Tiden har varit knapp de senaste veckorna och jag har inte hunnit uppdatera något i bloggen. Det har blivit en hel del resande mellan flera länder, för att bevaka konflikter och politiska händelser som först kan verka separerade från varandra, men som egentligen hänger samman.

I slutet av september återvände jag till Budapest och Ungern på reportageresa, efter en frånvaro på egentligen flera år. Flera vänner och även läsare uttryckte förvåning över att jag plötsligt fokuserade på Centraleuropa igen, men för mig fanns det en uppenbar koppling. De senaste åren av både IS-attentat och världens största flyktingkris genom tiderna, som jag rapporterat om utanför Europa, har haft sina effekter på politiken tillbaka hemma i Europa. Högerextremism, nationalism, islamofobi och främlingsfientlighet har brett ut sig. Solidaritet med de utsatta, i den mån den funnits även hos regeringar, har även där allt tydligare ersatts av omtanke bara för Europa och av initiativ för att hålla gränserna intakta och stängda.

Ungern, vars politiska utveckling, högerextremism och progressiva gräsrotsmotstånd jag skrev mycket om för några år sedan, är inte alls någon ensam representant för denna utveckling. Däremot har Ungern varit lätt att kasta särskilt mycket anklagelser mot, eftersom utvecklingen i det landet också i flera år kommit med en auktoritär utveckling, av en regering som inte håller inne med hätsk retorik mot alla grupper man betraktar som sina meningsmotståndare. Den 2 oktober organiserade den ungerska regeringen en folkomröstning för att låta det ungerska folket avgöra om man ville acceptera kvotflyktingar via EU i landet. Flyktingarna som kom i stort antal till Europa i fjol (men inte längre nu) har målats ut som ett hot mot Ungerns kultur, religion, värderingar och faktiskt hela framtid. Särskilt de muslimska flyktingarna, eller ”illegala immigranter”, som regeringen konsekvent valt att benämna dem.

Det är helt riktigt att flyktingarna kommer från ett stort antal länder i världen, och inte bara från krigsdrabbade områden. Men som ursprungsland dominerar det sönderslitna Syrien bland flyktingarna. Därför är bevakningen av hur Ungern, som det hittills kanske allvarligaste exemplet i Europa, ställer sig till världens största flyktingkris särskilt viktig. Men – hur mycket handlade samtidigt om flyktingarna, och inte bara premiärminister Viktor Orbáns egna maktambitioner i landet?

Under ett veckolångt besök i Ungern skrev jag ett reportage i Dagens ETC, en artikel för Aftonbladet Kultur, en ny artikel om resultatet i folkomröstningen i Dagens ETC, samt en liten text för Götheborgske Spionen. Lite senare i oktober skrev jag även en krönika, som kommenterade hur folkomröstningen mot flyktingmottagande följde den auktoritära och även tidigare internationellt kritiserade ungerska regeringspolitiken i spåren. Vad betyder det egentligen, att Ungerns största (och regeringskritiska) tidning sedan plötsligt stängdes ner, samtidigt som ett oppositionsparti upplöste sig själv, för att inte längre spela med i vad man säger är ett skendemokratiskt system? Den krönikan finns att läsa här, i ETC Uppsala.