Efter att ha forcerat ett antal vakter och låsta portar fick jag i slutet av juni intervjua Manuel ”Mel” Zelaya, Honduras president 2006-2009, i hans hem. Tre dagar återstod då till femårsdagen av när soldater kom för att gripa honom nattetid, och skickade honom i exil till Costa Rica. Passande nog tog intervjun också vid i sovrummet i hans hem, där kuppen verkställdes.

I närmare en timme pratade Zelaya om växande politiskt förtryck i landet, om behovet av socio-politiska reformer både under sin egen presidenttid och ännu idag. Flera demokratiserande och progressiva lagar under honom har ju rullats tillbaka av kuppregimen och efterföljande regeringar, och landet har knappast upplevt en växande respekt för MR.

Han pratade om El Señor Presidente, den regerande Juan Orlando Hernández från Nationella partiet, och hur denne förvandlat kongressen till ett formellt regeringskontor. Någon demokrati finns inte längre att tala om, menade Zelaya, när soldater går in i samma byggnad för att bortföra dess oppositionella ledamöter. Det var därför sorgligt att se hur USA och EU etablerat helt vanliga relationer till denne president (efter dokumenterat valfusk), och inte heller protesterat tydligare mot vad som händer i landet.

En liten cirkel har slutits, efter fem år. Förra gången jag försökte få en kommentar eller åtminstone glimt av Zelaya väntade jag förgäves vid flygplatsen Toncontín, den 5 juli 2009. Då blockerade kupparmén landningsbanorna och vägrade honom återvända hem.

Delar av intervjun publicerades igår i ett reportage, och kan läsas här.