Det finns ännu mycket att förklara och redogöra för, men det har jag varken tid eller ork till. Mer än två månader har passerat sedan mitt förra blogginlägg och det har funnits få lediga stunder för att prioritera något skrivande här, sedan jag kom hem till Sverige igen den 25 februari. Då var jag redan försenad med två reportagetexter, och hade flera andra texter att skriva. Inga uppdragsgivare krävde förstås att jag skulle leverera i det läget, men jag var själv väldigt angelägen om att skriva dem. Lika angelägen har jag varit att tacka ja till de flesta erbjudanden om framträdanden och intervjuer, både för att informera och klarlägga, och som en form av terapi och styrkeuppbyggnad.

Den 15 februari blev jag som förste utländske journalist under det här kriget gripen av den syriska Assadregimen, vid en av de fickor de ännu kontrollerar i staden Qamishlo (Qamishli), nordöstra Syrien. Qamishlo är huvudorten i den nu självstyrande kantonen Cezire/Jazira, och dit hade jag kommit för att skriva för bl.a. Kyrkans Tidning, Ny Tid (Finland), Feministiskt Perspektiv, Arbetaren och Frihet. Jag och min kurdiske tolk Sabri Omar låstes in i ett underjordiskt regimfängelse i samma stad, där jag bevittnade utstuderad misshandel och tortyr av andra fångar, som i vissa fall var oppositionella mot regimen, i andra fall anhängare till Islamiska staten. Fyra dagar passerade, i en mörklagd isoleringscell utan någonting att göra, och där jag blev sjuk. Sedan flögs jag och Sabri under falska namn till Damaskus tillsammans med agenter från State Security, det syriska inrikesministeriets säkerhetstjänst, och låstes in på vatten och bröd i isoleringsceller på Avdelning 300 – eller Spionageavdelningen. Efter långdragna förhör skiftade fokus där från att jag tagit mig in i landet utan visum, till att anklagas för att vara en spion för den israeliska säkerhetstjänsten Mossad. Men utan att vi visste om det hade kantonen Jaziras kurdiska administration satt hårt politiskt-militärt tryck på regimen för att få oss fria. Till slut flögs jag och Sabri tillbaka, och släpptes.

Händelsen var förstås dramatisk och mycket farlig i sig. Det kunde ha slutat fruktansvärt mycket värre, om det inte varit för några få omständigheter. Men händelsen blev uppmärksammad i hela världen också på grund av att kurderna – länge marginaliserade och bortglömda i det syriska dramat – lyckades tvinga Assaddiktaturen på knä. Regimen tappade byxorna inför omvärlden när de förlorade maktkampen mot kurderna, och tvingades släppa oss efter kanske rekordkort tid i säkerhetstjänstens hjärta.

Det har skrivits väldigt mycket om det här, både i Sverige och internationellt. Vid ett tidigt skede när allt bara var ett enda frågetecken, när det stod klart att regimen och inte Islamiska staten hade fångat oss, när vi hade blivit fria och när jag landat i Sverige. Flera uppdragsgivare skrev väldigt fina texter som välkomnade mig hem, som Kyrkans Tidning. Arbetaren kan ha haft en av de mest smickrande rubrikerna, och till och med statsminister Löfven uttalade sig om mig. Likaså flera internationella förbund som organiserar journalister.

Men jag skulle också kunna kommentera en hel massa om vissa mediers skadliga brist på källkritik, och förmåga att sprida inkorrekt information, som resulterat både i att felaktiga rykten om mig spritts och i att jag drabbats av näthat. Jag har fördummats av folk som tycker jag solkar ner journalistyrket. Jag har fått email av anhängare till Assadregimen, som skrivit att jag ljuger och har det syriska folkets blod på mina händer – och på min penna. Och min fjärde reportageresa till Syrien gav också upphov till märkliga kommentarer från vissa kollegor, när jag var nyss hemkommen från dramat igen.

Dessa har sammanfattats kanske allra bäst av Dagens ETC:s chefredaktör Andreas Gustavsson, i ledaren ”Sverige behöver fler journalister som Joakim Medin” den 2 mars. Den går tyvärr inte längre att hitta online efter att ETC:s webbsida kapades av ”Hacker of Islam” två veckor senare.

Jag är inte säker på ifall någon faktiskt exakt yttrat orden ”Tintin-komplex” om mig, som Andreas skriver ut, men det är ändå ett utmärkt ordval för att beskriva förminskningen jag själv kände av. Och referensen är hemskt ironisk. Nästan exakt sex år tidigare skrev jag en artikel till en studentnationstidning i Uppsala, om mina upplevelser som fredsobservatör hos zapatisterna i EZLN, den progressiva gräsrotsrörelse som organiserar sydöstra Mexicos ursprungsbefolkning och fattigbönder. Som först offentliggjorde sin existens genom ett väpnat uppror 1994. Artikeln hette ”Kalmariten hos gerillan” och anspelade förstås skämtsamt på en av historierna om Tintin. Några månader senare fick jag jobb som fotograf åt en amerikansk reporter under statskuppen i Honduras, om upptäckte att det var ett jobb jag ville fortsätta med. Aldrig trodde jag att en Tintinreferens skulle hemsöka mig åratal senare, som heltidsarbetande utrikesjournalist.

Hos samma ETC fast i deras helgtidning skrev jag ett långt reportage i mitten av mars, om mina observationer som fånge i Assadregimens grottor. Inte heller det finns kvar online efter Hacker of Islam-stöten, men finns att läsa genom en länk här. Kanske kan mina observationer även i en trängd situation som denna sätta punkt för en del av misstänkliggörandena. Nog är jag journalist, en passionerad och ännu idealistisk sådan, och skit samma ifall min lugg påminner om Tintins.