Posts in Category: Europa
Orbánistan – ett utdrag
I början av den här månaden publicerade ETC ett utdrag från min nya reportagebok ”Orbánistan – Rädsla och avsky i det illiberala Ungern”, som släpptes nu i juni. Klicka här eller på bilden nedanför för att läsa utdraget, som handlar om hur den ungerska Orbánregeringen har spridit en aggressiv propaganda om att den judiske investeraren och fondfilantropen George Soros ligger bakom en hemlig plan för att islamisera Europa.
Tidigare nu i juli var jag tillbaka Ungern för att skriva om konsekvenserna av denna regeringspropaganda. Den nya ”Stoppa Soros-lagen” som trädde i kraft i början av månaden slår officiellt mot denna hemliga islamiseringsplan, men råkar av en händelse också vara riktad mot det oberoende, regeringskritiska civilsamhället i Ungern. Läs mitt reportage om detta här.
”Orbánistan” – ny bok om det illiberala Ungern
Den här bloggen har varit tyst under nästan ett år nu. Under tiden som passerat har jag gjort en mängd resor till Ungern och skrivit en ny bok som släpptes för sex veckor sedan: ”Orbánistan – Rädsla och avsky i det illiberala Ungern”.
Boken handlar om den politiska utvecklingen i Ungern under premiärminister Viktor Orbán, ett land och en man som jag har följt i åratal. Jag ger först en bakgrund till hur Orbán har skaffat sig ett allt hårdare grepp om makten och det ungerska samhället, genom att rensa ut meningsmotståndare, underminera civilsamhället och bilda en ny, lojal samhällselit. Regeringspartiet Fidesz kontrollerar merparten av alla medier och grundläggande demokratiska funktioner har monterats ned. En skrämselkultur har återvänt i samhället och Orbán har själv sagt sig vilja bygga ett illiberalt system.
Merparten av boken handlar sedan om utvecklingen i Ungern sedan den stora flyktingkrisen 2015, där Orbán har slagit in på en starkt invandringsfientlig och islamfientlig väg för att behålla ett stort folkligt stöd. Regeringen har spridit idén om att den judiske finansmannen och demokratifilantropen George Soros konspirerar för att smuggla in flyktingar till Ungern, en kampanj med både antisemitiska och antimuslimska inslag. Samtidigt har Orbáns främlingsfientliga och nationalistiska politik gett honom många sympatisörer inom Europas högerradikala rörelser, även bland profiler från Sverigedemokraterna.
”Orbánistan” har varken gått oppositionella ungrare, regeringsvänlig ungrare eller själva Orbánregeringen obemärkt förbi. I början av juni intervjuades jag flera gånger av självständiga, regeringskritiska medier i Ungern. Den uppmärksamheten och en allmän intolerans hos Orbánregeringen mot kritisk journalistik, ledde till att en diplomat från den ungerska ambassaden dök upp vid min officiella bokrelease i Stockholm i mitten av juni, med ett gäng regeringslojala svensk-ungrare i släptåg. Under arrangemanget låg de sedan bakom protestrop och en kapning av publikfrågorna. En aggressiv och obehaglig stämning uppstod. Denna i en svensk kontext minst sagt ovanliga ambassadincidenten blev omskriven i både ungerska och svenska medier, däribland av Aftonbladet, Dagens Nyheter, Svensk Bokhandel och av Journalisten.
Diplomaten sa att han varit skickad av ambassaden för att lyssna och sedan rapportera hem. Den ungerska regeringen har redan vid ett flertal andra tillfällen stört utländska arrangemang som ifrågasätter utvecklingen under Orbán, samt försökt tysta granskande journalister genom vad som bara kan beskrivas som hot. ”Nu har du skrivit den här boken. Det vore bra för dig om det här är det sista du skriver om Ungern”, sa diplomaten till mig innan han som sista gäst lämna lokalen under bokreleasen.
Så här ser de auktoritära, intoleranta och högerpopulistiska vindar ut som idag sveper fram över Europa, och som idag har fått regeringsmakten i fler länder än bara Ungern. Därav behovet att kritiskt granska dessa politiska aktörer.
Orbánistan kan köpas i välsorterade bokaffärer samt kan beställas från Adlibris eller Bokus, samt från Verbal förlag.
Polisförhör och konspirationer i det nya Ungern
Under större delen av juni månad var jag i Ungern för att skriva artiklar. Där sökte jag upp gamla och nya trådar relaterade till landets oroliga utveckling, under regeringspartiet Fidesz och premiärminister Viktor Orbán. På sätt och vis var det en fortsättning på vad jag sysslade med för några år sedan. Men nu blev det även en rapportering om vad som sker i ”andra änden” av den flyktingkris som uppstått på grund av de väpnade konflikter, som jag vanligtvis rapporterat om från Mellanöstern.
Ungerns regering har hänvisat till den stora mängd flyktingar som anlände till Europa 2015, och sedan dess i mycket mindre antal, som en hotbild med flera ansikten. Dels sägs asylsökarnas muslimska identiteter hotar vårt kristna, västerländska kulturarv. Regeringen har också satt likhetstecken mellan flyktingarna och hotet från IS-terrorismen. Vid månadsskiftet april-maj färdigställde regeringen konstruktionen av ett andra gränsstaket mot Serbien. Staketet är elektrifierat och har skyltar på arabiska som varnar för elchocker. Sensorstyrda megafoner ropar ut varningsmeddelanden på flera språk, till alla som varnar sig stängslet från den serbiska sidan. Regeringen låser idag också automatiskt in alla asylsökare i ”transitläger” vid den serbiska gränsen, som i praktiken består av läger byggda av plåtbaracker, omgärdade av taggtrådsstängsel. Ingen får gå ut. Utvecklingen har fått mycket stark kritik från människorättsorganisationer och så småningom även från EU-kommissionen, och om detta skrev jag i bl.a. Dagens ETC.
Den ungerska asylpolitiken har av många kallats den tuffaste i hela EU, och är ett konkret exempel på hur de nationalistiska, högerradikala strömningarna i Europa utnyttjat kriget mot IS för att skjuta mänskliga rättigheter åt sidan. Till på köpet ser Ungern en obehaglig utveckling där journalister inte ens längre tillåts granska denna förskjutning fritt.
Jag skrev i Amnesty Press om hur jag en dag stoppades av fyra bilar med ungersk polis, kriminalpolis samt de regeringsrekryterade ”gränsjägarna”, när jag befann mig nära det ungersk-serbiska gränsområdet för att fota stängslet. Man hävdade att det var förbjudet för civila att röra sig i området och efter att jag kort frihetsberövats och blivit förhörd, tvingades jag lämna området. Samtidigt passerade ungerska civila utan bekymmer på precis samma väg.
Stoppad och bortförd av ungersk polis, i närheten av gränsområdet. Foto: Joakim Medin
Så här har det inte alltid varit i Ungern. Under de senaste åren har en allt mer auktoritär utveckling dykt upp under regeringen, som i olika grad drabbat snart nog alla oppositionella läger. I ett annat Amnestyreportage har jag skrivit om regeringens lagar mot det fristående universitetet CEU och granskande, kritiska icke-statliga organisationer. Regeringen har hävdat att CEU och organisationerna kontrolleras av George Soros, en ungersk-amerikansk miljardär och demokratifilantrop som är en uttalad motståndare till premiärminister Orbáns regering. Orbán har hävdat att Soros och hans ”nätverk” av organisationer i hemlighet ligger bakom flyktingkrisen i Europas utkanter. Flera välkända icke-statliga organisationer bojkottar nu lagen som tvingar dem att registreras som utländsk finansierade, och i juli gick EU-kommissionen vidare med en juridisk process mot regeringens lagar.
Konspirationstänket slutar dock inte vid att Soros ska ha organiserat flyktingkrisen. Under slutet av våren och sommaren har regeringen legat bakom en jättelik propagandakampanj i massmedier och på vägskyltar, som avbildat Soros både som den hemlige ledaren bakom landets parlamentariska opposition, samt som en skrattande, ondskefull man som vill landet illa. Eftersom det också är allmänt känt i Ungern att Soros är av judisk börd, har kampanjen gett vatten på kvarnen för olika högerextrema element. Jag skrev ett reportage om hur detta resulterat i antisemitisk vandalism och hur ungerska judar känner inför allt.
Det finns naturligtvis flera Sverigekopplingar till detta. Den ungerska regeringens politik har sedan flera år attraherat europeisk extremhöger och tjänat som ett föredömligt exempel, likaså för ledande profiler i Sverigedemokraterna. I maj avslöjade jag hur Ted Ekeroth, tvillingbror till riksdagsledamoten Kent Ekeroth (SD), tycker så mycket om den ungerska politiken att han i år migrerar till Budapest. Även Kent Ekeroth uppges enligt enligt källor redan ha en lägenhet i Budapest. Har även han nu planer på att flytta dit, efter att han i juni dömdes till böter för misshandel?
Ungern som illavarslande exempel på Europas flyktingpolitik. Samt lite mer.
Tiden har varit knapp de senaste veckorna och jag har inte hunnit uppdatera något i bloggen. Det har blivit en hel del resande mellan flera länder, för att bevaka konflikter och politiska händelser som först kan verka separerade från varandra, men som egentligen hänger samman.
I slutet av september återvände jag till Budapest och Ungern på reportageresa, efter en frånvaro på egentligen flera år. Flera vänner och även läsare uttryckte förvåning över att jag plötsligt fokuserade på Centraleuropa igen, men för mig fanns det en uppenbar koppling. De senaste åren av både IS-attentat och världens största flyktingkris genom tiderna, som jag rapporterat om utanför Europa, har haft sina effekter på politiken tillbaka hemma i Europa. Högerextremism, nationalism, islamofobi och främlingsfientlighet har brett ut sig. Solidaritet med de utsatta, i den mån den funnits även hos regeringar, har även där allt tydligare ersatts av omtanke bara för Europa och av initiativ för att hålla gränserna intakta och stängda.
Ungern, vars politiska utveckling, högerextremism och progressiva gräsrotsmotstånd jag skrev mycket om för några år sedan, är inte alls någon ensam representant för denna utveckling. Däremot har Ungern varit lätt att kasta särskilt mycket anklagelser mot, eftersom utvecklingen i det landet också i flera år kommit med en auktoritär utveckling, av en regering som inte håller inne med hätsk retorik mot alla grupper man betraktar som sina meningsmotståndare. Den 2 oktober organiserade den ungerska regeringen en folkomröstning för att låta det ungerska folket avgöra om man ville acceptera kvotflyktingar via EU i landet. Flyktingarna som kom i stort antal till Europa i fjol (men inte längre nu) har målats ut som ett hot mot Ungerns kultur, religion, värderingar och faktiskt hela framtid. Särskilt de muslimska flyktingarna, eller ”illegala immigranter”, som regeringen konsekvent valt att benämna dem.
Det är helt riktigt att flyktingarna kommer från ett stort antal länder i världen, och inte bara från krigsdrabbade områden. Men som ursprungsland dominerar det sönderslitna Syrien bland flyktingarna. Därför är bevakningen av hur Ungern, som det hittills kanske allvarligaste exemplet i Europa, ställer sig till världens största flyktingkris särskilt viktig. Men – hur mycket handlade samtidigt om flyktingarna, och inte bara premiärminister Viktor Orbáns egna maktambitioner i landet?
Under ett veckolångt besök i Ungern skrev jag ett reportage i Dagens ETC, en artikel för Aftonbladet Kultur, en ny artikel om resultatet i folkomröstningen i Dagens ETC, samt en liten text för Götheborgske Spionen. Lite senare i oktober skrev jag även en krönika, som kommenterade hur folkomröstningen mot flyktingmottagande följde den auktoritära och även tidigare internationellt kritiserade ungerska regeringspolitiken i spåren. Vad betyder det egentligen, att Ungerns största (och regeringskritiska) tidning sedan plötsligt stängdes ner, samtidigt som ett oppositionsparti upplöste sig själv, för att inte längre spela med i vad man säger är ett skendemokratiskt system? Den krönikan finns att läsa här, i ETC Uppsala.
Kvinnan och IS
Igår fick jag en artikel publicerad i Aftonbladet Kultur, om kvinnan vs IS. Det är ett ämne som fått intensiv bevakning massmedialt, men oftast bara med utgångspunkt i några få och ständiga exempel. Dit hör hur jihadisterna gjorde tusentals yezidiska kvinnor till sexslavar, efter att de attackerat Shingal/Sinjar i augusti 2014. Dit hör även hur IS rent allmänt förtrycker kvinnor och har berövat dem rättigheter. Samt, det i internationella medier ofta upprepade påståendet att IS-krigare är rädda för att hamna i strid med kurdiska kvinnliga gerillasoldater, eftersom de nekas sin plats i Paradiset om de blir dödade av en kvinna. Det sista är en sensationsjournalistisk myt – vore uppgiften sann skulle till exempel slaget om Kobane inte ha varat i flera månader. Där fanns hela tiden kvinnliga YPJ-soldater som sköt på jihadisterna.
Men det finns två sidor av myntet. I kalifatet som IS utropat är kvinnan både slav och förtryckare. Det finns även många som är entusiastiska sympatisörer. Det är därför även kvinnor rest för att ansluta sig från omvärlden, inklusive flera dussin från Sverige. I själva verket har IS ett väldigt komplext förhållande till kvinnan.
I artikeln citerar jag ur en ideologisk pamflett om kvinnans mycket viktiga roll i jihad, som jag hämtat från IS vid fronten i Syrien, och berättar om al-Khansaabrigaden i kalifatets huvudstad Raqqa som ett exempel på där IS själva enrollerar kvinnor till sitt propagandaarbete och våldsmonopol.
Många människor uppfattar det som kontroversiellt i den västerländska delen av världen, att skriva om och analysera IS på sätt som komplicerar bilden istället för att göra den enkel och svartvit – med IS som halshuggande, hjärndöda (och manliga) monster. Det resulterar hittills mest i näthat från svensk extremhöger. Men för att förstå IS övergrepp och varför rörelsen ändå lockat folk både lokalt och från vår del av världen måste bilden kompliceras.
Att ligga i krig mot IS och knappt veta om det (och: ny krönikör hos ETC)
I början av april debuterade jag som ny krönikör i ETC Uppsala, när tidningen nu kommer under lokalt namn i min hemort igen. Vi är flera nya personer som knutits till tidningen. Min första text publicerades fredagen den 8 april och berörde det kontroversiella ämnet om IS trippelattentat i Bryssel den 22 mars, och hur jihadisternas attacker mot västerlänningar först började – genom att väst började bomba dem. Men hur många vanliga européer är egentligen medvetna om att vi faktiskt ligger i krig mot IS, och att det naturligtvis kan komma med blodiga konsekvenser för båda sidor?
Inte alls särskilt många, vågar jag och även andra hävda. Vi i väst matas ofta med mediebilder av att IS är monster som halshugger folk till höger och vänster, och att de dock samtidigt är vidskepliga harar rädda för att bli skjutna av kvinnor. Vi ser bara sällan några rapporter om den död och förödelse de västerländska (läs: främst amerikanska) flygbomberna åstadkommer på marken för både IS-medlemmar och oskyldiga civila. Inte heller talar våra regeringar om detta, utan bara om framgångar i kriget.
Åtskilliga regeringar och politiska profiler har gjort det till en vana att benämna IS som en ”sekt”, eller till och med ”dödskult” när Barack Obama talat. Många journalister har okritiskt hakat på dessa ordval. Sådana ordval riskerar leda till att IS egentliga styrka, utbredning, planer och strategier förminskas, eller kanske inte ens tas på allvar. Kanske är detta ett arv från den underbevakning av IS som fanns innan Mosuls fall juni 2014, vilket sannolikt också låg i USA:s och några andra västmakters intressen. Hade de erkänt IS verkliga utbredning redan innan denna tidpunkt hade de också behövt erkänna hur västvärlden förlorat kriget mot terrorn, och hur jihadisterna expanderat mer än någonsin innan invasionen av Irak 2003.
Det här var något jag också talade om förra helgen på den årliga SKUP-konferensen i Tønsberg i Norge, den norska motsvarigheten till svenska Grävseminariet. Jag och journalisten Kinda Haddad från det Londonbaserade Airwars, som dokumenterar västs och Rysslands bombningar i Syrien och Irak, ville båda betona att journalister behöver fördjupa sin bevakning av konsekvenserna av utomstående aktörers krig i området. Jag intervjuade Airwars för fyra månader sedan om dessa konsekvenser särskilt för civila, som väst då oerhört sällan tagit på sig ansvar för.
En förminskning av IS och deras samhällsbygge, och därmed automatiskt även av deras europeiska nätverk, är kanske att göra oss alla i väst en otjänst. Det betyder att folk gång på gång blir tagna på sängen när IS europeiska nätverk slår tillbaka efter att kalifatet bombas – och utan att alla européer ens förstår varför det sker.
Att tolka attentatet i Paris
Efter det mycket dödliga attentatet i Paris ber president Hollande EU om militär hjälp mot Islamiska statens (IS) fäste i Mellanöstern. Frankrike har utsatts för ett väpnat anfall, säger Hollande, och Sverige och andra medlemsstater måste då enligt EU:s klausuler backa upp Frankrike i dess förfrågan. Frankrike går i krig mot Islamiska staten – precis som regeringen naturligtvis måste göra, om man inte ska mista allt förtroende, och förlora nästa val mot Front National.
Men rörde det sig om flera små dödspatruller som kom raka vägen från Islamiska staten, och agerade på direkta order från kalifatet när de gick till attack i Paris? Eller handlade det precis som i januari vid attentatet mot Charlie Hebdo-redaktionen, om franska jihadister som gick till anfall i sympati med IS? Om det här har IS-bedömare inte alls varit ense, till skillnad från de slutsatser politiska ledare genast behövt dra och möta upp med motåtgärder, för att lugna sin befolkning.
En sak som bilder visade från attacken mot Charlie Hebdo, som enligt vittnen återkom även vid fredagens attack mot konserthallen Bataclan, var att attentatsmännen bar helt svarta och enhetliga uniformer. Inga IS-flaggor. Och inga professionella propagandafilmer eller ens bilder tagna av förövarna själva, till skillnad från hur IS vanligtvis arbetar.
Det är bara en av flera punkter som pekar på att dådet istället mycket väl skulle kunna vara utfört av lokala IS-sympatisörer. Förvisso kanske veteraner från kriget i Syrien, men inte en specialtränad kommandogrupp från kalifatet. Men mer än så behövs inte för att sätta skräck, och leda till motåtgärder som drabbar oss alla, i Europa.
Läs min intervju i Dagens ETC med italienska ekonomen och författaren Loretta Napoleoni, och med Aron Lund, om hur vi ska tolka attentatet i Paris och IS strategi.
Glöm inte de som är kvar i kriget
Tredje söndagen i september skrev jag följande debattext i pappersupplagan av Expressen. Texten hade kommit på webben två dagar tidigare, och samlar en del av de många tankar som då rörde sig i mitt huvud, när flyktingkrisen blivit ett hett diskussionsämne, och min tidigare tolk Sabri Omar som jag satt i fängelse med i Syrien samtidigt var en del av denna katastrof.
—————————————–
En vän från Syrien skriver till mig på Facebook. Han har kommit till Serbien, trött in i märgen efter en livsfarlig båtresa från Turkiet, efter vandringar genom Grekland och Makedonien. Ungern har stängt gränsen, skriver han uppgivet, vart går jag nu? I februari var han min översättare i norra Syrien, och vi genomlevde en vecka tillsammans i Assadregimens fängelser. Sedan dess har jag varit starkt oroad för honom. Lyckligtvis har en rad nya hjälpinitiativ uppstått senaste tiden, och min vän får mat, vatten och kläder på vägen. Lyckligtvis skriver medierna spaltmeter om flyktingarna, och ingen har missat att Kroatiens premiärminister ännu välkomnar folk. Jag tipsar min vän, som vandrar vidare.
Uppmärksamheten kring flyktingarna från Mellanöstern har nått helt nya nivåer under september. Många säger att det var bilderna på den treåriga kurdiska pojken Alan Kurdi, uppspolad på en turkisk strand, som på allvar väckte Europa – och framför allt ökade pressen på våra regeringar. Men medierna gjorde fel, har jag hört folk säga, som exponerade en enda död båtflykting på det viset. Fokus är nu ännu mer på bara de människor som tar sig till Europa, och vi glömmer alla de som ännu är kvar.
Tyvärr är flyktingarna som är kvar bortglömda sedan länge, åtminstone av makthavare. I flera år har FN:s hjälporgan i Mellanöstern skrikit efter donationer till sin verksamhet. Medlemsländernas bidrag har varit för små eller uteblivit, och FN har tvingats skära ner på det livsviktiga biståndet. I augusti stängde World Health Organization 184 kliniker i Irak och tre miljoner människor miste sin sjukvård. Nu i september miste en tredjedel av Syrienflyktingarna i Jordanien sina matkuponger från World Food Programme. Den minskade assistansen driver folk mot Europa, har även FN:s flyktingorgan UNHCR sagt. När allt fler också tappar hoppet om fred och förbättring, flyr de. Inklusive från platser där folk redan kämpat så mycket för att få stanna, som i Kobane.
Alan Kurdi och hans familj kom från Kobane, där jag bodde i flera veckor i somras. Nu undrade många av invånarna, de som återvänt från flyktinglägren i Turkiet, var resten av världspressen tagit vägen? Som brydde sig så mycket om staden när där var strider mot Islamiska staten, men som sedan inte kommit för att uppmärksamma de obesvarade hjälpbehoven. Därför riktade också Alan Kurdis familj in blicken på Europa, i stället för att återvända hem till Kobanes ruiner.
Under mina resor i Mellanöstern har många Syrienflyktingar jag mött ställt samma fråga: varför får vi inte mer hjälp av omvärlden, när det redan är så många länder som är involverade i att kriga i vårt land? Det syriska världskriget är inne på sitt femte år, och har lett till massiv förstörelse, en kvarts miljon döda och 12 miljoner flyktingar. Ändå är många i Sverige dåligt insatta i dess utveckling. Att vi sägs leva i ett masskommunikationssamhälle med information överallt har inte hjälpt. Också medier är medskyldiga till detta, eftersom krig, blod och Islamiska staten säljer bättre än historier om humanitära kriser.
Vi är många som i dag begriper att läget är så desperat, att akuta förändringar av vilket slag som helst behövs. Fler måste förstå katastrofens verkliga dimensioner, och själva sträcker sig flyktingarna efter halmstrån för mer uppmärksamhet. Bilderna på Alan Kurdi var att visa verkligheten precis så brutal som den är, och i dag kan vi se effekterna i en ökad medvetenhet. Kan medier på något fortsätta med detta, utan att frångå all balans, hoppas jag den nya solidariteten kan sträcka sig hela vägen ner till Syrien också.
Joakim Medin, frilansjournalist och Syrienkorrespondent
Flyktingkris och pressetik – i SVT Debatt om Alan Kurdi
Den treårige kurdiske pojken Alan Kurdi, som flytt med sin familj från det syriska kriget och ödeläggelsen i hemstaden Kobane, berörde en hel värld med sitt öde. Men först efter att han hade drunknat och hans lilla kropp spolats upp på en populär badstrand i västra Turkiet, efter ett fruktlöst försök att nå Europa. Uppmärksamheten bilderna av honom fick i sociala medier, och även i många tidningar efter att de publicerat honom på framsidan, ledde till en enorm nytändning av det solidariska engagemanget och stödet till syriska (och andra) flyktingar. Det ledde också till en kraftigt utökad mediebevakning av flyktingarna som kommer till Europa, och vilka umbäranden de både upplevt på vägen dit och fortsätter uppleva där.
Men var det pressetiskt rätt att publicera bilder på Alan Kurdis kropp? Vilket ansvar ska medier bära, att skildra det syriska krigets alla hemskheter och konsekvenser? Och vad säger egentligen folk som ännu är kvar i Syrien, om sin situation och uppmärksamheten de får av omvärlden?
Framför allt den andra och tredje frågan har jag både många tankar kring och erfarenheter av, inte minst efter att i somras ha tillbringat sju veckor med den kvarvarande befolkningen i norra Syrien. Den 10 september ombads jag därför medverka i SVT Debatt som Syrienkorrespondent och -fotograf, när dessa punkter diskuterades mellan ett gäng deltagare. Dessutom hade jag ju själv flera gånger sett kriget lille Alans hemstad drabbats av, och bott flera veckor i i Kobane i juli och augusti. Även om jag gärna talat längre, fick jag sagt några viktiga poänger kring svensk medias underbevakning av både det syriska kriget och flyktingkatastrofen – som ju kallats världens största av FN ända sedan 2013 – och att både folk kvar på plats och jag själv sett en situation som är så akut svår, att något nytt måste komma som på allvar triggar igång resten av världens uppmärksamhet och humanitära assistans. Med lite tur gick bilderna av Alan Kurdi in i folks hjärtan för att stanna
Debatten går att se på SVT Play så länge klippet finns kvar online.
SVT: På resa med en rom – till Ungern
I onsdags den 12/11 sändes del tre i dokumentärserien En rom på resa, på SVT. I serien får vi följa fyra människor under varsin resa i livet, som berättar historier om hela vårt samhälle. Claudia Forgacs har sina rötter i Ungern där hennes föräldrar växte upp. Hon är både romsk, judisk och lever dessutom som öppet transsexuell. Hur hade hennes liv sett ut kvar där, idag?
Under ett besök till Ungern i april träffade Claudia bl.a. mig, som tog henne på en tur i Budapest och berättade om landets nationalistisk-konservativa, högerextrema och odemokratiska utveckling. Ämnen jag fördjupat mig mycket i. Vi besökte den nedgångna stadsdelen Józsefváros där en stor del av huvudstadens diskriminerade romer bor, cruisade förbi bysten av den Hitlerallierade riksföreståndaren Miklós Horthy, besökte vad som då ännu bara var en protestplats på Frihetstorget – mindre än en vecka senare togs det första spadtaget till dagens starkt kritiserade ”nazistmonument”.
Vi avslutade rundturen vid Frihetsmonumentet uppe på Gellertkullen, där Claudia ansåg att det inte verkar finnas så mycket frihet i dagens Ungern. Åtminstone har situationen sett starkt trängd ut både för romer, judar och de som inte anses heteronormativa, under de senaste åren.
Dokumentäravsnittet ger en bakgrund till en oroväckande politisk utveckling, som fått mycket starkt internationell och inhemsk kritik. Kudos till Ellinor och Niklas och Agnes Film som står bakom produktionen, och till SVT som vågade sända – trots den ungerska regeringens attacker mot Kobra-redaktionen efter fjolårets dokumentär om Ungern.
Se avsnitt tre i En rom på resa här på SVT Play.
