Posts in Category: Mellanöstern
Joakim Medin: Communication in a mass communication society (TEDx Talk)
My talk att TEDxUppsalaUniversity in late November 2015 has now been edited and made it to Youtube and the the official TEDx Talk channel. I feel mighty good and hope a lot of people will see it – and question the time we live in. Even better, if people also make themselves agents of change because of it.
Below my photo of the Syrian Kurdish female fighters of the YPJ, rescuing the Yezidi refugees from Shingal mountain in early August 2014. Today super normal to publish photos of and report on. Back then, it was deleted from Swedish Public Service after two hours. Why?
Ett fullsatt Filmhus
Det blev utsålt till sista biljett och långa köer för att komma in, när jag föreläste på Filmhuset i Stockholm den 30 november. Nära 400 stolar fylldes av mestadels yngre människor, som kom för att höra mig berätta hur den syriska folkresningen blev ett världskrig, och om egna upplevelser och intryck från konflikten. Eftersom attentatet i Paris ännu var färskt, och snabbt kommit att få mycket viktiga konsekvenser, låg ett särskilt fokus på Islamiska statens uppkomst, expansion och struktur. För första gången visade jag upp ett flertal dokument jag plockade på mig från IS administrationsbyggnader i norra Syrien under min senaste resa till landet, och förklarade hur innehållet i dem hjälper oss förstå både den salafistisk-wahhabistiska ådran och statsbyggnadsprocessen hos IS.
Intresset för kvällen var mycket stort, och hela 2500 personer hade tackat ja att komma på Facebook. Det var förstås alldeles för många och fler tillfällen kommer. Framför allt visade detta explosiva intresse hur intresserade – och oroliga – en hel massa svenskar idag blivit över utvecklingen och aktörerna i kriget.
Arrangör av kvällen var Dagens ETC som jag skrev flitigt för under hela min senaste resa i Syrien. De såg även till att livestreama hela föreläsningen, som ännu kan ses online här.
Foto: Maria Alm
Ord och inga visor i Aftonbladet TV
Sena november: jag dök upp oerhört tidigt på morgonen i ett inslag i Aftonbladet TV, och berättade om mina observationer av Islamiska staten på plats i Syrien. Här dök ett och annat pekfinger upp om västvärldens och pressens egna föreställningar om livet under IS, vad IS egentligen bygger upp för administration, och vad vi möjligtvis kan vänta oss framöver. Flera av mina egna bilder från min senaste resa till Syrien visades också upp.
Inslaget med en morgontrött Jocke kan ses här.
Adventsgala för krigets glömda barn
Söndagen den 29 november hände något både vackert och väldigt viktigt. Några mycket engagerade och hårt arbetande svenskkurder i Göteborg anordnade en stödgala för alla de barn som återvänt med sina familjer till ruinerna av sin hemstad, Kobane. De är i fortsatt mycket stort behov av hjälpt för att inte tvingas behöv ge sig av igen, och bli till oftast identitetslösa siffror i den mycket större flyktingkrisen i Mellanöstern, som kanske till och med rör sig mot Europa.
En rad artister och talare ställde sig på scenen under kvällen, helt gratis, och i publiken satt nära 800 personer.
När jag fick mikrofonen, mellan Pedram Shahlais & Brusk Zanganehs violiner och Arja Saijonmaas vackra tolkning av Violeta Parra, delade jag med mig av några egna minnesbilder från Kobane. Om att staden faktiskt var oskadad och stod upp när jag var där och rapporterade i september-oktober 2014, i likhet med alla andra städer i Syrien innan dagens sönderslitande krig drabbade landet. Om att fortfarande fanns kvar civila i staden när jag återvände i december, under gatustriderna, och många barn bland dem. Om den lilla pojken Shevger som jag då träffade och fotade, och hur han avrättades med en kula i munnen av Islamiska statens dödspatrull i sena juni.
Jag visade bilder från min senaste resa om hur Kobanes centrala skola och centrala sjukhus som tagits i drift av Läkare utan gränser, ser ut idag, efter att IS krigare intog båda byggnaderna och sprängde sig själva i dem.
Det är inte vi i samhällets gräsrötter som kan stoppa kriget i Syrien, underströk jag. Det är det bara de abstrakta ledarna i toppen av samhället och världspolitiken som kan göra. Valmöjligheterna som vi vanliga människor då ställs inför är att: 1) Utrymma samtliga civila och bara vänta på att allt är över, eller 2) Försöka bygga upp något med människor som finns kvar på marken, som kan finnas på plats och fungera den dag kriget förhoppningsvis slutar.
De tiotusentals människor som återvänt till Kobane stannar idag ibland frivilligt, ibland för att de inte har medel att kunna ta sig därifrån. Oavsett deras anledning att finnas kvar på marken, så skapar det ett behov för assistans från omvärlden, och det är till uppehälle och reparationer donationer rent konkret kan gå. Vad som är ännu viktigare, är att omvärldens svar på behoven i Kobane kan bli en modell för hur andra städer i Syrien kan byggas upp i framtiden.
Nya numret av Ordfront
…har till min stora stolthet en av mina bilder som framsida. Tagen vid fronten mot Islamiska staten, i centrala Şengal/Sinjar i norra Irak sista dagarna i augusti.
Jag skriver ett långt reportage i det senaste numret, med besök i kurdiska norra Syrien, i Şengal och i PKK-gerillans högkvarter i irakiska Kurdistan. Om hur strategier och utveckling i alla dessa delar lett bidragit till att våld och krig från i somras åter brutit ut över ”den kurdiska frågan”, i ett tredje land: Turkiet. Med fler av mina bilder i reportaget.
Hur påverkar utvecklingen samma kurders kamp mot IS, i de andra delarna? Och hur agerar EU, där en rad länder de facto allierat sig med kurderna i kampen mot IS, men nu närmat sig Turkiets regering igen på grund av ovilja att ta emot fler flyktingar från Mellanöstern?
Turné och folkbildning i Mellannorrland
Jag är nyss hemkommen från en veckolång resa där jag farit runt i hela Mellannorrland, och varit inbokad att föreläsa i en ny stad varenda dag. Från en föreläsning i Malmö flög jag norrut, och avverkade i tur och ordning Sundsvall – Härnösand – Kramfors – Östersund – Umeå – Sollefteå.
Någon har kommit med teorin att norrländska orter får färre föreläsare än storstäderna, så hungern är större. Andra har pekat på den stora hetsen kring Islamiska statens eventuella attentatsmän i Sverige, som snabbt gjort många oroliga. Kanske kan båda förklaringarna delvis stämma, men jag vill också tro att mediernas bättre bevakning av Syrien inte minst vad gäller flyktingkatastrofen (efter det generella uppvaknandet när treåriga Alan Kurdi flutit iland död på en turkisk strand), har öppnat upp många svenskar för krigets verklighet och konsekvenser.
Varenda föreläsning fick oväntat gott om besökare. I Kramfors stadsbibliotek och Umeå Folkets hus fylldes varenda stol. På Mittuniversitetet i Härnösand kom över 80 personer och lyssnade, och generellt ställdes det väldigt många viktiga och insiktsfulla frågor. En uppfattning jag därför håller fast vid är att intresset verkar ha vuxit under hösten. Konsekvenserna av kriget har idag känts av mer än någonsin i Sverige, eftersom fler syriska flyktingar än någonsin förut sökt skydd i vårat land, och för att svensk säkerhetspolis också hävdat att IS tänker slå till mot oss.
Min strategi för att möta både detta större intresse – men också brist därpå, som jag ska skriva om snart – har varit att tacka ja till så många förfrågningar som möjligt att komma och tala under hösten. Och gärna i så många olika miljöer som möjligt. Bara under november månad har det blivit hittills 12 föreläsningar, alltså mer än en varannan dag. I lördags var det i akademisk miljö, imorgon tisdag är det på ett ungdomshus. Folkbildning, för att försöka ge svar eller diskutera lösningar, och samla människor, under omvälvande tider. Journalistik ska vara folkbildning.
Starkast intryck lämnade det sista arrangemanget på mig, när jag föreläste i Sollefteå. Hur många skulle egentligen orka leta sig bort till de gamla regementesbyggnaderna, tänkte jag, och höra mig föreläsa i två timmar om Syrien: krig, massdöd, IS, stormaktspolitik och den förvirrande kurdiska frågan. På en fredagskväll?
Hela 45 personer, skulle det visa sig. Nästan varenda stol blev fullsatt av människor i alla åldrar, som valde bort sprit och svensk tacokväll trots att vi tog helg, och trots att jag presenterade ett mycket sorgligare och deprimerande alternativ. Det tycker jag är väldigt symboliskt, om något.
Sundsvalls Tidning intervjuade mig till webb-TV och en artikel, ”Syrien har en dyster framtid”. Just så, även om ingenting är slut än.
Folkbildning om världskriget i Syrien, en fredagskväll i Sollefteå.
Att tolka attentatet i Paris
Efter det mycket dödliga attentatet i Paris ber president Hollande EU om militär hjälp mot Islamiska statens (IS) fäste i Mellanöstern. Frankrike har utsatts för ett väpnat anfall, säger Hollande, och Sverige och andra medlemsstater måste då enligt EU:s klausuler backa upp Frankrike i dess förfrågan. Frankrike går i krig mot Islamiska staten – precis som regeringen naturligtvis måste göra, om man inte ska mista allt förtroende, och förlora nästa val mot Front National.
Men rörde det sig om flera små dödspatruller som kom raka vägen från Islamiska staten, och agerade på direkta order från kalifatet när de gick till attack i Paris? Eller handlade det precis som i januari vid attentatet mot Charlie Hebdo-redaktionen, om franska jihadister som gick till anfall i sympati med IS? Om det här har IS-bedömare inte alls varit ense, till skillnad från de slutsatser politiska ledare genast behövt dra och möta upp med motåtgärder, för att lugna sin befolkning.
En sak som bilder visade från attacken mot Charlie Hebdo, som enligt vittnen återkom även vid fredagens attack mot konserthallen Bataclan, var att attentatsmännen bar helt svarta och enhetliga uniformer. Inga IS-flaggor. Och inga professionella propagandafilmer eller ens bilder tagna av förövarna själva, till skillnad från hur IS vanligtvis arbetar.
Det är bara en av flera punkter som pekar på att dådet istället mycket väl skulle kunna vara utfört av lokala IS-sympatisörer. Förvisso kanske veteraner från kriget i Syrien, men inte en specialtränad kommandogrupp från kalifatet. Men mer än så behövs inte för att sätta skräck, och leda till motåtgärder som drabbar oss alla, i Europa.
Läs min intervju i Dagens ETC med italienska ekonomen och författaren Loretta Napoleoni, och med Aron Lund, om hur vi ska tolka attentatet i Paris och IS strategi.
Tyst minut för Paris
På Stora torget i Sundsvall intervjuades jag idag av P4 Västernorrland, med anledning av den globala tysta minuten för Paris efter attentatet den 13 november. Många Sundsvallsbor och andra svenskar samlades för att markera mot Islamiska staten (IS) och dess våld, både på den europeiska kontinenten och kanske också i Beirut, för de som hört att det även där ägde rum ett mycket dödligt attentat, dagen före Paris.
Men varför hade så otroligt få svenskar hört talas om IS och dess övergrepp innan deras erövring av storstaden Mosul i Irak, i juni 2014? Varför hade inte mer rapportering kommit om dem, eller om de kurder som några månader efter Mosul blev världskändisar för sin kamp mot IS?
Därför att medier i Sverige och flera andra länder verkar haft svårt att beskriva flera skeenden samtidigt, i och kring det krig som rasat i Syrien. Nu står vi där vi står, i en konflikt som angår och berör oss alla – genom flyktingar till våra städer, genom terror i romantikens stad – men utan att särskilt många människor kunnat få en översiktlig bild av utvecklingen sedan 2011. I en tid då vi har större möjligheter och bättre verktyg för kunskapsinhämtning och masskommunikation, än någonsin tidigare.
Mellan Bokmässan och Bryssel – perspektiv på flyktingkatastrofen
Idag fick jag hembesök av en journalist och en fotograf, som gjorde en TV-intervju med mig om mitt jobb i och kring Syrien. Mot slutet fick jag en fråga i stil med vad jag tycker om dagens rapportering om kriget och dess humanitära konsekvenser. Tidigare har jag varit kritisk till bristande och smal rapportering, men efter att den döde flyktingpojken Alan Kurdi spolades upp på en strand i västra Turkiet har fokus idag blivit bättre. Inte minst på flyktingkatastrofen från främst Syrien, i andra hand Irak och tredje hand Afghanistan – i vars krig västvärlden alla tre gånger själv varit inblandad.
Men när TV-teamet åkt igen tänkte jag på vad allt nytt arbete särskilt kring flyktingarna egentligen spelat för roll, hos makthavarna, i det långa loppet?
Vecka 39 var det bokmässa i Göteborg. Jag höll först inledningstalet på Pedagogiskt Centrums tjuvstart, när de arrangerade FN-rollspel och jag talade om hur min f.d. tolk i Syrien behövt fly regimen, och nu blivit en del av den uppmärksammade flyktingströmmen. Sedan deltog jag i Publicistklubben Västras panelsamtal med Thomas Mattsson, Somar Al Naher, Lotta Härdelin och Khaled Esmael, om huruvida det var rätt av medier att publicera bilder på den döde Alan Kurdi. Det var det, tyckte vi alla med viss försiktighet, och en mycket god konsekvens av det var att flera regeringar och vanliga människor i Europa verkligen fått upp ögonen och ville bistå i flyktingkatastrofen. Med några få undantag, öppnade Europa gränserna – opinionen sades ha ändrats.
Dagen efter deltog jag i Expressens monter, igen tillsammans med chefredaktör Thomas Mattsson samt med Erik Halkjaer, där vi ännu en gång diskuterade Alan Kurdi, vad vi egentligen får veta om Syrien och hur uppmärksamheten lett till solidariskt agerande. Vi hoppades och ville tro att det skulle hålla i sig. Och samma sak hade jag förstås hoppats när jag deltog i SVT Debatt.
Bara några veckor efter Bokmässan kom tvärvändningen i Bryssel. Turkiets president Erdogan, vanligtvis starkt kritiserad för att leda ett land med krackelerande rättssäkerhet, allvarliga människorättsbrott, svåra demokratiunderskott, och där otroligt många av mina journalistkollegor fängslas på grund av sitt jobb, reste dit med bättre självförtroende än på många år. Nu förklarade majoriteten av EU:s representanter att de ville upphöra med för mycket hjälp i Europa åt de flyktingar som lyckats undvika att följa Alan Kurdi i döden. Gränserna skulle stängas igen, och bevakas. Och hjälpen skulle istället ges där borta, på plats – trots att det var just denna taktik FN:s medlemsstater tidigare själva kört i botten. EU behövde Erdogans godkännande för att pumpa in en eller flera miljarder euro i nya tältläger och en förbättrad tillvaro för Syriens flyktingar, i Turkiet.
Erdogan presenterade ett antal krav för detta. Och bara en kort tid senare förklarade EU-kommissionens talesperson plötsligt att Turkiet nu betraktas som ett fullt rättssäkert land, där mänskliga rättigheter respekteras. Även om en del teknikaliteter uppenbarligen måste lösas verkar dealen gå igenom, och successivt ska de flyktingar som inte längre ser något annat alternativ än att fly vidare mot Europa stoppas, och återbördas till Turkiets läger.
Journalistiken, eller åtminstone de humanistiska journalisterna, gjorde dock så gott de kunde. Det var rätt att publicera Alan Kurdi, och att kanske något naivt – men ärligt – tro att det skulle kunna leda till större förståelse i omvärlden. Det var ju trots allt omvärlden som själv redan misslyckats i att tillräckligt hjälpa flyktingarna på plats. Ansvaret för denna nya utveckling ligger på de högsta makthavarna, och det finns säkert gott om folk som undrar ifall allt egentligen bara var ett spel från första början. Och hur länge detta nya spel kring Turkiets inrikespolitiska situation ska fortsätta, när journalister och människorättsorganisationer rapporterar en sak, men EU hävdar en annan? Även om det inte rapporterades så mycket i svenska medier, hade ju trots allt turkiska soldater släpat liket av en ihjälskjuten kurdisk man efter sin pansarbil, på gatorna i en kurdisk stad, dagen före att Erdogan kom till Bryssel.
Allting vände och alla ord förändrades. Så otroligt snabbt det gick, från Bokmässan till Bryssel. Men vad vackert det var, när så många en liten stund trodde att vår medierapportering faktiskt kunde göra bättre människa av hela samhället.
Om granskning av IS, i Grävpodden avsnitt 2
Föreningen Grävande Journalisters ordförande Terje Carlsson intervjuade mig till det andra avsnittet av nya Grävpodden. Om min granskning av Islamiska staten på plats i Syrien, förutsättningarna för att kunna röra sig i området, och slutligen svårigheterna i att sälja frilansmaterial från landet, när flera svenska medier (inte alla) har en policy mot att köpa in det. Det kan man tycka är tokigt, och det har jag sagt flera gånger tidigare.