Posts By joakimmedin
Ropet på hjälp
I det nya numret av Kyrkans tidning kan ett långreportage nu läsas, där jag och fotografen Thorkil Rothe reser runt i Irak och rapporterar om förödelsen och fördrivningen ISIS åstadkommer. Där möter vi både kristna på flykt och kyrkliga företrädare. Stor oro och tro på överlevnad avlöser varandra.
Ett bildspel till reportaget går att se här.
Bishop Bashar Warda. Foto: Thorkil Rothe
I Studio Ett om Iraks kristna flyktingar
På toppen av den mångtusenåriga Qasrakullen medverkade jag idag i direktsändning i Studio Ett, Sveriges Radio, om fördrivningen av de kristna minoriteterna i Irak. Det är ett ämne jag bevakat sedan ISIS expanderade i juni, och utropade sin Islamiska Stat här i Irak och i Syrien efteråt. Särskilt också sedan jag landade i irakiska Kurdistan för strax över två veckor sedan. Då hade ISIS ännu inte hunnit genomföra sin rensning av kristna i Iraks näst största stad Mosul, genom att hota med tvångskonvertering, beskattning i guld eller svärdseggen.
Jag och frilansfotograf Thorkil Rothe har besökt några av dessa kristna flyktingar som tar skydd i små samhällen några mil från Mosul, och fronten mot IS. Mött andra, som flytt hela vägen bort till Erbil och släkt och vänner. Eller till ingenting alls, och har fått klara sig med hjälp av lokalbefolkningen (och Caritas, UNHCR, etc). Vi har sett lokala hjälpinitiativ, flyktingregistrering, lyssnat till assyriska kulturarbetare, sett några Mosulbor bo i klassrum och andra i kyrkors källare. Många saknar allt, eftersom IS beslagtagit allt de haft. Och många – dock inte alla – har pratat om att fly en hopplös och livsfarlig situation. Även präster vi mött.
Flera artiklar är redan skrivna eller håller på att skrivas, som behandlar detta och mer.
Det har sagts att vad som pågår är en etnisk, eller etnoreligiös rensning. Alla som inte är önskade av IS, kristna som muslimer, tvingas på porten eller blir helt enkelt dödade. Det har även sagts att dessa händelser får för lite uppmärksamhet, och frilansjournalisten Urban Hamid som också medverkade i dagens Studio Ett lyfte en rimlig orsak: det vore att erkänna ett amerikanskt misslyckade i den irakiska affär som påbörjades i invasionen för elva år sedan. Liksom att dåtidens svenska som internationella förespråkare av detta anfallskrig också skulle behöva erkänna ett misslyckande. Kaoset efter ”korståget” till Irak visade sig inte skona heller dess kristna invånare.
I Ankawa utanför Erbil pratade jag idag med flera av offren för utvecklingen i det sönderslitna Irak. En kristen kvinna hade besökt det franska konsulatet för att försöka ordna passage ut ur landet. Jag lämnar mitt hem, min bil, allt, det är bäst så. Där blev jag också uppringd av SR, fast det verkar ha hjälpt föga att jag till och med klättrade upp på urgamla assyriska ruiner för bättre telefontäckning. Det brusar, men i väntan på fler chanser kan inslaget höras här.
Rabban Homizd, Alqosh, Iraq
Avstickare på vägen hem efter en intervju på Nineveslätten.
En nazistisk örn slår till nattetid
I skydd av mörkret installerades natten till idag den skandalomsusade, djupt kritiserade statyn över 70-årsminnet av den nazistiska ockupationen på Frihetstorget i Budapest. Så skedde nästan två månader efter utsatt deadline, då jag själv var på plats för att bevaka. Nästan dagliga protester sedan bygget påbörjades i april, chocken planerna orsakat hos landets judiska församlingar, och den ”oro” eller fördömanden som kommit från en rad ambassader och internationella organisationer, har inte stoppat regeringen från att genomföra projektet.
100 poliser ska ha spärrat av Frihetstorget kl 01, och en stor lastbil med släp dök upp med den färdiga statyn (gömd inuti en presenning): en försvarslös ängel (Ungern) som attackeras av en stor örn (Nazityskland). Så gick den tyska inmarschen och ockupationen till, ska vi tydligen i fortsättningen förstå. Någon allians mellan diktatorerna Horthy och Hitler fanns inte. Det änglalika Ungern kunde ingenting göra för att stoppa den tyska övermakten. Och alla (mestadels judiska) offer som sedan uppstod – officiellt är det nu över dessa och inte över nationen som statyn blivit rest – kunde inte ha räddats från örnens klor och koncentrationsläger. Trots att samma ungerska makthavare fick sitta kvar vid makten, när en halv miljon judiska medborgare sattes i tågvagnar.
Aktivister samlades i morse i anslutning till statyn. Vid lunchtid hade en större folksamling bildats, som försökte forcera metallstängslen. Direkt från protesterna skrev aktivistledaren Fruzsina Magyar, 60, till mig att polisen ställt sig ovanpå på hennes arm. Ingenting verkar få stoppa den ungerska regeringens ambitiösa historie(om)skrivning.
Avfärd 2
Efter ett kort uppehåll tillbaka i Sverige lyfte nu planet igen. Det bär av till en plats jag och min fotograf redan hade planer och biljetter till att besöka, och där det den senaste tiden blivit särskilt dramatiskt. På bara några veckor har landet splittrats upp från en enhet till tre, och vi håller oss sannolikt på visst avstånd från Islamiska Staten.
Ciudad de Guatemala
I en bil med färska kulhål åkte jag omkring i Guatemalas huvudstad, en dag under veckan som passerat. Föraren Paco Sandovals son hade undkommit med bara mindre skador när 18 skott avlossats mot honom. Själv kollade Paco titt som tätt i sidospeglarna (backspegeln var bortskjuten) efter hotbilder från mystiska motorcyklister, samtidigt som han – advokaten – pratade på om sin klient.
– Mauro Vay är som Guatemalas Mandela! Imorgon bitti ska vi lämna in dokumentation till FN:s kontor här i staden, och sedan ska vi organisera en demonstration med 40 000 människor.
Samma morgon hade flera tusen människor demonstrerat i centrum. Mauro Vay, ledare för bonde- och ursprungsfolksorganisationen CODECA hade bortförts av privata säkerhetsstyrkor några dagar tidigare. Han var spårlöst försvunnen i ungefär 26 timmar innan uppdykandet i en (statlig) poliscell i Huehuetenango. CODECA har blivit en politisk kraft att räkna med – därför måste Mauro bort, skrek Paco. Han var varken förvånad över kopplingen mellan privata och statliga väpnade styrkor, eller bristen på anklagelser mot den fängslade.
I baksätet i Pacos bil satt Estuardo Macz, som skulle följa med till FN. Honom mötte jag redan 2009 när jag intervjuade flera f.d. gerillasoldater och -ledare i vänsterpartiet URNG, som gerillagruppernas paraplyorganisation med samma namn ombildades till vid sent 1990-tal. Det var material som sedan kom till nytta till en kulturantropologisk uppsats om inbördeskriget i Guatemala (1960-1996).
Estuardo har en dramatisk livshistoria. Efter att ha fängslats och torterats av armén flydde han landet 1974. Via sin vän Rodrigo Asturias, ledare över gerillagruppen ORPA och som gick under täcknamnet Gaspar Ilom (en litterär karaktär skapad av hans far Miguel Ángel Asturias, Nobelpristagare i litteratur 1967) kom han till Kuba. Vidare till Angola och gerillarörelsen MPLA, sedan Nicaragua och sandinistgerillans Södra Front. Viktigaste insatsen: att som barberare snygga till rebeller inför undercoveruppdrag. Efter sandinistrevolutionen 1979 återvände han hem och var fram till 1992 ansluten till olika gerillagrupperingar inom URNG.
Dit och till Gaspar Iloms ORPA kom Subcomandante Marcos, mytomspunnen talesperson för Zapatistarmén för Nationell Befrielse i Chiapas, Mexico, vid tidigt 1980-tal för träning i urban gerillakamp, enligt Estuardo. Han ska ha varit en riktigt bra kille.
Det långa kriget i Guatemala avslutades genom en rad avtal om utveckling och reformer mot landets inneboende orättvisor och odemokratiska inslag, som undertecknades av gerillan och regeringen. Estuardo var inblandad i dessa processer. Idag är han kock, men arbetslös – en kommunal anställning för att lära ut matlagning till elever hade hastigt upphört, på grund av politiska anledningar.
Han har därför lagt mycket tid på URNG:s hälsovårdsarbete, för att erbjuda gratis sjukvård till de fattiga. Det var ett projekt jag var på plats för att fota för några år sedan, men som även det hamnat i gungning. En drivande partimedlem och läkare, Ernesto, sköts ner på öppen gata i ett attentat.
Kritiker menar att en auktoritär utveckling och militarisering skett i Guatemala de senaste åren. Påskyndat, säger vissa, av det faktum att presidenten är en f.d. general som anklagats för människorättsbrott under inbördeskriget. Det rättvisa och mer demokratiska samhälle är långt borta, som många hoppades skulle komma efter freden. Och det långa kriget.
Estuardo Macz
Sängkammarintervju med expresidenten
Efter att ha forcerat ett antal vakter och låsta portar fick jag i slutet av juni intervjua Manuel ”Mel” Zelaya, Honduras president 2006-2009, i hans hem. Tre dagar återstod då till femårsdagen av när soldater kom för att gripa honom nattetid, och skickade honom i exil till Costa Rica. Passande nog tog intervjun också vid i sovrummet i hans hem, där kuppen verkställdes.
I närmare en timme pratade Zelaya om växande politiskt förtryck i landet, om behovet av socio-politiska reformer både under sin egen presidenttid och ännu idag. Flera demokratiserande och progressiva lagar under honom har ju rullats tillbaka av kuppregimen och efterföljande regeringar, och landet har knappast upplevt en växande respekt för MR.
Han pratade om El Señor Presidente, den regerande Juan Orlando Hernández från Nationella partiet, och hur denne förvandlat kongressen till ett formellt regeringskontor. Någon demokrati finns inte längre att tala om, menade Zelaya, när soldater går in i samma byggnad för att bortföra dess oppositionella ledamöter. Det var därför sorgligt att se hur USA och EU etablerat helt vanliga relationer till denne president (efter dokumenterat valfusk), och inte heller protesterat tydligare mot vad som händer i landet.
En liten cirkel har slutits, efter fem år. Förra gången jag försökte få en kommentar eller åtminstone glimt av Zelaya väntade jag förgäves vid flygplatsen Toncontín, den 5 juli 2009. Då blockerade kupparmén landningsbanorna och vägrade honom återvända hem.
Delar av intervjun publicerades igår i ett reportage, och kan läsas här.
Fem år efter statskuppen
Så kom då femårsdagen av statskuppen i Honduras. Redan den 26 juni arrangerades ett stort övertagande av en vägkorsning i södra Tegucigalpa. Bilar och bussar, inte sällan tutande i sympati, dirigerades om. Först kom polis, sedan militär, sedan militärpolis till platsen. De senare hade inte några kravallsköldar med sig, bara vapen. Från vägkorsningen gick ett demonstrationståg hela vägen bort till ett stängsel vid landningsbanorna hos flygplatsen Toncontín. Platsen är för många idag känd som Plaza Isis Obed Murillo – just här sköts den 19-årige demonstranten i sitt huvud av soldater, och blev kuppens första dödsoffer den 5 juli 2009. Jag själv var då ett stycke längre upp för vägen, och träffade Al Jazeeras fotograf när han kom tillbaka. Flämtande efter luft på grund av tårgasen, och halvt i chock efter att ha sett rubbet.
Den 28 juni arrangerades en stor protestkonsert i San Pedro Sula, som fyllde hela framsidan av Parque Central. Eller Parque Libertad, som den kallas av somliga. På scenen stod lokala och latinamerikanska band, och där ställde sig även expresident Mel Zelaya med en gitarr och Comandante Che Guevara på sena eftermiddagen. Det hölls tal om ett folk som aldrig kan ge sig, om landets stora orättvisor, och den ohållbara utvecklingen de senaste åren.
Motståndsrörelsen som föddes ur kuppen lever ännu, men ändå krävdes det särskilda minnesdagar som dessa för att kunna se rörelsen i sin helhet. Varken den eller Honduras i övrigt demokratiska och reformsinnade rörelser har blivit tystade av de fem senaste årens förtryck, förklarade många för mig. Istället är det landets övriga extrema problem som gör att sympatisörer kan ha svårt att synas, engagera sig, eller ibland inte ens är i landet: fattigdomen, arbetslösheten, migrationen till USA. Och ibland även hotbilden – kanske speciellt i San Pedro Sula, staden med flest antal mord per capita i hela världen.
Om detta och mer har jag skrivit flera artiklar som publicerats i dagarna, och sitter just nu med ännu en. Till denna ringer en mening fram och tillbaka i mitt huvudet, som expresident Zelaya sa när jag fick intervjua honom: Honduras är en ”failed state”, eftersom en stats första åtagande måste vara att respektera rätten till liv.
Foto: Joakim Medin
I väntan på den tjugoåttonde, i världens mest våldsamma land
Tillbaka i Honduras. Förra gången jag var här var det utegångsförbud från tidig kväll, banker och mataffärer hölls stängda, stora respektive mycket större demonstrationer hölls för eller emot en helt ny president och hans nya regering. Och under min sista natt i landet stod en regeringssoldat på vakt utanför dörren till mitt hotellrum, med en M-16 i händerna.
Precis som mitt första blogginlägg i höstas beskrev var de där händelserna under statskuppen 2009 en viktig vattendelare för mig. Därför är det extra intressant att se hur landet utvecklats de senaste fem åren. Brutaliteten under statskuppen gav en försmak.
Den senaste veckan och lite mer har jag gjort flera intervjuer om brotten mot mänskliga rättigheter, om hotbilder mot oppositionella, om de många morden på MR-aktivister, vänsterorienterade, och inte minst på folk i min egen yrkeskår. Åtminstone 31 mördade journalister, sedan statskuppen 2009. Ett mönster verkar vara att granskningar av alla de extrema problem landet dras med, idag nästan garanterar misshandel, hot eller slutligen din död.
Trista siffror ger idag Honduras andraplatsen bland Latinamerikas fattigaste länder, och förstaplatsen i hela världen som landet med flest antal mord per capita. Bortsett från att man som besökare i vanlig ordning måste vara street smart, vilar det en obehaglig stämning över huvudstaden. Militärer, poliser och militärpoliser patrullerar var för sig gatorna för att upprätthålla allmän ordning. Men de får också vissa regeringsmotståndare att känna sig illa till mods. I centrala Tegucigalpa går en civil skyddskår i blå kläder, underställd det konservativa borgmästarkontoret och polisen, som med käppar i händerna också ska upprätthålla allmän ordning. De saknar polisens befogenheter, men beter sig ändå ibland som de förra.
Motståndare till mycket av detta, och ett stort mål för förtrycket, är gräsrotsorganisationen FNRP och dess lite nyare vänsterparti Libre, som leds av samme expresident Mel Zelaya som sändes i exil. Mycket av min fokus har också legat på att följa upp deras utveckling. Båda organisationerna har sina rötter i de jättelika demonstrationer mot kuppen som jag bevittnade för fem somrar sedan. De kommande dagarna har de flera arrangemang på gång för att minnas startdatumet, och det avbrott det innebar i Centralamerikas nödvändiga demokratiseringsprocess.
Foto: Joakim Medin
Avfärd
Väskan är packad, alla nödvändiga grejer med. Nu bär det av på reportageresa till Centralamerika, där jag ska följa mycket personliga intryck från fem år tillbaka. Och producera några texter på vägen.
