat land, och för att svensk säkerhetspolis också hävdat att IS tänker slå till mot oss.
Min strategi för att möta både detta större intresse – men också brist därpå, som jag ska skriva om snart – har varit att tacka ja till så många förfrågningar som möjligt att komma och tala under hösten. Och gärna i så många olika miljöer som möjligt. Bara under november månad har det blivit hittills 12 föreläsningar, alltså mer än en varannan dag. I lördags var det i akademisk miljö, imorgon tisdag är det på ett ungdomshus. Folkbildning, för att försöka ge svar eller diskutera lösningar, och samla människor, under omvälvande tider. Journalistik ska vara folkbildning.
Starkast intryck lämnade det sista arrangemanget på mig, när jag föreläste i Sollefteå. Hur många skulle egentligen orka leta sig bort till de gamla regementesbyggnaderna, tänkte jag, och höra mig föreläsa i två timmar om Syrien: krig, massdöd, IS, stormaktspolitik och den förvirrande kurdiska frågan. På en fredagskväll?
Hela 45 personer, skulle det visa sig. Nästan varenda stol blev fullsatt av människor i alla åldrar, som valde bort sprit och svensk tacokväll trots att vi tog helg, och trots att jag presenterade ett mycket sorgligare och deprimerande alternativ. Det tycker jag är väldigt symboliskt, om något.
Sundsvalls Tidning intervjuade mig till webb-TV och en artikel, ”Syrien har en dyster framtid”. Just så, även om ingenting är slut än.
Folkbildning om världskriget i Syrien, en fredagskväll i Sollefteå.
Tyst minut för Paris
På Stora torget i Sundsvall intervjuades jag idag av P4 Västernorrland, med anledning av den globala tysta minuten för Paris efter attentatet den 13 november. Många Sundsvallsbor och andra svenskar samlades för att markera mot Islamiska staten (IS) och dess våld, både på den europeiska kontinenten och kanske också i Beirut, för de som hört att det även där ägde rum ett mycket dödligt attentat, dagen före Paris.
Men varför hade så otroligt få svenskar hört talas om IS och dess övergrepp innan deras erövring av storstaden Mosul i Irak, i juni 2014? Varför hade inte mer rapportering kommit om dem, eller om de kurder som några månader efter Mosul blev världskändisar för sin kamp mot IS?
Därför att medier i Sverige och flera andra länder verkar haft svårt att beskriva flera skeenden samtidigt, i och kring det krig som rasat i Syrien. Nu står vi där vi står, i en konflikt som angår och berör oss alla – genom flyktingar till våra städer, genom terror i romantikens stad – men utan att särskilt många människor kunnat få en översiktlig bild av utvecklingen sedan 2011. I en tid då vi har större möjligheter och bättre verktyg för kunskapsinhämtning och masskommunikation, än någonsin tidigare.
Om valet att bli frilansjournalist
Frilansjournalistik kan vara ett hemskt ensamt, och svårt arbete. Men det möjliggör djupdykningar och långa arbetsprojekt som få anställda journalister idag får i uppdrag att arbeta med, av sina arbetsgivare.
Jag medverkade i oktober månads sista avsnitt av Journalistpodden och resonerade om detta, och om att ha betydligt färre livlinor än en anställd, men ändå åka till arbetsplatser som kan vara riskabla. Lyssna här.
Mellan Bokmässan och Bryssel – perspektiv på flyktingkatastrofen
Idag fick jag hembesök av en journalist och en fotograf, som gjorde en TV-intervju med mig om mitt jobb i och kring Syrien. Mot slutet fick jag en fråga i stil med vad jag tycker om dagens rapportering om kriget och dess humanitära konsekvenser. Tidigare har jag varit kritisk till bristande och smal rapportering, men efter att den döde flyktingpojken Alan Kurdi spolades upp på en strand i västra Turkiet har fokus idag blivit bättre. Inte minst på flyktingkatastrofen från främst Syrien, i andra hand Irak och tredje hand Afghanistan – i vars krig västvärlden alla tre gånger själv varit inblandad.
Men när TV-teamet åkt igen tänkte jag på vad allt nytt arbete särskilt kring flyktingarna egentligen spelat för roll, hos makthavarna, i det långa loppet?
Vecka 39 var det bokmässa i Göteborg. Jag höll först inledningstalet på Pedagogiskt Centrums tjuvstart, när de arrangerade FN-rollspel och jag talade om hur min f.d. tolk i Syrien behövt fly regimen, och nu blivit en del av den uppmärksammade flyktingströmmen. Sedan deltog jag i Publicistklubben Västras panelsamtal med Thomas Mattsson, Somar Al Naher, Lotta Härdelin och Khaled Esmael, om huruvida det var rätt av medier att publicera bilder på den döde Alan Kurdi. Det var det, tyckte vi alla med viss försiktighet, och en mycket god konsekvens av det var att flera regeringar och vanliga människor i Europa verkligen fått upp ögonen och ville bistå i flyktingkatastrofen. Med några få undantag, öppnade Europa gränserna – opinionen sades ha ändrats.
Dagen efter deltog jag i Expressens monter, igen tillsammans med chefredaktör Thomas Mattsson samt med Erik Halkjaer, där vi ännu en gång diskuterade Alan Kurdi, vad vi egentligen får veta om Syrien och hur uppmärksamheten lett till solidariskt agerande. Vi hoppades och ville tro att det skulle hålla i sig. Och samma sak hade jag förstås hoppats när jag deltog i SVT Debatt.
Bara några veckor efter Bokmässan kom tvärvändningen i Bryssel. Turkiets president Erdogan, vanligtvis starkt kritiserad för att leda ett land med krackelerande rättssäkerhet, allvarliga människorättsbrott, svåra demokratiunderskott, och där otroligt många av mina journalistkollegor fängslas på grund av sitt jobb, reste dit med bättre självförtroende än på många år. Nu förklarade majoriteten av EU:s representanter att de ville upphöra med för mycket hjälp i Europa åt de flyktingar som lyckats undvika att följa Alan Kurdi i döden. Gränserna skulle stängas igen, och bevakas. Och hjälpen skulle istället ges där borta, på plats – trots att det var just denna taktik FN:s medlemsstater tidigare själva kört i botten. EU behövde Erdogans godkännande för att pumpa in en eller flera miljarder euro i nya tältläger och en förbättrad tillvaro för Syriens flyktingar, i Turkiet.
Erdogan presenterade ett antal krav för detta. Och bara en kort tid senare förklarade EU-kommissionens talesperson plötsligt att Turkiet nu betraktas som ett fullt rättssäkert land, där mänskliga rättigheter respekteras. Även om en del teknikaliteter uppenbarligen måste lösas verkar dealen gå igenom, och successivt ska de flyktingar som inte längre ser något annat alternativ än att fly vidare mot Europa stoppas, och återbördas till Turkiets läger.
Journalistiken, eller åtminstone de humanistiska journalisterna, gjorde dock så gott de kunde. Det var rätt att publicera Alan Kurdi, och att kanske något naivt – men ärligt – tro att det skulle kunna leda till större förståelse i omvärlden. Det var ju trots allt omvärlden som själv redan misslyckats i att tillräckligt hjälpa flyktingarna på plats. Ansvaret för denna nya utveckling ligger på de högsta makthavarna, och det finns säkert gott om folk som undrar ifall allt egentligen bara var ett spel från första början. Och hur länge detta nya spel kring Turkiets inrikespolitiska situation ska fortsätta, när journalister och människorättsorganisationer rapporterar en sak, men EU hävdar en annan? Även om det inte rapporterades så mycket i svenska medier, hade ju trots allt turkiska soldater släpat liket av en ihjälskjuten kurdisk man efter sin pansarbil, på gatorna i en kurdisk stad, dagen före att Erdogan kom till Bryssel.
Allting vände och alla ord förändrades. Så otroligt snabbt det gick, från Bokmässan till Bryssel. Men vad vackert det var, när så många en liten stund trodde att vår medierapportering faktiskt kunde göra bättre människa av hela samhället.