I förra veckan kom jag hem från Ungern, efter en reportageresa där som varat under nästan en hel månad. Jag har inte hunnit skriva några rader under de närmaste dagarna därefter. Och jag gjorde det inte heller under hela tiden där, då jag tycker det är oklokt att äventyra arbete eller möten genom att visa folk vilket slags jobb som redan blivit gjort. I slutet av vistelsen väntade ju trots allt en intervju med regeringens statssekreterare, i Budapests ståtliga parlamentsbyggnad.
Resan har varit väldigt intensiv, full med nya intryck, upplevelser, och massvis av jobb. Det blev få lediga stunder för mig och min själsfrände till fotograf. Resultatet av det kommer att hamna i nära tio olika tidningar, hittills, i Danmark och Sverige under de kommande veckorna eller månaderna. För det finns ett växande intresse för Ungern. Landets politiska utveckling har fått en allt större uppmärksamhet, då det passar in i ett större mönster vi kan se inte bara i Östeuropa, utan över hela Europa. Fast inte så sällan med en liten extra, extrem touch på det hela.
Vi såg en judisk man kuppa igenom en aktion på internationella minnesdagen för Förintelsen, i protest mot regeringens planer för att uppmärksamma 70-årsminnet av deportationerna av Ungerns judar. Vi har sett medeltida ghetton där romer tvingas bo, exkluderade från ett samhälle där de behandlas allt värre. Vi har promenerat i en park döpt efter en allierad till Adolf Hitler. Vi har talat med regeringen, med regeringens opposition, och besökt insidan av ett av landets största härbärgen för hemlösa. Elit har kontrasterats mot pyramidens botten. Pyttesmå och stora demonstrationer har skakat huvudstaden, och bemötts både med likgiltighet och sympatitutande bilar – av en polariserad befolkning, där det sägs att vissa ännu har kvar en kämpaglöd, medan andra helt tappat tron på politiken.
Vissa saker har varit helt unika för Ungern, andra inte, men tillsammans bygger det upp historier väl värda att berätta för fler. Hur vi miste vår hyrbil till gränspolisen och tvingades tillbringa en hel natt utomhus i ukrainsk råkyla, det är dock en historia reserverad bara mina vänner.
Ett tjugotal personer trotsade klass 3-stormen i Malmö igår kväll, och kämpade sig igenom svår blåst och regn för att höra mig föreläsa på Folkets hus om den politiska situationen i Ungern. En eloge till dem alla, jag vet inte om jag hade orkat göra det samma alla gånger.
Framför ett bildspel pratade jag i två timmar om den högerextrema, nationalistiska och auktoritärt konservativa utvecklingen i Ungern. Baserat på observationer jag gjort på reportageresa, på intervjuer med politiker och MR-folk och gräsrotsaktivister och trakasserade romer i gränstrakterna mot Kroatien, på wallraffande samtal i fascistpartiet Jobbiks högkvarter, och research där utöver. Efteråt kom det fram folk och ville prata. En äldre ungersk man, upprörd över situationen. En medelålders kvinna som bott senaste 30 åren i Sverige, inte haft koll på politiken i sitt gamla hemland men nu blivit lite bestört.
Det här var tredje gången i höst jag föreläste om Ungern, ett ämne som verkar intressera ganska många. Kanske särskilt så efter den uppmärksammade SVT-dokumentären i slutet av oktober, som ledde till protester från regeringen i Budapest. Genom att kräva en ursäkt bekräftades ju egentligen bara det hårdnande politiska klimat, som dokumentären ville belysa. I varje skildring av dagens Ungern räcker det därför inte att begränsa sig till att prata om det antisemitiska och antiziganistiska Jobbik, och uniformerade garden som partiet sammankopplas till. Att något står fel till där är ju övertydligt. Utan även hos socialkonservativa Fidesz som har regeringsmakten idag finns det nog med oroväckande nationalistiska och intoleranta utspel, och en internationellt kritiserad politik som enkelt drivs igenom med den egna majoriteten i parlamentet. Många kallar den till och med reaktionär, och odemokratisk. Samtidigt är detta parti på flera håll ännu normaliserat, och har internationella relationer till helt vanliga högerpartier i Europa. Även svenska sådana.
Om det här bredvid andra länder ska förstås som ett nytt fenomen i krisens Europa, där auktoritära strömningar bubblar fram på nytt och demokratiska element i EU står ganska bakbundna, lär det komma mycket mer att skriva och berätta om.