I juli 2015 återvände inbördeskriget i Turkiet. Eller närmare bestämt, till de sydöstra och kurdiska delarna av landet. Eldstrider, explosioner och flygbombningar dök upp igen och det är ingenting vi inte sett förut, sedan den väpnade konflikten mellan kurdiska PKK-gerillan och den turkiska staten först började 1984. Men den här gången gick konflikten under kort tid till att bli den mest våldsamma någonsin under kriget, med mycket hårda och flera månader långa eldstrider mitt inne i kurdiska städer. Sådana urbana strider varade mellan september 2015 och juni 2016.

Jag har redan tidigare bloggat om detta återuppståndna krig, som Turkiet gärna velat hålla bakom stängda dörrar för utländska observatörer.

I det senaste numret av Amnesty Press skriver jag ännu ett långreportage från sydöstra Turkiet, som nyss kom på webben. Om hur inbördeskriget återvände som en konsekvens av både den militära och politiska utvecklingen i Syrien. ur ideologiska mål låg bakom mycket av det som triggade igång den turkiska regeringens belägringar av kurdiska städer. Samt vilka konsekvenserna blivit, i form av förstörda stöder, mer nationalism, en turkisk militär intervention i norra Syrien för att stoppa kurdernas expansion där. Och en cynisk tystnad framför allt från USA, som själv är högst inblandad i denna konflikt.

Många kurder har anklagat Turkiet för att gladeligen ha gått i krig igen, för att bryta upp de fästen där både den parlamentariska, kurdiska oppositionen HDP och den förbjudna PKK-gerillan har som starkast stöd. Vilket är precis de kurdiska städer, som nu blivit förstörda i eldstrider och vars befolkning utgör de ca 400 000 internflyktingar som uppstått i kriget. Även om vi sannolikt ännu inte har tillgång till alla detaljer, för att fullständigt kunna analysera våldsamheterna sedan förra sommaren, har det även under hösten blivit uppenbart att utvecklingen inte slutat bara för att striderna i städerna gjort det.

Efter att den turkiska regeringen blivit klar med utrensningarna av alla tiotusentals människor med påstådda eller faktiska band till statskuppsförsöket den 15 juli eller predikanten Fethullah Gülens sekt, sa premiärminister Binali Yildirim den 4 september att turen kommit till kurderna. 11 285 kurdiska lärare stängdes av på grund av påstådd koppling till PKK. En kort tid senare togs 24 kommuner över från den kurdiska parlamentariska rörelsen, av förmyndare utsedda av staten. Även där var anklagelserna kopplingar till PKK och de drabbade kommunerna var i åtskilliga fall samma som drabbats hårt av urbana strider.

Nästa steg skulle kunna vara att HDP:s partiledare Selahattin Demirtas arresteras. Han och nästan alla andra parlamentsledamöter från partiet har åtal hängande över sig, som mycket väl kan leda till fängelsestraff – eftersom alla parlamentarikers immunitet togs bort i juni i år. Om detta intervjuade jag Selahattin Demirtas, när han besökte Sverige i september.

Numret av Amnesty Press där mitt reportage finns med har postats ut som gratisexemplar till 12 000 hushåll på Åland. Jag hoppas det bidrar till både diskussion och folkbildning, om detta oroliga hörn av världen.

                                      En modell av Sur, den antika stadskärnan i storstaden Diyarbakir som drabbades av strider 2016. Foto: Joakim Medin