Posts By joakimmedin
Ett tal i Uppsala domkyrka
Från Arlanda tog jag mig i söndags nästan raka vägen till Uppsala domkyrka, som jag nästan bott granne med i fyra år under studenttiden. Där arrangerades den ekumeniska gudstjänsten ”Helig fred” på kvällen, av flera olika kyrkor i Uppsala Kristna Råd och som en avslutning på deras Globalvecka. Fokus på Mellanöstern och den flykting- och humanitära kris som nu förvärrats ytterligare i och med DAESH/ISIS.
Jag var inbjuden att tala om vad jag sett och dokumenterat under de senaste resorna, både vad gäller assyriernas och kristendomens fördrivning från Mosul och andra områden i Irak, övergreppen mot yezidierna i Sengal (och DAESHs uppfattning att de inte ens är ”bokens folk” och därför måste dödas) och den etniska rensning även de ”otrogna” kurderna i Kobanekantonen drabbats av. Religiösa förtecken nämndes flera gånger. Jag betonade därför där, som i alla samtal, att religion dock inte ligger bakom allt vad som nu händer. DAESH har varit duktiga på att haka på en mycket gammal tradition och taktik hos ledare, att utnyttja folks tro och att använda sig av religiösa förtecken för sin sak. Västvärlden har gjort likadant.
Högt i taket gavs en ny innebörd i domkyrkans jättesal. Efter mig gick teol.dr. Bo Nylund från Ekumeniska Fristadsgruppen fram till talarstolen och talade om det uråldriga fenomenet att kriga, hos oss människor. Hur för hundra år sedan ett fruktansvärt världskrig utkämpas huvudsakligen i vår västvärld, av makthavare som bekände sig som de allra bästa och frommaste kristna. Hur kunde de samtidigt ta så usla beslut?
I en värld där vi styrs av de grymma och själviska mäktiga, faller lotten på vanligt folk att hjälpa varandra. Kvällens kollekt gick oavkortat till Ekumeniska Fristadsgruppen som arbetar för att hjälpa de flyktingar som lyckas ta sig hit. I Guds hus var vi alla överens om att det är en moralisk skyldighet, hos alla oss som på alla sätt och vis har det mycket bättre än de som mist allt.
Suruç
Besöket till Suruç, den kurdiska tvillingstaden till Kobane på den turkiska sidan gränsen, blev en liten konfrontation med känslor. Det var märkligt att se den krigsdrabbade staden igen, fast nu från utsidan. Från Press Hill och Vanliga Människor-Hill kunde vi se den stå i brand, och i all egen stillhet tydligt höra skottlossningarna från kriget. Ytterst surrealistiskt, liksom incidenten med den arge guvernören från Urfa.
Reportageresan innebar mycket jobb. Jag intervjuade Aisha Efendi, viktig kurdisk ledare i Rojavas sociala revolution och gift med PYD-ledaren Salih Muslim. Det var tredje gången vi möttes; tidigare i Kobane, och innan des i Rumeilan, Cezirekantonen i somras. Tillsammans med Tove besökte jag både det flertal flyktingläger som Suruçs kommun, styrd av det kurdiska vänsterpartiet BDP, öppnat, liksom det enda lägret i drift som det statliga flyktingorganet AFAD hittills öppnat. I det senare var missnöjet stort över brister och problem, och turkiska soldater vaktade i utkanterna. Vi nekades en rundvandring för att själva överblicka situationen.
I ett flyktingläger träffade jag en 67-årig bonde från Kobanes landsbygd, som nyss sårats som YPG-soldat för femte gången i försvarskriget mot DAESH/ISIS. En annan sårad YPG-soldat mötte jag i ett privat hem. En advokat som jobbade med flyktingmottagandet sa att flera sårade gömmer sig eller håller sig undan på sådant vis. En frivilligläkare vid Suruçs sjukhus sa att ett flertal kurder från Rojava arresterats av turkisk polis, även en sårad patient. Anledningen är rimligtvis det hot dessa självstyrande, frihetskämpande kurder anses utgöra mot Turkiet, som har sina egna frihetstörstande kurder. Flera jag intervjuade menade också att det är dessa tankebanor som ligger bakom ett medvetet bristande flyktingstöd till Kobanes kurder, liksom ett aktivt förhindrade av att släppa fram medicinska hjälpleveranser till Kobane.
Och jag besökte en begravningsceremoni för en ung man som stupat i Kobane, men avlidit först på den andra sidan gränsen. Hans pappa lämnade ett starkt avtryck.
Flera reportage har kommit eller ska komma i Dagens ETC – ett av dem går att läsa här – och mer kommer på annat håll. Från Kurdistan flög jag till Ankara, där jag jobbat för annat skrivande de senaste dagarna, och därifrån flyger jag nu till Uppsala. Flygtimmar.
SVT: På resa med en rom – till Ungern
I onsdags den 12/11 sändes del tre i dokumentärserien En rom på resa, på SVT. I serien får vi följa fyra människor under varsin resa i livet, som berättar historier om hela vårt samhälle. Claudia Forgacs har sina rötter i Ungern där hennes föräldrar växte upp. Hon är både romsk, judisk och lever dessutom som öppet transsexuell. Hur hade hennes liv sett ut kvar där, idag?
Under ett besök till Ungern i april träffade Claudia bl.a. mig, som tog henne på en tur i Budapest och berättade om landets nationalistisk-konservativa, högerextrema och odemokratiska utveckling. Ämnen jag fördjupat mig mycket i. Vi besökte den nedgångna stadsdelen Józsefváros där en stor del av huvudstadens diskriminerade romer bor, cruisade förbi bysten av den Hitlerallierade riksföreståndaren Miklós Horthy, besökte vad som då ännu bara var en protestplats på Frihetstorget – mindre än en vecka senare togs det första spadtaget till dagens starkt kritiserade ”nazistmonument”.
Vi avslutade rundturen vid Frihetsmonumentet uppe på Gellertkullen, där Claudia ansåg att det inte verkar finnas så mycket frihet i dagens Ungern. Åtminstone har situationen sett starkt trängd ut både för romer, judar och de som inte anses heteronormativa, under de senaste åren.
Dokumentäravsnittet ger en bakgrund till en oroväckande politisk utveckling, som fått mycket starkt internationell och inhemsk kritik. Kudos till Ellinor och Niklas och Agnes Film som står bakom produktionen, och till SVT som vågade sända – trots den ungerska regeringens attacker mot Kobra-redaktionen efter fjolårets dokumentär om Ungern.
Se avsnitt tre i En rom på resa här på SVT Play.
Konsten att förarga en turkisk guvernör
I måndags gick resan till Kurdistan ännu en gång. Och den här gången inte ensam från Arlanda, utan i sällskap med filmaren Tove Bergqvist som började jobba på ett spännande dokumentärprojekt. På plats i gränsstaden Suruç har jag de senaste dagarna följt upp konsekvenserna av kriget i Kobane, bara några kilometer bort och på andra sidan gränsen. Det har funnits mycket att se, många människor att tala med, både vad gäller den humanitära situationen och utvecklingen i försvarskriget mot ISIS.
Det ser ut att gå bättre, sakta men säkert. I mitten av veckan nåddes vi av nyheten att större delen av den höga Mistenurkullen ovanför staden tagits tillbaka från fundamentalisterna. En viktig seger, både strategiskt och moraliskt. Men kampen måste fortfarande pågå utan att några förstärkningar från kurder i Turkiet kan komma in. Bara runt 150 peshmergasoldater från irakiska Kurdistan – ”rätt” slags kurder – och ett gäng soldater från det som kallas Fria syriska armén har fått komma över gränsen, som utomstående. Varför Turkiet har en sådan policy är en viktig fråga att ställa. Förstärkningar både i manskap och vapen skulle ju rimligtvis hindra ISIS från att erövra staden.
När jag en dag stod och betraktade det rykande Kobane från ”Press Hill” på andra sidan gränsen – hit fick inga anhöriga eller lokalbefolkning komma, bara privilegierade journalister – kom Sanliurfaprovinsens turkiske guvernör Izzettin Kücük på blixtvisit. Han skulle ha ett kort samtal med pressen och bli fotograferad. Men min fråga om Turkiets gränspolicy kring kurderna gjorde honom genast arg.
– Det var regeringen som bestämde det, vi kan inte släppa över vem som helst.
Det är ”för farligt” att släppa in folk, menade han. Och om jag inte visste det så är detta faktiskt republiken Turkiet, där man inte kan komma och gå över gränserna som man själv behagar. Andra länder med slapp gränsvakt borde snarare inspireras av Turkiet.
– Vi har skickat tillbaka många svenskar som ville bli rekryter hos IS.
Guvernören lämnade sedan Press Hill, effektsäkert nog i en kamouflagemålad pansarbil (istället för i den Mercedes han kommit i). Övriga journalister på plats – för det mesta från regeringsvänlig turkisk media – höll avstånd under samtalet. Det är långt ifrån ofarligt att vara kritisk journalist i Turkiet. Senare samma dag publicerade därför landets största dagstidning Hürriyet historien om den påflugne journalisten ”Joalcim Medem”, och hur guvernör Kücük läxat upp svensken.
Själv upplevde jag det som att hans medieträning genast föll i bitar inför en knivig fråga, kring en hållning allt fler i omvärlden kritiserar Turkiet starkt för. Och kring allvarligt grundade misstankar om att denna hållning också kommer sig ur en oroväckande relation till ISIS.
Söndagshäng
Personporträtt är en knivig historia, och jag har sällan gett mig in i utmaningen att försöka skriva några egna. Men jag tackade ja när Upsala Nya Tidning hörde av sig för att skriva ett om mig (som Uppsalabo) till söndagens kulturbilaga. Om mina drivkrafter i journalistiken, vad som kan motivera både år av kringflackande i världen, och granskningar av lokala nazister. Och om vad jag sett under sommarens och höstens Syrienresor. En ordentlig bakgrund kom med också – liksom Siouxsie Sioux.
Föreläsningarnas tid
Tågresorna har gått både runt Mälardalen och genom Mellansverige de senaste veckorna. Jag har varit inbokad att föreläsa i Uppsala, i Norrköping, i Kista och på Nacka gymnasium för 130 elever. Norrtälje FN-förening bokade mig till en seminariekväll om krig och fred och Syrien på FN-dagen, med bl.a. Maj-Britt Theorin. I helgen som passerade var jag i Göteborg och pratade både för en kurdisk förening och sedan offentligt på Sjumilahallen. Om detta skrev GP. Vid alla tillfällen har det handlat om Kobane och de större frågorna om ISIS, Rojava, Kurdistan, PKK, Irak, Syrien med mera.
I måndags kväll arrangerade Utrikespolitiska föreningen i Uppsala tillsammans med föreningen Bonî Sêv ett panelsamtal på Ekonomikum, Uppsala universitet. Ämnet var framstegen hos ISIS, det lokala motståndet från kurderna, och Turkiets roll vs PKK och Barzani. Kurdo Baksi, Yekbun Alp och jag medverkade och moderator var journalisten Khazar Fatemi, som gjort ett mycket bra arbete i samma regioner jag själv besökt. Om detta skrev UNT.
Hörsalens 300 stolar blev snabbt upptagna, så att folk fick vända i dörren. Efteråt kom åhörare fram för att skaka hand och ställa fler – och bra – frågor, och det har hänt vid varenda föreläsning hittills. Jag kan märka en tydlig skillnad nu, mot hur intresset såg ut bara så sent som i augusti. Och fler föreläsningar blir det, runt om i landet. Krigsutvecklingen i Irak, Syrien och Kurdistan har blivit något som angår många fler, och framför allt har intresset för kurdernas organisering vuxit. Men kanske också aggression mot detta, samtidigt. Under panelsamtalet i måndags fanns ordningsvakter på plats i lokalen, sedan universitetets ledning fruktat att ”etniska meningsskiljaktigheter” kunde uppstå och skapa oro.
Kvällen blev dock lugn. Häftiga känslor uppstod bara i min mage, när jag äntligen fick en egen traditionell UF-mugg som tack för min medverkan. Jag har sett en miljon sådana delas ut under min egen studietid i Uppsala.
I etern om John Cantlie, och kampen om Kobane
I en uppmärksammad och mycket anmärkningsvärd video som dök upp i veckans början har ISIS skickat in en av sina kidnappade journalister, engelsmannen John Cantlie, som en äkta ”krigskorrespondent” till det belägrade Kobane. Det är Cantlies sjätte video för gruppen, och i den går han runt i delar av staden som sägs ligga under fundamentalisternas kontroll, och gör narr av västmakternas (och fria journalisters) rapportering om situationen. Det ger en bild av vad lokala YPG-källor sedan sagt, att ISIS trots fortsatta amerikanska bombningar ännu finns kvar i cirka 40 procent av Kobane. Men videon visar också att strategerna hos ISIS verkar vägledda av en god portion svart humor.
Tiden efteråt har jag intervjuats av flera radiostationer för att kommentera ”kalifatets” fortsatta närvaro i staden, snart en månad efter att jag och nästan all civilbefolkning evakuerades. Borta i New York tog John Hockenberry från The Takeaway upp det faktum att hans eget land spenderat över en halv miljard dollar hittills, i en militär kampanj som inte lett till stora framgångar. Ändå har Kobane inte fallit, och det är inte några kaotiska scener som utspelat sig på plats?
On the contrary, förklarade jag, och försökte ge en bild av en disciplinerad försvarsstyrka bildad ur lokalbefolkningen – som kämpar så hårt för att försvara traktens sociala och inkluderande revolution.
Lyssna här på morgonrapporten i Today, BBC Radio 4.
Lyssna här på ”Kobane and the Campaign Against ISIS” i The Takeaway.
Amerikabrev
I fredags kom ett paket i posten, med en CD-R-skiva från andra sidan Atlanten. Old school på flera sätt, och därför dröjde det ett tag innan jag kunde se ett klipp med min medverkan i Al Jazeera Americas flaggskepp ”America Tonight” (det finns inte online). Där blev jag intervjuad av ankaret Joie Chen om Kobane, några dagar efter att jag lämnat den belägrade staden.
Mycket bra att inslaget blev så pass långt, och att allting kom med. Inklusive stycket när jag svarar på Chens fråga: Under the circumstance, I can’t imagine why they haven’t all fled?
Det här handlar om något mycket större än bara försvaret av en stad, eller dess invånare.
Om Budapests nazistiska örn
När jag kom hem från Syrien och Kurdistan väntade det nya numret av tidskriften Expo i posthögen. I det har jag skrivit ett reportage om den nationalistisk-konservativa ungerska regeringens minnesår för Förintelsen, och om den statliga historieomskrivning beträffande ansvarsutkrävningen som man fått mycket stark kritik för. Av både historiker, ambassader, politisk opposition, demokratiaktivister och inte minst landets judar.
En skön känsla, inte desto mindre. Jag har läst Expo en längre tid och känner en djup respekt för tidskriften. Det känns gott att nu själv ha bidragit till dess gärning och innehåll.
Jag har bloggat tidigare om minnesåret i Ungern. Om det spektakulära monument med en ärkeängel och en nazistisk örn, som samtidigt rests på Frihetstorget mitt i huvudstaden. Dagliga protester pågick framför byggplatsen från i våras fram till att hösten började. Regeringen struntade i detta och installerade monumentet ändå, i smyg mitt i natten. När jag var i Budapest i sensomras träffade jag några judiska, medelålders aktivister i skuggan av örnen, och de berättade hur allt detta ingår i en större och ännu obehagligare utveckling i ett allt mer trängt politiskt klimat. Många känner redan fruktan för en regering som agerar både maktfullkomligt och odemokratiskt, utan att ta hänsyn till grupper och minoriteter som känner sig trampade på av politiken. Även när det har med något så fullständigt allvarligt som Förintelsen att göra.
Det visar att någonting har gått allvarligt snett i Ungern. Fast det visste vi ju redan, särskilt om ni följt mina tidigare reportage och blogginlägg här.
Låter det förvirrande hur allt hänger ihop, eller bara intressant, finns reportaget att läsa här.
Monumentet. Och en protestbild med barn som deporterats av den ungerska staten, framför det. Foto: Joakim Medin
Årets andra jättescoop. Eller: Om ensamhet, risker och drivkrafter
Snart en vecka har nu passerat sedan jag återvände hem från resan till Kurdistan, och vad det innebar med ISIS, djupa tragedier och Kobane. En månad in i belägringen kämpar staden fantastiskt nog ännu vidare mot inkräktarna, trots stor förstörelse, militärt underläge och många döda. Många har redan skrivit in dessa dagar som ett vägskäl i den kurdiska historien.
I hemmets vrå har jag nu fått möjlighet att tänka över min egen insats i rapporteringen därifrån. Av flera anledningar – svårigheter att ta sig in, de stora riskerna, ”Syrienpolicy” hos medieföretag – var det ytterst få utländska journalister som fanns på plats att rapportera inifrån själva Kobane, när ISIS omslöt staden. De sista dagarna när fundamentalisterna också avancerade de sista kilometerna, hade alla andra återvänt till Turkiet. Kvar fanns bara jag, som den enda utländska journalisten.
Det innebar att radio, TV och tidningar från både Sverige, Europa, Nordamerika och Latinamerika vände sig direkt till mig för att få kommentarer och en bild från insidan, både före och efter att även jag fick lämna Kobane den 2 oktober – på order av den lokala administrationen. Det blev årets andra stora scoop från Syrien, som inte heller denna gång var något nöje. Men samtidigt gav denna position mig privilegiet att rapportera vad just jag såg i denna krigszon, följd av hela omvärlden, och ibland att få berätta det i kanaler som nådde en mycket stor publik.
För andra gången i år hamnade ett tungt ansvar att berätta på mina, en frilansjournalists axlar. Denna detalj innebär att journalistjobbet kommer med mindre säkerhet, mindre resurser och (relativt) mindre uppbackning än vad en anställd och utsänd utrikesreporter skulle haft. I det här fallet var jobbet dessutom i direkt anslutning till krigande styrkor, som gjort sig ökända för att skära huvudena av infångade västerländska journalister.
Hur tänkte jag då, som både ville åka dit och dessutom stanna kvar så länge som möjligt, trots dessa omständigheter? Det ville Shang Imam veta, och intervjuade därför mig om detta och drivkrafterna bakom till ett radioreportage i Verkligheten i P3. Även min mamma Marika Medin blev intervjuad om detta och riskerna, för att få med ett intressant föräldraperspektiv. Och just detta, känslorna och oron hos mina anhöriga, kan jag nog själv aldrig helt förstå. Jag gör det jag gör av ett inre ”kall” – ett alltid så populärt uttryck hos journalister – som jag bara svårligen lyckades beskriva i radiointervjun. Men detta kall går lätt också ut över förståelsen för att mitt jobb kan leda till ångest hos mina närstående. Jag säger sällan något till dem i förväg, utan de har ibland fått upptäcka mitt nya resmål i nyheterna. Mina egna känslor (eller känslorna hos folk jag aldrig ens mött, på avlägsna platser, skulle vissa hävda) sätts framför deras. Det är svårt att tackla efteråt.
Dagarna tillbaka i Uppsala har bland annat ägnats år viktiga tankar som dessa. Ibland tillsammans med vänner, men huvudsakligen i ensamhet. Som frilansjournalist har jag ju varken någon riktig arbetsplats eller några fasta arbetskamrater att vända mig till.
