Sedan det misslyckade kuppförsöket mot president Recep Tayyip Erdogan ägde rum i juli 2016, har Turkiet fallit ner i ett nattsvart mörker. Omedelbart efter kuppförsöket införde regeringen undantagslagar, som är på plats än idag, och som möjliggjort för regeringen att kunna nedmontera eller kraftigt försvaga hela det fristående, oppositionella civilsamhället och andra regeringskritiska eller granskande institutioner. Utvecklingen kulminerade i regeringens seger i folkomröstningen i mitten av april i år, om att införa ett presidentsystem med mycket svaga demokratiska kontrollfunktioner, som i princip legaliserar den makt Erdogan redan har (men egentligen inte får ha, enligt det nuvarande systemet).

Jag var på plats i Turkiet för att bevaka denna folkomröstning och skriva om den politiska situationen. Likaså har jag rapporterat om utvecklingen i en rad artiklar och reportage, när jag flera gånger besökt landet – men utan att blogga om det här. Med tanke på hur stor internationell uppmärksamhet de omfattande nedslagen mot oppositionella krafter i Turkiet fått, tänker jag att en sammanställning är på plats. Här kommer ett urval av mina texter, som publicerats på webben.

När kuppförsöket mot president Erdogan inträffade hade jag redan varit i Turkiet i en och en halv månad, för att dokumentera övergreppen i den sydöstra landshalvan sedan kriget mot den militanta kurdiska rörelsen återvände 2015. Jag skrev sedan flera artiklar från huvudstaden Ankara, om den politiska stämningen dagarna efteråt. Jag besökte regeringens stödmanifestationer och talade med Erdogans anhängare, jag talade med den kurdiska parlamentariska oppositionen, och blev en natt omringad av de ultranationalistiska islamister som drog omkring på gatorna.

I september 2016 intervjuade jag Selahattin Demirtas, den välkände partiledaren för den pro-kurdiska oppositionspartiet HDP i parlamentet, som när han besökte Stockholm. Demirtas berättade om situationen i landet och förklarade att det bara var en tidsfråga innan han och ett flertal av hans parlamentskollegor i partiet skulle bli arresterade. Anledningen var att de alla stod anklagade och åtalade för terrorbrott, men vägrade acceptera detta och vägrade gå till förhör och sessioner i domstol relaterade till dessa anklagelser. I början av november arresterades Demirtas och ett flertal andra HDP-parlamentariker, och de sitter än idag bakom galler.

I november mottog den turkiska dagstidningen Cumhuriyet, som är den äldsta publikationen i landet, det alternativa Nobelpriset vid en ceremoni i Stockholm. En medarbetare från tidningen kom på besök för att motta priset och berättade i en intervju om mediernas situation, om slakten på pressfriheten, och om hur Turkiet förvandlats till världens största fängelse för journalister. Läs intervjun här.

När det hade blivit december satt stora delar av den kurdiska, politiska ledningen i både det parlamentariska partiet HDP och dess regionala systerparti DBP, i turkiskt fängelse. Anklagelserna rörde terrorbrott, men både partierna själva och en hel del utländska bedömare ansåg att arresteringarna var tänkta att försvaga den kurdiska oppositionen, och automatiskt stärka Erdogans planer på att införa ett auktoritärt presidentsystem. Läs mitt reportage om detta, från staden Diyarbakir.

I februari-mars besökte jag Istanbul och Ankara, för att möta olika politiska sidor och samla material till flera publiceringar. Då hade Erdogan och hans allierade i det ultranationalistiska partiet MHP fått igenom sina planer på ett presidentsystem, i parlament. I april skulle landet gå till folkomröstning i frågan – samtidigt som undantagslagar fanns kvar och oppositionella ännu blev avskedade från sina jobb, fängslade eller gick i exil. Hur kände landets opposition, inför denna situation? Läs mitt reportage här.

Nästa månad besökte jag ännu en gång Istanbul och Ankara, för att bevaka när denna folkomröstning ägde rum. I ett reportage såg jag president Erdogan kampanjtala och mötte både hans anhängare och motståndare. I ett annat reportage talade jag med flera turkiska akademiker, som analyserade bakgrunden till Erdogans maktambitioner och grepp om landet.

Dödsstöten för Turkiets demokrati bör oroa oss alla. Så skrev jag i en kommentar dagarna efter folkomröstningen, när det stod klart att Erdogan och regeringen vunnit med en mycket liten majoritet av rösterna – trots den mycket omfattande (läs: även storleksmässigt) propagandakampanjen från regeringen, för att folk skulle rösta Evet – Ja. Valresultatet innebar i princip att ja-sägarna avskaffat landets demokrati, när det nya presidentsystemet införs år 2019. Det här ger upphov till en ännu dystrare situation för de demokratiska och oppositionella krafter, som ännu inte tystats eller gått i exil. Varför detta direkt berör även oss i Sverige, är för att asylsökande turkar – politiska flyktingar – var den flyktinggrupp som vuxit störst i antal i Sverige under 2016. Med Erdogan och hans övergrepp kvar vid makten bör vi räkna med en fortsatt flyktingvåg till Europa och Sverige, från Turkiet.