Sveriges nya dagstidning ett år
För några dagar sedan firade Dagens ETC ett år som ny dagstidning. Det innebär en seger för alla de som velat se en tidning med möjlighet att lyfta nya/fler perspektiv etableras i Sverige, och en seger över den pessimism som sagt att sådana projekt är omöjliga i dagens samhälle, med dess ökända tidningsdöd.
Vårvintern 2013 arbetade jag som praktikant på ETC-redaktionen i Stockholm, när man ännu gav ut veckotidningar men just lanserade dagstidningsprojektet med en stor fest i Stockholm. Tiden där var lärorik med spännande artikelprojekt. Om Sveriges ökade inkomstklyftor och hur ett av Sveriges elitföretag försvarade detta med ”Zlataneffekten”. Jag fick skriva min första kulturartikel på den internationella kvinnodagen. Och jag fick även möjlighet att sitta med helt egna projekt, som en granskning av den okontrollerade svarthandeln med läkemedel efter att Alliansen avreglerat apoteksmonopolet.
Nu i januari hämtade jag upp en bok på redaktionen som ETC Förlag gett ut, som samlat några av de bästa texterna från året i pocketformat. Där finns mitt reportage ”Vi står inför ett folkmord” med, som jag skrev inifrån Kobane i början av oktober, när jag som Dagens ETC:s utsände blivit den sista utländska reportern på plats i staden.
Under 2014 har jag i samma tidning skrivit reportage och artiklar om bland annat flyktingströmmar, kampen för demokrati, om statligt förtryck, proggrörelsen, och framför allt om kurder och kampen mot Daesh/ISIS. Från Libanon, Ungern, Sverige, Honduras, Kurdistan – Irak, Syrien och Turkiet.
Jag är övertygad om att vissa av dessa texter inte hade kunnat bli publicerade på några andra håll i landet – åtminstone inte i en dagstidning. Precis som Johan Ehrenberg själv sagt, finns det verkligen inte några objektiva nyheter eller nyhetsval i svensk dagspress. I slutändan är det alltid någon som säger ja eller nej till ett artikelförslag, en viss vinkel, perspektiv eller ens formulering – utifrån politiska kriterier eller ”klick-faktor”. Eller så upplevs kanske ett litet frilansarvode helt enkelt kosta mer än bevakningen av en svart fläck eller bortglömd plats är värd. Vi är nog många som kan vittna om sådana exempel. I en sådan situation är det en vinst både för oss som arbetar, för omvärldsförståelsen och för demokratin, med en ny rödgrön morgontidning i hyllan jämte de dominerande blå.
Söderhamn och jakten på Serhildan, YPJ-soldaten
I onsdags åkte jag till Söderhamn för att föreläsa om kurderna och kampen mot ISIS, vid ett arrangemang på stadsbiblioteket. Det var årets första föreläsning och den första gången jag talade om det nya besöket till Kobane. 80-90 personer satt i publiken och två äldre damer ska ha ha fått sådana känslor att de efteråt genast ville bli stödaktivister.
Söderhamn blev också första gången jag kunde uppdatera åhörarna om Serhildan, ett återkommande personexempel jag lyft i höstens föreläsningar. Jag träffade denna 19-åring från Kobane, som gått med i Kvinnornas försvarsenheter (YPJ) för ett år sedan, vid den östra fronten strax utanför staden i slutet av september 2014. Hon tog skydd bakom en husknut tillsammans med två kvinnliga och lika unga stridskamrater, och pekade på en by som hette Ali Shar två kilometer bort. Just där hade ISIS ställt upp sitt artilleri och försöka pricka Kobanes centrala radiomast – men de siktade uselt och träffade istället civila bostadsområden runt omkring. Serhildan höll på att spänna fast en ny rem vid sin Kalashnikov. Det var det enda vapen hon och de andra skulle använda senare på natten när de skulle försöka ta tillbaka Ali Shar – där ISIS dock hade egna pansarvagnar.
Bilder av henne, den långa till höger, har jag fått publicerad i ett flertal tidningar i Sverige och Europa. De har även visats under många föredrag jag hållit, och flera gånger har åhörare undrat vad som blev av henne. Jag har inte kunnat svara, men det såg mörkt ut i och med att Kobanes östra front var den första att tryckas tillbaka ända till staden och övergå till gatustrider, i början av oktober.
När jag återvände till Kobane i december hade jag med mig exemplar av en tidning där jag publicerat ett reportage från staden, för att visa de kvarvarande kurderna och mina vänner. Samtidigt inledde jag genast en jakt för att försöka hitta Serhildan igen, eller åtminstnoe få veta vad som hänt med henne. Hon fanns med på bild i samma tidning, som jag visade upp särskilt för alla kvinnor i YPJ jag stötte på.
Kurdiska medieaktivister engagerade snart även försvarsstyrkornas ledning i sökandet, som efter en halv vecka hörde av sig: ta dig till den södra fronten (nu mitt i stan), och den främsta stridslinjen mot ISIS. Väl där fanns det ett granatskadat hus med stora hål i väggarna, där ett skyttevärn byggts på taket av grusfyllda säckar. Där fanns Serhildan. Efter en stund av översvallande känslor fick jag göra en ny intervju med henne, om hennes tankar och motivation, och om vad som hänt sedan sist.
För några dagar sedan publicerade den amerikanske journalisten Danny Gold ett reportage hos VICE, från Kobane. Han var i staden under 48 timmar och beskriver mitt sökande efter Serhildan. Men också reaktionerna från de jag frågade: ha inte för stora förväntningar, tyvärr har vi har alla förlorat många kamrater.
Själv blev Serhildan mycket nedstämd när jag frågade om de andra unga kvinnorna, som fanns med både på bild med henne eller på egna bilder, i min mobiltelefon. Hon pekade ut person efter person som shahid, martyr. Nästan inga andra från vårt förra möte levde längre, och själv hade Serhildan undkommit ISIS med två kulor i kroppen. Nu ville hon hämnas sina vänner.
Att jag dock lyckades hitta henne ännu vid liv har kommit att exemplifiera Kobanes hela motstånd. Efter fyra månader av belägring och krig, och över 40 dagar utan någon assistans från omvärlden annat än i form av flygbomber, stod en 19-årig tjej från stan som skottskadats och mist många vänner ännu på vakt i sin hemstads ruiner, och vägrade ge efter för trycket från fundamentalisterna. Hon blir därför en av de starkaste människor jag mött.
Vårt möte slutade i både glädje och ett sorgligt konstaterande. Samma dagar rapporterades det att Tjeckien levererat 5000 antitankmissiler till peshmergastyrkorna i irakiska Kurdistan. De har även tagit emot vapen från USA, Tyskland osv, att använda mot ISIS. Men Serhildan, som låg vid den främsta stridslinjen mot samma fiende, hade precis samma Kalashnikov som hon hade spänt fast en ny rem på vid vårt möte i september. Hon och de andra i Kobane har inte fått samma vapenleveranser från omvärlden.
Kommer hon ännu att leva vid mitt nästa besök till Kobane?
Analysis on Ronahi TV
I’m appearing in a video that has been circulating on the web the last days. In it I’m being interviewed by Ronahi TV, in the ruins of central Kobane, reasoning a bit about how the Kurds are involved in a fight against Daesh/IS over several things at once.
Turkisk tortyr och en juldag i fängelse
När jag lämnade Kobane på juldagen skedde det nattetid, precis som när jag först tagit mig in i staden. På natten är det mörkt, och då är det i teorin lättare att smita över gränsen obemärkt. För det är fortfarande det enda sättet för journalister att komma in i Kobane och dokumentera situationen, behoven och kampen där. Turkiet och dess gränsvakt släpper fortfarande inte in någon, precis som de satt upp sådana svårigheter de senaste 3,5 åren.
Precis som Turkiet satt upp mörkerkameror längs med gränsen till Kobane, har även dess patrullerande pansarbilar dessa kameror. Det blev jag, en japansk journalist och en holländsk-kurdisk journalist varse när vi varsamt och ljudlöst klättrade över taggtrådsstängslet, och började traska över ett fält i sotsvart mörker.
Bilarna körde efter oss från långt avstånd, och vi sprang. Jag kastade mig ner och låg blickstilla i en iskall pöl gyttjigt vatten, till ingen nytta. Turkiska soldater tvingade sedan ner oss alla tre på knä på en asfalterad väg, under skrik och höjda pistoler. Vi måste ta av oss kläderna, och få våra telefoner konfiskerade. Jag och den japanska journalisten Eiko Tamago behandlades bättre (saliv i ansiktet och knuffar). Den holländsk-kurdiske journalisten Reber Dosky uppgav sitt medborgarskap, men anklagades för att vara just kurd. Han sparkades och stampades i sitt ansikte med kängor, fick sina glasögon förstörda, och sparkades sedan i sin rygg, av en aggressiv turkisk soldat.
Vi kördes till en militärpostering där vi fick plastband hårt spända runt våra handleder, som skar in i skinnet. Under runt 30-45 minuter förhördes vi sedan av turkiska soldater, som lyste mig men framför allt Reber Dosky rakt i ögonen med en ficklampa.
– Kurd! Kurd! Du är kurd!
De krävde att få pinkoden till Reber Doskys mobiltelefon. Han sa nej, och förklarade att den var privat. Två av soldaterna började då tortera honom genom att borra in sina fingernaglar i hans handflator och mellan fingerbenen på hans händer, tills han stönade av smärta. Sedan höjde en av dem en knuten näve, och hotade att slå.
Senare samma natt kördes vi till ett sjukhus i gränsstaden Pîrsûs/Suruç, en mil norr om Kobane. Både jag och Reber själv pekade på hans panna där en blodig bula dykt upp, och på hans trasiga glasögon, och visade med en simulerad spark vad som hänt. Den kurdiska sjukhuspersonalen tittade medlidsamt på oss, men ingen undersökning eller dokumentation gjordes. De turkiska soldaterna, som stod i en halvcirkel runt oss, förklarade Rebers skador med att han hade snubblat (av sig själv) och slagit sig. Samma förklaring presenterades sedan i en kort redogörelse av den turkiska Jandarmapolisen, dit vi sedan kördes. Våra berättelser om tortyr och framför allt sparkar mot Rebers huvud, möttes där av höjda men föga intresserade ögonbryn.
– Walla? En soldat gjorde det?
Vi tillbringade resten av natten och sedan juldagen i turkiskt fängelse, i en väntecell där det bara fanns en brits trots att vi var tre. Jag fick ligga rakt på golvet. Då och då kallades vi ut, för att bli förhörda, skriva under papper på att vi förstår att vi nu finns med i kriminalregistret, lämna fingeravtryck, och få nästan 1000 dollar i böter var.
Turkiet har blivit ökänt för en allt sämre pressfrihet, där en mängd journalister utsatts för övergrepp de senaste åren. Committee to Protect Journalists (CPJ) har både 2012 och 2013 rankat Turkiet som det land som haft flest journalister i fängelse, i hela världen. Behandlingen drabbar inte heller bara de inhemska. Det är bara några dagar sedan som en annan holländsk journalist, Frederike Geerdink som är baserad i Amed/Diyarbakir, bloggade om hur hon fick hembesök av antiterrorstyrkan TEM som genomsökte hennes bostad och hade henne i förvar under flera timmar. Med sig hade de meningslösa ”bevis” i form av några textstycken från en kolumn, och foton från Twitter och Facebook, som tydligen gjorde henne misstänkt för något.
Historien har fått mycket uppmärksamhet i Nederländerna sedan Reber kom tillbaka hem dit. Han har talat om behandlingen av honom, om hur soldaterna verkade struntade i att de begick allt framför ögonen på två andra journalister. Det verkar ändå inte få några konsekvenser. Det nederländska journalistförbundet har kraftigt protesterat och kontaktat landets utrikesministerium, som bett Turkiet om en förklaring.
Ifall gränsen in till både arabiskbefolkade och ISIS-kontrollerade områden i Syrien ännu är relativt lätta att passera från Turkiet, har gränsen till de kurdiska områdena varit just såhär svåra att korsa sedan Turkiet stängde ner och militariserade den för snart 3,5 år sedan. Både för journalister som vill bevaka områdena, och för den lokalbefolkning som av tusen olika anledningar måste ta sig mellan dem och Turkiet. Alla är vi beroende av smugglare.
Vi utländska journalister blir arresterade, knuffade, misshandlade, torterade och bötfällda ifall vi infångas. Den kurdiska lokalbefolkningen riskerar istället att bli skjuten till döds.
Scoop 3: A cocaine trace leading to the ”Islamic State”
The discovery was unique, yet I only understood just how important it really was a few hours later, when we got back to the safe house in Kobane’s western parts. We had found a huge bag of crystal white powder – yes, cocaine – among the possessions of a recently killed leader of Daesh/IS.
The gang of fundamentalist fighters, who claim to be the best of religious people and the defenders of the new and ambitious ”Caliphate”. Who claim to be the Avantgarde of the new ”Islamic State”, of it’s correct way of living, and have been wanting to demonstrate their purity and abstention from all hellish drugs by burning both alleged cannabis, pharmaceutical pills and even ordinary tobacco in propaganda videos.
It is all just a big lie. And I documented the big bag of cocaine to prove it.
All of this has become widespread international news. One American, far-right online magazine did some own research and estimate the content to be worth 500 000 dollars on the streets. Another writer described my reporting as with ”candor you’re unlikely to find from a traditional news outlet”. What can I say, extreme places can call for extreme measures.
A few days ago some alleged militant sympathizers of Daesh/IS killed 17 innocent people in Paris during the course of three days. Among them several fellow Journalists. A picture from a video recorded by one of the militants has been circulating, showing him in front of the notorious black flag of the ”Caliphate”.
Personally I have been feeling how all of this is both for real, but still not. Daesh/IS are attacking, enslaving and killing all people of colour and faith they imagine as enemies – true. But they also try to present themselves as something new, as something very different, much superior, purer, and far more moral than the rest of the decadent world. This is completely false, and the hypocracy is once again proven by the bag of cocaine. That not even Kobane’s Kurds – hated by Daesh for being seen as too modern, secular, and West-aligned – knew what it was.
This has also proven to be my third big scoop from Syria in 2014. The first two occured when I was both present at the Syrian-Iraqi border in Rojava and could document when the Yezidi Kurds arrived directly from Mount Sengal after being rescued by YPG/YPJ/PKK forces in early August, and when I ended up being the last Western Journalist still in Kobane before the arrival of Daesh/IS in early October, and could document the atmosphere. The first two gave me no pleasure, as I among much bravery also had to witness a lot of fear, trauma, tears and death.
This third one I fully enjoy.
Read the whole story thas was published by VICE some days ago, where there are also a few still shots, and the video below of the finding. Spread the word.
Photo and video: Joakim Medin
Kobane – en ny vecka av krig och motstånd
Den tredje veckan i december reste jag in för ett nytt besök i Kobane, som varade i en vecka. Vid mitt förra, veckolånga besök i september/oktober var krigarna i Daesh/ISIS bara kilometer bort, och jag skrev en rad reportage om stämningarna på marken och stormaktspolitiken i luften ovanför. Fundamentalisterna slog sig in i de södra och östra stadsdelarna dagarna efter att jag evakuerats, och allt sedan dess har Kobane upplevt hårda gatustrider. Nu kunde jag knappt längre känna igen platsen till det yttre.
Jag skulle kunna skriva långt och länge om den fruktansvärda förstörelsen, om sammanstörtade byggnader, brända och pepprade bilvrak och mycket annat, som en konsekvens av kriget. Flera gånger undrade jag hur sådana omfattande skador ens blivit möjliga. Hur många granater har egentligen behövts skjutas, för att det ska bli så många hål i husväggar, för att så många fasader ska rasa ner?
Huset som jag bodde i sist och som då tjänade som mediacenter låg nu i ruiner. Varför får bli en senare historia. Gatuköket där jag åt goda luncher var förstört, likaså huset mitt emot där är en blind gammal armenisk man bjöd mig på te i hans hem. Synerna var nog för att göra mig väldigt nedstämd.
Men mitt i dessa ruiner hittade jag också något jag kände väl igen från det förra besöket. Ett exempellöst starkt motstånd hos lokalbefolkningen, hos kvinnor och män, unga som gamla, som ännu var fullt levande. Den gamle mannen som bodde granne till det nya huset jag sov i, som gav politiska motiv istället för ålder som orsak för att stanna hemma. Han gav mig godis som ett litet barn när vi sågs. En fembarnsmor och tusen andra civila som är kvar i stan, som varken accepterade att bli etniskt rensade av ISIS och vägrade fly till Turkiet, där de sa sig (och den problematiken känner vi ju till) ha sämre kulturella rättigheter som kurder.
Jag intervjuade premiärministern och försvarsministern, som tillsammans med nio andra ministrar från kantonens civila administrationen ännu är kvar i staden. Ingenting är över, och ingen överväger att ge sig av förrän de allra sista fickorna av staden är besegrade.
Och så har det inte ens blivit, till många i omvärldens stora förvåning. Kobanes invånare och frivilliga som tagit sig in har lyckats hålla stånd mot en belägrande armé, som tog tvåmiljonersstaden Mosul på bara ett dygn. I nu snart fyra månader. Under min vecka i staden avancerade försvarsstyrkorna YPG och YPJ ytterligare framåt, gata för gata eller ibland hus för hus. Flera dagar gjordes mycket intressanta fynd, när ISIS-nästen erövrades eller deras lämningar påträffades. Graffiti, en tunnel, och betydligt allvarligare illegala saker. På den hundrade dagen av motstånd stod vi bara 50 meter från fundamentalisterna, vi på en sprängd gata och de på nästa. Där fann jag ett par motorcykelhandskar som IS missat kvar i sin reträtt.
Bortsett från kriget kom mycket av vad jag talade med folk om att handla om hur de porträtterats av den internationella mediekåren. Hur det var utmärkt att staden nu blivit så omskriven (det var den knappt innan ISIS dök upp) och att dess kvinnor i försvaret fått sådan uppmärksamhet. Men också att det var ett problem hur det ofta bara var dessa två ämnen – ISIS och kvinnor med gevär – som berördes, och dessutom ganska ytligt. En ordentlig bakgrund saknades ofta till varför kvinnorna nu står jämlika med männen både i skyttegravar och i politiken, eller till varför Kobanes invånare valt att hellre se sin stad förstöras i ett utdraget krig, istället för att bara smita över till Turkiet och rädda sina liv?
Svaret ligger i de omfattande sociala och kulturbefriande förändringar som ägt rum i Kobane och de två andra kantonerna i Rojava. Utvecklingen har vänt upp och ner på många av regionens tidigare maktstrukturer, så till den grad att det lätt kan kallas en revolution. För att försvara denna revolution och särskilt den etnisk-kulturella expansionen, har folk varit beredda att offra mycket – särskilt när de haft en sådan total motsats som ISIS till fiende.
Som sist har detta nya besök lämnat mig full av intryck, och material för djupare förståelse av vad som egentligen händer. Jag har skrivit reportage i bland annat Dagens ETC, i danska Information, i finlandssvenska Hufvudstadsbladet, och foton har matats ut till flera tidningar runt om i Europa. Igår kväll medverkade jag på BBC World News om de ytterligare kurdiska avancemangen mot ISIS. Syrian Observatory for Human Rights uppger nu också att 80 % av staden ligger i invånarnas händer. Inkräktarna förlorar, och backar, för ett envetet motstånd som representerats av många och inspirerande ansikten. Som en femårig flicka, sittande ensam utanför ett främmande hus i västra Kobane där den civila administrationen placerat hennes hemlösa familj. Hon gör genast segertecken när jag plockar upp kameran.
Foton: Joakim Medin
Rojavas amazoner och en misslyckad journalistik
Jag var inbjuden att tala på Handens bibliotek i Haninge i torsdags kväll. Temat var Kobane, situationen i staden, och svårigheter men också styrka hos dess flyktingar – min femtonde föreläsning om dessa och närliggande frågor sedan i mitten av oktober.
Men jag skulle också tala om olika fenomen i mediebevakningen av denna stad, de tre senaste månaderna. Även publiken konstaterade att Kobane glädjande nog fått mycket uppmärksamhet i jämförelse med många andra konflikter och humanitära kriser i världen. Anledningarna är flera: oron över Daesh/ISIS, att hjälteberättelser alltid funkar bra i pressen, osv. Samma sistnämnda anledning har fäst otroligt mycket uppmärksamhet på de kvinnor i YPJ som också krigar mot fundamentalisterna, i Kobane och andra delar av Rojava. Bra så.
Tillsammans med mig i en panel satt tre kvinnor, varav en var f.d. gerillasoldat hos PKK. Hon tog upp det som många andra också kommit att problematisera: att det (oftast) stanna vid bara en mycket enkel bild, utan någon bredare kontext. En mängd rapporteringar har i princip bara handlat om det enkla faktum att där finns kvinnor med vapen. Det har varit själva nyheten. Sådana inslag följer i sensationsjournalistikens spår, och en duktig skribent har jämfört porträtteringarna av YPJ-kvinnorna som vore de exotiska amazoner. Bara vid enstaka tillfällen har en politisk bakgrund, en koppling till hela Rojavas transformation eller till de progressiva kurderna gjorts, som skulle kunna förklara fenomenet. Att det länge funnits kurdiska gerillakvinnor i trakten, låt vara att det kräver lite research, kan vara komplicerat för tittare/läsare, och dessutom anses kontroversiellt. Men är det rättvist med en rapportering som förenklar och inte ger hela bilden?
Det är ett misslyckade att åtskilliga medier knappt lyckades fästa någon uppmärksamhet alls vid Daesh/ISIS förrän gruppen själv ville det, i och med deras framgångsrika krigståg i juni. Men det är ett ännu större misslyckade av samma medier och av demokratiska samhällen, att ha misslyckats med att uppmärksamma de godare krafterna som gör motstånd.
Tältstäder och arresterade flyktingar
Mitt senaste reportage i Feministiskt Perspektiv är nu upplåst och möjligt att läsa här.
Det ger en bild från de flyktingläger – eller tältstäder som kurderna själva kallar dem – som byggt upp rakt på andra sidan gränsen från det krigsdrabbade Kobane. Längre bort än så har de inte velat röra sig från sina hem.
Samtidigt är det tydligt att de inte är helt välkomna på denna nya plats. Flyktingstödssamordnare, frivilligläkare och andra talade om ett medvetet otillräcklig insats från det turkiska flyktingorganet AFAD, och om flyktingar som arresteras för misstanke om att vara enrollerade i försvarsstyrkorna YPG och YPJ. Att kriga mot Daesh/ISIS har blivit en hotbild mot Turkiet?
Afton på Globalen, Malmö museer
Igår kväll en mycket bra föreläsning i Gävle, dit det kom mycket folk och den kurdiska musikgruppen NurDil spelade och sjöng om Kobane och Sengal. Sedan fler frågor än det fanns tid att besvara, när jag berättade om samma städer och strider mellan det kurdiska folket och DAESH/ISIS.
Jag har kommit fram till Malmö, där jag ikväll föreläser igen om de tre dominerande flyktingströmmar – av kristna assyrier från norra Irak, yezidier från Sengal och kurder från Kobanekantonen – som fundamentalisternas krig gett upphov till sedan i somras. Föreläsningen arrangeras på Globalen, Kommendanthuset, Malmö museer, i samband med en utställning om flykt som varit på plats nu under hösten. Men förutom ett så tragiskt ämne ska kvällen också ägnas åt samma människors motstånd mot den etniska rensningen.
Tidningen City har intervjuat mig inför föreläsningen, och ställde de där frågorna som det alltid är lika svårt att svara på.
Fångar i Islamiska staten
I ett flyktingläger, samt i ett vanligt bostadshus som lånats ut av vänliga kurdiska själar, stötte jag på Muhammeds, Mustafas och Xemgîns berättelser nere i Suruç. Det hade gått 45 respektive 10 dagar sedan de blivit frisläppta från Daesh/ISIS, efter att ha tillbringat nära fem respektive nio månader i fångenskap. De är bara tre av många som kidnappats och infångats av fundamentalisterna under deras krigståg i det som många ännu kallar Irak och Syrien. Många har aldrig synts till igen, men de här lyckades återvända till sina familjer.
De båda 15-åringarna Muhammed och Mustafa hörde till de världsomskrivna kurdiska skolbarn som togs på väg hem från att ha skrivit prov i Aleppo, i maj. 19-årige Xemgîn hade istället hoppat av plugget och var på väg för att jobba i irakiska Kurdistan, när han försvann. Alla tre var fortfarande i ett märkbart traumatiserat skick, och dessa är bland de svåraste intervjuer jag någonsin gjort. Hur frågar man om alla vidrigheter de fått se och själva uppleva, utan att riva upp för många känslor?
Inte desto mindre har berättelserna från dessa tre, och deras frisläppta kamrater som i sin tur intervjuats av Human Rights Watch, gett oss en värdefull inblick i den ”Islamiska staten”, hur de behandlar alla de fångar de betraktar som otrogna, och hur skenheliga dess krigare själva kan vara när det kommer till så kallade religiösa lagar.
Läs reportaget här, i Dagens ETC.
