Posts Tagged: Politik
Söndagshäng
Personporträtt är en knivig historia, och jag har sällan gett mig in i utmaningen att försöka skriva några egna. Men jag tackade ja när Upsala Nya Tidning hörde av sig för att skriva ett om mig (som Uppsalabo) till söndagens kulturbilaga. Om mina drivkrafter i journalistiken, vad som kan motivera både år av kringflackande i världen, och granskningar av lokala nazister. Och om vad jag sett under sommarens och höstens Syrienresor. En ordentlig bakgrund kom med också – liksom Siouxsie Sioux.
Om Budapests nazistiska örn
När jag kom hem från Syrien och Kurdistan väntade det nya numret av tidskriften Expo i posthögen. I det har jag skrivit ett reportage om den nationalistisk-konservativa ungerska regeringens minnesår för Förintelsen, och om den statliga historieomskrivning beträffande ansvarsutkrävningen som man fått mycket stark kritik för. Av både historiker, ambassader, politisk opposition, demokratiaktivister och inte minst landets judar.
En skön känsla, inte desto mindre. Jag har läst Expo en längre tid och känner en djup respekt för tidskriften. Det känns gott att nu själv ha bidragit till dess gärning och innehåll.
Jag har bloggat tidigare om minnesåret i Ungern. Om det spektakulära monument med en ärkeängel och en nazistisk örn, som samtidigt rests på Frihetstorget mitt i huvudstaden. Dagliga protester pågick framför byggplatsen från i våras fram till att hösten började. Regeringen struntade i detta och installerade monumentet ändå, i smyg mitt i natten. När jag var i Budapest i sensomras träffade jag några judiska, medelålders aktivister i skuggan av örnen, och de berättade hur allt detta ingår i en större och ännu obehagligare utveckling i ett allt mer trängt politiskt klimat. Många känner redan fruktan för en regering som agerar både maktfullkomligt och odemokratiskt, utan att ta hänsyn till grupper och minoriteter som känner sig trampade på av politiken. Även när det har med något så fullständigt allvarligt som Förintelsen att göra.
Det visar att någonting har gått allvarligt snett i Ungern. Fast det visste vi ju redan, särskilt om ni följt mina tidigare reportage och blogginlägg här.
Låter det förvirrande hur allt hänger ihop, eller bara intressant, finns reportaget att läsa här.
Monumentet. Och en protestbild med barn som deporterats av den ungerska staten, framför det. Foto: Joakim Medin
En nazistisk örn slår till nattetid
I skydd av mörkret installerades natten till idag den skandalomsusade, djupt kritiserade statyn över 70-årsminnet av den nazistiska ockupationen på Frihetstorget i Budapest. Så skedde nästan två månader efter utsatt deadline, då jag själv var på plats för att bevaka. Nästan dagliga protester sedan bygget påbörjades i april, chocken planerna orsakat hos landets judiska församlingar, och den ”oro” eller fördömanden som kommit från en rad ambassader och internationella organisationer, har inte stoppat regeringen från att genomföra projektet.
100 poliser ska ha spärrat av Frihetstorget kl 01, och en stor lastbil med släp dök upp med den färdiga statyn (gömd inuti en presenning): en försvarslös ängel (Ungern) som attackeras av en stor örn (Nazityskland). Så gick den tyska inmarschen och ockupationen till, ska vi tydligen i fortsättningen förstå. Någon allians mellan diktatorerna Horthy och Hitler fanns inte. Det änglalika Ungern kunde ingenting göra för att stoppa den tyska övermakten. Och alla (mestadels judiska) offer som sedan uppstod – officiellt är det nu över dessa och inte över nationen som statyn blivit rest – kunde inte ha räddats från örnens klor och koncentrationsläger. Trots att samma ungerska makthavare fick sitta kvar vid makten, när en halv miljon judiska medborgare sattes i tågvagnar.
Aktivister samlades i morse i anslutning till statyn. Vid lunchtid hade en större folksamling bildats, som försökte forcera metallstängslen. Direkt från protesterna skrev aktivistledaren Fruzsina Magyar, 60, till mig att polisen ställt sig ovanpå på hennes arm. Ingenting verkar få stoppa den ungerska regeringens ambitiösa historie(om)skrivning.
Ciudad de Guatemala
I en bil med färska kulhål åkte jag omkring i Guatemalas huvudstad, en dag under veckan som passerat. Föraren Paco Sandovals son hade undkommit med bara mindre skador när 18 skott avlossats mot honom. Själv kollade Paco titt som tätt i sidospeglarna (backspegeln var bortskjuten) efter hotbilder från mystiska motorcyklister, samtidigt som han – advokaten – pratade på om sin klient.
– Mauro Vay är som Guatemalas Mandela! Imorgon bitti ska vi lämna in dokumentation till FN:s kontor här i staden, och sedan ska vi organisera en demonstration med 40 000 människor.
Samma morgon hade flera tusen människor demonstrerat i centrum. Mauro Vay, ledare för bonde- och ursprungsfolksorganisationen CODECA hade bortförts av privata säkerhetsstyrkor några dagar tidigare. Han var spårlöst försvunnen i ungefär 26 timmar innan uppdykandet i en (statlig) poliscell i Huehuetenango. CODECA har blivit en politisk kraft att räkna med – därför måste Mauro bort, skrek Paco. Han var varken förvånad över kopplingen mellan privata och statliga väpnade styrkor, eller bristen på anklagelser mot den fängslade.
I baksätet i Pacos bil satt Estuardo Macz, som skulle följa med till FN. Honom mötte jag redan 2009 när jag intervjuade flera f.d. gerillasoldater och -ledare i vänsterpartiet URNG, som gerillagruppernas paraplyorganisation med samma namn ombildades till vid sent 1990-tal. Det var material som sedan kom till nytta till en kulturantropologisk uppsats om inbördeskriget i Guatemala (1960-1996).
Estuardo har en dramatisk livshistoria. Efter att ha fängslats och torterats av armén flydde han landet 1974. Via sin vän Rodrigo Asturias, ledare över gerillagruppen ORPA och som gick under täcknamnet Gaspar Ilom (en litterär karaktär skapad av hans far Miguel Ángel Asturias, Nobelpristagare i litteratur 1967) kom han till Kuba. Vidare till Angola och gerillarörelsen MPLA, sedan Nicaragua och sandinistgerillans Södra Front. Viktigaste insatsen: att som barberare snygga till rebeller inför undercoveruppdrag. Efter sandinistrevolutionen 1979 återvände han hem och var fram till 1992 ansluten till olika gerillagrupperingar inom URNG.
Dit och till Gaspar Iloms ORPA kom Subcomandante Marcos, mytomspunnen talesperson för Zapatistarmén för Nationell Befrielse i Chiapas, Mexico, vid tidigt 1980-tal för träning i urban gerillakamp, enligt Estuardo. Han ska ha varit en riktigt bra kille.
Det långa kriget i Guatemala avslutades genom en rad avtal om utveckling och reformer mot landets inneboende orättvisor och odemokratiska inslag, som undertecknades av gerillan och regeringen. Estuardo var inblandad i dessa processer. Idag är han kock, men arbetslös – en kommunal anställning för att lära ut matlagning till elever hade hastigt upphört, på grund av politiska anledningar.
Han har därför lagt mycket tid på URNG:s hälsovårdsarbete, för att erbjuda gratis sjukvård till de fattiga. Det var ett projekt jag var på plats för att fota för några år sedan, men som även det hamnat i gungning. En drivande partimedlem och läkare, Ernesto, sköts ner på öppen gata i ett attentat.
Kritiker menar att en auktoritär utveckling och militarisering skett i Guatemala de senaste åren. Påskyndat, säger vissa, av det faktum att presidenten är en f.d. general som anklagats för människorättsbrott under inbördeskriget. Det rättvisa och mer demokratiska samhälle är långt borta, som många hoppades skulle komma efter freden. Och det långa kriget.
Estuardo Macz
Sängkammarintervju med expresidenten
Efter att ha forcerat ett antal vakter och låsta portar fick jag i slutet av juni intervjua Manuel ”Mel” Zelaya, Honduras president 2006-2009, i hans hem. Tre dagar återstod då till femårsdagen av när soldater kom för att gripa honom nattetid, och skickade honom i exil till Costa Rica. Passande nog tog intervjun också vid i sovrummet i hans hem, där kuppen verkställdes.
I närmare en timme pratade Zelaya om växande politiskt förtryck i landet, om behovet av socio-politiska reformer både under sin egen presidenttid och ännu idag. Flera demokratiserande och progressiva lagar under honom har ju rullats tillbaka av kuppregimen och efterföljande regeringar, och landet har knappast upplevt en växande respekt för MR.
Han pratade om El Señor Presidente, den regerande Juan Orlando Hernández från Nationella partiet, och hur denne förvandlat kongressen till ett formellt regeringskontor. Någon demokrati finns inte längre att tala om, menade Zelaya, när soldater går in i samma byggnad för att bortföra dess oppositionella ledamöter. Det var därför sorgligt att se hur USA och EU etablerat helt vanliga relationer till denne president (efter dokumenterat valfusk), och inte heller protesterat tydligare mot vad som händer i landet.
En liten cirkel har slutits, efter fem år. Förra gången jag försökte få en kommentar eller åtminstone glimt av Zelaya väntade jag förgäves vid flygplatsen Toncontín, den 5 juli 2009. Då blockerade kupparmén landningsbanorna och vägrade honom återvända hem.
Delar av intervjun publicerades igår i ett reportage, och kan läsas här.
Fem år efter statskuppen
Så kom då femårsdagen av statskuppen i Honduras. Redan den 26 juni arrangerades ett stort övertagande av en vägkorsning i södra Tegucigalpa. Bilar och bussar, inte sällan tutande i sympati, dirigerades om. Först kom polis, sedan militär, sedan militärpolis till platsen. De senare hade inte några kravallsköldar med sig, bara vapen. Från vägkorsningen gick ett demonstrationståg hela vägen bort till ett stängsel vid landningsbanorna hos flygplatsen Toncontín. Platsen är för många idag känd som Plaza Isis Obed Murillo – just här sköts den 19-årige demonstranten i sitt huvud av soldater, och blev kuppens första dödsoffer den 5 juli 2009. Jag själv var då ett stycke längre upp för vägen, och träffade Al Jazeeras fotograf när han kom tillbaka. Flämtande efter luft på grund av tårgasen, och halvt i chock efter att ha sett rubbet.
Den 28 juni arrangerades en stor protestkonsert i San Pedro Sula, som fyllde hela framsidan av Parque Central. Eller Parque Libertad, som den kallas av somliga. På scenen stod lokala och latinamerikanska band, och där ställde sig även expresident Mel Zelaya med en gitarr och Comandante Che Guevara på sena eftermiddagen. Det hölls tal om ett folk som aldrig kan ge sig, om landets stora orättvisor, och den ohållbara utvecklingen de senaste åren.
Motståndsrörelsen som föddes ur kuppen lever ännu, men ändå krävdes det särskilda minnesdagar som dessa för att kunna se rörelsen i sin helhet. Varken den eller Honduras i övrigt demokratiska och reformsinnade rörelser har blivit tystade av de fem senaste årens förtryck, förklarade många för mig. Istället är det landets övriga extrema problem som gör att sympatisörer kan ha svårt att synas, engagera sig, eller ibland inte ens är i landet: fattigdomen, arbetslösheten, migrationen till USA. Och ibland även hotbilden – kanske speciellt i San Pedro Sula, staden med flest antal mord per capita i hela världen.
Om detta och mer har jag skrivit flera artiklar som publicerats i dagarna, och sitter just nu med ännu en. Till denna ringer en mening fram och tillbaka i mitt huvudet, som expresident Zelaya sa när jag fick intervjua honom: Honduras är en ”failed state”, eftersom en stats första åtagande måste vara att respektera rätten till liv.
Foto: Joakim Medin
I väntan på den tjugoåttonde, i världens mest våldsamma land
Tillbaka i Honduras. Förra gången jag var här var det utegångsförbud från tidig kväll, banker och mataffärer hölls stängda, stora respektive mycket större demonstrationer hölls för eller emot en helt ny president och hans nya regering. Och under min sista natt i landet stod en regeringssoldat på vakt utanför dörren till mitt hotellrum, med en M-16 i händerna.
Precis som mitt första blogginlägg i höstas beskrev var de där händelserna under statskuppen 2009 en viktig vattendelare för mig. Därför är det extra intressant att se hur landet utvecklats de senaste fem åren. Brutaliteten under statskuppen gav en försmak.
Den senaste veckan och lite mer har jag gjort flera intervjuer om brotten mot mänskliga rättigheter, om hotbilder mot oppositionella, om de många morden på MR-aktivister, vänsterorienterade, och inte minst på folk i min egen yrkeskår. Åtminstone 31 mördade journalister, sedan statskuppen 2009. Ett mönster verkar vara att granskningar av alla de extrema problem landet dras med, idag nästan garanterar misshandel, hot eller slutligen din död.
Trista siffror ger idag Honduras andraplatsen bland Latinamerikas fattigaste länder, och förstaplatsen i hela världen som landet med flest antal mord per capita. Bortsett från att man som besökare i vanlig ordning måste vara street smart, vilar det en obehaglig stämning över huvudstaden. Militärer, poliser och militärpoliser patrullerar var för sig gatorna för att upprätthålla allmän ordning. Men de får också vissa regeringsmotståndare att känna sig illa till mods. I centrala Tegucigalpa går en civil skyddskår i blå kläder, underställd det konservativa borgmästarkontoret och polisen, som med käppar i händerna också ska upprätthålla allmän ordning. De saknar polisens befogenheter, men beter sig ändå ibland som de förra.
Motståndare till mycket av detta, och ett stort mål för förtrycket, är gräsrotsorganisationen FNRP och dess lite nyare vänsterparti Libre, som leds av samme expresident Mel Zelaya som sändes i exil. Mycket av min fokus har också legat på att följa upp deras utveckling. Båda organisationerna har sina rötter i de jättelika demonstrationer mot kuppen som jag bevittnade för fem somrar sedan. De kommande dagarna har de flera arrangemang på gång för att minnas startdatumet, och det avbrott det innebar i Centralamerikas nödvändiga demokratiseringsprocess.
Foto: Joakim Medin
Kriminaliseringen av hemlöshet
Under maj månad har ett temanummer om det fattiga Europa sålts på Danmarks gator och torg, inför EU-parlamentsvalet. Tidningen Hus Forbi, som säljs av Danmarks hemlösa, har bl.a. fokuserat på EU:s åtgärder för social inkludering och mot fattigdom och hemlöshet. Här skrev jag och min kollega Thorkil Rothe (inte bara jag, som artikeln visar) tillsammans ett reportage om Ungerns unika kriminalisering av hemlöshet i landets konstitution. Där möter vi båda sidorna: Jutka som varit hemlös och arbetslös sedan sovjetkommunismens kollaps, och statssekreteraren som tycker lagändringen ger socialt utsatta en ny chans.
Reportaget går att läsa här.
Jutka. Foto: Thorkil Rothe
Ackiskrisen och kvinnorna
En kris som blir allt värre kännetecknar Akademiska sjukhuset i Uppsala, staden där jag bor, sedan ett par år tillbaka. Som en del av en större granskning inför valet i höst har jag och frilansjournalisten Lucas De Vivo uppmärksammat hur detta särskilt drabbar kvinnor – både patienter och underbetalda barnmorskor.
Kan läsas här på webbtidningen Feministiskt Perspektiv, eller se ”Publicerat”.
Proggafton för förändring
Torsdagen den 1 maj intog superkonserten Progglådan Live den svenska huvudstaden och Cirkus. Vad som började som en gigantisk CD-box i fjol har nu blivit ett kanske återkommande livearrangemang, med musikerna bakom låtarna. Men också med nyare musiker, som delar proggrörelsens visioner om modiga kulturyttringar – gärna för progressiv samhällsförändring och solidaritet. Det var ingen slump att superkonserten förlades till just arbetarrörelsens internationella dag, under Sveriges supervalår, och under de fyra timmarna på Cirkus dedikerade flera av musikerna sina nummer till kampen mot utförsäkringar, mot vinster i välfärden, mot förvärrade sociala orättvisor. Som avslutning framförde alla 25 eller så artister ”Staten och kapitalet” tillsammans med kvarvarande medlemmar i Blå Tåget, som skrev låten. Publiken stod upp i sina stolar för att sjunga med.
Inför konserten intervjuade jag Blå Tåget, Nike Markelius och initiativtagaren Coste Apetrea för att veta mer om bakgrunden, proggrörelsens värderingar, och hur vi ska betrakta dagens samhälle. Det reportaget kan man läsa i Dagens ETC.
Foto: Joakim Medin