En upplyftande vecka har passerat. Så här dags, för sju dagar sedan, cirkulerade ett nytt reportage i Upsala Nya Tidning som bäst i våra sociala medier. Journalisten Gusten Holm hade skrivit en lång och granskande text, som pekade ut en rad missförhållanden i anslutning till Uppsalapolisens beslut i februari att lägga ner förundersökningen av en grov nazistmisshandel.

Den 10 augusti förra året tog ett femtontal nazister från Svenska motståndsrörelsen över gågatan i Uppsalas centrum, delade ut rasistiska flygblad och anklagelser om landsförräderi till förbipasserade, innan de grovt misshandlade en man som vågade riva sönder deras propaganda. Endast två poliser på plats för att bevaka Sveriges farligaste politiska våldsgrupp var inte nog för att förhindra misshandeln med slag och flaggskaft, eller för att gripa en enda av nazisterna. De kunde i lugn och ro marschera därifrån. I december meddelade Uppsalapolisen att vittnen inte kommit till förhör, och utan sådana och utpekanden kunde förundersökningen inte röra sig framåt. I februari lades allting ner.

Jag själv råkade bli vittne till hela historien, när jag av journalistiskt och antinazistiskt intresse fanns på plats med min kamera när SMR var där. Ett tips från en journalist till en annan, om att polisen helt enkelt talade osanning, satte denna boll i rullning. UNT-reportaget avslöjade hur Uppsalapolisen inte förhört en enda nazist från SMR. De hade inte gjort någon ordentlig analys av filmerna från min vän som också varit där, ljög om att gärningsmän inte hade pekats ut, förnekade en egen polisrapport om att en nazist ska ha fritagits från gripande, och hade inte alls samverkat med Söderortspolisen – trots att samma SMR i december låg bakom attacken i Kärrtorp. Dessutom hade de inte alls försökt kalla in mig eller min vän till förhör.

Redan i måndags, dagen efter repet, meddelade Uppsalapolisen att förundersökningen återupptas. Den här gången av en åklagare, eftersom de själva tydligen inte ”ska ha vänt på alla stenar i det här fallet”. Under veckan har fallet fått stor uppmärksamhet både lokalt, i flera stora dagstidningars ledare, och i den nu pågående debatten om nazistvåldet. Nu fick det verkligen vara nog.

Vi vet fortfarande inte vad som kommer ur detta, men vi kan peka ut flera viktiga fenomen idag. Dels hur viktig – och nödvändig – medier visat sig vara för att driva på en opinion och andra tankar (?) hos vårt rättssystem när det gäller nazistvåldet. Dessutom en häpnadsväckande tajming hos samma rättssystem och svensk polis, att ta dåliga beslut i helt fel tider: en nedlagd förundersökning av SMR:s misshandel i Uppsala samma vecka som Kärrtorpsrättegångarna mot samma organisation påbörjades. Ett skrotat åtal mot en SMR-ledare för grov misshandel av en kommunpolitiker i Ludvika, tre och en halv dag efter de nazistiska mordförsöken i Malmö. När samma SMR-ledare redan befann sig i rätten, för att också ha lett attacken i Kärrtorp.

Signalerna som sänds ut är att polisen och rättssystemet inte ger nazistvåldet den prioritering det förtjänar – oavsett att samma våld legat bakom Sveriges samtliga politiska mord de senaste 30 åren. Här nedan är UNT:s reportage, med ett av de 300 foton jag tog (och sedan gav till Uppsalapolisen). Min upplyftande vecka skulle fortsätta, om en förändrad prioritet kunde komma efter detta.

Imorgon är det söndag, och snart har 17 000 människor anmält att de då ska dyka upp i Kärrtorp för en ny Linje 17-demonstration mot nazism och rasism. Dessutom för att protestera mot förra söndagens våldsamma attack på samma plats, från nazistiska Svenska motståndsrörelsen.

Nazisterna i SMR får flertalet av sina nya medlemmar genom nätet, om man får tro dem själva. Rimligtvis hämtar de också mycket av sin näring från samma nätforum och vinklade sajter där hat, rasism och konspirationer göder även andra delar av den svenska extremhögern. Därför var det väldigt intressant att i början av denna vecka få intervjua Researchgruppen, som nyligen i Expressen kunde avslöja att vissa av landets mest aktiva näthatare också är (eller var) politiker för SD. Så kunde man visa bara efter ett långt och intensivt grävarbete, som få eller inga traditionella medieföretag idag själva skulle gå in i, där det ofta handlade om att följa folk in i deras egna miljöer och tankevärldar.

Det blev ett givande samtal, om det högerextrema näthatet och konsekvenserna utanför nätet, om antirasism, och vilken roll en granskande journalistik kan – eller bör – spela i allt detta.

Allt finns att läsa här.