Posts in Category: Latinamerika
Ciudad de Guatemala
I en bil med färska kulhål åkte jag omkring i Guatemalas huvudstad, en dag under veckan som passerat. Föraren Paco Sandovals son hade undkommit med bara mindre skador när 18 skott avlossats mot honom. Själv kollade Paco titt som tätt i sidospeglarna (backspegeln var bortskjuten) efter hotbilder från mystiska motorcyklister, samtidigt som han – advokaten – pratade på om sin klient.
– Mauro Vay är som Guatemalas Mandela! Imorgon bitti ska vi lämna in dokumentation till FN:s kontor här i staden, och sedan ska vi organisera en demonstration med 40 000 människor.
Samma morgon hade flera tusen människor demonstrerat i centrum. Mauro Vay, ledare för bonde- och ursprungsfolksorganisationen CODECA hade bortförts av privata säkerhetsstyrkor några dagar tidigare. Han var spårlöst försvunnen i ungefär 26 timmar innan uppdykandet i en (statlig) poliscell i Huehuetenango. CODECA har blivit en politisk kraft att räkna med – därför måste Mauro bort, skrek Paco. Han var varken förvånad över kopplingen mellan privata och statliga väpnade styrkor, eller bristen på anklagelser mot den fängslade.
I baksätet i Pacos bil satt Estuardo Macz, som skulle följa med till FN. Honom mötte jag redan 2009 när jag intervjuade flera f.d. gerillasoldater och -ledare i vänsterpartiet URNG, som gerillagruppernas paraplyorganisation med samma namn ombildades till vid sent 1990-tal. Det var material som sedan kom till nytta till en kulturantropologisk uppsats om inbördeskriget i Guatemala (1960-1996).
Estuardo har en dramatisk livshistoria. Efter att ha fängslats och torterats av armén flydde han landet 1974. Via sin vän Rodrigo Asturias, ledare över gerillagruppen ORPA och som gick under täcknamnet Gaspar Ilom (en litterär karaktär skapad av hans far Miguel Ángel Asturias, Nobelpristagare i litteratur 1967) kom han till Kuba. Vidare till Angola och gerillarörelsen MPLA, sedan Nicaragua och sandinistgerillans Södra Front. Viktigaste insatsen: att som barberare snygga till rebeller inför undercoveruppdrag. Efter sandinistrevolutionen 1979 återvände han hem och var fram till 1992 ansluten till olika gerillagrupperingar inom URNG.
Dit och till Gaspar Iloms ORPA kom Subcomandante Marcos, mytomspunnen talesperson för Zapatistarmén för Nationell Befrielse i Chiapas, Mexico, vid tidigt 1980-tal för träning i urban gerillakamp, enligt Estuardo. Han ska ha varit en riktigt bra kille.
Det långa kriget i Guatemala avslutades genom en rad avtal om utveckling och reformer mot landets inneboende orättvisor och odemokratiska inslag, som undertecknades av gerillan och regeringen. Estuardo var inblandad i dessa processer. Idag är han kock, men arbetslös – en kommunal anställning för att lära ut matlagning till elever hade hastigt upphört, på grund av politiska anledningar.
Han har därför lagt mycket tid på URNG:s hälsovårdsarbete, för att erbjuda gratis sjukvård till de fattiga. Det var ett projekt jag var på plats för att fota för några år sedan, men som även det hamnat i gungning. En drivande partimedlem och läkare, Ernesto, sköts ner på öppen gata i ett attentat.
Kritiker menar att en auktoritär utveckling och militarisering skett i Guatemala de senaste åren. Påskyndat, säger vissa, av det faktum att presidenten är en f.d. general som anklagats för människorättsbrott under inbördeskriget. Det rättvisa och mer demokratiska samhälle är långt borta, som många hoppades skulle komma efter freden. Och det långa kriget.
Estuardo Macz
Sängkammarintervju med expresidenten
Efter att ha forcerat ett antal vakter och låsta portar fick jag i slutet av juni intervjua Manuel ”Mel” Zelaya, Honduras president 2006-2009, i hans hem. Tre dagar återstod då till femårsdagen av när soldater kom för att gripa honom nattetid, och skickade honom i exil till Costa Rica. Passande nog tog intervjun också vid i sovrummet i hans hem, där kuppen verkställdes.
I närmare en timme pratade Zelaya om växande politiskt förtryck i landet, om behovet av socio-politiska reformer både under sin egen presidenttid och ännu idag. Flera demokratiserande och progressiva lagar under honom har ju rullats tillbaka av kuppregimen och efterföljande regeringar, och landet har knappast upplevt en växande respekt för MR.
Han pratade om El Señor Presidente, den regerande Juan Orlando Hernández från Nationella partiet, och hur denne förvandlat kongressen till ett formellt regeringskontor. Någon demokrati finns inte längre att tala om, menade Zelaya, när soldater går in i samma byggnad för att bortföra dess oppositionella ledamöter. Det var därför sorgligt att se hur USA och EU etablerat helt vanliga relationer till denne president (efter dokumenterat valfusk), och inte heller protesterat tydligare mot vad som händer i landet.
En liten cirkel har slutits, efter fem år. Förra gången jag försökte få en kommentar eller åtminstone glimt av Zelaya väntade jag förgäves vid flygplatsen Toncontín, den 5 juli 2009. Då blockerade kupparmén landningsbanorna och vägrade honom återvända hem.
Delar av intervjun publicerades igår i ett reportage, och kan läsas här.
Fem år efter statskuppen
Så kom då femårsdagen av statskuppen i Honduras. Redan den 26 juni arrangerades ett stort övertagande av en vägkorsning i södra Tegucigalpa. Bilar och bussar, inte sällan tutande i sympati, dirigerades om. Först kom polis, sedan militär, sedan militärpolis till platsen. De senare hade inte några kravallsköldar med sig, bara vapen. Från vägkorsningen gick ett demonstrationståg hela vägen bort till ett stängsel vid landningsbanorna hos flygplatsen Toncontín. Platsen är för många idag känd som Plaza Isis Obed Murillo – just här sköts den 19-årige demonstranten i sitt huvud av soldater, och blev kuppens första dödsoffer den 5 juli 2009. Jag själv var då ett stycke längre upp för vägen, och träffade Al Jazeeras fotograf när han kom tillbaka. Flämtande efter luft på grund av tårgasen, och halvt i chock efter att ha sett rubbet.
Den 28 juni arrangerades en stor protestkonsert i San Pedro Sula, som fyllde hela framsidan av Parque Central. Eller Parque Libertad, som den kallas av somliga. På scenen stod lokala och latinamerikanska band, och där ställde sig även expresident Mel Zelaya med en gitarr och Comandante Che Guevara på sena eftermiddagen. Det hölls tal om ett folk som aldrig kan ge sig, om landets stora orättvisor, och den ohållbara utvecklingen de senaste åren.
Motståndsrörelsen som föddes ur kuppen lever ännu, men ändå krävdes det särskilda minnesdagar som dessa för att kunna se rörelsen i sin helhet. Varken den eller Honduras i övrigt demokratiska och reformsinnade rörelser har blivit tystade av de fem senaste årens förtryck, förklarade många för mig. Istället är det landets övriga extrema problem som gör att sympatisörer kan ha svårt att synas, engagera sig, eller ibland inte ens är i landet: fattigdomen, arbetslösheten, migrationen till USA. Och ibland även hotbilden – kanske speciellt i San Pedro Sula, staden med flest antal mord per capita i hela världen.
Om detta och mer har jag skrivit flera artiklar som publicerats i dagarna, och sitter just nu med ännu en. Till denna ringer en mening fram och tillbaka i mitt huvudet, som expresident Zelaya sa när jag fick intervjua honom: Honduras är en ”failed state”, eftersom en stats första åtagande måste vara att respektera rätten till liv.
Foto: Joakim Medin
I väntan på den tjugoåttonde, i världens mest våldsamma land
Tillbaka i Honduras. Förra gången jag var här var det utegångsförbud från tidig kväll, banker och mataffärer hölls stängda, stora respektive mycket större demonstrationer hölls för eller emot en helt ny president och hans nya regering. Och under min sista natt i landet stod en regeringssoldat på vakt utanför dörren till mitt hotellrum, med en M-16 i händerna.
Precis som mitt första blogginlägg i höstas beskrev var de där händelserna under statskuppen 2009 en viktig vattendelare för mig. Därför är det extra intressant att se hur landet utvecklats de senaste fem åren. Brutaliteten under statskuppen gav en försmak.
Den senaste veckan och lite mer har jag gjort flera intervjuer om brotten mot mänskliga rättigheter, om hotbilder mot oppositionella, om de många morden på MR-aktivister, vänsterorienterade, och inte minst på folk i min egen yrkeskår. Åtminstone 31 mördade journalister, sedan statskuppen 2009. Ett mönster verkar vara att granskningar av alla de extrema problem landet dras med, idag nästan garanterar misshandel, hot eller slutligen din död.
Trista siffror ger idag Honduras andraplatsen bland Latinamerikas fattigaste länder, och förstaplatsen i hela världen som landet med flest antal mord per capita. Bortsett från att man som besökare i vanlig ordning måste vara street smart, vilar det en obehaglig stämning över huvudstaden. Militärer, poliser och militärpoliser patrullerar var för sig gatorna för att upprätthålla allmän ordning. Men de får också vissa regeringsmotståndare att känna sig illa till mods. I centrala Tegucigalpa går en civil skyddskår i blå kläder, underställd det konservativa borgmästarkontoret och polisen, som med käppar i händerna också ska upprätthålla allmän ordning. De saknar polisens befogenheter, men beter sig ändå ibland som de förra.
Motståndare till mycket av detta, och ett stort mål för förtrycket, är gräsrotsorganisationen FNRP och dess lite nyare vänsterparti Libre, som leds av samme expresident Mel Zelaya som sändes i exil. Mycket av min fokus har också legat på att följa upp deras utveckling. Båda organisationerna har sina rötter i de jättelika demonstrationer mot kuppen som jag bevittnade för fem somrar sedan. De kommande dagarna har de flera arrangemang på gång för att minnas startdatumet, och det avbrott det innebar i Centralamerikas nödvändiga demokratiseringsprocess.
Foto: Joakim Medin
Avfärd
Väskan är packad, alla nödvändiga grejer med. Nu bär det av på reportageresa till Centralamerika, där jag ska följa mycket personliga intryck från fem år tillbaka. Och producera några texter på vägen.
Val i Honduras – och ny webbsida
Igår var det val i Honduras, och idag släpper jag lös min nya webbsida. Kopplingen mellan dessa två är väl inledningsvis bara uppenbar för mig själv. Statskuppen som inträffade i det centralamerikanska landet den 28 juni 2009 var en världsnyhet några få dagar, särskilt när den då avsatte presidenten Manuel ”Mel” Zelaya under dramatiska omständigheter försökte återvända till sitt hemland, från den exil dit kuppmakarna sänt honom. Sedan glömdes landet i stort sett bort igen, förpassat till sin tillvaro som stereotypisk ”bananrepublik”.
Men med under – och i – den första veckans enorma mobilisering mot statskuppen 2009, var av en händelse även jag. I huvudstaden Tegucigalpas centrum och ytterområden dokumenterade jag demonstrationerna mot regeringsarmén och parlamentets konservativa krafter, intervjuade jag ditresta bönder och strejkande lärare, och såg jag hur protesterna snart resulterade både i dödlig skottlossning från armén och i att en motståndsrörelse hade fötts. Igår gick motståndsrörelsen till val, som partiet Libre med ”Mel” Zelayas hustru Xiomara som presidentkandidat.
I skrivande stund vet vi inte hur utgången blivit. Men för min del innebar de där dagarna att ett definitivt och djupt intresse för journalistik väcktes, som jag sedan kunnat utveckla. Fotot på startsidan har jag tagit själv, från den åttonde dagen av protester i Tegucigalpa och bara några timmar innan att 19-årige demonstranten Isis Obed Murillo sköts ihjäl. På flera sätt var det slutet för en sak, och starten för något nytt.
