Tillbaka i Honduras. Förra gången jag var här var det utegångsförbud från tidig kväll, banker och mataffärer hölls stängda, stora respektive mycket större demonstrationer hölls för eller emot en helt ny president och hans nya regering. Och under min sista natt i landet stod en regeringssoldat på vakt utanför dörren till mitt hotellrum, med en M-16 i händerna.

Precis som mitt första blogginlägg i höstas beskrev var de där händelserna under statskuppen 2009 en viktig vattendelare för mig. Därför är det extra intressant att se hur landet utvecklats de senaste fem åren. Brutaliteten under statskuppen gav en försmak.

Den senaste veckan och lite mer har jag gjort flera intervjuer om brotten mot mänskliga rättigheter, om hotbilder mot oppositionella, om de många morden på MR-aktivister, vänsterorienterade, och inte minst på folk i min egen yrkeskår. Åtminstone 31 mördade journalister, sedan statskuppen 2009. Ett mönster verkar vara att granskningar av alla de extrema problem landet dras med, idag nästan garanterar misshandel, hot eller slutligen din död.

Trista siffror ger idag Honduras andraplatsen bland Latinamerikas fattigaste länder, och förstaplatsen i hela världen som landet med flest antal mord per capita. Bortsett från att man som besökare i vanlig ordning måste vara street smart, vilar det en obehaglig stämning över huvudstaden. Militärer, poliser och militärpoliser patrullerar var för sig gatorna för att upprätthålla allmän ordning. Men de får också vissa regeringsmotståndare att känna sig illa till mods. I centrala Tegucigalpa går en civil skyddskår i blå kläder, underställd det konservativa borgmästarkontoret och polisen, som med käppar i händerna också ska upprätthålla allmän ordning. De saknar polisens befogenheter, men beter sig ändå ibland som de förra.

Motståndare till mycket av detta, och ett stort mål för förtrycket, är gräsrotsorganisationen FNRP och dess lite nyare vänsterparti Libre, som leds av samme expresident Mel Zelaya som sändes i exil. Mycket av min fokus har också legat på att följa upp deras utveckling. Båda organisationerna har sina rötter i de jättelika demonstrationer mot kuppen som jag bevittnade för fem somrar sedan. De kommande dagarna har de flera arrangemang på gång för att minnas startdatumet, och det avbrott det innebar i Centralamerikas nödvändiga demokratiseringsprocess.

                                   Foto: Joakim Medin