Posts in Category: Mellanöstern
Självstyret – jakten på en positiv historia
Mellanöstern kännetecknas av krig, förtryck, diktatur och etnisk-religiösa konflikter som är omöjliga att överbrygga. Det är en nattsvart och dystopisk plats. Så ser bilden av regionen ofta ut i rapporteringen, och Irak och Syrien går förstås idag i bräschen för den eländiga utvecklingen. Nyhetsflödet därifrån handlar ofta om mycket negativa saker, vilket påverkar synen på platsen.
Det är en välkänd trend som danska Dagbladet Information velat bemöta. Dagens nummer är därför en specialsatsning för att få fram en positiv tidning, som istället för de ständigt negativa historierna och problemen lyfter fram hoppfulla saker.
På framsidan har de satt mitt och Thorkils Rothes samskrivna reportage från Rojava, norra Syrien, om det multikulturella självstyre som där utropats i Schweizinspirerade kantoner. Om projektet i dessa kantoner som aktivt ska inkludera alla etniska och religiösa grupper, och som de hoppas kan sprida sig till resten av kulturlapptäcket Mellanöstern. Dagens nationalstater, speciellt de uppritade av västeuropeiska kolonialmakter, tycker man inte var en särskilt bra idé.
Idén bakom detta självstyre och samlevnadsprojekt kommer inte heller ur tomma luften, utan hämtar direkt inspiration från traktens kurdiska vänsterrörelse och PKK-gerilla. Som EU och USA satt en terrorstämpel på, sedan ett antal år tillbaka. Men Mellanöstern är en plats i förändring, särskilt i en situation med ISIS som hotbild och då gamla nationalstater faller sönder. Ur denna soppa sticker lokala initiativ till lösningar fram, på mångåriga missförhållanden som det flera gånger är västvärlden som skapat. Positiva historia från en – visst – annars väldigt problematisk region.
Reportaget kan läsas här.
Foto: Thorkil Rothe
Fördrivningen
Veckorna, månaderna går och inga etno-religiösa minoriteter eller andra flyktingar i Irak ser någon möjlighet att (snart) återvända till sina hem utan att hamna under ISIS ok. Hur länge ska de bli kvar i flyktingläger och osäkerhet? Kommer deras erövrade hemtrakter någonsin att återfås, och i så fall i vilket skick?
I det nya numret av Amnesty Press publiceras ett reportage av mig och med Thorkil Rothes bilder. I irakiska Kurdistan drar folk kopplingar mellan vad som nu sker, och det Osmanska imperiets stora folkmord på armenier och assyrier 1915. På vissa håll tar ungdomar initiativ till att bygga breda allianser för motstånd. På andra håll planerar präster redan för sin egen flykt utomlands.
Följ den här länken, bläddra ner till sidan 4.
Foto: Joakim Medin
Rojava: hjälpen från ovan
Vem var det som räddade de yezidiska flyktingarna? Från en säker död i de ISIS-omringade Shingalbergen, till att plötsligt befinna sig i flyktingläger antingen i syriska Kurdistan eller i irakiska Kurdistan (KRG)? Frågan verkade hänga lös i luften även under de första dagarna av undsättning. Den humanitära katastrof som utspelade sig framför våra ögon var inte okomplicerad, och blev ännu lite mer komplicerat av att flera olika aktörer var inblandade.
Hjälpen kom från ovan. Närmare bestämt från USA:s flygvapen och dess precisionsbombardemang av ISIS-positioner, som inleddes just för att rädda yezidierna. Ihop med landstyrkor från KRG:s peshmerga resulterade detta snabbt i att ”en väg öppnades upp” till Shingalbergen. Yezidierna tog sig in i Syrien och sedan tillbaka till Irak – uppenbarligen på egen hand. Till slut blev det de amerikanska insatserna, både de humanitära och de militära, som räddade livet på minoritetsgruppen, sammanfattade DN i KRG den 14 augusti.
Det var den första bilden som kablades ut i världen.
Hjälpen kom från ovan, men istället från de kurdisk-assyrisk-arabiska försvarsstyrkorna från Rojava/syriska Kurdistan i norr. Som redan kämpat mot ISIS och liknande grupper vid fronten i två år. Tillsammans med styrkor från PKK-gerillan, som anlände från Kandilbergen i nordligaste KRG, var det dessa som undsatte yezidierna från bergen in över den syriska gränsen. Sedan var det de lokala, självstyrande politiska krafterna, som ordnade med transport genom hela Rojava fram till egna flyktingläger eller tillbaka in i Irak via en nordligare gräsövergång. En betydligt mer kontroversiell förklaring. Men yezidiernas enda räddning kom via en humanitär korridor över gränsen till Syrien som övervakades av PKK:s syriska allierade, fick DN i KRG berättat en vecka efter den först rapporten.
Då hade mer information nått ut, som till sist också gick att tro på, och bilden nyanserades.
Det var inte några enstaka USA-bombanfall som på mystiska vägar räddat livet de tiotusentals människorna i bergen. Markarbetet, logistiken och kommunikation med kurdiska Röda halvmånen sköttes istället av insatsen från Rojava. Jag och Thorkil Rothe hade möjligheten att bevittna hela denna räddningsaktion inifrån Rojava, och vad vi såg försökte jag också förmedla från dag ett till alla medieföretag jag talade med. Majoriteten fann dock bäst att utelämna detta stycke. Kopplingen till PKK, terrorstämplad av EU och USA, var känslig. Och Rojava, där lokalbefolkningen redan bekämpat ISIS ett bra tag, vad var det för ställe?
På plats i Rojava och närmare bestämt kantonen Cizîre kunde vi dokumentera även detta. Kurdernas maktövertagande från Assadregimen, maktöverlämnandet till en självstyrande och multikulturell administration, demokratiseringsprojektet, och inte minst kvinnornas avancemang. Allt detta i i en region som i övrigt kännetecknas av diktatur, religiös fanatism, extrem mansdominans, krig och förstörelse. Mot allt detta måste nya samhällsinitiativ förstås bygga upp ett starkt försvar.
Jag är fortfarande ledsen i hjärtat efter sommarens hemskheter. I dessa mörka tider behövs ljusglimtar. Lyckligtvis kan exempel på lokalt motstånd och progressiva vindar erbjuda detta, istället för att vi jämt bara ska sitta och vänta på intervention från väst.
Ett reportage går att läsa för prenumeranter hos Feministiskt Perspektiv, ett annat reportage kom för en tid sen hos Dagens ETC. Mer kommer internationellt.
Gränsen. Styrkor från Rojava – kvinnor och män – evakuerade yezidierna från Shingalbergen. Foto: Joakim Medin
Ett nära på oönskat livs scoop
En mycket intensiv period passerade under resten av augusti månad. Bloggen blev tyst, helt enkelt på grund av tidsbrist.
Jag och Thorkil tog oss in i Rojava, syriska Kurdistan, i samma stund som de världsomskrivna yezidierna blev uppjagade till en långsam död i Shangalbergen av ISIS. Deras situation och lidande har fått mycket uppmärksamhet. Redan i början stötte vi på en liten ström av de som direkt lyckats ta sig till Rojava. Men under den andra veckan i augusti blev vi sedan vittnen till den stora våg av yezidier som tagit sig ner från bergen och över den syriska gränsen, efter flera dagar på flykt från sina hemtrakter. Ibland hade de inte ätit någon mat, hittat någon skugga eller knappt druckit vatten på lika länge.
Några helt fruktansvärda scener utspelade sig framför våra ögon, när vi stod vid en uppsamlingsplats efter den syriska gränsen, och tusentals av dessa människor rullade in i olika slags fordon. Sönderbrända av solen, uttorkade och utsvultna. Många hade virat in huvudena i sjalar eller t-shirtar mot hettan. Det gräts och skreks över släktingar och vänner som fallit offer för ISIS, som inte överlevt bergen eller som helt enkelt var borta. Och lika mycket av ren chock och sorg, känslor som kunde komma fram nu när de äntligen var lite trygga. En lokal flyktingkommitté delade ut vatten och kex till alla som kom, och jag tömde snabbt min egen ryggsäck på liknande innehåll. Men det var förstås en droppe i havet.
Det visade sig också att jag och Thorkil var ensamma om att ha tagit oss dit. Syrien var redan tidigare ett lurigt ställe att besöka och blev inte lättare i och med ISIS erövringar. När denna undsättning in över den syriska gränsen ägde rum såg vi över huvud taget inga andra utländska journalister på plats. Inga alls förutom vi två, och några kurdiska reportrar förstås, att förmedla bilder från en situation hela världen följde.
Det blev ett jättelikt scoop som de följande dagarna och nätterna resulterade i att min röst och Thorkils bilder fanns med på Sveriges Television, i Ekot, i P1 Morgon, Dagens Nyheter, Upsala Nya Tidning, Arbetaren, Dagens ETC och YLE i Finland. Dessutom i 30 dagstidningar i Sverige, Norge och Danmark genom en intervju till TT. Och den 11 augusti hamnade vi på framsidan av Svenska Dagbladet, med ett reportage där vi träffade den fyra dagar gamla pojken Katastrofen, som fötts under flykten. När jag fyllde år vid månadens slut fick jag en första jobbfri dag, efter över 40 dagars arbete i sträck.
Men flera av de saker vi bevittnade under dessa scoopdagar – gränsen, flyktinglägret Newroz, de som korsade Tigris till fots på en pontonbro, folk som sög på läskförsäljares isblock för att släcka törsten – har varit svåra att stänga ute från huvudet. Som jag kort fick förklarat när jag intervjuades efter min hemkomst, för tio dagar sedan, var det här en förbannat tuff upplevelse för någon som inte är en härdad krigskorrespondent. Till sådana blev jag och Thorkil, utan att det helt varit meningen, och vetskapen om att vi satt på helt unikt material om denna humanitära katastrof blev lika mycket en unik möjlighet att sprida information, som ett mycket tungt ansvar att bära. Bördan kändes i axlarna, och känns än. Några ögon och ansikten, speciellt hos barn, kommer jag aldrig att kunna glömma och har fått ögonen att tåras många gånger. Och känslan av att vara mitt i allt, utan att kunna göra mer för mina medmänniskor än att ge dem lite ljummet vatten och havrekakor, var fruktansvärd.
Det är en hjälplöshet jag och många andra journalister säkert känt förut. I de inofficiella syriska flyktinglägren i Libanon, i romska slumbyar i Ungern, i centralamerikanska barrios som störtat samman av fattigdom och våld. Och den ständiga känslan av att vara privilegierad – med tillräckligt på banken kan ju jag alltid ta nästa transport bort från skiten. Man hoppas alltid att ens arbete ska göra någon skillnad, kanske att just detta påskyndat svenska humanitära insatser. I annat fall önskar jag nästan att jag inte behövt uppleva något av det.
Men utöver min trogne danske fotograferande vän och kollega, med vem ska man tala om alla dessa saker och intryck som ensamarbetande frilansjournalist?
Nyanlända yezidiska flyktingar, syriska Kurdistan. Foto: Joakim Medin
Lunchmöte med Syriens militära underrättelsetjänst
Vi satt och avnjöt två sorters sallad och citronindränkt saltgurka när han kom in. En rundlagd, medelålders man i vit skjorta, som gick rakt förbi och in i restaurangköket. Strax efteråt kom ägaren fram till vårt bord, flackade med ögonen och bad med låg röst vår vän att komma med.
Inne i köket berättade Skjortan att han kom från Mukhabarat, regeringens militära underrättelsetjänst. Vilka är de där två männen vid ditt bord? Det ville hans boss veta. Jaså Europa, varifrån i Europa?
Vår vän svarade att vi är gäster. Det fanns inte mycket mer att berätta, och kanske ville Skjortan sitta ner och äta med oss?
Nej tack, det gick bra ändå. Vi var välkomna till Syrien, och informationen skulle vidarebefordras uppåt.
Efteråt måste vi lämna den utsökta saltgurkan, få med oss varmrätten i plastpåsar och äta bakom stängda dörrar. Vårt misstag var att på väg in i restaurangen gå några extra meter ner för gatan och betrakta en vit, knuten näve på en svart bakgrund. En skylt ovanför dörren till regimens nu stängda center för ungdomskultur. Samma gata trafikerar regimen ännu på sin väg till och från flygplatsen, där man har militära styrkor, och en av dess bilar hade redan krypkört utanför fönstret några gånger innan Skjortan kom.
Inte alla ville lämna restaurangen, men en annan vän insisterade. Episoden hade väckt jobbiga minnen från fyra månader tillbaka, då han togs av regimen. I ett 15 kvadratmeter litet rum var han inlåst med 22 andra män, både infiltratörer och ISIS-anhängare, innan påtryckningar fick honom frigiven.
– Det är annorlunda nu. Förut kunde de fängsla oss direkt, utan att stoppas. Det går inte nu.
Trots fortsatta problem med Damaskus tentakler visar det här ändå den utveckling som det kurdiska norra Syrien, nu utropat som det självstyrande Rojava, har upplevt. Med fredliga medel – även om revolutionen är beväpnad – har styret över liv och samhälle gemensamt tagits över av traktens olika etniska och religiösa grupper.
Mer om denna frihetsutveckling kommer, som gett Damaskus svingande sabel en betydligt kortare räckvidd. Men mötet med president Assads Mukhabarat fick det allt jämt att hugga till i magen hos mig och Thorkil.
In i Syrien, på en flodbåt
ISIS fortsätter expandera i Irak. De senaste dagarna har den fundamentalistiska gruppen erövrat en rad samhällen både på Nineveslätten och helt nära irakiska Kurdistan. Iraks största kristna stad, Qaraqosh. Trakten kring det 20-åriga nordkurdiska flyktinglägret Makhmour, där jag och Thorkil var för bara några dagar sedan. Och storstaden Shangal, hem för den uråldriga religiösa minoriteten yezidier. Tiotusentals flyktingar har följt i tidigare fotspår mot den kurdiska huvudstaden Erbil/Hawler, trots att fronten mot ISIS nu är bara 40-50 km därifrån. Alternativen är få. Yezidierna jagades ut i bergen undan en snabb ISIS-död, men har istället mött en långsam död i form av uttorkning och utmattning. Det är lätt att fara illa i den irakiska solen, utan vatten och skugga
De senare flyktingarna har jag och Thorkil även följt till den syriska gränsen, där många tagit sig in i det självstyrande Rojava. De kurddominerade områden där alla etniska och religiösa minoriteter gått samman för att försvara sina områden och liv från ISIS. Vi korsade Tigris på en flodbåt och har sett flyktingarna tas emot, möta den multikulturella och multireligiösa militära försvarsstyrkan YPG, och har sedan själva organiserat sig i en militär enhet. Denna ska nu redan ha rest in i Irak igen ihop med YPG, för att ta sig an ISIS bakifrån
Det går inte att säga var den här utvecklingen kommer att sluta, och det är svårt att föreställa sig hela Erbil/Hawler falla, trots farten hos ISIS. Vad kommer att hända med alla de flyktingar vi mött i garage och husskelett i innerstaden, eller i den kristna förstaden Ankawa? Hur långt kommer peshmerga att kunna backa, och hur långt kommer andra styrkor att kunna avancera?
Bild: Thorkil Rothe
Ropet på hjälp
I det nya numret av Kyrkans tidning kan ett långreportage nu läsas, där jag och fotografen Thorkil Rothe reser runt i Irak och rapporterar om förödelsen och fördrivningen ISIS åstadkommer. Där möter vi både kristna på flykt och kyrkliga företrädare. Stor oro och tro på överlevnad avlöser varandra.
Ett bildspel till reportaget går att se här.
Bishop Bashar Warda. Foto: Thorkil Rothe
I Studio Ett om Iraks kristna flyktingar
På toppen av den mångtusenåriga Qasrakullen medverkade jag idag i direktsändning i Studio Ett, Sveriges Radio, om fördrivningen av de kristna minoriteterna i Irak. Det är ett ämne jag bevakat sedan ISIS expanderade i juni, och utropade sin Islamiska Stat här i Irak och i Syrien efteråt. Särskilt också sedan jag landade i irakiska Kurdistan för strax över två veckor sedan. Då hade ISIS ännu inte hunnit genomföra sin rensning av kristna i Iraks näst största stad Mosul, genom att hota med tvångskonvertering, beskattning i guld eller svärdseggen.
Jag och frilansfotograf Thorkil Rothe har besökt några av dessa kristna flyktingar som tar skydd i små samhällen några mil från Mosul, och fronten mot IS. Mött andra, som flytt hela vägen bort till Erbil och släkt och vänner. Eller till ingenting alls, och har fått klara sig med hjälp av lokalbefolkningen (och Caritas, UNHCR, etc). Vi har sett lokala hjälpinitiativ, flyktingregistrering, lyssnat till assyriska kulturarbetare, sett några Mosulbor bo i klassrum och andra i kyrkors källare. Många saknar allt, eftersom IS beslagtagit allt de haft. Och många – dock inte alla – har pratat om att fly en hopplös och livsfarlig situation. Även präster vi mött.
Flera artiklar är redan skrivna eller håller på att skrivas, som behandlar detta och mer.
Det har sagts att vad som pågår är en etnisk, eller etnoreligiös rensning. Alla som inte är önskade av IS, kristna som muslimer, tvingas på porten eller blir helt enkelt dödade. Det har även sagts att dessa händelser får för lite uppmärksamhet, och frilansjournalisten Urban Hamid som också medverkade i dagens Studio Ett lyfte en rimlig orsak: det vore att erkänna ett amerikanskt misslyckade i den irakiska affär som påbörjades i invasionen för elva år sedan. Liksom att dåtidens svenska som internationella förespråkare av detta anfallskrig också skulle behöva erkänna ett misslyckande. Kaoset efter ”korståget” till Irak visade sig inte skona heller dess kristna invånare.
I Ankawa utanför Erbil pratade jag idag med flera av offren för utvecklingen i det sönderslitna Irak. En kristen kvinna hade besökt det franska konsulatet för att försöka ordna passage ut ur landet. Jag lämnar mitt hem, min bil, allt, det är bäst så. Där blev jag också uppringd av SR, fast det verkar ha hjälpt föga att jag till och med klättrade upp på urgamla assyriska ruiner för bättre telefontäckning. Det brusar, men i väntan på fler chanser kan inslaget höras här.
Rabban Homizd, Alqosh, Iraq
Avstickare på vägen hem efter en intervju på Nineveslätten.
Avfärd 2
Efter ett kort uppehåll tillbaka i Sverige lyfte nu planet igen. Det bär av till en plats jag och min fotograf redan hade planer och biljetter till att besöka, och där det den senaste tiden blivit särskilt dramatiskt. På bara några veckor har landet splittrats upp från en enhet till tre, och vi håller oss sannolikt på visst avstånd från Islamiska Staten.