Igår eftermiddag kom domen som många av oss väntat på. De tre nazisterna i Svenska motståndsrörelsen (SMR) som stod åtalade för att helt oprovocerat ha misshandlat en man på gågatan i Uppsala centrum 2013, under en icke tillståndsgiven demonstration för att sprida flygblad och förneka Förintelsen, fick äntligen sina straff. Det var förvisso inga hårda straff. Bara en av de åtalade får fängelse, i tre månader, och de två andra 60 respektive 70 timmars samhällstjänst. För de flera blodiga jacken Anders Henriksson fick i sitt huvud ska nazisterna betala endast 10 000 kr i skadestånd, tillsammans.

Under förutsättning att domen inte överklagas – kammaråklagaren tyckte också straffen var för låga – har den här historien tagit mer än 650 dagar i anspråk. Anledningen till det är välkänt: Uppsalapolisen skrotade först förundersökningen på grund av vad man ansåg vara bristande bevismaterial, svårigheter att identifiera de skyldiga, och för att ”vittnen inte kommit till förhör”. Läs vad jag tidigare bloggat.

Det var den sista motiveringen, som Uppsalapolisen berättade för Upsala Nya Tidning var anledningen till att förundersökningen stod still, som fick mig att reagera. Jag och andra vittnen hade inte alls kallats in till nya förhör, för att i lugn och ro tala om misshandeln, kika på foton från dagen (till exempel de 300 stycken jag lämnade in) och mer. Därför kontaktade jag UNT och förklarade att polisen helt enkelt hittade på. UNT fick fler uppgifter samt foton och film från dagen av mig och ett annat vittne, och kunde några månader senare presentera en egen utredning. Även tidningen Arbetaren gjorde egna undersökningar, och fick några enastående uttalanden av polisen, som att det inte alls existerade något filmmaterial från dagen. Polisen hade lagt ner förundersökningen, men tog dagen efter UNT:s publicering snabbt upp den igen.

Nu har de skyldiga dömts för misshandeln, och det här visar just hur stor betydelse civilsamhällets och medias mobilisering har, för att rätta till saker när polis och makthavare felat. Det är inte bara en liten seger mot vår tids militanta nazism, utan också mot den flathet som synts i flera tidigare fall när SMR misshandlat folk eller begått andra brott. Så låt oss nu hoppas att den här alldeles för utdragna historien, som varit både frustrerande och jobbig för flera, kan sända en signal och leda till förändringar i rättssamhällets bemötande av de militanta nazisterna. De och deras attacker bör tas på långt större allvar, och det trodde nog många av oss det rådde konsensus kring efter Kärrtorp 2013.

Under morgonen har ”Why” med The Specials gått på repeat. Theodor Nordenadler, den ende av de tre nazisterna som döms till fängelse, var med i en annan SMR-trio som stod åtalad i fjol för att helt oprovocerat ha knivhuggit den nigerianske turisten Fidel Ogu nästan till döds, i Hökarängen i december 2013. Men den gången gick Nordenadler och de andra fria.

I know I am black, you know you are white
I’m proud of my black skin, and you are proud of your white, so
Why did you try to hurt me? 
Tell me why, tell me why, tell me why
Did you really wanna kill me? 
Tell me why, tell me why, tell me why
We don’t need no British movement, nor the Ku Klux Klan, nor the National Front
You make me an angry man
I just wanna live in peace
Why can’t you be the same?