Posts By joakimmedin
Kriminaliseringen av hemlöshet
Under maj månad har ett temanummer om det fattiga Europa sålts på Danmarks gator och torg, inför EU-parlamentsvalet. Tidningen Hus Forbi, som säljs av Danmarks hemlösa, har bl.a. fokuserat på EU:s åtgärder för social inkludering och mot fattigdom och hemlöshet. Här skrev jag och min kollega Thorkil Rothe (inte bara jag, som artikeln visar) tillsammans ett reportage om Ungerns unika kriminalisering av hemlöshet i landets konstitution. Där möter vi båda sidorna: Jutka som varit hemlös och arbetslös sedan sovjetkommunismens kollaps, och statssekreteraren som tycker lagändringen ger socialt utsatta en ny chans.
Reportaget går att läsa här.
Jutka. Foto: Thorkil Rothe
Ett gäckande monument
På plats i Ungern. Men helgen kom och passerade utan att det mycket kontroversiella nya monumentet på Frihetstorget i Budapest lyckades bli rest. Deadline sedan det först utsatta datumet i mars förlängts var den 31 maj, men ännu står alltså ingen ärkeängel Gabriel och en attackerade tysk örn på Szabadság tér. Men kritiken – som jag skrivit om tidigare – är lika stark, och idag fortsatte de dagliga protesterna vid byggplatsen. Liksom den tunga polisnärvaron ännu fanns på plats.
Ackiskrisen och kvinnorna
En kris som blir allt värre kännetecknar Akademiska sjukhuset i Uppsala, staden där jag bor, sedan ett par år tillbaka. Som en del av en större granskning inför valet i höst har jag och frilansjournalisten Lucas De Vivo uppmärksammat hur detta särskilt drabbar kvinnor – både patienter och underbetalda barnmorskor.
Kan läsas här på webbtidningen Feministiskt Perspektiv, eller se ”Publicerat”.
Säkerhetsutbildning i Ådalen
En intensiv vecka har passerat uppe i Ångermanland. På Sandö, precis bredvid platsen för skotten i Ådalen 1931, bodde jag söndag-fredag på Folke Bernadotteakademin för att delta i deras säkerhetsutbildning HEAT (Hostile Environmental Awareness Training – Skydd mot risker i konfliktområden). Det är en kurs som ges till personer som ska arbeta internationellt i riskområden och kan tjäna på att få träning inför detta.
Momenten var både många och breda, med allt från sjukvård till Internetsäkerhet, sprängmedelskunskap och övningar i att hotas av vapen. Alla övriga deltagare var biståndsarbetare och UD-personal, jag ensam journalist, och jag är den första som Journalistförbundet gett stipendium för att delta i kursen. När den nu är över är jag ännu mer tacksam över denna chans. I skuggan av hur säkerhetsläget och hotbilden mot journalister förvärrats internationellt den senaste tiden finns det ett skriande behov av bättre skydd och förberedelser. Som frilans händer det dessutom lätt att man måste tumma på vissa gränser och utmaningar för att få jobbet gjort, och det innebär naturligtvis större fara. Däri låg det paradoxala under kursen på Sandö, eftersom alla andra deltagare i sina yrken uppmanades retirera och hitta utvägar så fort protester eller oroligheter uppstår, och att undvika många osäkra platser. Men jag och journalister å andra sidan, måste tvärtom ibland stanna kvar eller aktivt söka upp dessa platser för att få pratminus och bilder.
Samma personal som var med och utbildade på Sandö har också tränat Magnus Falkehed och Niclas Hammarström innan de kidnappades i Syrien. Och för inte så länge sedan även Johan Persson. Under vissa moment kom det tillbaka mycket obehagliga minnesbilder från när jag själv kidnappades i Nicaragua 2009, eller från andra utsatta situationer. Det är saker jag ofta viftat undan eller inte tänkt så mycket på tidigare, förrän nu när jag lärt mig mer om hur de faktiska kan undvikas eller hanteras. Viktiga kunskaper inför en intensiv kommande sommar, och jag måste uppmana alla kollegor att försöka gå en liknande utbildning.
Proggafton för förändring
Torsdagen den 1 maj intog superkonserten Progglådan Live den svenska huvudstaden och Cirkus. Vad som började som en gigantisk CD-box i fjol har nu blivit ett kanske återkommande livearrangemang, med musikerna bakom låtarna. Men också med nyare musiker, som delar proggrörelsens visioner om modiga kulturyttringar – gärna för progressiv samhällsförändring och solidaritet. Det var ingen slump att superkonserten förlades till just arbetarrörelsens internationella dag, under Sveriges supervalår, och under de fyra timmarna på Cirkus dedikerade flera av musikerna sina nummer till kampen mot utförsäkringar, mot vinster i välfärden, mot förvärrade sociala orättvisor. Som avslutning framförde alla 25 eller så artister ”Staten och kapitalet” tillsammans med kvarvarande medlemmar i Blå Tåget, som skrev låten. Publiken stod upp i sina stolar för att sjunga med.
Inför konserten intervjuade jag Blå Tåget, Nike Markelius och initiativtagaren Coste Apetrea för att veta mer om bakgrunden, proggrörelsens värderingar, och hur vi ska betrakta dagens samhälle. Det reportaget kan man läsa i Dagens ETC.
Foto: Joakim Medin
Fenomen i det nya Europa
Imorgon kl 18 håller jag en öppen föreläsning på Ungdomens hus i Uppsala. Kanske kommer flödet av just ungdomar att dämpas lite av det faktum att det är dagen innan Valborgsmässoafton, vilket i Uppsala stad ofta innebär massiv fest i flera dagar.
Oavsett så blir det mitt första riktiga tillfälle efter det ungerska valet, att föreläsa om vad det var som hände inför och under valdagen den 6 april. Jag tog upp det även under en föreläsning jag höll på CEMUS, Uppsala universitet tidigare i månaden, men bara hastigt. Från många håll har det kommit oroliga åsikter kring orättvisa inslag och det faktum att mycket lite ändrades av valet. Från vissa andra stora tummar upp, även efter att den kritiserade ”naziststatyn” börjat byggas i Budapest.
En av de vanligaste frågorna brukar vara ”Varför?”, och därför passar det ovanligt bra att lyfta förtroendet för politiken, framtidstron, missnöjet, självbilden, ja kanske även den ungerska demokratin, när Ekis Ekman också ska prata kris.
En vitmålning av fascism och Förintelsen?
Från Budapest kommer rapporter om att regeringen bara två dagar efter sin valseger påbörjat bygget av det mycket kritiserade 7 meter höga monument, som ska uppmärksamma den nazityska inmarschen för 70 år sedan. Och hur detta var början på tråkigheterna för landets alla offer under kriget – inklusive judarna.
Åtminstone är det så historiker, oppositionen (utom Jobbik) och Ungerns kvarvarande judar och Förintelseöverlevare ser på signalerna som monumentet sänder ut. De mycket högljudda protesterna mot detta och fler tveksamma projekt regeringen initierat med anledning av den ungerska Förintelsen 70 år, fick premiärminister Orbán att bromsa projektet tidigare i år. Nya ”dialoger” skulle föras efter påsk. Nu verkar sådana helt enkelt inte bli av, och monumentet har börjat byggas. Oppositionen och demonstranter har under veckan flera gånger saboterat byggplatsen och rivit ner stängsel.
Det här är en utveckling jag följt noga i flera månader. Hur detta också anses hänga ihop med en större och mycket medveten vitmålning och normalisering av Horthydiktaturen (1920-1944) kan man läsa i mitt reportage i Arbetaren från månadens början.
Status quo efter ett omtvistat val
Szia Magyarország. Intensiva dagar har passerat nere i Ungern, och nu sitter jag redan i luften på planet hem. Här mötte jag förresten Jenny Wrangborg, poeten och kallskänkan, som också varit nere i Budapest.
I söndags ägde Ungerns parlamentsval rum och resultatet förvånade väl få som följt opinionssiffror, politiska regleringar och den allmänna stämningen. Fidesz-KDNP fick överlägset mest röster, i ett klimat där den politiska apatin växer och färre medborgare än sist röstade. Fascistiska Jobbik fick över 20 procent av rösterna, och är därmed Europas nu starkaste högerextrema parti. Den breda center-vänsterkoalitionen lyckades bara skrapa ihop dryga fem procent mer än Jobbik.
Dagarna inför valet blev möten med politiska giganter. Jag såg premiärminister Orbán kampanjtala på Széchenyitorget i Győr, inför ett hav av rörda sympatisörer som skanderade hans förnamn. Kravlade under talarstolen när Jobbiks partiordförande Gábor Vona sporrade sina sympatisörer i södra Budapest, och intervjuade center-vänsterkoalitionens premiärministerkandidat Attila Mesterházy under hans sista kampanjdag. Ändå är jag rätt säker på att många ungrare upplevde ett betydligt mer lugn än jag gjorde. Visst fanns det partimaterial på många ställen (oftast med Orbáns ansikte på, kändes det som) men flera andra offentliga fenomen som normalt utmärker val saknades.Vissa kritiker ville till och med kalla det en parodi – en odemokratisk parodi. På söndagskvällen när stora delar av den internationella journalistkåren låg inbäddad hos Fidesz valvaka/fest, träffade jag den opposition som hjälpt till att avslöja ett valfusk inför den 6 april. Det var uppgifter som regeringen dock inte velat utreda.
I anslutning till valet publicerades nio av mina reportage från både denna och förra resan i svensk, dansk, norsk och finsk press. De berättar om en mycket omfattande politisk förändring och utveckling, som uppenbarligen gör omvärlden fortsatt starkt bekymrad. Bortsett från ordföranden för EU-parlamentets konservativa partigrupp, kanske.
Några av reportagen finns här, här, här och här.
Foto: Joakim Medin
På spaning efter Ungerns parlamentsval
Jag är på plats i Ungern inför landets parlamentsval, nu på söndag den 6 april. Har intervjuat oppositionen, har en källa som bekräftar valfusk kring hur ”fejkpartier” deltar i valet, har stått en meter från oppositionens premiärministerkandidat. Och idag ska jag se premiärminister Viktor Orbán tala vid ett valmöte i västra Ungern.
Ändå känns det som att ett parlamentsval knappt kommer äga rum om några dagar. Landets olika partier syns inte så mycket i TV. Premiärminister Orbán som kandiderar till omval har konsekvent vägrat delta i en TV-debatt med oppositionen. Valpropaganda finns det väldigt gott om på stora anslagstavlor, reklampelare och på sidorna av spårvagnar och bussar – men allt som oftast kommer de från bara regeringspartiet. Och ungrare själva säger att den spänning och uppladdning som brukar karaktärisera valen nu är som bortblåst. Alla vet redan resultatet: att Fidesz behåller makten. Och regeringen har själv sett till att ska lagar som garanterar denna status quo, menar många kritiker.
Om detta och den (bokstavligt talat) gigantiska smutskastningskampanjen mot oppositionen skriver jag i ett reportage i Dagens ETC.
Foto: Thorkil Rothe
En liten författardebut: om radio och indiepop
I helgen som passerade inledde Studentradion 98.9 i Uppsala sin jubileumsvecka för att fira 30 år som radiostation. En hel temadag hade arrangerats där Annika Lantz livesände sin Lantzkamp, och det blev även ett hetsigt panelsamtal om radions framtid och digitalisering. Det verkar inte lätt alla gånger. Jubileet uppmärksammas också genom att en ny, fin pocketbok släpptes i lördags. Den går igenom de gångna 30 åren, hur och varför stationen startades, och hur musik- och radioklimatet såg ut både då och har utvecklas efteråt. På temadagens eftermiddag blev det författarsamtal där publiken fick ställa frågor.
Jag är oerhört stolt över att själv få medverka i denna bok, med en intervju av Annika Lantz och ett kapitel om musikens roll och utveckling på stationen genom åren. Hur vissa fantaster verkar ha varit svältfödda på sin musik, därför startade en egen radiosatsning när lagen så tillät, och hur allt så småningom gick från kommersiellt till härligt alternativt. Men också hur de tidiga sändarna hoppades påverka resten av etern när det gällde privat radio. Fördjupat hopp om bättring väcktes efter att regeringen Bildt klubbat igenom radiorevolutionen 1993, som öppnade fältet för privata storsatsningar men också spekulation och profitintressen. Idag fick flera gamla pionjärer på 98.9 halvbittert konstatera att samma likriktning de velat röra sig bort från ännu en gång definierar majoriteten av alla stationer.
Boken kanske därför kan ses som ett lokalt exempel från en radioutveckling i hela landet. Samt ett stycke svensk musikhistoria om indiepopens framväxt och stora betydelse – att det var om just detta jag nu fått debutera som författare känns helrätt.
